Justitiedepartementets huvudtitel för budgetåret 1970/71. Till justitiedepartementets verksamhetsområde hör polis- och åklagarväsendet, de allmänna domstolarna, kriminalvården och hyresnämnderna.
    Trots en nedgång av vissa slag av brott under 1969 har narkotikamissbruket och därav föranledd brottslighet samt behovet av ökad trafikövervakning inneburit krav på ökade insatser från de rättsvårdande organens sida. Det är därför nödvändigt att öka effektiviteten i första hand genom rationalisering av arbetsmetoderna och förenklat processuellt förfarande. Som ett led i dessa strävanden fortsätter uppbyggnaden av rättsväsendets informationssystem (RI), som baseras på automatisk databehandling (ADB). Utredning för programbudgetering pågår inom polisväsendet och åklagarväsendet, domstolarna och kriminalvården. ADB-system för fastighetsregistrering är också under uppbyggnad. I samband därmed föreslås nu även att ADB-system införs för inskrivningsväsendet.
    Utgifterna inom justitiedepartementets område beräknas komma att öka med 191 milj. kr.
    Justitieministern framhåller i fråga om polisväsendet att förskjutningen mot grövre brottslighet har markerats ytterligare. Narkotikabrottsligheten utvecklades allvarligt under år 1968. I början av år 1969 inledde polisen en riksomfattande aktion mot denna brottslighet som bl. a. ledde till att ett stort antal narkotikabrottslingar kunde lagföras. Aktionen har säkerligen också i hög grad bidragit till minskningen av brottsbalksbrotten.
    Beträffande rikspolisstyrelsen föreslås att en ny byrå, registerbyrån, inrättas som skall handha genomförandet av rättsväsendets informationssystem i den mån det ankommer på polisväsendet. Styrelsens ledningsorganisation förstärks genom att de administrativa funktionerna samlas till en avdelning. Till den nya avdelningen förs personal- och kanslibyråerna, enheten för datafrågor och den nyssnämnda registerbyrån.
    Arbetsbalanserna vid utredningsavdelningarna har ökat vid flertalet distriktberoende på att brotten ofta är mer svårutredda och att narkotikaaktionen krävt relativt stor insats av arbetskraft. Trafikövervakningen kräver betydande insatser från polisens sida. Under år 1968 har i samband med trafikövervakning rapporterats över 1 milj. brott och förseelser, varav ca 60 000 hastighetsöverträdelser och ca 15 000 rattfylleribrott. Arbetssituationen inom polisväsendet är fortfarande besvärande. Övertidsarbete har måst tillgripas i storutsträckning. Den 1 januari 1970 trädde det nya arbetstidsavtalet i kraft förpolisens del vilket innebär bortfall av över 100 årsarbetskrafter. Den personella och materiella upprustningen av polisväsendet bör därför fortsätta. För polisväsendet beräknas medel för omkring 440 nya tjänster, varav 300 polismanstjänster. I syfte att intensifiera den yttre spaningen och att tillvarata de erfarenheter som har vunnits vid narkotikaaktionen och andra större spaningspådrag föreslås att särskilda enheter för spaning inrättas inom polisdistrikten. Genom att föra över arbetsuppgifter från polisutbildad personal till annan personal bör arbetet inom polisväsendet kunna rationaliseras ytterligare.

    I fråga om utrustning föreslås inköp av bl. a. ytterligare 94 bilar. Vidare beräknas bl. a. 600 000 kr. för TV-bevakning i Tingstadstunneln, 7,5 milj.kr. för fortsatt utbyggnad av polisens radionät och 885 000 kr. för ledningscentral i Stockholm. Förslag läggs fram om att I 1:s område vid Sörentorp får disponeras för polisutbildning. För ombyggnad av lokalerna till polisskola och för utrustning till skolan begärs sammanlagt 12 milj. kr.
