HALVOR HUSAAS, TORKEL OPSAHL, KNUT ROBBERSTAD och INGOLF VISLIEEkspropriasjonsvederlaget. Oslo 1968. Universitetsforlaget. 139 s. Nkr. 38,50.

 

Rogaland Akademi tog år 1966 initiativ till universitetsseminarier för att på olika fackområden meddela akademisk efterutbildning. I oktober samma år hade turen kommit till juridiken och som ämne valdes Ekspropriasjonsvederlaget. Föreläsare var sorensskrivar Halvor Husaas, professor Torkel Opsahl, professor Knut Robberstad och høyesterettsadvokat Ingolf Vislie. Boken utgör en samling av de sex hållna föreläsningarna. Nedan redovisas föredragen med vissa axplock och kommentarer. Det kan kanske vara motiverat att redan i inledningen nämna, att den för norsk expropriationsrätt grundläggande regeln i 105 § grunnloven (nedan bara 105 §) inte innehåller »hjemmel for ekspropriasjon men sikrer ekspropriaten full erstatning» och att den allmänna norska expropriationslagen (lov om oreigning av faste igedom av den 23 oktober 1959) saknar regler för hur expropriationsersättningen skall beräknas. Allmänna regler härom finns bara i 46 § andra stycket prisloven men de har betydelse endast för beräkningen av en fastighets omsättningsvärde (jfr Erling Sandane: Oreigningsloven med kommentarer, Oslo 1962, s. 9 och 217).

 

    I. Knut Robberstad: Ålment um oreigningsvederlaget (s. 16—29). Robberstad skriver på nynorska, där expropriation heter oreigning, vilket ord har sin närmaste motsvarighet bland övriga germanska språk i tyskans Enteignung. Föredraget lämnar en jämförande rättshistorisk översikt av expropriationsinstitutet. Den rättshistoriskt intresserade läsaren kan särskilt lägga märke till att det redan i Magnus Lagabötes landslag inflöt en bestämmelse av expropriationsrättslig innebörd, och att 105 § kan härledas från 10 § i

 

26 Jfr Carlegrim i Expropriationsteknik (1968) s. 29 ff.

Folke Berlin 211grundlagen för Massachusetts från år 1780, som översatt till norska får nästan samma lydelse som 105 §. Robberstad beskriver grundtankarna bakom 105 § och påvisar, att en av dessa grundtankar är jämställdhetsidén.Om ett offentligt intresse skall främjas genom att en enskild person skall avstå sin egendom så skall detta inte bara drabba den person, som händelsevis råkar äga det som skall avstås. Expropriaten skall därför till fullo ersättas för den ekonomiska förlusten av ingreppet (jfr Frede Castberg, Norges Statsforfatning II, Oslo 1959, s. 336).
    Robberstad omnämner, att Høyesterett i en plenidom (Rt 1950 s. 831) med tio röster mot fem kom till att exproprianten inte skulle bära något av den extra skattebörda, som påfördes expropriaten till följd av uppburen expropriationsersättning. Liksom Høyesteretts ledamöter var oeniga är man inom norsk doktrin oenig om det riktiga i detta resultat. Opsahl framhåller i sitt föredrag, att det är en uppgift för skattelagstiftaren och icke för expropriationslagstiftaren att komma till rätta med detta spörsmål. Men hur har principen om full ersättning infriats, om skattelagstiftaren inte fullgör sin uppgift på sådant sätt, att ersättningen efter skatteavdrag motsvarar förlusten av den exproprierade egendomen? Såvitt kan utläsas av rättsfallet NJA 1946 s. 580 intar svensk rättspraxis samma inställning som norsk i denna fråga. För svenskt vidkommande kan man dock konstatera, att realisationsvinstbeskattningen i händelse av återanskaffning ger expropriaten ett förhållandevis gott skydd.

