Om förutsättningarna för förordnande om personundersökning
I 3 § första stycket lagen om personundersökning i brottmål stadgas: »Om personundersökning förordnar rätten, så snart det finnes lämpligen kunna ske. Sådant förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligga att han begått den. »Av förarbetena (prop. 1964:90 s. 48) framgår, att prövningen huruvida sannolika skäl föreligger skall ske vid förhandling. I Beckmans m. fl. kommentar till brottsbalken uttalas, att den kan ske i samband med prövning av framställning om häktning eller annan tvångsåtgärd samt att eljest särskild förhandling får hållas eller frågan anstå till huvudförhandling (III s. 627).
    Det är omvittnat, att bestämmelsen vållar en del irritation och att man vid domstolarna på olika sätt försöker att komma ifrån bestämmelsens praktiska olägenheter. En — kanske diskutabel — metod lär vara, att man låter den tilltalade eller hans försvarare medge att personundersökning får ske. Att — såsom kommentaren nämner — vänta med ställningstagandet till huvudförhandlingen är inte alltid lyckat, eftersom det får förmodas råda en viss obenägenhet att tvinga fram en ny eller fortsatt huvudförhandling. Ett sådant uppskov motverkar ju oftast också önskemålet att beslutet om personundersökning skall komma snabbt.
    Den fråga jag skulle vilja ställa lyder: Är det motiverat att såsom förutsättning för personundersökning kräva, att domstol även sedan åtal väckts skall pröva huruvida sannolika skäl för vederbörandes faktiska brottslighet föreligger?
    Till frågans belysning bör erinras om att den svenska brottmålsprocessen håller sig med fyra grader av misstanke: 1. någon kan misstänkas;

 

¹⁴ Romander m. fl., Barnavårdslagen, 2:a uppl. s. 140, samt K.-O. Lidin, »Provisoriskt frihetsberövande av 15—17 -åringar», i Socialt Forum 1966 s. 146 ff. Jfr dock en av rådman O. Sundberg i Västerås gjord anmälan till JO, enligt vilken 15—17-åringar häktas i alltför stor utsträckning. 

2. någon är skäligen misstänkt;
3. någon är på sannolika skäl misstänkt;
4. det föreligger tillräckliga skäl för åtal mot någon.
    För åklagaren gäller följande regler. Föreligger misstanke av grad 4, har han enligt RB 20:6 skyldighet att åtala. Därest han åtalar utan att det åtminstone förelegat misstanke av grad 3, kan han fällas till ansvar förobefogat åtal. Elwing har uttalat (Tillräckliga skäl s. 54—55), att vad som ligger bakom skillnaden mellan »åtalsplikt» och »åtalsrätt» är att åklagaren måste ha en viss marginal för sin bedömning. Han bör dock låta sig ledas av huvudgrundsatsen, att han åtalar blott då han finner åtalsplikt föreligga. Olivecrona har anslutit sig härtill.
    Beträffande förutsättningarna för förordnande om personundersökning i mål där den tilltalade ej erkänt är således förhållandena f. n. sådana, att även om en åklagare konstaterat misstanke av grad 4 så skall domstolen pröva huruvida misstanke av grad 3 föreligger.
    Det kan naturligtvis som skäl härför invändas, att domaren har ett annat — och bättre — material till sitt förfogande än åklagaren, eftersom domaren gör sitt ställningstagande på ett senare stadium än åklagaren och efter förhandling. Någon riktig tyngd i invändningen tycker jag emellertid inte det blir, om man inte förutsätter, att domaren väntar med sitt beslut till huvudförhandlingen. Den särskilda förhandlingen innehåller ju oftast inte annat — utöver den tilltalades därvid lämnade uppgifter — än vad förundersökningen dittills utvisar. Åklagarens material vid åtalsbeslutet är i regel mer omfattande.
    En sådan överprövning, som bestämmelsen konstruerar, bör enligt min mening förbehållas fall där den kan antagas få reell praktisk betydelse och avse åtgärder av allvarlig beskaffenhet, t. ex. frihetsberövande. De senare årens utveckling har ju för övrigt inneburit att åklagare erhållit allt större beslutanderätt inom brottmålsprocessen (t. ex. den vidgade rätten att utfärda strafföreläggande).
    Intresset av att undvika onödig schavottering i brottmålsprocessen är väsentligt. Det måste emellertid ifrågasättas, om den inledningsvis citerade bestämmelsen i personundersökningslagen hittills haft ens någon praktisk betydelse för fall där åtal redan är väckt, när frågan om personundersökning uppkommer. Intet synes hindra, att man befriar domstolen från skyldigheten att på det sätt bestämmelsen föreskriver pröva huruvida sannolika skäl föreligger, sedan åtal väckts. Åklagarens beslut om åtal måste anses innefatta så goda skäl för misstanke om brott att rätten bör äga läggadet till grund för förordnande om personundersökning.

Stig Iversen