CARL MARTIN ROOS. Avtal och rösträtt. En aktiebolagsrättslig studie. Sthm 1969. Almqvist & Wiksell. Akad. avh. 442 s. Kr. 85,00.
Associationsrättsliga frågor har i svensk doktrin sällan varit föremål för djupgående undersökningar. Detta förhållande har inte minst bland praktiskt verksamma jurister känts som en brist, eftersom uppgifter, som ligger inom eller tangerar associationsrätten, för många yrkesmän — t. ex. advokater, bankjurister och bolagsjurister — omfattar en inte ringa del av deras verksamhet. Behovet av utförliga framställningar har framstått så mycket tydligare som domstolar förhållandevis sällan verkar få tillfälle att taga ställning till rättstvister på detta område.
När rättsföljderna av aktieägares avtal i deras egenskap av delägare i bolaget skall bedömas, fordras inte endast kunskap om typiskt aktiebolagsrättsliga bestämmelser utan även ingående kännedom om avtalsrätten och de huvudprinciper på vilka den bygger. I vilken utsträckning kan man i frågor med associationsrättslig anknytning tillämpa den huvudregel i förmögenhetsrätten, som säger, att kontrahenterna själva skall få avgöra avtalets innehåll? Problemen är ofta komplicerade. Svaren finns sällan uttalade i lagbestämmelserna och det krävs en ingående undersökning av syftet med reglerna i aktiebolagslagen (ABL) och andra associationsrättsliga lagkomplex för att finna välgrundade lösningar. Svaren torde dessutom bli olika beroende på vilken form av association avtalet är knutet till.
Juridiska författare har en benägenhet att begränsa sin undersökning av problem de behandlar till de delar av ämnet, som hör till ett speciellt rättsområde. I civilrättsliga undersökningar saknas inte sällan processrättsliga aspekter på ämnet, trots att dessa synpunkter ofta är väsentliga för helhetsbilden. Denna brist leder ofta till att en samlad bedömning av en speciell juridisk konstruktion sällan finns att få.
Carl Martin Roos har i sin vid Lunds universitet ventilerade avhandling valt att ur skilda aspekter belysa olika former av förfoganden över rösträtten i aktiebolag.
Referat av avhandlingens innehåll
Avhandlingen innehåller två huvuddelar. Den första består av en deskriptiv redogörelse för de åtgärder, som brukar vidtagas för att koncentrera eller sprida kontrollen i aktiebolag. Den andra delen av avhandlingen ägnar förf. åt en analys av rättsverkningarna av rösträtts- och röstbindningsavtal.
Förf. utnyttjar tidigare svensk doktrin samt publicerade rättsfall. Även om utländskt material medtagits har förf. inte föresatt sig att lämna en mer detaljerad bild av utländsk rätt. Avsikten har främst varit att med detta material belysa olika problemställningar samt låta det bidraga till diskussion kring lämpliga lösningar i svensk rätt. Åt dansk, norsk och finsk rätt har förf. ägnat större uppmärksamhet än åt kontinental och anglosaxisk. Men
även i tysk och fransk doktrin och praxis har förf. funnit åtskilligt av intresse. Angloamerikansk rätt har däremot visat sig i flera huvuddrag skilja sig från den nordiska, varför förf. med sitt syfte beträffande framställningen av utländsk rätt här begränsat undersökningen. I olika avsnitt av framställningen har förf. även funnit anledning att redogöra för italiensk och schweizisk doktrin samt att referera belgiska, italienska och schweiziska rättsfall.
Avhandlingen företer sålunda i dessa hänseenden likheter med gängse uppläggning av juridiska akademiska avhandlingar. Emellertid har förf. ansett sig böra utöka materialet genom att företaga en fältundersökning. Avsikten har varit att få en uppfattning om de frågeställningar som enligt praktiskt verksamma jurister är av intresse. I samband med undersökningen har förf. även fått tillgång till skriftligt material, dvs. fullmaktsformulär etc., som han sedan utnyttjat.
Förf. framhåller, att hans fältundersökning inte uppfyller vetenskapliga krav på metodik, men anser samtidigt, att en annan uppläggning knappast hade tillfört avhandlingen något ytterligare av värde. För förf. har det väsentliga varit att få tillgång till konkret material, att få tillfälle att diskutera frågor med personer, som dagligen sysslar med dessa, samt — men mer perifert — att få en någorlunda god överblick över uppfattningar om de för avhandlingen aktuella problemen. Inte minst då rättspraxis är så knapphändig måste en sådan metod användas för att man skall få kännedom om tänkbara tvisteanledningar; ett behov, som bör kännas särskilt stort hos en författare, som inte själv haft tillfälle att ställas inför problem på området.