 

    II. Torkel Opsahl: Grunnlovens regel om »fuld Erstatning» (s. 32—50). Opsahl analyserar på djupet 105 § och beskriver dessutom något av den debatt, som förevarit kring denna grundlagsregel. Med hänvisning till att vissa nyare författningar saknar bestämmelse om full ersättning har förslag framlagts om att avlägsna motsvarande bestämmelse från den norska grundlagen. Stortinget har emellertid hittills förkastat alla förslag i den riktningen. Som jämförelse kan nämnas, att 16 § regeringsformen icke upptar någon sådan bestämmelse och att uttrycken »fulla värde» och »full ersättning» utmönstrades ur den svenska expropriationslagen 1949. Meningen härmed var dock inte att ändra på principen, att den ersättningsberättigade skulle »bibehållas orubbad vid den ekonomiska ställning såsom helhet räknat, som han förut innehaft». Lagstiftaren åsyftade i stället att bryta rådande tendens att bestämma expropriationsersättningarna till alltför höga belopp.
    Opsahl anför att full ersättning oavsett »valg av beregningsmåte må betydekning for det individuelle tap ekspropriaten lider, og at særegenheter ved hans situasjon derfor må tas med». Först skall man alltså beräkna själva expropriationsföremålets objektiva värde och därefter alla andra förluster, som just denne expropriat lider, »særlig ved ulemper eller fremtidig ervervstap». Ersättningen skall följaktligen i princip motsvara sakens totala värde för just expropriaten och inte vad saken kan vara värd för exproprianten. Detta har emellertid inte hindrat, att ersättningen i rättspraxis enligt »forhandlingsmaksimen» har beräknats på grundval av att expropriaten »ellers kunne ha forhandlet seg til en pris ved salg til den expropriant som har særlig bruk for tingen selv om det gjelder noe som ikke har vanlig salgsverdi (se nærmare dommene i Rt 1956 s. 109 og s.493, 1959 s. 1239 og 1963 s. 342)».

212 Folke Berlin    III. Ingolf Vislie: Hvilken skade erstattes ved ekspropriasjon? (s. 52—69). Vislie redovisar sådan nyare rättspraxis på detta ämnesområde, som tillkommit efter utgivandet år 1947 av andra upplagan av Magne Schjødts bok Norsk Ekspropriasjonsrett. Det är svårt att här välja mellan de många russinen i kakan men några saker av särskilt intresse förtjänar omnämnas. I »Tessevannsdommen» (Rt 1951 s. 626), som gällde en expropriation enligt vassdragsreguleringsloven, behandlades bland annat krav på ersättning för försämrad utsikt framställda av två sportstugeägare, som eljest ej direkt berördes av expropriationen. Høyesterett fann, att uttrycket skade i 16 § vassdragsreguleringsloven omfattade även sådan värdeminskning i form av »usedvanlig eller upåregnelig ulempe» för vilken ersättning kunde krävas enligt naboloven. Men lagen kunde inte tolkas så, att envar som led sådan skada utan att i övrigt beröras av expropriationen skulle få ersättning. »Skulle en gi erstatning for slike krav under ekspropriasjonssaken, ville skjønnet få et uanet omfang». En inom expropriationsrätten erkänd princip är, att det måste föreligga ett orsakssammanhang mellan ingreppet och skadan för att ersättning skall kunna utgå. I detta hänseende redogör Vislie för en del intressanta rättsfall, bland annat »Hovdedommen» i Rt 1958 s. 646 och »Ryggedommen» i Rt 1960 s. 59, vilka även redovisas i SvJT 1967 s. 655.

