Våldet som social företeelse i USA. På uppdrag av den av president Johnson i juni 1968 tillsatta National Commission on the Causes and Prevention of Violence har en arbetsgrupp under ledning av historieprofessorn Ted Robert Gurr vid Princeton och professorn i statsvetenskap Hugh Davis Graham vid John Hopkinsuniversitetet företagit en inträngande vetenskaplig analys av våldet som social företeelse i Förenta Staterna. Arbetsgruppen, som bestått av sociologer, psykologer, psykiatrer, jurister, antropologer, historiker och statsvetare, har nyligen i ett betänkande med titeln Violence in America; Historical and Comparative Perspective framlagt resultaten av sin studie. I betänkandet, som är den första vetenskapliga undersökningen i sitt slag i USA, framhålls det, att våldet som ett medel för en folkgrupp att främja sina intressen spelat en betydande roll i landets historia, men att det här — liksom i andra länder — finns en tendens att förminska och släta över obehagliga historiska sanningar — »Americans have been given to a kind of historical amnesia that masks much of their turbulent past. . . Americans have probably magnified this process of selective recollection, owing to our historic vision of ourselves as a latter-day chosen people, a new Jerusalem.»
    Med tanke på de senaste årens många våldsbrott och upplopp samt de färgade extremistgruppernas och universitetsstudenternas verksamhet frågar sig författarna, om våldsmentaliteten i landet tilltagit. Svaret blir delvis nekande; en genomgång av tidningarna under de sista 150 åren hade visat, att det funnits flera perioder under 1800-talet, då kollektivt våld resulterat i mer omfattande person- och egendomsskador. De våldsammaste upplopp, som överhuvudtaget förekommit i landet, hade ägt rum i New York under inbördeskriget och föranletts av inkallelserna till militärtjänst. De många lynchningar och arbetaroroligheter, som förekom under åren kring sekelskiftet, krävde förhållandevis fler människoliv än de senare årens upplopp. Under 1900-talet hade våldet i Amerika förändrat karaktär; våldsdåden på landsbygden, vid odlingsfronten och i samband med arbetskonflikter tillhörde det förflutna, och för de industriella storstäderna noterades en frekvensnedgång intill dess kurvan plötsligt steg kraftigt i och med uppkomsten av de svarta gettona. De tidigare av vita iscensatta pogromerna hade avlösts avaggression från de svartas sida, ehuru denna snarare riktade sig mot vit egendom än mot vita liv. 1960-talets protester mot krig saknade motsvarighet i tidigare skeden i landets historia liksom oron vid universiteten och den skrämmande epidemin av politiska mord.
    Den utbredda föreställningen om Förenta Staterna som en smältdegel betecknas i betänkandet som en myt. I själva verket vore landet troligen den etniskt och kulturellt mest pluralistiska nationen i världen. Till följd härav hade USA varit och vore alltjämt mindre en nation av individer än en nation av grupper med »inevitable group competition, friction and conflict» som följd. Paradoxalt nog hade, heter det vidare, republiken varit mycket stabil (utom under inbördeskrigets tid), oaktat dess befolkning varit så fallen för våld. Amerikanerna hade emellertid sällan organiserat sig för att

 

892 Nordiskt och internationelltbegå våldsamheter, och de flesta demonstranter och deltagare i upplopp vore ej ute för att göra uppror utan för att protestera. Landet hade varit märkligt fritt från revolutionära sammansvärjningar och terrorism. Under innevarande decennium hade man emellertid fått bevittna två typer av terrorism, en vit som riktade sig mot negrer och de vita, som arbetat för negrernas medborgerliga rättigheter, och vilken mellan 1963 och 1968 krävde ett tjugotal människoliv, samt en svart som började sistnämnda år och främst riktade sig mot vita poliser.
    Författarna slutar med att understryka vikten av samverkan till landets och medborgarnas bästa och citerar Benjamin Franklins kända aforism: »We must all hang together, or assuredly we shall all hang separately».

G. C.-W.