Nya anvisningar för författningsskrivning. I januari 1967 gav statsrådsberedningen ut en promemoria om språket i lagar och andra författningar. Ytterligare anvisningar för författningsskrivning har nu utarbetats inom statsrådsberedningen. De nya anvisningarna, som är avsedda att tillämpas fr. o. m. september 1969, omfattar främst frågor av rent teknisk art, t. ex. utformningen av författningars rubriker och ingresser, angivandet av författning som nämns i en annan författning, transumering, omtryckning av författningarsamt utformningen av notsystemet. Anvisningarna omfattar emellertid också en del allmänna frågor av mera saklig karaktär, t. ex. författningars beteckning samt utformningen av straff-, besvärs- och övergångsbestämmelser. Till anvisningarna är fogade en rad exempel på lämpliga formuleringar.
    I fråga om författningars beteckning har det tidigare rått en fast praxis endast beträffande vissa slag av författningar. Sålunda har författningar som beslutats av Kungl. Maj:t och riksdagen efter lagrådets hörande sedan länge betecknats lag, medan författningar som beslutats av riksdagen ensam har fått beteckningen förordning. I övrigt har praxis varit vacklande. Författningar som beslutats av Kungl. Maj:t och riksdagen utan lagrådets hörande har betecknats ibland som lag, ibland som förordning, och även andra beteckningar har förekommit. Författningar som beslutats av Kungl. Maj:t ensam har oftast fått beteckningen kungörelse men har brukat betecknas förordning om Kungl. Maj:t inhämtat riksdagens yttrande över författningstexten. Frågan om gränsdragningen mellan lag och förordning har vid ett par tillfällen tagits upp i riksdagen av professor Nils Herlitz (se FT 1939 s. 285 och riksdagens protokoll 1946: I:18 s. 60 och 22 s. 17).
    I statsrådsberedningens anvisningar för författningsskrivning ges regler om författningars beteckning som delvis överensstämmer med vad Herlitz förordat. Sålunda skall lag användas som beteckning på alla författningar som med eller utan lagrådets hörande beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, medan förordning skall användas endast i fråga om sådana författningar som beslutas av riksdagen ensam. Kungörelse skall vara den normala beteckningen på författningar som beslutas av Kungl. Maj:t ensam, med eller utan riksdagens hörande. I vissa fall skall Kungl. Maj:ts författningar kunna betecknas instruktion, taxa eller stadga.
    Som beteckning på författning varigenom annan författning ändras, upphävs, får fortsatt giltighet eller sätts i kraft skall endast lag, förordning eller kungörelse användas. Principen vid val av beteckning skall härvid vara densamma som när det är fråga om ny författning. Oberoende av hur den ursprungliga författningen har betecknats skall således t. ex. en författning om ändring betecknas lag, om den beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt.
    Anvisningarnas avsnitt om straffbestämmelser bygger på en promemoria av professor Hans Thornstedt. I avsnittet sägs inledningsvis att man inom specialstraffrätten i allmänhet bör ställa upp krav på uppsåt eller oaktsam-

 

het. Uppställs ett sådant krav, skall detta i regel uttryckligen anges i straffbestämmelsen. En gradering av oaktsamheten i grov och ringa bereder svårigheter vid rättstillämpningen och bör därför förekomma endast när det föreligger speciella skäl.
    För det fall att brott mot bestämmelse i den aktuella författningen även kan utgöra brott enligt brottsbalken eller annan mera allmän författning, t. ex. skattestrafflagen, ges den regeln att den aktuella författningens straffbestämmelse normalt skall utformas så, att straffbestämmelsen kommer att tillämpas endast subsidiärt. Man bör alltså i straffbestämmelsen ta in reservationen ». . . om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken (skattestrafflagen)». Att straffbelägga försök torde enligt anvisningarna i de flesta fall vara omotiverat när det gäller brott utanför brottsbalken. Vill man straffbelägga försök, bör det ske i den formen att brottsbalkens försöksbestämmelser görs tilllämpliga.
    När det gäller ansvar för medverkan bygger anvisningarna på den kartläggning av nuvarande rättsläge som gjorts av Thornstedt i nyssnämnda promemoria. Ingår fängelse i straffskalan för ett brott, tillämpas enligt Thornstedt brottsbalkens medverkansregler analogiskt, om inte speciella omständigheter i fråga om brottets konstruktion föreligger. Kan endast penningböter följa på brottet, tillämpas brottsbalkens medverkansregler endast undantagsvis analogiskt. I de fall då maximistraffet är dagsböter är läget mera oklart. Med hänsyn till det sagda ges i anvisningarna följande regler. Ingår fängelse i straffskalan för ett brott i den aktuella författningen, bör man i allmänhet inte ha någon uttrycklig bestämmelse om medverkan. Vill man emellertid begränsa ansvaret till vissa medverkande eller straffbelägga endast en viss typ av medverkan, måste man ta in en bestämmelse om sådan begränsning i den aktuella författningen. Om maximistraffet för brottet är dagsböter och ansvar för annan medverkande än gärningsmannen anses påkallat, bör den aktuella författningen innehålla en föreskrift om medverkan. Föreskriften bör normalt utformas så, att brottsbalkens medverkansbestämmelser görs tillämpliga. Kan endast penningböter följa på brottet, bör medverkansansvar inte komma ifråga. Någon uttrycklig bestämmelse härom är inte nödvändig.
    Vad beträffar bestämmelser om tystnadsplikt sägs i anvisningarna att man så långt möjligt skall låta brottsbalkens bestämmelser vara tillämpliga. Om alltså den personkrets man vill binda av tystnadsplikten täcks av 20:12 brottsbalken och det inte finns anledning att avvika från vad som i övrigt gäller enligt brottsbalken för tystnadsplikt, bör man i den aktuella författningen ange endast i vilka hänseenden tystnadsplikten skall gälla och, om personkretsen skall inskränkas i förhållande till 20:12, vem som skall omfattas av tystnadsplikten. Någon föreskrift om påföljd skall inte ges. Om den personkrets man vill binda med tystnadsplikten inte täcks helt av 20:12 brottsbalken, måste man ha en särskild straffbestämmelse. Är det delvis fråga om personer som faller under 20:12, bör man emellertid göra undantag för det fall att gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Som huvudregel bör vidare gälla att brott mot tystnadsplikt skall ligga under allmänt åtal även utanför brottsbalken. I allmänhet skall man därför inte ha någon åtalsbestämmelse i den aktuella författningen. Avser tystnadsregeln huvudsakligen att skydda enskilt intresse, kan man dock ha den regeln att allmänt åtal får väckas endast efter angivelse av målsägande eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

