TORWALD HESSER och ERIC W. ESSÉN. Patentlagen jämte patentkungörelsen och övriga följdförfattningar. Sthm 1968. Norstedts. 224 s. Inb. kr. 44,00.
Med föredömlig raskhet har justitierådet Hesser och rådmannen Essén i Norstedts gula bibliotek utgivit en kommentar till patentlagen den 1 december 1967 m. m., vilken till större delen trädde i kraft den 1 januari 1968 men i vissa delar ännu inte satts i kraft. Hessers stora erfarenheter från 1960-talets lagstiftning på immaterialrättsområdet borgar för en god översyn. I den departementala överarbetningen av patentlagförslaget del
tog han till justitierådsutnämningen, Essén även därefter. Ingen av dem som var med i det föregående kommittéarbetet har hört till författarteamet, vilket kan förklara vissa ojämnheter i kommentaren. Denna har de förtjänster som brukar utmärka Norstedtserien. Men man kan fråga sig om en kommentar av standardtyp gör rättvisa åt det speciella patentområdet, detta av två skäl.
Patentlagen tillämpas endast i ganska liten utsträckning av jurister. Uppfinnare och patentombud är i regel ingenjörer. I patentverket granskas de ca 18 000 ansökningar som årligen kommer in i första instans nästan helt av ingenjörer, varvid i regel den svåra knäckfrågan om uppfinningshöjd kommer upp. Till besvärsavdelningen nådde år 1968 ca 800 patentärenden, och även där är flertalet ledamöter ingenjörer. Domstolsmålen är däremot ytterst fåtaliga, och de är i första instans koncentrerade till Stockholms rådhusrätt, som därvid är sammansatt med tre jurister och tre ingenjörer. Enligt nya lagen har även Svea hovrätt ett ingenjörsinslag vid behandling av patentmål. En juristkommentar av standardtyp är dåligt anpassad för ingenjörerna och väl elementär för att kunna räcka för det fåtal jurister som specialiserat sig på patenträtt.
Den nya patentlagstiftningen är resultatet av ett nordiskt samarbete som gått mycket längre än brukligt. Man har inte nöjt sig med en likformighet i stort sett, utan de materiella reglerna har med något enstaka undantag blivit helt lika. Detta var nödvändigt med hänsyn till att de nordiska kommittéernas uppdrag primärt gick ut på att nå fram till ett system, enligt vilket en sökande skulle kunna få sin ansökning prövad av patentverket i ett nordiskt land med verkan, om patent beviljas där, att nationella patent anses beviljade också i andra nordiska länder. Ett sådant system med nordiska patentansökningar ingår också som kap. 3 i de nordiska lagarna, fastän bestämmelserna på grund av betänkligheter i vissa danska och norska kretsar hittills inte satts i kraft. I detta sammanhang har andra nordiska kommittéer sedermera framlagt förslag till en påbyggnad, en högsta administrativ instans (»Nordisk Patentråd»), som i Sverige skulle överta Regeringsrättens befattning med patentärenden. — De nordiska kommittéerna har, ifråga om både patentlagstiftningen och besvärsinstansen, avgivit gemensamma betänkanden i Nordisk Udredningsserie, där vissa avsnitt skrivits på danska, andra på norska och åter andra på finlandssvenska eller rikssvenska. Denna utpräglade nordism betingades av att man ansåg det särskilt angeläget att undvika skiljaktigheter vid tillämpningen av de överensstämmande lagarna och administrativa bestämmelserna. Enhetligheten i motiveringen upprätthölls inte helt under de fortsatta förarbetena till patentlagarna. Bl. a. kan nämnas att den svenska propositionen innehåller uttalanden av departementschefen som inte återfinns i de andra propositionerna, vilket redan föranlett viss tvekan i dessa länder. Inom de nordiska patentkommittéerna dryftades tanken på en gemensam nordisk kommentar till patentlagarna, men tanken har åtminstone hittills inte förverkligats. Om systemet med nordiska patentansökningar och den gemensamma besvärsinstansen — eller åtminstone ettdera — träder i kraft blir väl en gemensam kommentar nödvändig.
