Etologi och juridik

 

Av dr jur. ERIK SANDBLAD

 

 

 

 

Den som under en följd av år ägnat sig åt praktiskt juridiskt arbete, kan knappast undgå att någon gång fråga sig vad han egentligen sysslar med. Vad är rätten? Ha de rättslärde av i dag kommit begreppen rätt, rättighet, rättsregel närmare in på livet än under 1930-talet, då främst professor Vilhelm Lundstedt presenterade Hägerströms tankegångar för de unga juristerna? På min bokhylla står alltjämt ett av Hägerströms verk och kommer mig att undra om jag förstår det bättre nu än förra gången jag läste det. Bredvid står professor Karl Olivecronas »Law as fact», vars senare, svenska upplaga heter »Om lagen och staten». I denna bok serveras rätten uppspaltad och analyserad. Men vad innefattar själva begreppet rätt? Resultatet av Hägerström, Lundstedt och Olivecrona blir ungefär att det behöver man inte begripa, eftersom intet finnes att begripa.
    Vad angrep egentligen Uppsalaskolan? Hägerströms praeterea censeovar metafysiken, och till metafysiken hörde främst naturrätten. Även den, som har svårt att följa Hägerströms tankar, kan förstå att naturrättens mest kände och troligen mest inflytelserike representants, Jean Jacques Rousseaus, samhällsfördrag var en världsfrämmande konstruktion. Men menade verkligen Rousseau vad han skrev härom i »Du contrat social»? Åtminstone jag har, alltsedan jag läste verket på originalspråket, betvivlat detta. »Du contrat social» är en med bravur skriven politisk stridsskrift, medryckande, en fanfar, som man förstår har kunnat tvinga människor till barrikaderna även där i grunden ingen indignation och ingen entusiasm fanns. Inte ett spår av Voltaires spirituella och elaka kvickhet, inte heller något av Montesquieus torra saklighet. Mitt intryck är att Rousseau ville uppnå ett resultat och då ansåg sig behöva en motivering. Och denna fann han i den ingalunda nya konstruktionen med samhällsfördraget. Rousseaus eget liv synes ha varit byggt på intellektuell lögn, en tragisk motsats mellan liv och lära. Varför skulle han då ha varit ärlig, när det gällde samhällsfördraget?
    Har den svenska rättsvetenskapen i dag kommit längre eller, kanske bättre uttryckt, har den funnit andra vägar än på 1930-talet? Jag har sökt svaret i tre professorers relativt nya skrifter: Ivar Strahls »Makt och rätt»(Aldus 1967), Tore Strömbergs »Kompendium i rättsfilosofiens historia »(Jur.fören. i Lund 1967), Per Olof Boldings »Juridik och samhällsdebatt» (Almqvist & Wiksell 1968).
    Enligt naturrättsläran är rätten grundad i människans natur. Denna uppfattning synes ha delats av antikens store, Platon, Aristoteles, Cicero. Skillnaden mellan denna uppfattning och den öster ifrån till Miklagård komna teokratismen, som givit vår svenske konung hans benämning »med Gudsnåde», förefaller vara endast en fråga om ord. Vem har givit oss vår natur, om ej den Gud som skapat oss? Marxismen-leninismens uppfattning om staten såsom det organiserade våldet, vilket efter en övergångsperiod av

