Betänkande av expropriationsutredningen. Expropriationsutredningen har i november 1969 lagt fram sitt betänkande III med titeln "Expropriationsändamål och expropriationsersättning m. m." (SOU 1969:50 och 51). Betänkandet innehåller förslag till första delen av en ny allmän expropriationslag (fyra kapitel) samt till ändringar i den nuvarande lagen om expropriation, byggnadslagen m. m.
    I fråga om expropriationsändamålen innebär förslaget bl. a. att den nuvarande uppräkningen av ändamål i 1 § expropriationslagen ersätts av en indelning av ändamålen i elva huvudgrupper. Dessa har utredningen sökt systematisera och ge en sådan smidighet att de skall täcka såväl nu gällande befogenheter och behov av utvidgningar som de nya behov som kan tänkas uppkomma under avsevärd tid framöver utan att lagen fördenskull skall behöva ändras. Vidare har eftersträvats att i den nya lagen såvitt möjligt föra samman alla bestämmelser av expropriationsrättsligt innehåll. Lagen är sålunda avsedd att bl. a. ersätta reglerna om rätt till inlösen i byggnadslagen,1902 års ellag, lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning m. fl.
    Den från praktisk synpunkt viktigaste gruppen av bestämmelser om expropriationsändamål är den som handlar om expropriation för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Utredningen föreslår här en allmän föreskrift om rätt för kommun att — efter prövning av Kungl. Maj:t —expropriera mark inom sitt område för att främja tillkomsten av tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller befordra utvecklingen av sådan bebyggelse. Liksom f. n. skall beträffande icke tätbebyggt område dessa villkor anses uppfyllda om expropriationen sker i syfte att upplåta marken med tomträtt. Beträffande område som redan är tätbebyggt föreslås att expropriation skall få ske av mark som kan antagas komma att inom överskådlig tid beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärder av väsentlig betydelse från allmän synpunkt eller för att rätta till konkret påvisbara brister i den befintliga bebyggelsen. — Övriga ändamålsgrupper avser samfärdsel- och transportändamål, drivkraft, vatten och avlopp m. m., viktig näringsverksamhet, skydds- och säkerhetsområden m. m., försvarsändamål, omhändertagande av vanskött egendom, kulturella ändamål, naturvård och fritidsändamål samt lokaler för statlig och kommunal verksamhet m. m. Förslaget innehåller dessutom en bestämmelse om expropriation med anledning av väntad värdestegring m. m.
    Liksom hittills skall fråga om tillstånd till expropriation som regel prövas av Kungl. Maj:t. I vissa fall skall dock sådan prövning kunna undvaras. Någon motsvarighet till nuvarande bestämmelser om förbud mot expropriation av kronans egendom föreslås inte.
    I fråga om expropriationsersättningen konstaterar utredningen bl. a. att gällande lag inte ger något riktmärke för värderingen av expropriationsskada utan endast anvisar exempel på bevismedel som kan användas i processen.Utredningen föreslår att denna lagstiftningsteknik överges och att en lagregel ges som syftar till att direkt ange målet, inte medlen, för värderingen. Som

riktmärke för värderingen föreslås det värde som egendomen normalt skulle inbringa om den utbjöds till försäljning (marknadsvärdet). Några regler om hur detta värde skall utrönas föreslås inte utan det förutsätts som självklart att alla bevismedel får användas som är ägnade att tränga samman ovisshetsmarginalerna. Det förutsätts att värdet av bevisningen i allmänhet är större när den riktas direkt på att utröna marknadsvärdet (t. ex. genom prisstatistik) än när den i första hand riktas på avkastningsförhållandena. Uttrycket "ortens pris" som används i gällande lag slopas som ägnat att i alltför hög grad begränsa materialet för prisjämförelser. Om en fast prisnivå kan konstateras förutsätts att den blir bestämmande för löseskillingen oavsett om förhållandet beror på en från kommunens sida förd aktiv markpolitik eller huvudsakligen på prisutvecklingen vid försäljningar enskilda personer emellan. I fall av ovisshet om marknadsvärdet anses tillräcklig ledning stå att hämta av bestämmelsen i 35 kap. 5 § rättegångsbalken om att rätten äger uppskatta skada till skäligt belopp. Någon föreskrift eller underförstådd princip anses således inte böra gälla om att rätten i tveksamma fall skall döma till vare sig den ena eller andra partens fördel.
    Vad beträffar den tidpunkt till vilken värderingen skall hänföra sig föreslås att löseskillingen skall bestämmas efter de förhållanden som rådde då expropriationsansökningen inkom till Kungl. Maj:t eller, i fall då sådan ansökan inte erfordras, när saken anhängiggjordes vid expropriationsdomstolen. Hänsyn skall dock inte tas till förhållanden som ligger mer än fem år tillbaka i tiden räknat från den dag när saken anhängiggjordes vid domstol. Slutligen öppnas i detta sammanhang möjlighet för expropriationsdomstolen att i skälig mån jämka löseskillingsbeloppet vid mera betydande ändring i allmänna prisläget.
