David Nehrman-Ehrenstråle inför nutiden
av professor Bo PALMGREN
Nutidens ungdom vill leva och tänka i nutiden. Framtiden är i våra dagar alltför oviss och oberäknelig. Det förgångna skjuts allt snabbare undan och får över sig ett lager av damm eller mossa. Historia och rättshistoria kan fånga ett fåtal. Men för de flesta blir rättshistorien någonting främmande och förlegat — gamla gubbar, döda årtal och torra papper.
När vi i dag högtidlig håller minnet av David Nehrman-Ehrenstråle, inställer sig kanske allra först den irriterande frågan, vad minnet av honom kan skänka nutiden och i synnerhet dem som är unga i nutiden.
Låt mig peka på några saker som är värda att uppmärksammas.
De krav och önskemål, som dagens studenter för fram, bildar ett brokigt och mångsidigt mönster på gott och ont. Till de sakligaste och bästa önskemålen hör kravet på ändamålsenliga läroböcker och kompendier. Man kan gott leka med den tanken att juris studerandena vid något av våra universitet en vacker dag kunde i ett demonstrationståg bära en bild av David Nehrman med devisen: »Gör som han!»
David Nehrman är så vitt jag vet den svenska juris professor som har skrivit det största antalet läroböcker och kompendier — avsedda i första hand för studenterna, men senare också för vidare kretsar i samhället. Detta arbete började han redan tidigt såsom ung professor och han fortsatte det målmedvetet under hela sin levnad. Han började med handskrivna kompendier, som han lät studenterna skriva av. Men efter hand befordrade han en del av dem till trycket, varvid han särskilt underströk att han ville bespara studenterna den tidsspillan som föranleddes av avskrivningen. De tryckta arbetena utgör dels systematiska framställningar av civilrätten, civilprocessrätten, straffprocessrätten och straffrätten, dels kommentarer till giftermålsbalken och ärvdabalken. De handskrivna kompendier som aldrig hann befordras till trycket, men som cirkulerade i ett stort antal avskrifter, utgör systematiska framställningar av statsrätten, förvaltningsrätten, kameralrätten och kyrkorätten. Nehrman tillkännagav ofta sin avsikt att låta trycka så många av sina arbeten Högtidsföreläsning i Lunds universitets aula den 2 maj 1969.
som han kunde hinna och orka med under sin livstid. Med ett par av dem som förblev otryckta hann han redan tämligen långt.
Det är icke enbart mängden och spännvidden som ger David Nehrman en särställning såsom läroboksförfattare. Det är också hans personliga stil och hans inställning till uppgiften. Han talar till läsaren på ett personligt sätt och med en långt driven vilja att lära sin läsare sådant som denne verkligen kan ha nytta av. Han vill ge enklare och överskådlig överblick av ämnet, han vill låta läsaren lära sig tänka själv, han varnar och förmanar, så att läsaren skall kunna undvika det som är onyttigt och skadligt, men kunna hämta styrka och ledning ur de goda källor som står till buds. Hans omsorg om den materiella rättvisan är genomgående. Ständigt riktar han fräna angrepp mot lärdomshögfärd och mot juridiskt pedanteri. Han får full poäng som pedagog.
En annan sak som särskilt synes intressera dagens studenter är den akademiska förvaltningen. Man kämpar mer eller mindre högljutt för studentmakt i universitetens administration. David Nehrmans inställning till den akademiska förvaltningen var både originell och karakteristisk för honom.
Inom juridiska fakulteten var Nehrman vartannat år dekanus.Vartannat år handhades dekanatet av hans enda kollega, Arvidus Moller, som var statsvetare och hade säte både i juridiska och filosofiska fakulteten. Dekanatet gav icke så mycket arbete — åtminstone icke om man får döma efter den protokollsbok som anskaffades av David Nehrman samtidigt med det sigill som smyckar dagens inbjudningskort. Den allmänna förvaltningen var däremot arbetsdrygare genom de många uppgifter som ankom på universitetets konsistorium. Från början av Nehrmans professorstid finns många exempel på att hans juridiska insikter anlitades i angelägenheter som gällde universitetets rätt och bästa.