Den första delen, som innehåller bokens deskriptiva avsnitt, omfattar sju kapitel och inleds med ett försök att definiera termen kontroll över ett aktiebolag (s. 31 ff). Rösträttsavtalen sägs vanligen syfta till att koncentrera eller sprida kontrollen i ett bolag och det är därför väsentligt att få ett begrepp om vad som avses därmed. Förf. lägger fram sin egen uppfattning om hur begreppet bör preciseras. Det finns anledning att närmare beröra denna diskussion senare i anmälan.
Aktiebolagsformen används i Sverige såväl för stora bolag, vilkas aktier regelbundet omsätts på den öppna marknaden, som för mindre bolag, vilkas aktier är fördelade inom en begränsad krets av personer ofta med mycket nära kontakter till varandra. Organisationsformerna är självfallet mycket olika. ABL gör emellertid praktiskt sett ingen skillnad mellan olika former av aktiebolag. Regelsystemet har därför i många hänseenden visat sig vara stelt, då det skall tillämpas. Önskemål att avvika från de bestämmelser ABL uppställer förekommer ofta.
Förf. har valt att i sin framställning göra en distinktion mellan de bolag, vilkas aktier är föremål för omsättning i den allmänna marknaden, och de bolag, där aktierna är förbehållna en begränsad krets. För den första formen av bolag reserverar han termen öppna bolag, medan han benämner bolag av den senare typen slutna (s. 34 f).
Denna distinktion är värdefull och underlättar dispositionen av det material förf. skall beskriva. Det visar sig nämligen, att man i öppna bolag ofta finner grupper av aktieägare, som önskar koncentrera kontrollen över bolaget. De använder reglerna i ABL om rösträttsdifferentiering samt försöker insamla fullmakter från aktieägare, som inte finner intresse i att deltaga vid röstningen på bolagsstämmorna. I det fall rösträttsavtal träffas mellan ak-
tieägare i öppna bolag är ofta det huvudsakliga ändamålet med avtalet, att de syften vissa aktieägare har med bolaget lättare skall kunna genomföras. I slutna bolag däremot önskar man inte sällan sprida bestämmanderätten i bolaget. Åtminstone de flesta aktieägarna skall ha möjlighet att påverka de beslut som fattas. Man försöker nå en organisationsform som överensstämmer med handelsbolagets. I ett handelsbolag är varje delägare enligt dispositiv lagbestämmelse berättigad att inlägga veto mot beslut som de andra delägarna önskar träffa.
Förf. företar en inventering av olika faktiska förhållanden, som främst i de stora bolagen medför att beslutanderätten kommer att ligga hos de aktieägare, som strävar efter kontroll över bolaget (s. 38 ff). Eftersom registrering i aktieboken är en nödvändig förutsättning för rösträtt, utesluts automatiskt alla de aktieägare — i många bolag utgör de flertalet — som inte låter registrera sina förvärv. Av dem, som låtit anteckna sina förvärv i aktieboken, uppträder långt ifrån alla på bolagsstämmor. De undersökningar som gjorts beträffande närvarofrekvensen visar att ett påfallande litet antal aktieägare deltager. Och om slutligen en aktieägare med få aktier deltager i en bolagsstämma i ett storbolag, torde det vara sällsynt att han inte följer de aktieägare, som håller de stora posterna, eftersom röstlängden fastställs i början av stämman och det av denna framgår vem eller vilka som kan genomdriva besluten.
Förf. räknar upp tänkbara åtgärder som kan vidtagas för att ytterligare stärka eller stabilisera kontrollen för en grupp av aktieägare. ABL tillåter röstvärdesdifferentiering mellan olika aktier. Röstvärdet för vissa aktier kan vara maximalt tio gånger röstvärdet för andra.1 En redogörelse för röstvärdesdifferenser med komparativa utblickar återfinns i andra kapitlet av avhandlingen (s. 54 ff). Förf. nämner även möjligheten att placera en större post hos ett självständigt rättssubjekt. Den som har majoriteten i holdingbolaget bestämmer även hur rösträtten för de aktier, som ligger i holdingbolaget, skall utövas.
Ofta söker grupper i storbolagen att stärka sin ställning genom fullmaktsinsamling. Fullmakterna ställs till innehavaren och förvaras av styrelsen. Förf. ägnar delar av det första avsnittet av boken åt frågor kring fullmaktsinsamling (s. 63 ff). I detta sammanhang får han anledning att redogöra för uppbyggnaden av s. k. aktieägarföreningar. Dessa arbetar oftast med att insamla fullmakter från aktieägare, som inte alltid har personligt intresse av att deltaga på bolagsstämmorna. Många aktieägare finner det lättare att överlämna rösträtten till en sammanslutning, som åtminstone utåt framstår som fristående från bolagets verkställande och ledande organ. Förf. utnyttjar i dessa avsnitt flitigt det material, som han fått tillgång till under fältundersökningen, och redogör noggrant för metoderna att kräva in fullmakter samt konstruktionen av de aktieägarföreningar han påträffat.