    Beträffande åklagarmyndigheterna framhåller justitieministern att förskjutningen i arbetsbelastning från glesbygdsområden till framför allt storstadsområden fortsätter. På grund härav föreslås en förstärkning av åklagarmyndigheterna i vissa åklagardistrikt genom att medel beräknas för ytterligare en distriktsåklagartjänst i vardera Handens och Lunds åklagardistrikt och för ytterligare en kammaråklagartjänst i vartdera Malmö och Göteborgs åklagardistrikt. I gengäld reduceras antalet assistentåklagare vid vissa åklagarmyndigheter genom att fyra sådana tjänster dras in. Beträffande riksåklagarens kansli beräknas medel för ytterligare en handläggare.
    I fråga om domstolarna framhåller justitieministern, att tillströmningen av brottmål av mindre allvarlig karaktär minskat ytterligare till följd av ny lagstiftning som ger åklagarna möjlighet att utfärda strafföreläggande i större utsträckning än tidigare och tillåter polismän att utfärda ordningsföreläggande i fråga om en del s. k. bagatellförseelser. Antalet grövre brottmål har däremot ökat något. Dessa mål har också blivit mer arbetskrävande, eftersom såväl antalet tilltalade personer som åtalspunkter i genomsnitt per mål har ökat i betydande utsträckning. Antalet tvistemål har inte ändrats påtagligt.
    På grund av ökad måltillströmning till hovrätterna har dessa under senare år tillförts ett ökat antal extra ledamöter. Vid hovrätten över Skåne och Blekinge behöver nu en extra avdelning inrättas.
    Personalförstärkningar under senare år har lett till att arbetsbalanserna på underrätternas målavdelningar på de flesta håll inte är högre än att de kan accepteras. På vissa håll, företrädesvis i storstadsområden, kräver emellertid balanser och ökad måltillströmning en ökning av antalet domare. Antalet ärenden angående lagfarter och inteckningar vid underrätternas inskrivningsavdelningar fortsätter att öka kraftigt. Detta har medfört svårigheter på vissa håll att iaktta föreskrivna expeditionstider. Departementschefen föreslår därför, att i var och en av Södertörns domsaga, Svartlösa domsaga, Oppunda och Villåttinge domsaga samt Vättle, Ale och Kullings domsaga inrättas en ordinarie tingsdomartjänst i utbyte mot förordnanden för tingsdomare eller tjänster för tingssekreterare. Vidare beräknas medel för ytterligare 25 tingsnotarier och 75 biträden. Vissa belopp från posten till avlöningar bör föras över till posten till expenser för att användas till utgifter för kopiering av domar i brottmål. Detta beräknas komma att medföra en besparing av skrivpersonal.
    Efter hemställan i 1969 års statsverksproposition bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att inrätta särskilda ordinarie tjänster för rådman som är ordförande på avdelning i Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt och rådhusrätten i Malmö. Sedan överenskommelse träffats efter förhandlingar mellan statens avtalsverk och ifrågavarande personalorganisation om anställnings och arbetsvillkor för nämnda tjänster har Kungl. Maj:t fr. o. m. den 1 januari 1970 inrättat nitton sådana tjänster vid Stockholms rådhusrätt, åtta vid Göteborgs rådhusrätt och fem vid rådhusrätten i Malmö.
    Departementschefen tar i detta sammanhang även ställning i ett par andra

för underrätternas verksamhet betydelsefulla frågor, nämligen dels angående ADB inom inskrivningsväsendet och dels beträffande lokalhållningen för de allmänna underrätterna.
