Replik
Red. av SvJT har låtit mig taga del i korrektur av ett inlägg av hovrättsassessor C. J. Cosmo rörande preventionen mot vårdslöshet i trafiken, däribland skadeståndets roll. Inlägget innehåller polemik mot ett uttalandeav mig i SvJT 1967 s. 699, och det synes i denna del i så hög grad baserat på missförstånd att ett klarläggande är nödvändigt.
I mitt ifrågavarande uttalande nämner jag som omständigheter vilka motiverar skepsis rörande skadeståndets preventiva effekt i nuvarande samhälle bl. a. följande:
att i de fall där effektiv prevention erfordras man ej litar till skadeståndet utan söker skapa miljöer där vårdslöshet ej skall leda till skada, eller tillgriper administrativ kontroll eller straffansvar för dem som är vårdslösa.
Uttalandet hänför sig ej särskilt till biltrafiken men denna synes mig likväl ge utmärkta exempel på samtliga de anförda omständigheterna: man bygger vägar som ej har kurvor med dålig sikt där det kan uppstå kollisioner vid vårdslösa omkörningar; biltrafiken är omgärdad med en myckenhet administrativ kontroll, varav kraven på körkort för förare och besiktning av bilar kan särskilt nämnas som exempel på medel att förekomma skador; man har straff för vårdslöshet i trafik (1 § trafikbrottslagen). Mitt citerade
uttalande åsyftar ej annat än att framhålla förekomsten och betydelsen av dylika samhällets åtgärder; det avser givetvis ej att uttömmande eller detaljerat uppräkna alla åtgärder. Ändå mindre avser jag att uttala någon preferens i valet mellan dem.
Cosmo synes emellertid i mitt ifrågavarande uttalande inlägga, att jag skulle mena att straff i form av böter eller fängelse är från preventionssynpunkt effektivare åtgärder än skadestånd, och att man således ej bör söka utnyttja skadeståndet som medel för prevention vid t. ex. vårdslöshetshandlingar i trafiken. Jag har emellertid ej avsett att diskutera dessa frågor. Särskilt som vi saknar kunskap om hur ersättningssystemet faktiskt fungerar vid trafikskador har jag avstått från att framställa ens några mycket allmänna förslag om hur ett sådant system bör utformas i framtiden (se SvJT 1967 s. 691 ff, 720 f, 723 f).
I övrigt är jag nog mera skeptisk än Cosmo beträffande möjligheterna att med några kortfattade synpunkter motivera krav på »radikalt omtänkande inom skadeståndsrätten» och att till grund för reformer av ersättningssystemet lägga »sociologiska, pedagogiska, psykologiska, straffrättsliga, kriminologiska och trafiksäkerhetssynpunkter». Enligt min mening är det mycket nog att söka åstadkomma, att ersättningssystemet ger lämpliga ersättningar till dem som lider skador.
Jan Hellner