Förf. kommer därefter in på de områden, som upptar en stor del av avhandlingens senare huvudavsnitt. Han lämnar en redogörelse för konsortialavtalen (s. 87 ff). Med konsortialavtal menar förf. »avtal mellan aktieägare avseende samverkan dem emellan i deras aktieägaregenskap » (s. 46). Eftersom dispositionen i den första huvuddelen av avhandlingen grundar sig på skillnaden mellan öppna och slutna bolag, behandlar förf. på skilda ställen konsortialavtal, beroende på om avsikten med avtalet är att koncentrera eller sprida kontrollen i bolaget. Han nämner de bestämmelser som vanligtvis förekommer i konsortialavtal.
Förf:s avsikt är att den första delen av avhandlingen skall ligga till grund för diskussionen i den senare delen om rättsverkningarna av olika avtal om rösträtt.
Den andra delen, som enligt förf. är avhandlingens huvuddel, inleds med en introduktion, i vilken uppläggningen presenteras i huvuddrag (s. 153 ff). Man återfinner emellertid inte nu, vilket är något förvånande, den för den första delen av boken så väsentliga uppdelningen mellan slutna och öppna bolag. Förf. bygger i stället framställningen på skillnaden mellan sådana förfoganden, som syftar till en överföring av rösträtt till annan (rösträttsöverföring) och sådana, enligt vilka aktieägaren förbinder sig att rösta på visst sätt efter annans anvisningar (rösträttsbindning).
Denna skillnad är grundläggande för systematiken i andra delen. Problemen kring rösträttsöverföring behandlas i tre olika kapitel. I ett av dem diskuterar förf. frågor om rösträttsöverföring genom vanlig rösträttsfullmakt (s. 166 ff). Han tar upp till behandling bl. a. fullmaktens form, fullmaktens giltighetstid, fullmäktigens kompetens, återkallelse av fullmakt. I det följande kapitlet går han ett steg vidare. En rösträttsfullmakt kan när som helst återkallas. Ibland önskar man emellertid en mer definitiv övergång av rösträtten. Aktieägaren skall inte äga rätt att framdeles själv rösta. Detta åstadkommes vanligen genom vad förf. betecknar oåterkallelig fullmakt eller genom en formell överföring av aktier på den person som skall bestämma hur rösträtten skall utövas. Förf. undersöker rättsverkningarna av dessa två företeelser och sätter dem i samband med det s. k. splittringsförbud, som antages gälla i svensk rätt och som innebär att rösträtten inte får skiljas från äganderätten till aktien (s. 189 ff).
Eftersom rättsföljderna av ett avtal på grund av splittringsförbudet kan bli andra än kontrahenterna avsett, är det väsentligt att bestämma den närmare innebörden av förbudet. Med utgångspunkt från motiv, doktrin och förefintlig rättspraxis söker förf. finna ett svar på frågan. Han menar, att en fullmäktig vid en bolagsstämma inte kan rösta, om fullmaktsgivaren själv som aktieägare uppträder och önskar utöva rösträtten, även om avtalet stadgar, att fullmakten inte får återkallas. Avtalet innebär att »rösträtten definitivt skiljs från aktien. Detta strider mot splittringsförbudet. Alltså äro återkallelig röstfullmakt icke tillåten enligt svensk rätt» (s. 207). Ej heller finner förf. det vara tillåtet att överlåta aktier, om syftet med överlåtelsen är att giva förvärvaren en legitimation att rösta. Förf. förklarar dock inte närmare vad det innebär att dessa avtal inte är tillåtna. Inträder några sanktioner för den som inte följer avtalet?
Förf. inser emellertid att det i vissa fall kan finnas ett starkt behov av att låta annan än aktieägaren rösta. Han undersöker därför vissa speciella rättsförhållanden för att se om regeln om splittringsförbud hindrar kontrahen-
terna från att nå det resultat de eftersträvar (s. 227 ff). I panträttsavtal kan det vara önskvärt att giva pantinnehavaren rätt att rösta för de pantsatta aktierna. Vid säkerhetsöverlåtelse är kontrahenternas avsikt ofta att förvärvaren skall rösta för aktierna. Vid gåva och försäljning är det även stundtals angeläget att skilja rösträtten från de andra befogenheter, som är knutna till aktien. Förf. diskuterar även andra situationer, där problemet ofta förekommer.
De slutsatser förf. tidigare redovisat angående innebörden av splittringsförbudet finner han efter genomgången ingen anledning att ändra. Diskussionerna får därför närmast anses ha intresse som utgångspunkt för en undersökning de lege ferenda. Förf. anser dock, att i de flesta fall någon ändring av gällande rätt inte erfordras för att uppnå de resultat man eftersträvar. Eftersom rösträttsöverföringen vanligtvis ingår som en del av ett mer omfattande avtal, föreligger risk att aktieägarens motpart bringar hela avtalet att återgå, om aktieägaren inte följer bestämmelserna angående rösträtt. Aktieägaren rättar sig därför efter avtalet (s. 255).