Rektorsämbetet gick i tur mellan konsistoriets ledamöter för ett år i sänder med tillträde den 28 januari — Caroli dag. Nehrman tillträdde rektoratet den 28 januari 1731. Men när hans år som rektor hade gått till ända, hade han fått nog av förvaltningen. Han begärde av kansler befrielse från skyldigheten att deltaga i konsistoriets sammanträden. Han beviljades sedermera årligen sådan befrielse och slutligen blev den fortlöpande. Motivet var att Nehrman icke ville splittra sin tid och sina krafter, utan önskade ägna sig åt sin undervisning och åt författandet av kompendier och läroböcker. Nehrmans sakkunskap i juridiska frågor utnyttjades likväl fortfarande på det sättet att han i vissa ärenden anmodades att avge skriftligt yttrande till konsistoriet. Man kan säga att detta var en tämligen föredömlig
anordning, genom vilken en framstående lärargärning ställdes fram om den akademiska förvaltningen. När Nehrman vid början av år 1745 åter var i tur att bli rektor, avböjde han vänligt men bestämt att bli vald. Det var ett konsekvent och målmedvetet ställningstagande.
Jag går tillbaka till dagens studentdiskussion. Ett ofta återkommande slagord är »kritik». Man talar om behovet av kritiska universitet och om nödvändigheten av samhällskritik. Jag har förresten själv ett gammalt gulnat tidningsurklipp, där det berättas att jag vid de svenska studenternas vårfest i Helsingfors framförde inspektorernas hälsning och menade att liksom vårstädningen var nödvändig i parken, så var studenternas samhällskritik nödvändig i den värld vi lever i.
Var David Nehrman kritisk? Utövade han någon form av samhällskritik? Det ligger kanske någonting respektlöst redan i att ställaen sådan fråga. Och om man vill försöka analysera några sådana yttranden av honom som innehåller åsikter och värderingar i samhällsfrågor, så faller man kanske lätt för frestelsen att läsa hans uttalanden med utgångspunkt från dagens föreställningar och förutsättningar.
David Nehrman var utan tvivel kritisk. Han sade ifrån ganska kraftigt och tydligt om det var någonting som han inte gillade. Men hans kritik riktade sig icke mot kyrkan och överheten. Han hade en fast tilltro till kristendomen och den lutherska läran. Han hyste en fast förtröstan till överhetens vilja och förmåga att se till rikets och medborgarnas rätt och bästa. Han kände också en stark uppskattning av den inhemska rättsordningen, som han hade lyckan att under sin verksammaste tid få se till väsentliga delar sammanförd och förnyad i 1734 års lag. En kritik av den gällande lagstiftningen kan man därför knappast vänta sig att finna i David Nehrmans skrifter.
Det dagsaktuella epitetet »kritisk» tilldelades emellertid Nehrman åtminstone redan för hundra år sedan i den korta karakteristik som ingår i Lunds universitets historia, utgiven av Martin Weibull och Elof Tegnér vid universitetets tvåhundraårsjubileum. Där säges att Nehrman brutit nya vägar ej mindre genom lärdom, grundlighet och skarpsinnighet, än genom den sällsynta klarhet i framställningen och det kritiska förstånd, varigenom det lyckades honom att ur sin vetenskap undanröja en mängd skolastiska kvarlevor och formalistiskt pedanteri.
Det finns ett trevligt yttrande som jag själv gärna brukar upprepa för mina egna elever, när någon kommer med en spetsfundig fråga i
en oväsentlig detalj. Nehrman sade om ett sådant spörsmål: »Det är ovisst att säga och onödigt att veta.»
Nehrman uttalar ofta och i målande ordalag sitt ogillande av domare och ämbetsmän, som åtager sig en syssla utan att äga tillräckliga kunskaper och förståndsgåvor. Han förmanar sina åhörare och sina läsare att för sin egen trygghet inhämta tillräckliga kunskaper, icke enbart genom att lära utantill utan också genom att lära sig att tänka. Dem som icke har tillräcklig grundlighet och flit eller icke tillräckliga förståndsgåvor, råder han att söka en annan syssla än domarens. Han återkommer ofta till den tanken att en domares bristande kunskaper eller hans oförmåga kan bli orsaken till att en skyldig går fri eller att en oskyldig blir dömd. Det finns många uttalanden av Nehrman vilka gott kunde användas såsom slagord i den rättssäkerhetsdebatt som bildar ett viktigt inslag i dagens samhällsdiskussion. Hit hör de bevingade ord med vilka han år 1751 avslutar företalet till andra upplagan av civilprocessrätten »Lev väl, min läsare, men glöm ej den förnämsta regeln i all rättegång — döm ingen ohördan!»
David Nehrmans uppskattning av den inhemska rättsordningentar sig uttryck i en ofta återkommande kritik mot sådant som är ägnat att undergräva denna. Särskilt riktar han sig mot åberopande av utländsk rätt och utländska rättslärda i frågor som bör lösas enligt den egna rättens regler. Han var själv mycket beläst. Hela Europas äldre och nyare rättslärda var företrädda i hans stora bibliotek. Han rekommenderade vissa av dem, han varnade för andra. Men ständigt återkom han till den tanken att detta och detta kunde vara gott och väl i ett främmande land som hade sina egna förhållanden och sin egen rättsordning. Men hos oss skulle man ha Sveriges lag och laga stadgar såsom rättesnöre. I stället kommer det allmänmänskliga till ett levande uttryck i starka naturrättsliga drag i Nehrmans tänkande.