    Beträffande frågan om ADB inom inskrivningsväsendet behandlar justitieministern inskrivningskommitténs betänkande ADB inom inskrivningsväsendet (SOU 1969:9). Justitieministern framhåller inledningsvis att arbetsläget inom inskrivningsväsendet sedan länge varit ansträngt, vilket beror på den ständigt ökande arbetsmängden. Antalet lagfarts-, tomträtts- och inteckningsärenden ökade sålunda från ca 496 000 år 1960 till ca 938 000 år 1968. Antalet gravationsbevis har ökat i ungefär motsvarande grad och uppgick år 1968 till ca 460 000. För att varaktigt uppnå ett godtagbart läge till rimliga kostnader inom ramen för nuvarande system torde krävas djupgående organisatoriska förändringar. En möjlighet att bemästra problemen även vid en väntad större ärendemängd erbjuds genom ADB. Frågan om ADB bör införas på inskrivningsväsendets område måste bedömas även från andra utgångspunkter. Genom principbeslutet om ett nytt fastighetsregister har möjlighet öppnats att tillskapa ett enhetligt informationssystem med integrerad databehandling, snabbt uppgiftslämnande och flexibilitet. På många områden som detta system är avsett att betjäna är inskrivningsdata av stor betydelse för planeringen och beslutsfattandet. För att systemet skall bli effektivt bör också inskrivningsregistreringen inordnas under det. Med hänsyn till de stora fördelar som reformen medför på många olika områden av samhällslivet förordar justitieministern att ADB införs på inskrivningsväsendets område. Möjligheterna till en teknisk samordning med fastighetsregistret bör närmare undersökas.
    Såvitt angår den yttre organisationen föreslås en central registermyndighet och lokala inskrivningsmyndigheter. Den centrala myndigheten bör ha som uppgift att underhålla och utveckla system och program samt att svara fördriften vid dataanläggningen.
    Anknytningen av inskrivningsväsendet till domstolarna utesluter inte att man — liksom bl. a. när det gäller vissa typer av tvistemål — koncentrerar handläggningen till vissa domstolar. Om inskrivningsväsendet skall kunna fungera väl, krävs en hög grad av specialisering hos den personal som sysslar med inskrivningsärendena. En personalorganisation som i det nya systemet tillåter tillräcklig grad av specialisering förutsätter en väsentligt större ärendemängd än som i allmänhet uppnås, om varje allmän underrätt skall vara inskrivningsmyndighet. Det har dessutom särskild betydelse att myndigheten får sådan storlek att arbete finns för en särskild inskrivningsdomare. Därför bör inskrivningsmyndigheterna ges väsentligt större områden än de i allmänhet skulle få vid en anknytning till varje särskild underrätt. I syfte att tillgodose servicebehovet bör särskilda åtgärder vidtas. Alla underrätter skall åläggas att lämna allmänheten upplysningar om inskrivningsreglerna. De skall också tillhandahålla blanketter för ansökningar i inskrivningsärenden.
    Endast en domstol i varje län bör vara inskrivningsmyndighet. Det bör dock vara möjligt att göra icke oväsentliga undantag från denna princip. I folkrika län eller län där antalet inskrivningsärenden av andra skäl är stort kan det vara lämpligt att inrätta mer än en inskrivningsmyndighet. Med hänsyn till geografiska faktorer kan det även i andra fall finnas skäl att överväga en uppdelning på flera inskrivningsmyndigheter.
    Vad beträffar inskrivningsmyndigheternas inre organisation föreslås att det fortsatta utredningsarbetet utgår från att inskrivningsmyndighet skall före-

stås av en särskild inskrivningsdomare samt att tingsnotarier används som medhjälpare till inskrivningsdomarna och som vikarier för dem. Behovet av tingsnotarier för inskrivningsväsendet kommer att bli mindre i den nya organisationen än f. n. Avgörande av ärenden av enkel beskaffenhet anförtros kvalificerade biträden utan juridisk utbildning (assistenter).
    Vad beträffar intervallet mellan inskrivningsdagar bör det fortsatta utredningsarbetet bedrivas med utgångspunkt från att inskrivningsdag skall hållas varje arbetsdag.
    Det nya systemet leder till att en mindre del av den nuvarande domstolspersonalen inte kan beredas sysselsättning inom inskrivningsväsendet efter systemomläggningen. De av inskrivningsreformen föranledda personalproblemen är delvis likartade med dem som kan uppkomma vid en ändring av domkretsindelningen.