Sedan förf. avslutat diskussionen om röstöverföringsavtal, övergår han till att behandla röstbindningsavtal. Han avser då de avtal, enligt vilka aktieägaren formellt behåller rösträtten men förbinder sig att rösta efter annans anvisningar (s. 154 f).
Först gör förf. ett försök att fastställa om dessa avtal, ofta betecknade som konsortialavtal, leder till uppkomsten av en särskild associationsform avtalsparterna emellan (s. 260 ff). Efter att ha slagit fast att det varken kan vara fråga om ett aktiebolag, en stiftelse, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, återstår endast som möjliga alternativ ett enkelt bolag eller en ideell förening. Även om en distinktion ofta har begränsad rättslig betydelse, kan den dock stundtals spela en roll, eftersom avtalet inte alltid är fullständigt och därför måste fyllas ut med dispositiva rättsregler.
Förf. anser det vara lämpligt att göra en helhetsbedömning av avtalen. Vissa faktorer i ett avtal kan tala för att en ideell förening bildats, andra för att ett enkelt bolag föreligger. Han beskriver vilka bestämmeler i avtalet som bör undersökas. Han använder därefter den föreslagna helhetsbedömningen på några avtal, som han haft tillgång till, och redovisar sina slutsatser. Han värderar enligt en sifferskala förekomsten eller icke-förekomsten av typiska kännetecken för de båda associationsformerna. Förf. erkänner att något säkert resultat knappast går att få genom denna metod (s. 277 ff).
I samband med diskussionen om röstöverföringsavtal fann förf., att oåterkalleliga fullmakter och särskilda avtal med huvudsakligt syfte att överföra rösträtten på annan ej var tillåtna i svensk rätt. Förf. finner anledning att ställa frågan om röstbindningsavtalen är giltiga. Splittringsförbudet saknar i fråga om dessa avtal betydelse. Termen giltighet är emellertid vag och måste närmare bestämmas. Förf. betecknar röstbindningsavtal som giltiga, om ett avtalsbrott kan leda till utdömande av skadestånd eller vite. Annars är de att betrakta som ogiltiga. Frågan om avtalens verkan gentemot bolaget, dvs. möjligheterna till klandertalan etc., måste enligt förf. delas upp i olika delfrågor (s. 287 f).
I ett kapitel diskuterar förf., om röstbindningsavtalen har verkan mot ny ägare till aktie. Förf. anser att en överlåtelse av en aktie med röstbindning inte innebär, att förvärvaren blir bunden. Han gör ingen skillnad mellan
förvärvare i ond och god tro (s. 321 ff). Däremot synes förhållandena vara annorlunda så vitt gäller kontrahentens universalsuccessorer, om deras ställning är reglerad i avtalet.
Återstoden av avhandlingen ägnas de problem, som uppkommer, om man skall genomdriva rösträttsbindningen gentemot tredskande part. Undersökningen inleds med ett försök till tolkning av 138 § ABL, som resulterar i slutsatsen att svensk aktiebolagsrätt inte medger någon klandertalan vid brott mot röstbindningsavtal (s. 332 ff). Samma förhållande gäller enligt förf. i tysk, fransk, schweizisk, norsk, dansk och italiensk praxis. Efter att ha diskuterat skälen för den ståndpunkt svensk rätt intagit kommer förf. till slutsatsen att dessa synpunkter knappast kan anses tungt vägande (s. 357 ff).Han uttalar ändock som sin uppfattning att en ändring inte är motiverad. Den nuvarande klanderregeln är väl inarbetad. De praktiker han intervjuat har inte heller uttalat kritik mot den gällande regeln.
Rösträttsbindningsavtalen behandlas mycket utförligt i avhandlingen —diskussionerna härom är betydligt mer detaljerade än de diskussioner som avser rösträttsöverföringar. Sedan förf. behandlat klanderreglerna fortsätter han undersökningen med att försöka fastställa i vilken utsträckning det på annat sätt går att framtvinga rösträttsbindningsavtalens efterlevnad. Förf. anser det vara möjligt att få både en positiv fullgörelsedom, dvs. ett åläggande för tredskande part att rösta på ett bestämt sätt i fortsättningen, och en negativ fullgörelsedom, dvs. ett åläggande för part att avhålla sig från att rösta i vissa frågor (s. 364 ff). Domen kombineras med ett vite. Vid brott mot ett rösträttsbindningsavtal kan den felande parten även förpliktas att erlägga skadestånd (s. 373 f).