134 Erik Sandbladproletariatets diktatur skall försvinna eftersom ingen rättsordning längre behövs, synes realistisk i sin uppfattning av nuet men minst lika orealistisk i sin åsikt om framtiden som någon annan skolas lära om rättens ursprung. Historien kan dock inte sägas ännu ha givit marxismen orätt, eftersom det halvsekel, som förflutit efter Lenins revolution, är ett kort ögonblick i historien.
    Karl Olivecrona kommer fram till att rättsreglerna kunna karakteriseras såsom fristående imperativ. Därmed har han använt ett begrepp, som är lika svårgripbart som något annat. Naturrättens imperativ har sin grund i naturen, Uppsalaskolans är fristående, dvs. begreppet är enbart en intellektuell konstruktion och som sådan har det sitt värde. Lekmannen får en stunds tankegymnastik, som i mitt fall slutat med ett: Varför inte?
    Men måste naturen förkastas såsom rättsgrund eller kommer man också här fram till ett: Varför inte? Enligt mina tre källor har ingen egentligen givit sig i kast med frågan om vad naturen är. I sista avsnittet av sin bok säger sig Bolding inte ha mycket till övers för en person, som påstår att det måste finnas säkra stjärnor att styra efter, något av högre dignitet. Men han avslutar boken med en strof ur Tegnérs »Det eviga». Vilken medveten eller omedveten tanke kan ligga bakom detta val av slutvinjett?
    En svensk professor i psykiatri försäkrade mig en gång på tal om varsel och liknande omdiskuterade fenomen, att människor ha olika kontakt med naturens krafter och att vi moderna stadsbor kommit så långt från naturen att vi måste vara försiktiga, när vi vilja beteckna för oss mystiska uppfattningar såsom ren vidskepelse. Detta uttalande måste leda till slutsatsen att gångna tiders rättslärde stodo naturen närmare än vi. Då måste vi pröva Aristoteles och senare rättslärde inte enbart med hjälp av logik och rättsfilosofi utan även med den moderna naturvetenskapen som hjälpmedel att fylla ut bristen i vår kontakt med naturen.
    En svårighet är att bestämma människans plats i naturen. Den avgörande skillnaden mellan människan och djuren har på ett, såvitt jag kunnat finna, genom årtusendena oöverträffat sätt preciserats i Genesis' andra och tredje kapitel. Människan åt av kunskapens träd på gott och ont och drevs ut ur paradiset. Hon fick förnuftet och har alltsedan dess fått njuta av dess välsignelse men även av dess förbannelse, förmågan att göra ont. Djuren ha intet förnuft i denna bemärkelse, de kunna inte göra något av ond vilja, de slippa ångerns kval och äro kvar i paradiset, även om lidandet inte besparats dem. Marxismens misstag, då den förespeglar det kommande klasslösa samhället där ingen rättsordning behövs, skulle då vara att den inte godtagit Genesis' lära om att människan slutgiltigt drivits ut ur det jordiska paradiset, att hon är inte enbart god utan även ond. Marxismen har inte heller godtagit Kristi ord om att gudsriket icke är av denna världen.
    Människan är, därom lära vi alla vara ense, inte endast en förnuftsvarelse utan i stor utsträckning ett djur, vars handlande delvis bestämmes av drifter, som varken äro onda eller goda och som ej styras eller endast med största svårighet låta sig styras av viljan. Finns det hos denna människa kvar något beteende, som kan sägas vara i henne av naturen och som i något avseende reglerar hennes liv såsom samhällsmedlem, såsom flockvarelse? Om man kan fastställa detta har man också visat att det »ligger något i» naturrätten och att denna i grunden inte träffas av Hägerströms fördö-

Etologi och juridik 135mande av allt metafysiskt. Något motsatsförhållande föreligger då inte mellan naturrätten och det fristående imperativet.
    Jag skall försöka illustrera min tankegång med ett exempel, som hämtats ur den österrikiske naturvetenskapsmannen Konrad Lorenz' bok »»Aggressionen, dess bakgrund och natur».1 Exempel på samma fenomen finnas f. ö. i hans populärvetenskapliga och mycket roliga bok »I samspråk med djuren». När två hjorthanar strida en till synes rasande kamp på liv och död, händer det att den ene finner en blotta, som ger honom alla möjligheter att driva en hornspets in i den andres bog. Men han hejdar sig tvärt. Detta är inte ett enstaka fall, det sker alltid så. Bortsett från de sällsynta tillfällen, då hornkronorna fastna i varandra, slutar undantagslöst en tvekamp mellan två hjorthanar med att den ene rymmer fältet, aldrig med att den ene dödar den andre. Detta exempel på att i kampen mellan två djur av samma art segraren måhända vill och har möjlighet men inte kan döda den svagare kan mångfaldigas. Lorenz skildrar strider mellan vargar och mellan fiskar. Skälet för att jag valde exemplet med hjortarna är att i den Walt Disney-film om björnar, som utgör förspel till filmen »Djungelboken»,visas en strid mellan hjortar, vilken slutar så som Lorenz skildrar och vari lämnas samma förklaring att det finns en artbevarande hämning, som gör att den ene inte kan döda den andre.
    Kanske finns hos människan kvar en handfull tidlösa fenomen, vari rätten till vissa delar kan finna sitt ursprung. Måhända är regeln pacta sunt servanda en sådan rest. Allt eftersom vi fjärmat oss från naturen och av kunskapen på gott och ont fått förmågan att bryta mot naturens absolut bjudande regler, ha vi tvingats att ersätta den oemotståndliga hämningen med statsmakt och sanktioner. Och eftersom vårt samhälle komplicerats, ha vi måst skapa nya regler för att täcka nya situationer. Rättssystemet har tagit form.
    Vilja vi tränga längre in i denna utveckling, bör juridiken söka hjälp hos och samarbeta med etologin, vetenskapen om djurens beteendemönster. Det är ingen nyhet att etologin öppnar vägen till djupare förståelse av människans beteendemönster, men jag har inte funnit att rättsvetenskapen direkt dragit nytta av dess rön.
    Om jag skulle våga draga en parallell mellan hjortarnas och människans samhällen bleve alltså resultatet detta. Hjorten styrs av sin av naturen givna hämning, som hindrar honom från att döda sin artfrände. Människan har övervunnit sin hämning och fått förmågan att bryta mot budet: Du skall icke dräpa. Därför har hon måst bygga upp en rättsordning.

 

1 Norstedts 1967. Originalet »Das sogenannte Böse. Zur Naturgeschichte der Aggression» utkom i Wien år 1963.