När bönderna blev självägande

 

Från förhistorien till nya jordabalken

 

Av hovrättsrådet MAURITZ BÄÄRNHIELM

 

 

 

1970 års riksdag har mottagit regeringens proposition (nr 20) om att upphäva jordabalken i 1734 års lag och ersätta den med en ny jordabalk. Samtidigt föreslås upphävande av en mängd andra lagar och lagändringar med anknytning till den gamla balken. När riksdagen,som är att vänta, på hösten 1970 beslutar om den nya jordabalken sätts punkt för ett skede i den svenska rättshistorien som varit långt och till en början även dramatiskt.
    Endast en gång i Sveriges historia har det hänt att vi i ett sammanhang fått en ny allmän civillag. Det skedde vid 1734 års riksdag. Får vi inte revolution, är det inte sannolikt att 1734 inom överskådlig framtid kommer att upprepas.
    I stället har "lagstiftaren" numera, dvs. sedan mitten av 1800-talet, ställt in siktet på en successiv förnyelse av lagens balkar. Turen har nu alltså kommit till jordabalken. Enligt förslaget skall den börja tilllämpas den 1 januari 1972. Den nya balken innehåller liksom den gamla de centrala bestämmelserna om den enskildes rätt till fast egendom. Hit hör enligt den svenska lagstiftningssystematiken inte blott äganderätt utan även exempelvis panträtt, nyttjanderätt och servitutsrätt.
    Om nu den gällande lagen (eller dess stomme) härrör från 1734, kan det synas vara en given sak att tiden sedan länge varit mogen för en reform. I själva verket har också alltsedan slutet av 1700-talet den ena delen av balken efter den andra brutits ut och ersatts av fristående författningar, inte sällan i form av förordningar. Vad som nu sker har i väsentliga delar karaktär av systematisering och redigering. Därmed är dock inte sagt att den nya balken inte också innehåller betydelsefulla sakliga nyheter. Se denna tidskrift 1966 s. 546 och 1969 s. 629 med hänvisningar.
    En jämförelse mellan 1734 och 1970 års jordabalkar visar både likheter och olikheter. Det gäller både om innehåll, form och systematik.
    Vilken är då den viktigaste skillnaden mellan de båda balkarna? Otvivelaktigt ligger den i behandlingen av äganderätten. Ordet

 

22—703005. Svensk Juristtidning 1970

338 Mauritz Bäärnhielm"äganderätt" förekommer inte i 1734 års jordabalk och även själva begreppet är i stort sett okänt för lagen. Det sammanhänger med att äganderätt (till fast egendom) i den omfattning och mening vi i daglägger i ordet — bortsett från privilegierade grupper — inte var en realitet för 1734 års lagstiftare.
    Den nya jordabalken är såtillvida den gamla lik att ordet "äganderätt" knappast syns till. Ett par gånger skymtar det förbi i mindre centrala sammanhang men uppträder aldrig exempelvis i rubriker. Innehållsmässigt är emellertid situationen 1970 en helt annan än 1734. Den nya balken utgår från äganderätten som den centrala rättigheten och kring den som gravitationscentrum grupperar sig övriga rättigheter och skyldigheter som planeter och månar i ett solsystem.
    Men hur går det som här sagts om den gamla lagen ihop med den självägande svenske bondens urgamla rätt till den egna torvan? Förklaringen är att bondens individuella äganderätt till jorden är av sent datum. Faktiskt tillkom den den 21 februari 1789 under omständigheter som genom sin dramatik påtagligt skiljer sig från den teknik som sedan medeltiden varit utmärkande för tillkomsten av lagar på civilrättens område här i landet.
    Jordbruket var under hela 1700-talet den viktigaste näringen i landet. Ännu vid århundradets slut bodde mer än 90 procent av befolkningen utanför städerna.1 I den följande framställningen läggs därför tyngdpunkten på böndernas problem.2
    Under 1700-talet fanns i Sverige huvudsakligen tre slag av bönder: skattebönder, kronobönder och frälsebönder. Eli F. Heckscher har beräknat att (inom det nuvarande Sverige) de tre kategorierna vid 1700-talets början var ungefär lika stora.3 Olikheten i besittningsrätt samt i social och ekonomisk ställning mellan de tre kategorierna var obetydlig. Eller för att vara mer exakt: De skillnader mellan olika bönders ställning som naturligtvis fanns hade i praktiken litet samband med om de var skatte-, krono- eller frälsebönder.4 Någon motsvarighet till den stora skillnad i rättsläge som i dag finns mellan självägande och arrenderande bönder fanns inte före 1789. Den starkaste besittningsrätten hade skattebönderna. Men även deras ställning var dock väsentligt sämre än senare tiders självägare.
    Innan möjligheten för kronobönder (och andra) till skatteköp infördes 1701, synes den rättsliga skillnaden mellan skattebönder, å ena

 

1 Sten Carlsson i Den svenska historien, 7, s. 17.

2 Belysande för deras självklart centrala roll är inledningsstadgandet i gamla RB: "Första domstol å landet är häradsrätt. Där dömer häradshövding och tolv bönder, som i häradet bo, och därtill valda äro."