Förf. avslutar sin undersökning med att beröra de problem, som uppkommer då en part avser att utträda ur ett rösträttsbindningsavtal (s. 385 ff). Den största delen av denna framställning ägnas åt en diskussion kring reglerna om uppsägning i 25 och 27 §§ lagen om handelsbolag och enkla bolag (HBL).
Förf. behandlar till sist problem kring samordningen mellan de regler som gäller rösträttsöverföring och dem som avser rösträttsbindning (s. 405 ff). Då denna distinktion ansetts vara så betydelsefull att den fått bestämma av handlingens uppläggning, finns det anledning att senare granska förf:s synpunkter i detta avseende.
Synpunkter på avhandlingen
Ämnesvalet. I inledningen till denna anmälan framhölls att behovet av framställningar, som behandlar associationsrättsliga frågor, är stort. Då förf. valt att behandla problem rörande rösträttsavtal, har han valt ett ämne av praktisk betydelse. Det finns all anledning att förutsätta att boken kommer att efterfrågas och noggrant studeras.
Förf. förtjänar även beröm för att han angripit ämnet utifrån flera utgångspunkter och inte begränsat framställningen till direkt associationsrättsliga synpunkter. Genom att välja denna uppläggning har förf. gjort uppgiften svårare, eftersom han varit tvungen att spänna över flera rättsområden, men samtidigt har han avsevärt ökat avhandlingens värde. Det är ett imponerande material, som ligger till grund för undersökningen.
I praktiken använder man rösträttsavtalen för att organisera förhållandet
mellan delägarna eller andra intresserade på ett sätt som man anser lämpligt. Använder man då metoden att överföra rösträtten på annan än ägaren av aktien, kommer man stundtals i konflikt med regeln om splittringsförbud. Förf. definierar denna regel som förbudet »att skilja rösträtten från äganderätten till aktien» (s. 189). Eftersom denna princip spelar en stor roll i hans framställning, finner anm. det vara en brist att han inte närmare redogjort för vad han menar med äganderätt.
Förf. förefaller ha varit medveten om att äganderättsbegreppet är farligt att använda utan en närmare precisering. För att undanröja risken för cirkelbevis har han därför utgått från registrering i aktieboken. Denna är en förutsättning för rösträtt. Den som är registrerad i aktieboken som ägare till aktien, äger rätt att rösta på bolagsstämman. Denna huvudregel skall dock inte tillämpas, såvida det kan visas, att den som är registrerad trots allt inte är ägare till aktien (s. 217).
Det är därför inte tillräckligt att endast undersöka vem som står registrerad som ägare till aktien. En sådan situation kan inträffa, då det är nödvändigt att fastställa vad som krävs för att en person skall anses vara ägare till en aktie. Förf. berör dessa frågor mycket kortfattat. Han framhåller endast att den registrerade inte har rösträtt om han med hänsyn till vederlag, utdelning och andra ekonomiska kriterier saknar närmare anknytning till aktien (s. 224).
Om en tvist skulle uppstå, måste det vara vanligt, att den på vilken rösträtten överförts, påstår sig vara ägare till aktien och således berättigad att utöva rösträtt, oavsett innebörden av regeln om splittringsförbud. Det är då väsentligt att fastslå vad som bör krävas för att en rätt att rösta skall anses föreligga. Först i andra hand torde man göra gällande, att ett giltigt rösträttsavtal föreligger. Rösträttsavtalen kan därför sägas vara ett avsteg från en huvudregel, som förf. närmare bort utreda. En sådan undersökning är nödvändig, om man önskar ge en fullständig framställning rörande de kring rösträttsavtalen aktuella problemen.
Material. Publicerade rättsfall av intresse för framställningen är sällsynta. Domstolarna får sällan tillfälle att taga ställning till problem rörande dessa frågor. En omfattande undersökning av opublicerat domstolsmaterial hade säkerligen, som förf. själv understryker, inte lämnat något större utbyte. Förf. har också avstått därifrån.
En del svenska rättsfall har dock förf. i skilda sammanhang i avhandlingen tagit upp till behandling. De är — med ett undantag — väl refererade och ger läsaren en god möjlighet att själv skapa sig en uppfattning, huruvida förf:s slutsatser är välgrundade.
I november 1968 prövades i en svensk underrätt ett avtal om rösträttsförbehåll. En fader sålde aktier till sina barn. I samband med aktieförsäljningen förekom benefika dispositioner. Fadern skulle under sin livstid äga rätt att rösta för aktierna. Om barnen ej tillät detta skulle köpet gå åter. Ett av barnen följde i visst fall inte faderns önskemål.
Domen har överklagats. De frågor som aktualiserades i rättsfallet är emellertid av största intresse för avhandlingen och det vore för läsaren värdefullt om en utförlig redogörelse hade lämnats. Nu finns målet redovisat på två ställen, men på helt olika sätt. Domslutet kan läsaren inte gissa sig till. Av det ena referatet framgår, att faderns talan om återgång av köpet ogillades,
medan underrätten enligt det andra utgått från att barnen på grund av rösträttsavtalet är pliktiga att rösta enligt faderns direktiv. Men om de är pliktiga, vilken sanktion har domstolen då pålagt dem för att de inte följt avtalet? Detta framgår inte av förf:s referat.
