Internationella domareförbundets kongress i Berlin. Vart fjärde eller femte år håller internationella domareförbundet en världskongress. I dessa kongresser får alla domare delta och några begränsningar av antalet domare från de olika medlemsländerna har hittills ej behövt tillgripas. Den kongress som hölls i Västberlin den 8—10 maj 1969 under temat »Kräver det moderna samhället ändringar i domarnas ställning?» hade samlat ett deltagarantal av ca 1 200 domare, varav ett 20-tal från Sverige.
    Vid öppningshögtidligheten, som ägde rum i närvaro av förbundsrepublikens president Lübke, hölls hälsningsanföranden av internationella domareförbundets ordförande, Oberstaatsanwalt Fritz Decker, västtyska domareförbundets ordförande Landgerichtspräsident Bernhard Drees och Västberlins regerande borgmästare Klaus Schütz. Ytterligare inledande anföranden hölls av Bundesjustizminister, professor Horst Ehmke och sektionschefen i det österrikiska justitieministeriet Eugen Serini. Båda dessa talare uttalade sig för att domarnas oavhängiga ställning i olika hänseenden borde förstärkas.
    Efter inledningsanförandena följde ett »festföredrag» av f. d. Bundesverfassungsrichter, professor Ernst Friesenhahn över ämnet »Domaren i vår tid».
    Vid det fortsatta arbetet uppdelades kongressen i tre sektioner. För varje sektion hade i förväg utsetts en moderator, som ledde sektionsförhandlingarna. Deltagarländerna hade utsett en rapportör för varje sektion och rapportören hade med ledning av vissa skriftliga frågor från moderatorn någon tid före kongressen skriftligen redogjort för den rättsliga situationen i vissa hänseenden i sitt land. En huvudrapportör hade sammanställt nationsrapporterna och föredrog denna sammanställning vid förhandlingarnas början.
    Den första sektionen behandlade domarens ställning i straffprocessen och diskussionen kom att i huvudsak beröra offentlighet i brottmålsrättegången, spörsmålet om det lämpliga i att uppdela huvudförhandlingen i två avsnitt — ett för skuldfrågan och ett för påföljdsvalet (meningarna var mycket delade härvidlag) — samt frågan om införande efter fransk förebild av en »straffverkställighetsdomare», som skulle kunna särskilt tillse kontinuitet och enhetlighet vid verkställigheten. Mycket livligt dryftades tanken att domstol skulle kunna inställa en rättegång och avvisa åtalet vid ringa brott, alltså en bestämmelse som skulle ge domstolen en möjlighet, som korresponderar med åklaga-

 

rens rätt till åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1. i vår RB. Ytterligare ett ämne, som uppenbarligen engagerade mötesdeltagarna, var spörsmålet om behovet av regler angående »contempt of court». — Moderator i första sektionen var Oberlandesgerichtsrat, Professor Peter Cramer, Bochum, och svensk rapportörhovrättsassessor Stig Ramkull.
    I andra sektionen var presidenten vid appellationsdomstolen i 's-Hertogenbosch W. H. Ariëns moderator. Denna sektion behandlade domarens ställning i civilprocessen och hann komma fram till en resolution, upptagande rekommendationer på vissa av de livligare debatterade punkterna inom diskussionsämnets vidsträckta ram. På två punkter antecknades att sektionens uppfattning var enhällig. Det gällde uttalanden att domaren dels bör verka för korta tidsfrister under skriftlig förberedelse dels bör taga initiativ för åstadkommande av förlikningar. Bland de uttalanden, som antogs med stor majoritet, kan måhända vara av intresse att här anmärka följande. Man vänder sig i nämnda uttalanden mot ökad användning av lekmän i civilprocessen. För en sakkunnig behandling av vissa civila saker vore en ökad specialisering nödvändig bland domarna, t. ex. för familjerätts- och trafikmål. Däremot ansåg sektionen inte tillrådligt att tillskapa särskilda sakkunniga domare — d. v. s. ickejurister — annat än i specialfall såsom patenträttsmål. Det ansågs önskvärt att det åtminstone i storstäderna fanns tillgänglig till hjälp för domstolarna ett slags förteckning över lämpliga sakkunniga i frågor, som ofta återkommer i rättegångarna. Dessa personer skulle ha åtagit sig att på kallelse tillhandagå domstolarna i viss utsträckning. Här torde ha åsyftats t. ex. vissa medicinska experter, motortekniker och byggnadsspecialister. — Svensk rapportör i denna sektion var hovrättsassessor Hans Danelius.
    I tredje sektionen var underrubriken för överläggningarna »Utnämning och befordrande till domartjänster». Även denna sektion nådde fram till en resolution. Till en början konstaterades däri vissa grundläggande likheter mellan medlemsländerna, nämligen att akademisk examen kräves för kompetens som yrkesdomare och att tillsättning av domare sker efter urvalsmetoder som syftar till att vara objektiva. I resolutionen uttalas — av föga aktualitet för svensk del — att man inte skall kunna fordra såsom villkor förutnämning, att domaren avsäger sig partipolitisk tillhörighet, och betonas det självklara förhållandet, att domaren i sin yrkesutövning dock bör avhålla sig från politiska yttranden eller ställningstaganden. Före ordinarie domartjänst bör fordras en allsidig och väl vitsordad förberedande tjänstgöring. Utnämning till tjänst i specialdomstol av något slag bör föregås av omfattande erfarenhet vid allmän domstol. För de kontinentaleuropeiska ländernas del uttalas önskemålet om ett ökat inflytande från domarnas organisationer vid domarutnämningar. Såsom slutkläm framhålles i sektionens resolution, att en oberoende domarkår är en väsentlig garanti för medborgarfrihet och att domarkarriären därför bör erbjuda goda löneförhållanden, om den skall kunna tillgodose önskemålet att locka de bästa av de unga juristerna. — Moderator i tredje sektionen var den italienske domaren A. Pizzorusso från Pisa och svensk rapportör ordf. i Nedre justitierevisionen Anders Litzén.
    I anslutning till kongressen sammanträdde förbundets centralråd. Svenska representanter vid detta sammanträde var departementsrådet L.-E. Tillinger och revisionssekreterare Litzén. Vid förhandlingarna beslöts bl. a. om inval av Irlands domareförbund. Nästa världskongress kommer att äga rum 1973, sannolikt i Frankrike.

L. T.