Nehrmans uttalanden får ses såsom en reaktion mot en viss tendens som särskilt hade framträtt under 1600-talet att i brist på inhemsk juridisk litteratur åberopa utländska arbeten. Han fullföljer här samma linje som de lagstadganden som innehåller förbud mot att i domstols dom åberopa utländsk lag eller bruka främmande språk.
Nehrmans försvar för den inhemska rätten gör honom också i betydande mån negativt inställd till den romerska rätten. Han erkänner dess värde såsom sådan, men han vill icke att den skall tränga in i det egna landet.
Nehrmans bästa och käraste elev var juris studiosus Sven Bring —
den sedermera så namnkunnige historikern Sven Lagerbring. Nehrman anmälde till juridiska fakultetens protokoll att Bring den 28 augusti 1730 hade begärt tillstånd att få disputera »de usu juris romani in jurisprudentia patriae». När disputationen trycktes lydde titeln »de abusu etc.» Mot bakgrunden av de uttalanden, som Nehrman i olika sammanhang har gjort om den romerska rätten, har man full anledning att se hans tankar och inflytande bakom den ändrade titeln.
Nehrman anslöt sig till den då tämligen nya riktning som ville låta latinet träda tillbaka för det svenska språket. Latinet hade dittills haft en ledande ställning i den akademiska undervisningen och i det akademiska trycket. Över hela Europa band latinet samman professorer och studenter till en akademisk gemenskap, där det icke spelade någon avgörande roll om man kom från ett stort eller litet land. Nehrman hade själv i sin ungdom dragit nytta av denna gemenskap när han vistats långa tider vid universitet i Tyskland och i Nederländerna. Genom valet av svenska språket kom han nu att för sin del bidraga till en utveckling som å ena sidan gjorde rättsvetenskapen lättare tillgänglig för vidare kretsar i hemlandet, men å andra sidan gjorde den inhemska juridiska litteraturen oläslig vid universiteten på kontinenten. Det är de små ländernas dilemma på ett sådant område som juridiken, där vetenskapen å ena sidan icke borde isolera sig från det egna landets rättsliv, men å andra sidan icke heller borde låta omvärlden vara utan kännedom om hur det egna landets rätt och rättsvetenskap utvecklar sig.
Även om valet av svenskan betydde ett avbräck i de internationella kontakterna, får man väl säga att Nehrman valde rätt. Vid den tiden var det av betydelse att hans banbrytande arbeten fördes ut till vidare kretsar i det egna landet och att den inhemska rättstraditionen bevarades och förstärktes. I dagens värld har det internationella samarbetet återknutits och utvecklats också på juridikens område med moderna världsspråk såsom kommunikationsmedel. I detta samarbete har de nordiska länderna nu möjligheter att lämna ett eget självständigt bidrag framför allt därför att den inhemska rättstraditionen har fått förbli i stort sett obruten.
Rättstraditionen spelade för övrigt en betydande roll i David Nehrmans arbete och tänkesätt. Redan som nyss bliven professor började han samla gamla manuskript — både lagböcker och andra urkunder. Hans uppfattning om Sveriges förflutna och om rättslivet i forna tider hade vissa drag av den idealisering och överskattning som var utmärkande för den karolinska tiden. Han låter då och då undfalla sig ett yttrande om att rättslivet förut var enklare och redigare, men
att däri under århundradenas lopp hade insmugit sig allsköns främmande och förvirrande inslag. Han talar också här och där om den alltmer tilltagande »arglistigheten» som det gäller att bekämpa medde medel som står en rättrådig domare till buds.
Intresset för det förgångna har gett David Nehrman en sällsynt ingående bild av rättsutvecklingen och av den gällande rättens rötter och grundvalar. För eftervärlden har det sitt särskilda intresse att de första upplagorna av hans civilrätt och civilprocessrätt utkom 1729 och 1732 eller några år före 1734 års lag. De återger rättstillståndet före det stora lagverkets tillkomst. Förändringarna redovisas för civilrättens del i ett supplementband 1746 och för civilprocessrättens del i en andra upplaga som utkom 1751, då det nya lagverket redan hade hunnit tillämpas en längre tid. Straffrätten utkom 1756, men där hänvisar Nehrman till ett kompendium i frågor och svar, som han hade författat trettio år tidigare eller således medan den äldre lagstiftningen ännu gällde. Detta kompendium finns i behåll i goda avskrifter.
