Förenklad domsskrivning i vissa bötesmål?

 

Enligt RB 30:5 skall en dom i brottmål bland annat innehålla "domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat". Enligt RB 30:6 kan domen utfärdas i förenklad form om målet endast rör ansvar för brott samt den tilltalade erkänt gärningen och annan brottspåföljd än böter inte ådömes.
    I de fall då en dom utfärdas i förenklad form uppstår inga problem med avfattande av domskäl. Och i sådana mål där domen inte utfärdas i förenklad form men erkännande föreligger brukar domskälen i ansvarsfrågan inskränka sig till att domstolen konstaterar att den tilltalade erkänner gärningen och att detta erkännande vinner stöd av övrig utredning. Sådana korta domskäl används också i mål där allvarligare påföljd än böter ådömes.
    I mål där den tilltalade bestrider skrivs däremot mer eller mindre utförliga domskäl. Domstolen får ofta — även i relativt bagatellartade mål —nedlägga mycket arbete och ta mycken tid i anspråk för utformandet och nedskrivandet av sådana domskäl. Om domstolen endast dömer till böter är det i första hand parterna och i andra hand överinstanserna som har intresse av att läsa dessa domskäl. I de grövre brottmålen torde även de myndig-

224 Förenklad domsskrivning i vissa bötesmål?heter som skall ge den dömde vård och behandling ha intresse av domskälen.
    Vad gäller bötesmålen är det endast en mycket liten del som går vidare till högre instans. I de övriga fallen är det alltså praktiskt taget bara parterna som har intresse av domskälen. Och detta intresse rör frågan om domen skall överklagas. Sedan ståndpunkt tagits till denna fråga och det blivit klart att målet inte skall gå vidare, finns i regel inte längre något beaktansvärt intresse för domskälen.
    Om parterna i bötesmålen fick möjlighet att omedelbart efter domens avkunnande avge nöjdförklaring och utnyttjade denna möjlighet, skulle sålunda enligt min mening något behov av att nedteckna domskälen inte föreligga. Domskälen skulle kunna inskränkas till ett konstaterande av att åtalet blivit styrkt genom åberopad bevisning (till exempel vittnesmål av NN). Domen skulle också kunna utfärdas i förenklad form.
    Domstolen bör i åsyftade fall på vanligt sätt avkunna domen och muntligt återge domskälen — detta medför inte alls så mycket arbete som det senare mera noggranna avfattandet och nedtecknandet. Det muntliga återgivandet är av vikt för att parterna lättare skall kunna ta ställning. Efter domens avkunnande bör enligt min mening såväl åklagaren som målsäganden och den tilltalade få tillfälle att avge nöjdförklaring. Detta synes inte behöva medföra särskilda betänkligheter. Våra åklagare är numera så kvalificerade att de utan svårighet kan ta ställning till frågan. Och vid tveksamhet är det ju bara att underlåta att avge nöjdförklaring. De tilltalade har redan nu möjlighet att avge nöjdförklaring i sådana fall då de döms till skyddstillsyn eller villkorlig dom jämte böter och denna möjlighet används flitigt även i fall då brott förnekats under huvudförhandlingen.
    Även i mål där den tilltalade frikänns skulle nöjdförklaringsmöjligheten kunna användas. Det är naturligtvis inte nödvändigt att använda ordet nöjdförklaring, utan detta ord kan utbytas mot annat uttryck som utvisar att det gäller en bindande förklaring att inte överklaga domen. Domar i brottmål torde framdeles komma att skrivas på tryckta blanketter och viss försöksverksamhet har pågått en tid. Införandet av sådana blanketter synes emellertid inte beröra utformandet av själva domskälen. Den av mig aktualiserade frågan kan sålunda ha sitt intresse oberoende av den planerade reformen. K. E. Rosén