    Också vad beträffar det fallet att en fastighet exproprieras endast delvis föreslås ändring i förhållande till gällande lag. F. n. föreskrivs att fastighetsägaren utöver löseskillingen skall få ersättning även för intrång och skada som genom expropriationen eller den exproprierade fastighetsdelens användande uppstår på restfastigheten. Utredningen föreslår att posterna löseskilling och ersättning för intrång och skada på restfastighet slås samman till en post, kallad intrångsersättning. Beloppet av denna post skall bestämmas till skillnaden i marknadsvärde mellan den ursprungliga fastigheten och restfastigheten. En konsekvens härav blir bl. a. att s. k. expropriationsnytta kommer att avräknas inte bara, som nu, på den del av ersättningen som avser intrång och skada utan även på den del därav som nu räknas till löseskilling.
    Expropriationslagens nuvarande regler om s. k. företagsnytta och företagsskada har bl. a. kritiserats för att de ger ett helt annat utslag än de närståendereglerna inom grannelagsrätten. Utredningen föreslår att de nämnda reglerna inom expropriationsrätten omarbetas i nära anslutning till bestämmelserna i miljöskyddslagen.
    I nu gällande regler om ersättning för s. k. personlig skada föreslås inte någon principiell ändring. De tidigare berörda reglerna om värderingstidpunkten beträffande löseskilling (resp. intrångsersättning) skall inte tillämpas i fråga om sådan ersättning utan det förutsätts att domstolen skall liksom hittills beakta även skada som inträffat eller kan antagas komma att inträffa efter den angivna tidpunkten. Utredningen framhåller att bestämmelserna om personlig ersättning i vissa fall mildrar den åsyftade åtstramningen av reglerna om löseskilling och intrångsersättning.

    Utredningen uppmärksammar vidare de regler i byggnadslagen vilka kan ha betydelse för frågan om värdering vid expropriation av mark inom områden som tagits eller avses skola tas i anspråk för tätbebyggelse. Här konstateras bl. a. att reglerna om ersättning till ägare av mark som enligt plan är avsedd för allmänt ändamål i många fall måste ge upphov till en prisspiral genom att de inte innefattar någon begränsning av de förväntningsvärden som ersätts vid expropriation. Markägaren kan nämligen enligt dessa regler påräkna att få ut inte bara det värde som marken har, om den för all framtid används för samma ändamål som före planläggningen eller annat med planen förenligt ändamål (current use value), utan därutöver också, åtminstone i flertalet fall, för det sannolikt högre förväntningsvärde som marken hade omedelbart före planläggningen. Utredningen finner det knappast praktiskt möjligt att bromsa den prisutveckling, som ersättningsreglerna i byggnadslagen sålunda ger upphov till, på annat sätt än genom att de får en utformning som garanterar ägare av mark, avsedd för allmänna ändamål, att få gottgörelse för "current use value" men intet därutöver. Samtidigt konstateras att en ersättningsregel av sådant innehåll inte utjämnar utan tvärtom skärper motsatsen mellan dem som vinner och dem som förlorar på detaljplanläggning och att den därför bör kompletteras med en utjämningsregel, lämpligen utformad så att den — på liknande sätt som reglerna i 70 och 73 §§ byggnadslagen — främjar frivilliga uppgörelser mellan markägarna och kommunen om de ekonomiska villkoren för utnyttjande av planområdet. Jämsides med den nyss antydda ändringen av ersättningsreglerna i byggnadslagen föreslås i enlighet härmed bestämmelser som går ut på att kommunen och markägarna vid förstagångsplanläggning genom detaljplan får ömsesidig rätt att inom viss tid påfordra inlösen av mark till det genomsnittliga värde som marken inom planområdet har omedelbart efter planfastställelsen (s. k. värdeutjämningsexpropriation). Till skillnad från vad som i allmänhet gäller inom expropriationsrätten skall emellertid såväl kommunen som markägarna ha möjlighet att i förväg avsäga sig denna rätt i samband med avtal om plangenomförandet. Utredningen håller före att denna möjlighet kommer att utnyttjas i det alldeles övervägande antalet fall.
    Förslaget omfattar inte organisatoriska frågor och förfarandefrågor. I avvaktan på att också pågående översyn av dessa frågor skall kunna slutföras föreslås att procedurreglerna i 1917 års expropriationslag tills vidare skall behållas med vissa jämkningar.
    Med hänsyn till beskaffenheten av expropriationsutredningens återstående arbetsuppgifter — vilka i främsta rummet gäller de organisatoriska frågorna och förfarandefrågorna och följaktligen har nära samband med bl. a. pågående organisationsarbete på det allmänna domstolsväsendets område — har Kungl. Maj:t den 19 december 1969 förordnat att utredningens uppdrag skall anses avslutat. G. S.