JEAN BEDOUR. Pour un droit spécial aux accidents de la circulation routière. Paris 1968. Pichon & Durand-Auzias. 76 s.
D. W. ELLIOTT & HARRY STREET. Road accidents. Penguin Books 1968.295 s. 15 sh.
EIKE VON HIPPEL. Schadensausgleich bei Verkehrsunfällen. Haftungsersetzung durch Versicherungsschutz. Eine rechtsvergleichende Untersuchung. Berlin & Tubingen 1968. De Gruyter & Mohr. XVII+ 139 s. DM 19,80.
På många håll i världen pågår en livlig diskussion om hur man skall kunna tillgodose behovet av ersättning åt bilismens offer bättre än f. n. sker. I
SvJT 1967 s. 638 ff har jag anmält några arbeten som behandlar denna fråga. Här skall något redogöras för en engelsk, en fransk och en tysk skrift i ämnet.1
Vad reformvännerna önskar är, i korthet sagt, att de som skadas av motorfordon skall få ersättning utan att härför fordras att föraren begått något fel och att ersättning skall i princip utgå utan reduktion på grund av fel hos den skadelidande. Önskemålen kan icke tillgodoses på annat sätt än genom en obligatorisk försäkringsanordning eller något som liknar en sådan. Målsättningen leder icke till en ansvarsförsäkring utan till en olycksfallsförsäkring som täcker skada av bil. Som sådan skada räknas, i den mån icke gränserna för försäkringens omfattning drages annorlunda, även skada som föraren eller ägaren av bilen lider och även skada på bilen.
Ingen begär, att önskemålen skall tillgodoses fullt ut. Väsentliga begränsningar måste göras av kostnadsskäl och även andra hänsyn kan motivera begränsningar. Det gäller att finna en lösning som för överkomlig kostnad tillgodoser de viktigaste ersättningsbehoven. I vissa länder har man nått ett stycke på vägen mot en sådan lösning. Eike v. Hippel omtalar såsom sådana länder den kanadensiska provinsen Saskatchewan, Polen, Finland och Norge.
Street2 och Eike v. Hippel tänker sig, att ersättning skall utgå helt oberoende av culpa på motorfordonets sida. Bedour, en försäkringsman i framskjuten ställning, önskar att viss hänsyn alltjämt skall tagas till hur bilisten kört. För den skull gör han en skillnad mellan vad han kallar ursäktliga och oursäktliga fel hos föraren. Till de förra räknar han sådana som även en ansvarsmedveten bilist då och då begår, till de senare fel som han anser verkligt klandervärda. Skada på grund av fel av det förra slaget jämställes av honom med skada där intet fel begåtts och ger enligt hans förslag rätt till ersättning men en på flera sätt begränsad sådan. För skada på grund av oursäktligt fel skall däremot utgå full ersättning från försäkringen enligt skadeståndsrättsliga regler. Försäkringen fungerar i denna del som en ansvarsförsäkring knuten till skadeståndsrätten. Bedour motiverar detta med att man icke bör frångå principen, att den som vållar skada genom s. a. s. verklig culpa (eller med uppsåt) blir skadeståndsskyldig, låt vara att skadeståndet betalas av försäkringen. Föraren skall i dessa fall vara utsatt för regressanspråk. Om han själv lider skada genom eget oursäktligt fel, skall han kunna få ersättning men starkt begränsad sådan.
Alla tre författarna föreslår, att ersättning skall utgå utan någon jämkning på grund av vållande av den skadelidande. Undantag göres dock, av Bedour där den skadade begått oursäktligt fel.
Enligt dem alla skall skadestånd vara uteslutet i den mån skadan är av sådant slag för vilken försäkringsanordningen är avsedd. Försäkringsanordningen träder alltså i stället. Som nämnt skall försäkringen dock enligt Bedour vid oursäktliga fel följa skadeståndsrättsliga regler.
Det stora bekymret är naturligtvis kostnaderna. Man ser sig tvungen att begränsa ersättningarna.
Street tänker sig, att ersättning från försäkringen icke skall utgå för skada å sak med undantag för mindre skador å kläder m. m. Skadestånd är likaledes uteslutet, ty annars skulle frågan om culpa inställa sig i ett stort antal fall. Den förenkling, som förslaget att försäkringsersättningen skall utgå oberoende av culpa innebär, bleve till stor del illusorisk. Skada på bil, mötande bil eller den egna bilen, och likaså skada t. ex. på byggnad vid sidan av vägen skall alltså icke ersättas, icke ens ge rätt till skadestånd. Enligt Street bör det vara varje bilägares sak att försäkra sin bil, och vid skada på bilen får bilägaren nöja sig med ersättning från sitt försäkringsbolag, vilket icke skall ha regressrätt mot ägare av påkörande bil eller hans försäkringsbolag.
Enligt de båda andra författarna skall däremot ersättning med vissa undantag utgå för skada å sak, enligt Bedour dock åt andra än trafikanter endast om de har skadeståndsrätt. Försäkringen fungerar enligt hans förslag också i sistnämnda del som en ansvarsförsäkring.