    Avgörandet av ytterligare frågor som sammanhänger med införandet av ADB inom inskrivningsväsendet har hänskjutits till det omfattande utredningsarbete som återstår innan reformen kan genomföras. Bland dessa frågor kan särskilt nämnas följande: ADB-systemets tillförlitlighet, rätt till ersättning av allmänna medel med anledning av felaktigheter vid databehandlingen, behandlingen av inaktuella inskrivningsdata och gemensamt registerutdrag förfastigheter som är gemensamt intecknade.
    Genomförandet av den föreslagna inskrivningsreformen är, liksom genomförandet av fastighetsregisterreformen, ett mycket omfattande företag som kommer att kräva avsevärd tid. Att nu fastställa någon tidsplan är inte möjligt. Systemomläggningen beträffande fastighetsregistret bör göras först —län efter län — och omläggningen beträffande inskrivningsregistret följa i så nära anslutning som möjligt.
    Beträffande frågan om lokalhållningen för de allmänna underrätterna behandlar justitieministern en promemoria i frågan (Stencil Ju 1969:19) som avgivits av en särskild arbetsgrupp inom justitiedepartementet, domstolsberedningen.
    Justitieministern anser att det är angeläget att riksdagen nu får ta ställning till principfrågan om ett förstatligande, utan att resultatet av det mera tidsödande arbetet med detaljutformning av villkoren för övertagandet avvaktas. Många ny- och ombyggnadsbehov aktualiseras nämligen snabbt, bl. a. på grund av de genomgripande ändringar i domkretsindelningen som kan förutses, varjämte ovissheten om det framtida huvudmannaskapet försvåraren rationell byggnadsplanering.
    Trots att de nuvarande huvudmännen fullgjort sina lokalhållningsuppgifter väl, talar flera skäl för att staten bör träda in som lokalhållare för underrätterna. Ett skäl av principiell natur är att staten numera i alla andra avseenden är huvudman för domstolsväsendet. Staten svarar också för lokalhållningen i fråga om alla överrätter. Även skäl av mera praktisk art talar för att lokalhållningen bör ombesörjas av staten.
    Ett starkt skäl att nu ta upp frågan om ett statligt övertagande av lokalhållningen är att flera ändringar i den judiciella indelningen förestår till följd av kommunala indelningsändringar den 1 januari 1971. Dessa ändringar kommer på åtskilliga håll att föranleda behov av nya eller utvidgade domstolslokaler. Statens övertagande av lokalhållningen bör ske snarast möjligt. Med hänsyn till behovet av förberedande åtgärder och till de nuvarande lokalhållarnas räkenskapsår bör ett övertagande emellertid inte ske förrän den 1 januari 1971.

    Beträffande frågan om fri rättegång behandlar justitieministern betänkandet Rättegångshjälp (SOU 1965:13), som innefattar förslag om vidgade möjligheter till rättshjälp i mål och ärenden inför domstol. Han erinrar också om att särskild utredning pågår om rättshjälp i förvaltningsärenden.