 

    I fråga om besvärsbestämmelser lämnas i anvisningarna en kort sammanfattning av de allmänna regler som gäller på området. Det erinras om att en huvudregel inom förvaltningsrätten är att beslut av statlig eller kommunalmyndighet får överklagas. Vill man inskränka möjligheten att överklaga sådant beslut måste man alltså ha en uttrycklig bestämmelse i den aktuella författningen. Vad gäller rättsmedel vid talan mot kommunal myndighets beslut erinras i anvisningarna om att såväl kommunal- som förvaltningsbesvär kan komma i fråga. Kommunalbesvär får föras mot kommunal myndighets beslut utan särskild bestämmelse härom i den aktuella författningen. Däremot fordras en särskild besvärsbestämmelse, om kommunal myndighets beslut skall få överklagas genom förvaltningsbesvär. När man utanför kommunallagarna använder ordet »besvär» anses detta enligt anvisningarna betyda förvaltningsbesvär.
    Bestämmelser om instansordningen finns, påpekas det, i ett flertal olika författningar, t. ex. allmänna verksstadgan, länsstyrelseinstruktionen och kommunallagarna. Följaktligen är det i de flesta fall onödigt att ta in en bestämmelse om instansordning i en ny författning. Vad beträffar besvärstidens längd och utgångspunkten för besvärstidens beräkning påpekas att 1954 årslag om besvärstid är tillämplig, om inte annat föreskrivs. Endast om det finns starka skäl att frångå besvärstidslagen, bör man i en ny författning ta inbestämmelser om besvärstid. Om inte annat föreskrivs, skall besvärshandlingarna ges in till besvärsmyndigheten. Vill man ha den ordningen att besvärshandlingarna skall ges in till annan myndighet, t. ex. beslutsmyndigheten, krävs därför en uttrycklig bestämmelse härom.
    I lagar och förordningar har man tidigare ofta tagit in en bestämmelse om att Kungl. Maj:t meddelar tillämpningsföreskrifter. Vanligen har man tillagt att tillämpningsföreskrifter kan meddelas även av viss myndighet eller av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. I anvisningarna påpekas att det redan av allmänna regler följer att Kungl. Maj:t har rätt att meddela sådana föreskrifter för tillämpningen av en lag eller förordning vilka är av rent administrativ natur och att Kungl. Maj:t kan delegera uppgiften att meddela sådana föreskrifter till underlydande myndighet. Med hänsyn härtill bör man i en lag eller förordning ta in bestämmelse om tillämpningsföreskrifter endast om man avser annat än rent administrativa föreskrifter eller vill binda Kungl.Maj:ts delegationsmöjlighet till viss myndighet.
    Anvisningarnas rekommendationer i fråga om omtryckning av författningar i SFS innebär att omtryckning skall ske i större omfattning än hittills. Detta ligger i linje med riksdagens önskemål (se KU 1967:1, rskr 49). Som riktpunkt bör enligt anvisningarna gälla att författning trycks om, när den tidigare har ändrats mer än en gång och det är aktuellt att göra ändringar som ej är av ringa omfattning.

S. M.