 

    IV. Ingolf Vislie: Hva er full erstatning for skaden? (s. 72—88). Vislie behandlar huvudsakligen värderingsnormerna bruksvärde, återanskaffningsvärde och omsättningsvärde samt dessutom problemet med förväntningsvärde (»ventesjansen»). Utgångspunkten är, att expropriaten kan ställa krav på att utfå ersättning efter den värderingsnorm, som ger det högsta värdet. Å andra sidan måste expropriaten alltid förutsättas inrätta sig på det förnuftigaste sättet. Plikten för den skadelidande att söka minska skadan gäller här liksom i övrigt inom skadeståndsrätten.
    Begreppet subjektivt bruksvärde missförstås enligt Vislie (och Schjødt) ofta därhän, att en speciellt duktig expropriat skall få ersättning efter vad han kan få ut av egendomen. Expropriatens personliga egenskaper skall emellertid hållas utanför värderingen. Hans duglighet exproprieras inte. En annan sak är att situationen efter expropriationen kan bli så vansklig för expropriaten, att han inte kan utnyttja sin personliga duglighet. I ett sådant fall skall man ta hänsyn till detta vid uppskattningen av bruksvärdet.
    Återanskaffningsvärdet synes intaga en betydligt mer central plats i värderingsdiskussionen i norsk expropriationsrätt än i svensk. Vislie redovisar elva rättsfall tillkomna efter år 1947. Här må först omnämnas den bekanta »Sandbu-dommen» i Rt 1960 s. 568 (jfr SvJT 1967 s. 656 f). Förste voterande i Høyesterett uttalar, bland annat, att det för en mängd människor innebär ett egenvärde att bo i ett eget hem och att detta värde inte kan ersättas på annat sätt än genom anskaffande av annan likvärdig bostad. I sådana fall måste expropriaten tillerkännas ersättning med återanskaffningsvärdet för att få sin förlust täckt, även om detta i och för sig skulle medföra en förmögenhetsökning. Vislie säger till detta, att det innebär ett ekonomiskt mervärde att bo i ett eget hem och att detta inte alltid täckes av fastighetens omsättningsvärde. »Grunnlagen for Sandbu-dommen er i virkeligheten bruksverdien ved å bo i eget hus. Det er bruksverdien som er er-

Anm. av Halvor Husaas m. fl.: Ekspropriasjonsvederlaget 213stattet, men den har funnit sitt pengemessige uttryck i gjenskaffelseverdien».Man frågar sig bara, om panthavarna kan få säkerhet i hela återanskaffningsvärdet i ett sådant fall, då detta värde är större än omsättningsvärdet eller om de hänvisas till sistnämnda värde. Ordvalet i Sandane a. a. s. 218 tyder närmast på att säkerheten omfattar hela återanskaffningsvärdet.
    Omsättningsvärdet, vilket i Sverige motsvarar ortens pris, förutsätter, att det finns en marknad med fri prisbildning. Emellertid är detta inte alltid förhållandet. Situationen kan vara den, att det bara finns en köpare i marknaden, »og det er han som allerede er utpekt som den lykkelige ekspropriant». Om avgörande vikt skulle läggas på vad denne ville betala komme omsättningsvärdet att bli ganska minimalt. Under sådana förhållanden måste rätten sätta sig in i köpares och säljares ställning och söka finna ut var dessa skulle hamnat vid en fri förhandling. Vi har alltså återkommit till den ovan angivna »forhandlingsmaksimen».
    Beträffande »ventesjansen» konstaterar Vislie, att den framtida prisutvecklingen under vissa särskilda förhållanden kan beaktas men att en allmän förväntning om stigande priser inte är »særlige forhold». En sådan förväntning »må forutsettes å gi utslag i dagens omsetningsverdi, og kan ikke erstattes ut over dette».

 