Förf. har, som nämnts, företagit en fältundersökning bland praktiker. Denna undersökning har gjort framställningen verklighetstrogen. Det finns anledning förmoda, att förf., när han påbörjade arbetet med avhandlingen, saknade tillräckliga kunskaper om det faktiska tillvägagångssättet i praxis. Denna brist kunde ha givit till resultat, att förf. diskuterat frågor, som saknade intresse. Denna fara har han emellertid nu undgått.
Det vore lätt att kritisera fältundersökningens uppläggning, om man krävt att den skulle haft vetenskapligt värde. Angeläget är därför att fastslå syftet med den och understryka att avsikten huvudsakligen varit att skaffa fram det material förf. själv inte haft tillgång till och samtidigt få synpunkter på problemen från personer, som ofta sysslar med frågorna.
Eftersom ändamålet med fältundersökningen varit begränsat, finns det anledning att ställa sig frågande till förf:s utförliga redovisning av materialet genom nothänvisningar till källorna. Onödiga finner anm. dessa hänvisningar vara, eftersom materialet p. g. a. sekretesskrav från uppgiftslämnarna inte kan utlämnas till öppen granskning. Det förvaras av Lunds universitetsbibliotek och får endast lämnas ut efter tillstånd av berörda företag och personer.
Utländska rättskällor har utnyttjats av förf. Avsikten har emellertid inte varit att giva en fullständig bild av rättsläget i främmande rättsordningar. Ändamålet har endast varit att belysa svensk rätts lösningar, att belysa främmande rätts inställning samt att få exempel på tvistesituationer, som kan tänkas komma upp till bedömning även vid svenska domstolar.
Förf. har därför inte lämnat en samlad framställning av rättsläget i främmande rättsordningar. I stället finns redogörelser under de särskilda avsnitten i avhandlingen, i vilka förf. diskuterat inställningen i utländsk rätt till just dessa spörsmål. Systematiken är emellertid annorlunda i de flesta utländska rättsordningar om man jämför dem med den svenska och man använder konstruktioner, som ej alltid förekommer i svensk rätt. Detta har medfört att förf. stundtals haft svårigheter att få in problem, som sysselsätter utländsk doktrin, i det schema, som svensk rätt uppställer.
Genom att utnyttja komparativt material på sätt som skett har förf. i vissa fall haft svårigheter att skilja på de lege lata och de lege ferenda spörsmål. Lösningar i utländsk rätt har saknat aktualitet när han haft att bedöma gällande svensk rätt, men för att utnyttja det utländska materialet har han gärna kommit in på tänkbara lösningar.
Uppläggningen. Avhandlingen består av två huvudavsnitt. Den första delen innehåller en redogörelse för de företeelser som förekommer på detta område och som senare till viss del skall diskuteras ur rättslig synpunkt. Dispositionen i denna del av avhandlingen bygger till stora delar på skillnaden mellan öppna och slutna bolag.
Denna redogörelse är högst intressant. Den förefaller vara genomarbetad och man ser resultat av det arbete förf. nedlagt på att få en bild av hur praxis arbetar. Förf. har varit medveten om att den distinktion han gjort är schematisk och därigenom har han undgått faran att låta en upplägg-
ning, som på förhand bestämts, negativt påverka materialredovisningen endast av det skälet att dispositionen annars skulle förryckas.
Ur svensk synpunkt har det avgjort intresse att se skillnaden mellan öppna och slutna bolag, eftersom arbetsformerna i dessa båda typer ofta är markant olika men ändå regleras av samma lag.
Det förhållandet, att samma lagregler gäller, innebär visserligen, att gällande rätt knappast skiljer på olika former av aktiebolag, men en deskriptiv redogörelse, som bygger på den skillnad förf. gjort, är av intresse vid diskussion de lege ferenda. Det torde räcka med att påpeka de organisatoriska likheter, som ofta föreligger mellan ett litet slutet aktiebolag och ett handelsbolag. Trots detta är reglerna i ABL och HBL i dessa hänseenden avsevärt olika varandra. Man blir därför förvånad, när man finner att den distinktion som förf. med kraft genomdrivit i den första delen inte utnyttjats i diskussionen rörande rättsföljderna i det andra huvudavsnittet av avhandlingen. Detta torde bero på att rättsreglerna trots allt är desamma, oavsett strukturen av bolaget. Men förf. hade ändock i de lege ferenda resonemang kunnat anknyta till den gjorda distinktionen. Detta har emellertid inte skett.