3 Ekonomisk tidskrift 1944 s. 106.

4 Jfr Kurt Ågren, Adelns bönder och kronans, 1964, samt not 16 nedan.

När bönderna blev självägande 339sidan, samt krono- och frälsebönder, å den andra, bara ha varit den att skattebönderna hade bördsrätt, vilket övriga bönder inte hade. Bördsrätten var en kvarleva från forntidens ättesamhälle. Den medförde rätt för bondens släktingar att lösa till sig gården, om han sålde den till en icke-släkting. Ärvd jord fick ej bortgivas. Bördsrätten, som också innefattade ärftlig besittningsrätt, kom att bli det frö ur vilket bondens äganderätt växte fram. Den var därigenom givetvis av stor betydelse. Men det är också betecknande att sedan äganderätten omkring förra sekelskiftet byggts ut, bördsrätten därefter ansågs ha spelat ut sin roll. Såsom hinderlig för utvecklingen avskaffades den 1857 och 1863.
    Skatteböndernas situation hade vid 1734 års riksdag ställts i en bjärt belysning. Bondeståndet krävde att i den nya lagen skulle stadgas att bönderna hade rätt att jaga — förutom skadedjur — åtminstone småvilt på sina hemman. Förslaget understöddes av de övriga ofrälse stånden, men adeln gjorde motstånd. Eftersom det gällde ändring av privilegier måste alla stånden vara eniga. Ett slag såg det ut som om hela den stora reformen skulle rinna ut i sanden. I sista stund enades man om en kompromiss, som innebar att det dittills varande jaktförbudet bestod men att bestämmelserna i ämnet inte togs in i själva lagen. Oppositionen räknade med att därigenom en framtida reform lättare skulle kunna ske.5
    Frågan om småviltsjakten kan synas liten men i själva verket har man att se den som ett led i kampen om rätten till jorden. Skattebönderna glömde inte sin förlorade jakträtt, men de återfick den inte förrän 1789. Men då skedde också åtskilligt annat. Och initiativet togs nu av kungen.
    Gustaf III var inte krigisk till sin natur. Men han ville föra en aktiv utrikespolitik. Ett yttrande av honom är karakteristiskt: "Det behövs ett krig för att sätta prägel på en regering."6
    När det önskade kriget 1788 till sist kom till stånd blev det med både Ryssland och Danmark. Med Danmark kom vapenvila till stånd redan samma år, men på den ryska fronten var läget efter 1788 års krigshändelser kritiskt för den svenska krigsmakten. Situationen förvärrades genom officersupproret i Anjala. Det var inget populärt krig.
    Vad kungen framför allt behövde var pengar. Men statens finanser befann sig i ett bedrövligt tillstånd. Det var nödvändigt att en riksdag sammankallades.

 

5 K. G. Westman, SvJT 1934 s. 536. E. Ingers, Bonden i svensk historia, II,s. 41.

6 Grimberg, Öden VII, 1961, s. 454.

340 Mauritz Bäärnhielm    Gustaf III hade i början av sin styrelse främst stött sig på adeln. Under årens lopp sadlade han om, och när 1789 års riksdag samlades var oppositionen från adelns sida den i särklass starkaste. Motståndet mot kungens politik var där nästan hundraprocentigt. Det fanns också en principiell skillnad i de olika ståndens opposition. Alla fyra stånden slog vakt om sina privilegier, men från adelns sida tillkom dessutom en utpräglad motvilja mot den tilltagande kungliga despotismen. Denna olikhet i inställning begagnade sig kungen av.7
    Efter stormiga och dramatiska sammanträden med kungen och de fyra stånden på rikssalen på Stockholms slott i februari 1789 tillkom förenings- och säkerhetsakten. Kungens tillvägagångssätt var i flera avseenden klart inkonstitutionellt. Med vår tids politiska terminologi innebar slutresultatet en paketlösning. Kungen blev i det närmaste enväldig och fick de pengar han behövde för krigets fortsättande. (Det avslutades följande år utan landavträdelser.) Adeln förlorade det mesta av sina privilegier. De ofrälse stånden fick däremot sina villkor förbättrade, särskilt gällde detta om bönderna. Jag skall i korthet antyda vad 1789 års beslut innebar för deras del.
    Skatteköp medgavs åter. Det innebar att innehavaren av ett kronohemman genom att till kronan inbetala en viss icke alltför hög engångsavgift förvandlades från kronobonde till skattebonde. Efter 1793 var kostnaden vanligen tio års räntor.8 Skatteköp hade förekommit under åren 1701—1773. Efter 1789 tog de ny fart och vid mitten av 1800-talet hade på detta sätt nästan all kronojord överförts "till skatte". Kronobönderna tillerkändes också ärftlig besittningsrätt samt (1808) överlåtelserätt.
    Tidigare har nämnts att skattebönderna tillerkändes jakträtt. —Före 1789 fick en skattebonde ej sälja sin gård utanför släkten, utan att först ha hembjudit den till kronan. Denna förköpsrätt togs bort. Detsamma gällde om bestämmelserna om skattevrak, som inneburit att gården tillföll kronan, om bonden under tre år försummade att betala räntan. Skattebönderna befriades även helt från de förut gällande stränga bestämmelserna om hävd, byggnadsskyldighet och husesyn. Jfr 2 och 27 kap. byggningabalken, som jämte övriga delar