    Justitieministern anser att tiden nu är inne att ta upp frågan om en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. Som en allmän målsättning för en sådan reform anses böra gälla att rättshjälp skall kunna erhållas i administrativa och judiciella mål och ärenden samt i utomprocessuella sammanhang, att part med rättshjälp i mån av förmåga bör erlägga avgift för rättshjälpen men att parten i princip inte bör vara skyldig att i övrigt bestrida kostnad för rättshjälp, att en effektiv kontroll över det allmännas kostnader för juridiskt biträde bör uppnås, att ett system bör eftersträvas som ger garantier för att rättshjälpen inte leder till att domstolar och administrativa myndigheter belastas med onödiga mål och ärenden samt att en enkel administration för rättshjälpen skapas samtidigt som en enhetlig tillämpning eftersträvas. I enlighet med denna målsättning bör rättshjälp kunna erhållas i mål eller ärende vid domstolar och administrativa myndigheter samt i utomprocessuella sammanhang. All rättshjälp bör regleras i en särskild lag om allmän rättshjälp. När det gäller villkoren för rättshjälp bör grundprincipen vara att ingen av ekonomiska skäl skall hindras från att ta tillvara sina intressen i rättsligt hänseende men att var och en skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen efter förmåga. I princip bör vilken rättssökande som helst kunna vända sig till rättshjälpsorgan för biträde i rättsliga angelägenheter. Den ekonomiskt sämst ställda gruppen i samhället bör kunna få sådant biträde utan avgift så snart ej är fråga om så liten kostnad att vederbörande själv bör ståf ör utgiften. För den ekonomiskt bäst ställda gruppen bör däremot avgiften bestämmas så att den motsvarar full ersättning för det biträde som lämnas. För mellangruppen bör utgå avgift som bestämmes efter i första hand schablonregler i lag. Ett villkor för rättshjälp bör dock alltid vara att sökanden har ett klart intresse av att få sin sak prövad. Detta förutsätter en viss bedömning av sakfrågan.
    Vissa frågor beträffande rättshjälpsreformen torde kräva ytterligare utredning. Detta gäller bl. a. rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkring, frågan om ansvaret parterna emellan för rättegångskostnader i mål där rättshjälp har utgått samt den viktiga frågan om rättshjälpsväsendets organisation. Utgångspunkten bör därvid vara att rättshjälpen skall skötas av särskilda lokala rättshjälpsmyndigheter. Dessa bör pröva ansökningar om rättshjälp, utse juridiskt biträde samt pröva ersättningar till sådant biträde. Vid rättshjälpsmyndighet bör finnas anställda jurister som prövar ansökningar om rättshjälp och biträder sökanden i de rättsliga angelägenheter som ansökningen avser. För sistnämnda uppgifter bör även kunna anlitas privatpraktiserande jurister. Även andra former kan tänkas, t. ex. att privatpraktiserande jurister förbinder sig att stå till myndighetens förfogande i viss angiven utsträckning mot ersättning enligt vissa normer. De nuvarande rättshjälpsanstalterna borde utan svårighet kunna inordnas i det nya systemet. En viktig uppgift för rättshjälpsmyndigheterna blir att utöva en effektiv kostnadskontroll. Myndigheterna bör kunna komma fram till taxor och normalarvoden för olika typer av mål och ärenden när privatpraktiserande jurister anlitas. Det ekonomiska ansvaret för rättshjälp i nuvarande former ligger huvudsakligen på statsverket. Det ligger närmast till hands att statsverket nu åtar sig hela ansvaret för rättshjälpen.

    Rättshjälp i vidsträckt mening innefattar även det biträde som misstänkta och tilltalade i brottmål erhåller genom att offentlig försvarare utses. Frågan om en motsvarande möjlighet bör finnas att förordna offentligt biträde i vissa förvaltningsärenden är under utredning. Det bör närmare undersökas om inte även dessa former av stöd i rättsliga angelägenheter kan inordnas i det nya systemet för rättshjälp. Vad särskilt gäller brottmålen bör undersökas i vad mån en ytterligare begränsning av återbetalningsskyldighet för ersättning till offentlig försvarare enligt reglerna i 31:1 RB kan göras.
    Den ytterligare utredning som måste föregå en reform av rättshjälpen efter dessa riktlinjer har redan inletts inom justitiedepartementet.