Till dess en sådan kommit till stånd är den nu utkomna kommentaren av värde, kanske också i grannländerna. Några detaljanmärkningar må här framföras.
Den viktigaste avser kravet på uppfinningshöjd, ett krav som är en kardinalpunkt i patentlagstiftningen och som är aktuellt vid avgörandet av de flesta patentärenden. I den nya lagen liksom i 1884 års lagstiftninganges kravet så att den patentsökta uppfinningen skall »väsentligen» skilja sig från vad som förut var känt. Patentkommittéerna hade använt formuleringen »icke är närliggande» för att få bättre språklig överensstämmelsemed Europarådets patentlagskonvention av 1963, särskilt dess tyska text — detta med tanke på att man i de nordiska länderna övertog från Tyskland på sin tid både ordet uppfinningshöjd och uttolkningen. De nordiska parlamentsutskotten föredrog att behålla »väsentligen», bl. a. därför att det ansågs mer ägnat att antyda det något skärpta krav på uppfinningshöjd som man ville förorda. En självklar förutsättning var att även denna formulering kunde inrymmas under Europarådskonventionen, som de nordiska länderna godtagit. I kommentaren anges nu kravet på uppfinningshöjd innebära »att uppfinningen måste skilja sig väsentligt från vad som kan betraktas som närliggande för en fackman», dvs. man har multiplicerat de båda sätten att uttrycka kravet och skulle därmed nå en stränghet som enligt min mening vore orimlig sakligt sett och som skulle klart strida mot Europarådskonventionen. Författarna anger (s. 28) att detta skulle vara »i enlighet med allmänna grundsatser inom patenträtten», vilket jag bestämt vill bestrida.
Som i kommentaren påpekas innehåller de nya lagarna inte nuvarande undantag från patenterbarhet ifråga om kemiska föreningar samt livs- och läkemedel. Vad gäller kemiska föreningar har undantaget redan bortfallit i och med nya lagens tillkomst. Det kunde ha påpekats att detta för Sveriges del inte innebär någon stor nyhet, eftersom produktpatent på kemiska föreningar var tillåtna i vårt land 1885—1944. Enligt en övergångsbestämmelse gäller förbudet mot produktpatent på livs- och läkemedelt. v., i avvaktan på att tillräckligt många andra länder avskaffar detta förbud. Det hade funnits anledning att i kommentaren till övergångsbestämmelserna anmärka, att i Danmark t. v. bibehållits tidigare där gällande förbud mot även metodpatent på livsmedel. Detta är nämligen det enda fall där villkoren för patenterbarhet t. v. blir olika i de nordiska länderna, vilket justitieministern vid den svenska riksdagsbehandlingen betecknade som en skönhetsfläck.
I den nya lagstiftningen har sekretessen under patentansökningars behandling minskats väsentligt, men utsträckt sekretess kan medges då det gäller en företagshemlighet. I kommentaren anges (s. 83) att termen företagshemlighet skulle vara speciell för patentlagen. Detta torde vara en sanning med modifikation. Man var under förarbetena till patentlagen angelägen att använda den term som kunde antagas bli brukad i den nya lagstiftningen mot otillbörlig konkurrens. I SOU 1966:71 med förslag till sådan lagstiftning har också i 3 § ordet företagshemlighet använts, och samma tillämpning är avsedd i båda lagarna.
Om en ogiltighetsförklaring av patent skall ha verkan »ex tunc» eller »ex nunc» har livligt diskuterats både nordiskt och internationellt. I kommentaren (s. 139—40) återges vissa uttalanden i kommittébetänkandet, men tyvärr inte slutet där det konstateras att Europarådskonventionen har en regel om ogiltighet »ab initio» och att avvikelser därifrån bara kan vara försvarliga som reservationer i särskilda fall.
Åke v. Zweigbergk