 

7 Beth Hennings, Gustav III, 1957, s. 282.

8 "Räntan" var en fast förpliktelse som vilade på jorden. Den betalades av alla tre kategorierna bönder. I räntan kunde finnas inbakad både fastighetsskatt och årlig arrendeavgift. Jfr SOU 1968:57 s. 77 med hänvisningar.— Entusiasmen för den nya äganderätten var t. o. m. så stor att ständerna vid 1810 års riksdag beslöt att även kungsgårdarna och kungsladugårdarna skulle försäljas (till högstbjudande). Kungl. Maj:t beslöt vägra verkställighet av beslutet. Den kuppartade utgången har belysts av Nils Nilsson-Stjernquist i Riksdagen och kronans fasta egendom, s. 94 ff. En konsekvens av det skedda är att staten i dag i fråga om såväl areal som värde är landets största fastighetsägare.

När bönderna blev självägande 341av samma balk numera står som ett väl bevarat monument över det försvunna svenska bysamhället.
    Enligt 1734 års lag var avsöndring från skattejord förbjuden (4:9 JB). Förbudet har ansetts gälla även för tidsbegränsade avsöndringar.9 Detta innebar att anläggande av torp på skattejord i regel var förbjudet. Förbudet hävdes i samband med tillkomsten av enskiftesförfattningarna 1803—07.
    Av särskilt stor betydelse för utvecklingen under 1800-talet blev att skattebonden 1789 fick en i det närmaste fri dispositionsrätt till hemmanets enskilda skog. Jfr 2 § KF 21.2.1789. I sådan skog hade han tidigare endast i begränsad utsträckning fått avverka för avsalu.10Den mesta skogen var emellertid under 1700-talet samfälld, i regel för en by. I sådan skog fick — ända fram till tillkomsten av 1921 års bysamfällighetslag — avverkning för avsalu ske endast om alla byamännen var ense. Den utvidgade dispositionsrätten till skogen fick därför verklig betydelse först sedan skogarna skiftats.
    I 1734 års lag hade gränsen mellan vad vi idag kallar äganderätt och nyttjanderätt varit oklar. Det hade sålunda å ena sidan varit möjligt att sälja fastighet med förbehåll om att i framtiden få köpa tillbaka den. Men det hade å andra sidan också varit giltigt att upplåta fastighet med nyttjanderätt (jordlega) för all framtid. Dessa båda möjligheter togs bort ur lagen 1810 resp. 1800. Lagändringarna ingick i en målmedveten strävan att bygga upp ett starkt äganderättsinstitut. Men en konsekvens blev att nyttjanderätten i viss mån försvagades och dess användbarhet begränsades.
    Genom de här nämnda olika reformerna blev det vidare möjligt (för ägaren) att på ett praktiskt sätt utnyttja jorden som kreditunderlag. I och med att bonden kunde inteckna sin jord var grunden lagd för det moderna hypoteksväsendets framväxt. Den kom att få en ofantlig betydelse för jordbrukets fortsatta utveckling.
    1789 års reform utbyggdes under de följande decennierna med ett stort antal reformer till böndernas bästa. Den tidigare mycket begränsade rätten för personer utom adeln att förvärva frälsejord utvidgades avsevärt 1789 och blev 1810 helt fri. Genom skifteslagstiftningen upplöstes den på byalaget grundade gemenskapen i inägor och skog.Rätten att inrätta fideikommiss i fast egendom upphävdes. Avvittringen i Norrland tog åter fart. Olika slag av lösningsrätter och återköpsrätter avskaffades etc. Alla innehavare av skattehemman förkla-

 

9 SOU 1938:38 s. 34. Jfr dock NJA 1936 s. 485.

10 Hur omfattande begränsningen var är svårt att fastställa. Holmbäck (Föreläsningar 1941) synes tolka 10:8 BB och 1734 års skogsordning så att endast rätt till husbehovsvirke förelåg. Andra, exempelvis 1896 års skogskommitté (betänkande 1899 I s. 20), har ansett att en viss försäljningsrätt förelåg.