På detta sätt är Nehrmans tryckta skrifter rika källor till tolkningen av 1734 års lag. Under långa tider förblev dessa arbeten de ledande läroböckerna och handböckerna för centrala delar av den allmänna lagen. Det finns många vittnesbörd om att Matthias Calonius högt uppskattade Nehrmans arbeten och såsom professor i Åbo rekommenderade dem för sina lärjungar. Så var det också vid de andra universiteten. Generation efter generation inhämtade studenterna sitt grundläggande juridiska vetande huvudsakligen ur lagboken och ur Nehrmans arbeten. Genom att dessa arbeten var lättillgängliga och lättlästa också ute i det praktiska rättslivet kan man föreställa sig att de hade en icke oväsentlig inverkan på utvecklingen av rättsordningen i domstolspraxis.
Vilken betydelse de otryckta arbetena hade är mera vanskligt att säga, då det är svårt att i efterhand belägga deras spridningsområden. Men mänskligt sett borde ett sådant arbete i handen på en förståndig läsare ha haft ett nästan ännu större värde, därför att det rörde sig på ett rättsområde där det icke fanns någon på samma sätt kodifierad lagstiftning.
Nu har vi igen en stund glömt bort dagens studenter och deras synpunkter på undervisningen. Ett krav som man ofta hör framföras i fråga om den juridiska undervisningen är att den borde vara mera praktisk och icke syssla med verklighetsfrämmande problem. Liknande tankar uttalade Nehrman ofta i sina arbeten. Han var själv den första att föregå med gott exempel — på ett sätt som var rent av föredömligt i en tid då det icke fanns några tryckta rättsfallssamlingar
att tillgå. I Nehrmans bibliotek finns några volymer med rättsfall. Dels är det sådana som Nehrman själv har skrivit av såsom auskultant i Göta hovrätt och senare under tvenne sommarvistelser i Stockholm åren 1730 och 1734. Dels är det rättsfall som är skrivna med annan handstil. Till dessa rättsfallsvolymer har Nehrman själv uppgjort register. I sina arbeten åberopar han ofta ledande rättsfall.
I många sammanhang understryker Nehrman betydelsen av samverkan mellan teori och praxis. Någon motsättning mellan dem får icke finnas. Man kan icke vara en god praktiker utan den överblick av sammanhangen som lämnas av teorin. Och man kan icke heller vara en god teoretiker utan att ha kännedom om rättens tillämpning i praxis.
Jag har uppehållit mig vid en hel del omständigheter som kanske föranleder nutidens studenter att skänka David Nehrman en uppskattning som kunde utgöra en sentida upprepning av den beundran och kärlek som han i sin livstid fick åtnjuta av sina egna elever. Men nu kommer jag till någonting som kan synas betänkligt i de mest radikala studenternas ögon. David Nehrman hade en trygg ekonomisk bakgrund såsom son till en välbärgad borgare och handelsman i Malmö och hans sociala och ekonomiska ställning förstärktes ytterligare genom hans giftermål med en dotter till biskopen i Lundsstift, Jonas Linnerius, som också var prokansler för Lunds universitet. Gjorde icke detta Nehrman predestinerad till att vara det bestående systemets och den härskande regimens man? — Ja och nej! Nehrman utgick från det bestående och han gav ett särskilt värde åt dess grundvalar i det förgångna. Men han ville icke låta utvecklingen stelna och stagnera. I sina uttalanden med anledning av tillkomsten av 1734 års lag framför han klart, hur nödvändigt det är att överheten genom lagändringar följer med tiden och med samhällets utveckling så att icke lagen blir föråldrad och skadlig, vilket kan bidraga till samhällets undergång. Med ett modernt epitet kunde man säga att Nehrman var progressiv i sin samhällsuppfattning.
Något lydigt redskap eller någon särskild gunstling var han icke heller hos de maktägande. Snarare förefaller det att ha varit tvärtom. Nehrman hade önskat byta ut sin akademiska lärarbefattning moten domartjänst. Han sökte många gånger lediga lagmans- och revisionssekreterarbefattningar. Han lyckades några gånger komma på förslagsrum. Men han fick aldrig första förslagsrummet och blev aldrig utnämnd. Orsaken kan ha varit att man höll fast vid traditionella synpunkter på befordringsgången och icke ville tillmäta Nehrmans lärargärning och juridiska författarskap tillbörligt meritvärde i jämförelse med rutinmässig domartjänstgöring. Men den frihet som
tillkom konungen att frångå ett tjänsteförslag och som han i några av dessa ärenden utnyttjade till förmån för andra sökande, hade gott lämnat överheten möjlighet att ge Nehrman något av de lediga ämbetena om man hade önskat gynna honom. Att så icke skedde ville jag taga såsom ett tecken på att han icke i dålig mening var en regimens man utan en högst självständig personlighet, som fick betala priset för att vara självständig.