    V. Knut Robberstad: Einskilde serlege emne i læra um oreigningsvederlaget (s. 90—108). Robberstad framhåller, att det i princip är helt klart, att man vid tillämpningen av bestämmelsen i 105 § om full ersättning inte skall göra något tillägg i ersättningen till expropriaten för den nytta, som expropriationen medför för exproprianten. Samtidigt påvisar Robberstad, att det likväl i exempelvis bergverksloven och vassdragsloven finns bestämmelser om »meir en full skadebot». Detta ser Robberstad som ett uttryck för en annan princip, nämligen »at den som ofrar noko for at det skal skapast nye verde, han skal ha noko av den nytten som vert vunnen». De olika reglerna om att det skall utgå mer än full ersättning företer sinsemellan vissa skiljaktigheter. Men »ei friskt blømende grein på rettstreet er desse tillfelli ikkje». Härtill kan nämnas, att även i svensk rätt förekommer regler om mer än full ersättning. Jämför exempelvis 37 § gruvlagen och 9 kap. 48 § vattenlagen.
    Robberstad ägnar sig även åt »Allemansrettar i ekspropriasjon», vilket är ett ämne, som uppmärksammats mer i Norge än i Sverige. Det rör sig här om sådana rättigheter som rätt till »fløtning och ferdsel i vassdrag, retten til å plukke bær i uinnhegned mark og retten til å bruke en vei, som er åpen for alminnelig ferdsel». Det har varit omtvistat i norsk rätt, om man skall likställa dessa allemansrätter med sådana privaträttsliga rättigheter för vilka kan krävas ersättning vid expropriation eller om de personer, som utövar dessa rättigheter, bara har ett rent faktiskt och ej ersättningsgillt intresse i den exproprierade egendomen (jfr Castberg a. a. s. 354o. 355). Robberstad redovisar senare rättspraxis, i vilket hänseende det här får räcka med att taga upp »Frondommen» i Rt 1953 s. 1166. Ett par kommuner hade sedan 40 år tillbaka för sin skolordning »inretta skulekrinsar og bygt skulehus soleis at borni måtte gå på isen over» en älv om vintern och hade från en senare tidpunkt bekostat roddtransporter av barnen över älven. Genom en vattenreglering omöjliggjordes dessa kommunikationer, vilket medförde dyrare transporter för kommunerna, och för detta intrång

214 Anm. av Halvor Husaas m. fl.: Ekspropriasjonsvederlagettillerkändes kommunerna ersättning, »da det her var etablert en ordning av en slik karakter og fasthet at de måtte være beskyttet mot inngrep i den bestående tilstand». Ett bolag, som under viss tid av året hade köpt en del av sitt timmer från andra sidan av älven, fick däremot inte någon ersättning. »Tilstandet var ikkje so fast og stabilt som retten vilde krevja». (Jfr Magne Schjødt, Dommer i ekspropriasjonssaker 1850—1960, Oslo 1961, s. 164). Vislie (s. 66 f) har tolkat förevarande rättspraxis så, att ett behov av exempelvis en »tømmerløype» och ett traditionellt bruk av densamma har godtagits som bevis för en rättighet och därmed utgjort grund för ersättning.

 

    VI. Halvor Husaas: Bør det koma reglar om utmåling av erstatning i ekspropriasjon? (s. 110—123). Som inledningsvis nämnts saknar oreigningsloven regler för hur expropriationsersättningen skall beräknas. Liksom meningarna inom norsk doktrin varit delade i denna angelägenhet framfördes också under förarbetena till oreigningsloven olika uppfattningar. Även i förarbetena till 1949 års ändringar i den svenska expropriationslagen kan man skymta viss tvekan om lämpligheten av att låta värderingsregler inflyta i lagtexten. Husaas anser för sin del, att det vill »kunne hjelpe eit stykke på veg om ein ikkje gjekk lenger enn til i lovs form — så langt det er råd — å lovfeste det som etter rettspraxis kan seiast å vera gjeldande rett». I detta sammanhang redogör han på ett kortfattat men överskådligt sätt för några avgöranden av Høyesterett i en del grundläggande värderingsfrågor.
    Den anmälda boken, som är en produkt av synnerligen kvalificerade författare, ger en god inblick i en svår problematik och innehåller, trots sitt ganska blygsamma omfång, åtskilligt av värde, vilket ytterligare ökas genom överskådliga och innehållsrika register över litteratur, rättsfall och lagstiftning. Även för svenskt vidkommande kan boken varmt rekommenderas, då den ger anledning till värdefulla jämförelser och impulser. Folke Berlin