Förf. skiljer i stället mellan rösträttsöverlåtelse- och rösträttsbindningsavtal. Denna distinktion har förf. ansett vara så betydelsefull, att den fått bestämma uppläggningen av den andra delen av avhandlingen. De frågor som måste beaktas är olika, beroende på vilken av de båda konstruktionerna man använder. Eftersom svensk rätt inte tillåter en överföring av rösträtten utan att man samtidigt överlåter de övriga befogenheter, som är knutna till aktien, blir diskussionen angående rösträttsöverlåtelser förhållandevis kort. Efter att ha diskuterat innebörden av regeln om splittringsförbud, finner förf. ingen anledning att gå vidare. Svensk rätt är klar i detta avseende. Ett rösträttsbindningsavtal erbjuder däremot betydligt större möjligheter. Förf. behandlar bland annat giltigheten av dessa avtal samt möjligheterna att genomdriva dem med rättsliga medel.
Den rättsliga bedömningen skulle sålunda bli olika beroende på vilken avtalskonstruktion man valt (s. 405 f). Man får emellertid en känsla av att förf. varit väl kategorisk i sina påståenden. Skulle ett avtal, i vilket aktieägaren befullmäktigar annan att rösta och samtidigt frånsäger sig rätten att återkalla fullmakten, bedömas helt annorlunda än ett avtal, i vilket aktieägaren förpliktat sig att rösta på bolagsstämman enligt annans anvisningar?
Det förefaller som om förf. även blivit tveksam om betydelsen av den gjorda distinktionen. Han avslutar framställningen med följande uttalande (s. 406):
Man bör enligt min mening söka tillse att valet av metod för att påverka röstningen på stämma icke blir avgörande för rättsverkningarna.
Eftersom röstöverföring och röstbindning berör olika regelkomplex och den förstnämnda formen motarbetas av rättsordningen uppkommer få situationer där en samordning är nödvändig. För att harmonisera teknik och effekt bör emellertid rösträttsöverföringar omtolkas till rösträttsbindningar, så att icke den teknik som förefaller mest definitiv helt slår slint jämfört med den mindre ingripande röstbindningsmetoden.
Detta innebär att avtal varigenom A överlåter sin rösträtt på B tillägges verkan som avtal varigenom A utfäst sig att rösta i enlighet med B:s föreskrifter. I konsortialavtal där rösträtt överföres till förtroendeman genom oåterkallelig fullmakt kan fullmakten återkallas men den som röstar annorlunda än förtroendemannen kan träffas av sanktioner enligt avtalet. En givare som behållit rösträtten kan kräva skadestånd om gåvotagaren börjar utöva sin rösträtt och gör det i annan riktning än givaren önskar etc.
Att samordna rättsföljderna av röstöverförings- och röstbindningsavtal förefaller vara riktigt. Men ändock förefaller uttalandet alltför vagt för att man skall kunna få ett ordentligt grepp om vad förf. menar. Följande oklarheter föreligger:
1. Man vet inte om förf. anser att den enligt honom önskvärda omtolkningen av röstöverföringsavtal skall anses vara gällande rätt. Kanske är uttalandet endast ett uttryck för förf:s personliga uppfattning om hur det borde vara.
2. Förf. synes mena, att röstöverföringsavtal medför vissa rättsverkningar,medan röstbindningsavtal leder till andra rättsföljder. Alltså måste man anse röstöverföringsavtal vara röstbindningsavtal för att man skall nå det resultat förf. önskar. Med ett sådant resonemang lägger man för stor vikt vid själva begreppen. Vad som är relevant måste vara innebörden av bestämmelserna i avtalet, oavsett hur avtalet sedan lämpligen bör betecknas. Anser man att ett avtal medför eller bör medföra vissa rättsverkningar, spelar det sedan ingen roll vad man kallar avtalet.
3. Den distinktion förf. gjort mellan röstöverförings- och röstbindningsavtal förlorar mycket av sin betydelse genom det av förf. gjorda uttalandet. Den som bryter mot ett röstöverföringsavtal kan träffas av sanktioner, t. ex. bli skyldig att utgiva skadestånd. Avtalet skulle sålunda med den av förf. i avhandlingen använda terminologin vara giltigt. Om detta är riktigt, anser anm. emellertid att förf. slutfört diskussionen rörande denna typ av avtal alltför hastigt. Många av de problem som förf. diskuterar i samband med röstbindningsavtalen, t. ex. frågan om framtvingande av avtalens efterlevnad, hade varit av intresse även för den andra typen av röstavtal.