Genom sitt giftermål kom Nehrman att förvärva en herrgård i Småland, Säby gård i Bäckaby socken. Detta förvärv kom att få en stor betydelse för hans vetenskapliga arbete och författarskap. Han lät där uppföra en särskild byggnad i vilken han hade sitt stora bibliotek och sitt arbetsrum. Dit ut reste han så snart föreläsningarna slutade och där vistades han en gång ett helt sabbatsår som beviljades honom för hans författarskap. Säby gård blev också den fristad till vilken David Nehrman drog sig tillbaka när han år 1753 beviljades avsked från professuren i Lund. Hans läroböcker i straffrätt och straffprocessrätt utkom 1756 och 1759. De visar att han i full verksamhet utnyttjade sin frihet. Bevarade manuskript utvisar hur han därefter ägnade sig åt sina offentligrättsliga arbeten, utan att dock hinna få något av dem i fullt tryckfärdigt skick.
David Nehrmans bakgrund och hans ekonomiska trygghet kunde närmast åberopas såsom ett framträdande exempel på betydelsen av att en vetenskapsman har tillräckliga resurser till sitt förfogande. De ger honom den tillräckliga personliga självständigheten och oberoendet, de ger honom tillfälle att få det lugn och den koncentration som är nödvändig särskilt när det gäller att producera systematiska arbeten som omspänner vidsträckta områden.
Till Nehrmans bakgrund anknyter sig en episod som visar hur det är små tillfälligheter som ofta länkar människornas öden. David Nehrmans far var handelsmannen Hans Nehrman som bodde i den vackra gård vid Östergatan i Malmö som nu kallas det Diedenska huset. Där hade David Nehrman en fast punkt i sin barndom och ungdom. Men det var rena tillfälligheter som gjorde att David Nehrman föddes såsom svensk och att det var Sverige som fick draga nyttan av hans livsverk.
Det fanns en äldre David Nehrman, farfarsfar till vår David. Han var köpman i Lübeck och sålde lüneburger salt i Malmö, där han låg om vintrarna med sitt skepp. Danskarna ville att man hellre skulle köpa salt från Norge. Danmarks konung utfärdade en förordning där utlänningar förbjöds att ligga såsom vinterliggare i danska hamnar, till vilka Malmö då också hörde. David Nehrman sökte därför och fick även danskt medborgarskap och bosatte sig i Malmö.
Allmänt bekanta händelser gjorde att de danska medborgarna i denna trakt sedermera blev svenska medborgare. Därmed blev ocksåden yngre David Nehrman svensk. Och därmed fick den svenska rätten och rättsvetenskapen sitt salt.
Den kraft med vilken David Nehrman värnade den svenska rätten och den målmedvetenhet med vilken han gav det svenska språket företräde fram om latinet, får kanske delvis ses såsom en efterdyning till de strävanden som efter erövringen av Skåne gjordes att för svenska landskapet. Vi vet att Lunds universitet tillkom såsom ett led i dessa strävanden och att många av dess ledande män spelade en avgörande roll i försvenskningsarbetet. Svärfadern Jonas Linnerius var en av dem.
Men David Nehrman var icke någon nationalist. Han var en av de första av universitetets lärare som efter det stora nordiska krigets slut gjorde ett studiebesök i Köpenhamn. I ett brev till universitetskanslern den 15 augusti 1726 vittnar han om den stora vänlighet och hjälpsamhet som hade mött honom i Köpenhamn. Han upprätthöll också senare brevförbindelser över Sundet även om kommunikationerna då var osäkrare och långsammare än nu.
Överhuvudtaget får man det intrycket att David Nehrman var vänlig och vänskapsfull till sin läggning och till sitt umgängessätt, fastän han kunde vara skarp och kritisk i sin vetenskap och i sina juridiska omdömen.
Långt efter David Nehrmans död inköptes hans bibliotek av brukspatron Carl Daniel Buren på Boxholms bruk i Östergötland. Biblioteket uppställdes då i ett särskilt rum med David Nehrman själv presiderande i kopparstick. Jag lånar Buréns ord, att man ser David Nehrman-Ehrenstråle med sitt glada och värdiga ansikte, liksom erbjudande att meddela dem sitt vett och hjärtelag, som nalkas honom.