Eike v. Hippel föreslår beträffande skada å bil — enligt såväl hans som Bedours förslag utgår ersättningen av bilens egen försäkring — att skada som orsakats uteslutande genom bilens egen drift icke skall ersättas, att det skall finnas viss självrisk och att någon stilleståndsersättning icke skall utgå. Sådan är dyr och ökar också skaderegleringskostnaden avsevärt. Bedour önskar av samma skäl avskaffa stilleståndsersättning vid skada å bil som orsakats genom ursäktligt fel. Med tvekan förordar han självrisk. Hans tvekan föranledes av att bilägare på grund av självrisken kan nödgas stå för skada å sin bil ehuru det är klart att den orsakats av annan bil genom fel av dess förare (låt vara att felet är ursäktligt). Eike v. Hippel tror sig kunna minska de motsvarande betänkligheterna mot sitt förslag genom att föreskriva hälftendelning av självrisken mellan den skadade och den skadande bilen. Bedour önskar maximera ersättning för skada å bil genom ursäktligt fel till 10 000 fr., bilägaren obetaget att försäkra sin bil för högre belopp liksom också att teckna försäkring utan självrisk.
Ersättning för skada å person vill alla tre författarna naturligtvis ge men med starka begränsningar.
Bedour vill, såvida icke skadan orsakats genom oursäktligt fel, avskaffa ersättning för sveda och värk och t. o. m. för lyte som icke medför hinder i förvärvsverksamhet. Eike v. Hippel vill medge ersättning för lyte och för ovanligt starka eller långvariga smärtor men i övrigt avskaffa ersättning för icke ekonomisk skada. Street slutligen tänker sig ersättning för icke ekonomisk skada hårt maximerad.
Ersättning för läkarvård o. dyl. skall ges enligt alla förslagen och likaså ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Det är dessa ersättningsposter som ter sig mest angelägna för författarna. Men alla tre författarna vill maximera den arbetsförtjänst som skall ersättas. De framhåller, att stora inkomsttagare bör kunna försäkra sig själva. Enligt Street och Eike v. Hippel är det icke tilltalande att tvångsvis uttaga medel för att bibehålla sådana inkomsttagare vid deras inkomst. Maximeringen är hos Bedour så stark, att den skall medföra betydande besparing. Bedour åsyftar därjämte att reducera antalet tvister om förlorad arbetsförtjänst. Han föreslår, dock endast för fall där skadan orsakats genom ursäktligt fel, att ersättningen för förlorad arbetsförtjänst icke får sättas lägre än till den franska arbetsrättens salaire minimum interprofessionnel garanti men ej heller hög-
re än till denna eller denna multiplicerad med visst tal. Skadad bilförare eller bilägare skall ej få mer än denna salaire, passagerare ej mer än 11/2 gång denna och fotgängare ej mer än 2 gånger denna. Vid bestående invaliditet utgår ersättningen i stället i form av ett kapital satt i relation till samma salaire. Maximeringen är så stark, att ersättningen i betydande utsträckning kommer att utgå efter en taxa och icke efter den verkliga skadan. Fördelningen på olika klasser motiveras med önskan att hålla kostnaderna nere, varvid de som själva framkallat eller utsatt sig för trafikrisken får finna sig i att sättas i oförmånligare klass än andra och att hänvisas till att, om de så önskar, teckna tilläggsförsäkring.
Författarna hoppas, att begränsningarna beträffande ersättningarna skall begränsa kostnaderna betydligt. De framhåller också, att deras förslag innebär att skaderegleringarna förenklas och därmed förbilligas, kanske i synnerhet genom att frågor om vållande icke uppkommer men också genom att ersättningarnas belopp blir lättare att fastställa.
I allmänhet har man hittills, när man framställt förslag om reformer på trafikförsäkringens område, varit angelägen om att icke komplicera reformfrågan genom att föreslå att staten övertager den hithörande verksamhet som nu skötes av privata försäkringsföretag. Man har nog hoppats att därmed undgå motstånd från försäkringshåll. Intresset för en reform har emellertid varit svagt i försäkringskretsar. Bedours skrift är ett undantag. Inför de allt starkare reformkraven har också Fédération françaisedes sociétés d'assurances börjat undersöka vad som kan göras.
Nu höjes emellertid röster för att staten skall övertaga verksamheten. Både Eike v. Hippel och Street förordar detta. De hoppas, att verksamheten därigenom skall kunna skötas billigare. De framkastar tanken, att den skulle kunna finansieras genom skatt på bensin. Därigenom sluppe man försäkringsavtal, vilket vore en besparing. Så långt går nu ingendera av de båda författarna. De bibehåller i sina förslag premier betalade avbilägarna, men de förordar bidrag genom skatt på bensin. Att hela kostnaden lägges på bilismen är emellertid icke därmed givet. Eike v. Hippel tänker sig bidrag av allmänna medel, och Street hänvisar till att den allmänna sjukvården bär kostnader som orsakas av bilismen, och han gillar att ersättning från den allmänna sjuk- eller olycksfallsförsäkringen drages av på ersättningen från bilförsäkringen.
Denna redogörelse är naturligtvis summarisk och förbigår mycket i de ganska detaljerade förslagen. Någon värdering av dessa skall icke här försökas. Som synes skiljer de sig från varandra men har det gemensamt, att de söker tillgodose de mest framträdande behoven av ersättning för skada av motorfordon. Vid jämförelse med det svenska betänkandet Trafikförsäkring (SOU 1957:36) märkes den olikheten, att enligt de tre författarnas förslag det försäkrade motorfordonets förare, enligt Bedour och Eikev. Hippel även motorfordonet, skall omfattas av försäkringsanordningen, något som icke är fallet enligt det svenska betänkandet, och vidare att det svenska förslaget behåller viss, låt vara begränsad, skadeståndsskyldighet i vad skada till beloppet överskjuter vad försäkringen betalar.
Ivar Strahl