Definitionsspörsmål. Förf. har funnit det påkallat att inledningsvis söka uppställa en definition av begreppet kontroll över ett aktiebolag, eftersom denna term spelar en stor roll i framställningen. Uttrycket kan naturligtvis användas i många, skilda betydelser. Han framhåller: »Jag kommer — — —i fortsättningen att använda termen kontroll så, att den person eller den grupp av personer som på grundval av yttre påvisbara faktorer av generell betydelse, såsom aktieinnehav eller avtal, kan genomdriva ordinära stämmobeslut, sägs ha kontroll över aktiebolaget i fråga.» (s. 33 f.) Som kontrollaktieägare betecknar han dem »som gemensamt — på grundval av yttre, påvisbara och generellt verkande faktorer — har möjlighet att dirigera bolagsstämmans beslut». (s. 37.) Han utesluter sålunda de fall då en aktieägare med andra åtgärder, t. ex. genom personlig påverkan, kan övertyga andra aktieägare i bolaget att följa honom. Att ha kontroll över ett aktiebolag behöver dessutom enligt förf. inte innebära att aktieägaren kan framtvinga beslut, då enligt ABL eller bolagsordningen en kvalificerad majoritet är nödvändig.
Det är tänkbart att en undersökning av detta slag, som slutligen utmynnar i ett eget ståndpunktstagande, är väsentlig. Det förefaller dock vara tveksamt om ett behov verkligen kan föreligga. Det kan emellertid vara av intresse att undersöka, om begreppsbestämningen som sådan innehåller något av värde.
Förf. anser att en begränsning skall göras till yttre, påvisbara faktorer av generell betydelse. Han avser främst aktieinnehav och avtal. Denna gränsdragning måste emellertid vara svår att göra. Vad skall en överenskommel-
se mellan kontrahenterna innehålla för att den skall vara av betydelse för bestämningen? Det kan förekomma en lång linje av olika tänkbara alternativ. En aktieägare kan helt överlåta till en annan att använda röstberättigade aktier för visst ändamål på bolagsstämma. Han kan i andra fall endast i vissa frågor, t. ex. vid val av styrelseledamöter, rösta enligt direktiv från annan, men själv förbehålla sig rätten till eget avgörande i andra. Förf:s bestämning torde innebära, att beslut i samtliga frågor, som på bolagsstämma kan avgöras med enkel majoritet, skall kunna genomdrivas, för att kontroll över bolaget skall anses föreligga. Mot detta finns knappast någonting att invända. Inte heller finns det anledning att kritisera förf. för att han vid sin användning av denna term låtit den bestämmas av rösträttsreglerna för bolaget, även om detta kan innebära en olika behandling av olika bolag. Bolagsordningen kan nämligen innehålla regler om kvalificerad majoritet i vissa frågor, trots att ABL i och för sig godkänner enkel majoritet.
Däremot är det svårt att avgöra vilka faktorer som skall ha betydelse vid begreppsbestämningen. Förutom att de skall ha generell betydelse (vad som avses härmed förklarar inte förf. närmare) skall de vara påvisbara. Detta rekvisit kanske innebär att avtalet skall vara skriftligt. Ett skriftligt avtal är möjligt att förelägga annan för granskning. Men om avtalet inte skulle godkännas av domstolarna i händelse av tvist, är avtalet då ändock av den karaktären att det skall tilläggas relevans vid begreppsbestämningen. Parterna kan ju handla i överensstämmelse med avtalet. Men godkänner man denna grupp av avtal, finns det knappast anledning att inte taga hänsyn även till de fall, då en aktieägare utan att ett påvisbart avtal föreligger under en inte alltför kort tid följer annans rekommendationer beträffande röstningen på bolagsstämma. Orsaken till följsamheten är av mindre betydelse.
Den av förf. gjorda avgränsningen torde därför huvudsakligen ha valts av honom för att tjäna ett syfte i den fortsatta framställningen som en beteckning, som han finner vara nödvändig, när olika företeelser i samband med rösträttsförfoganden skall diskuteras. Eftersom en stor del av förf:s material består av skrivna avtal, har han gjort definitionen beroende av vad han senare skall diskutera.
Nu skall gärna erkännas att en allmängiltig definition av begreppet kontroll över ett aktiebolag inte torde vara möjlig. Begreppet användes och måste användas i skilda betydelser. Det hade dock varit en fördel om författaren erkänt den begränsade betydelsen av begreppsbestämningen.
De i vissa avseenden kritiska synpunkter anm. framfört avser inte att förringa avhandlingens värde. Förf. har företagit en grundlig undersökning av ett mycket omfattande material. Han visar sig ha förmågan att diskutera och finna välgrundade lösningar på problem, som inte endast har aktiebolagsrättslig utan även förmögenhetsrättslig anknytning. Han måste ha lagt ned ett stort arbete på dispositionen. De olika delproblemen är behandlade för sig, vilket gör det lätt att hitta i boken. Det är befriande att finna, att han besvarar de frågor han ställer. Genom hela framställningen kan man följa förf:s tankegång. Han försöker inte dölja svårigheter genom oklara konstruktioner. Språket är klart och redigt. Förf. skall därför lyckönskas till ett gott arbete. Nils Mattsson