    Justitieministern anför i fråga om kriminalvården att medelbeläggningen på fångvårdens anstalter under år 1969 utgjort 5 181, vilket är obetydligt mer än under år 1968. Högsta beläggningen på fångvårdsanstalterna under år 1969 var 5 711 mot 5 546 under år 1968 och 5 582 under år 1967. Kriminalvården hade den 1 december 1969 nominellt 5 910 platser på fångvårdsanstalterna, varav 3 979 slutna och 1 931 öppna. Under år 1969 har anstaltsorganisationen tillförts 195 platser genom att fångvårdsanstalten Österåker tagits i anspråk. Planeringsarbete för nya centralanstalter inom norra och södra kriminalvårdsräjongerna och för en andra utbyggnadsetapp av centralanstalten Österåker pågår. En ny centralanstalt för ungdomsräjongen håller på att projekteras. Vidare beräknas medel för ytterligare ett inackorderingshem samt för inköp av fastigheter i Gruvberget utanför Bollnäs. Det är avsikten att dessa fastigheter senare skall användas som kursgård för intagna och frivårdsfall, där undervisning skall äga rum i huvudsakligen samhällsfrågor och samlevnadsproblem.
    Såvitt avser kriminalvårdsstyrelsen beräknas medel bl. a. för en tjänst som överinspektör för kriminalvårdens hälso- och sjukvård med särskild uppgift att centralt leda den medicinska behandlingen av narkotikamissbrukare på fångvårdsanstalter och inom frivård. Beträffande personalen vid fångvårdsanstalterna beräknas medel för 81 nya tjänster, varav en ny överläkartjänst för det psykiatriska vårdarbetet vid Härlandaanstalten och 55 vårdartjänster för att nedbringa personalens övertidsuttag för transporter av intagna.
    Frivårdsfallen, som den 1 december 1968 uppgick till 22 270, utgjorde vid samma tid år 1969 22 963. En successiv förstärkning av frivårdens resurser har pågått under hela 1960-talet. Men därutöver bör nu särskilda insatser göras för att underlätta en framtida bedömning av frivårdens ändamålsenliga dimensionering och lämpliga utformning. Uppenbarligen är det av största intresse att söka få klarlagt i vilken utsträckning och på vilket sätt en kvantitativ och kvalitativ förstärkning av vårdmöjligheterna kan komma att påverka rehabiliteringsresultatet. En begränsad försöksverksamhet i detta syfte bör komma till stånd. I skyddskonsulentdistriktet i Sundsvall, som av olika skäl anses särskilt lämpligt för en sådan verksamhet, bör alltså förutsättningar skapas för en intensivbehandling av klientelet. Detta bör ske genom en betydande personell upprustning och genom att ett integrerat system av skilda stödåtgärder i form av frigångshem, frivårdshotell, socialmedicinsk klinik m. m. ställs till förfogande för arbetet inom distriktet. Försöksverksamheten bör bedrivas i nära kontakt med forskningsexpertis och under vetenskaplig kontroll. Personalbehovet för försöksverksamheten uppgår till sex skyddsassistenter och tre biträden. Som ett led i den pågående allmänna upprustningen av frivårdsorganisationen beräknas därutöver medel för ytterligare 25 skyddsassistenter

och 15 biträden. Vidare har medel beräknats för tre tjänster vid ett frivårdshotell i försöksdistriktet och för samma antal tjänster vid inackorderingshemmet i Västerås. Vid sidan av den personella upprustningen fortsätter ansträngningarna att tillgodose frivårdsklientelets behov av lämpliga bostäder, i varje fall under den första kritiska tiden efter frigivningen från anstalt. I detta syfte beräknas medel för ytterligare anläggningar, både sådana av hotellkaraktär och sådana med mer hemliknande atmosfär, samt för placering av frivårdsfall i enskilda familjer.
    Det är inte längre lämpligt eller möjligt att upprätthålla några fasta skiljelinjer mellan anstaltsvård och frivård. En gränsdragning mellan dessa båda verksamhetsfält ter sig för varje dag alltmer konstlad. Man rör sig här med kommunicerande system. Det är därför angeläget att detta funktionella samband följs upp budgetärt, administrativt och organisatoriskt. Ett omfattande utvecklings- och anpassningsarbete pågår i detta syfte.
    För kriminologisk forskning begärs ytterligare medel. Ett expertorgan har tillsatts för att planera en systematisk behandlingsforskning på området.
G. H.