342 Mauritz Bäärnhielmrades nu "äga över skattehemmanet — — — uti allt lika orubbligägande och lika fri dispositions rätt som frälse man över frälsehemman" (KF 21.2.1789).
    Den svenske bonden före 1789 var inte livegen eller rättslös. Men den rätt han hade till jorden var svag, för flertalet mycket svag. Med de många och omfattande begränsningar som rådde kan man, särskilt mot bakgrunden av vad som hände efter 1788, säga att det intei fråga om någon kategori bönder förelåg en rätt till jorden som är förtjänt av beteckningen äganderätt. Se not 13 nedan.
    Gustaf III var — i likhet med andra kuppmakare — angelägen om att den genomförda statskuppen skulle draperas i konstitutionella former. Att det var fråga om en statskupp — f. ö. hans andra — kan inte förnekas. För denna fick han tre år efteråt plikta med sitt liv. För eftervärlden framstår dock 1789 års kupp som en av de mera lyckade. Enväldet tonades så småningom ner men privilegieutjämningen blev bestående och kom att få en avgörande betydelse för landets fortsatta inre utveckling. Jag tänker då särskilt på bondeklassens starka politiska, sociala och ekonomiska utveckling under 1800-talet i Sverige och Finland. (I Finland kvarstod förenings- och säkerhetsakten som grundlag ända till 1919.)
    Den finske historikern Jutikkala säger: "Utan den (dvs. förenings och säkerhetsakten) skulle hälften av Finlands bönder ha förblivit kronans arrendatorer och även den andra hälften i allra högsta grad varit beroende av myndigheterna."11
    1789 års riksdag i Stockholm ägde rum samma vår som franska revolutionen bröt ut. Sverige och Frankrike hade länge varit förbundna med varandra — så nära som två länder kunde stå varandra i kabinettspolitikens Europa. Med en obetydlig tillspetsning kan man säga att man på ömse håll startade med statsbankrutt, hamnade i envälde och åstadkom privilegieutjämning. Skillnaden låg i metoden.Det är en spännande tanke att fantisera över hur utvecklingen i Frankrike och Europa skulle tett sig med en Gustaf III på den franska tronen. Och: skulle det svenska folkets historia efter låt oss säga 1809 ha försiggått lika lugnt utan 1789 års statskupp?
    En intressant fråga är varifrån idéerna till 1789 års svenska privilegieutjämning närmast hade kommit. Klart är att 1789 års händelser till väsentlig del var resultatet av tankar som sedan sekler legat och grott särskilt hos allmogen. Om utvecklingen i Frankrike medverkat vet jag inte. Kungen hade besökt Paris sista gången 1784 och

 

11 Bonden i Finland genom tiderna, 1963, s. 317. Från statistisk synpunkt kan man för Finlands del — efter Carl XI:s reduktion — bortse från frälsebönderna; a. a. s. 200.

När bönderna blev självägande 343var även därefter väl orienterad om vad som rörde sig i tiden och då inte minst i Frankrike. Man vet att han starkt ogillade revolutionen men det är fördenskull inte sagt att han ogillade alla dess reformer.
    För egen del är jag mera benägen att tro på en påverkan från Danmark. Drottningen var ju danska, och Gustaf III besökte påhösten 1787 det danska hovet. Den svenske kungen hade därvid flera ingående samtal med A. P. Bernstorff, som då var den ledande danske statsmannen. Samtalen rörde i första hand utrikespolitiska frågor. Men Bernstorff var också mannen bakom den danska bondeklassens frigörelse åren 1784—98, med bl. a. stavnsbåndets upphävande 1788.Det verkar osannolikt att de båda statsmännen inte också skulle ha berört dessa för dem båda så vitala problem. En händelse, som ser ut som en tanke och som kan vara en bekräftelse på detta, är att de sämst ställda bönderna i stort sett kom att hamna utanför bondereformerna; det gällde om frälsebönderna och andra legotagare i Sverige och om torparna (husmændene) i Danmark.12
    I 1734 års lag fanns när det gällde rätten till jord mycket av feodalrättsliga tankegångar men även mycket av forntida föreställningar om ättegemenskap. Än större betydelse hade den starkt poängterade byalagsgemenskapen. Däremot fanns det när det gällde allmogen mycket litet av det vi i dag vanligen menar med äganderätt. Nej, individuell äganderätt till jord — i allt fall för allmogen — fick vi 1789—1810. Därmed var det också klart att 1734 års lag var föråldrad och måste ersättas.13
    I Frankrike kom den civilrättsliga bekräftelsen på 1789 års revolution genom Code Napoléon 1803. Hos oss gick det långsammare.
    Vid 1809—10 års riksdag väcktes motionsvis frågan om en ny lagbok. En kommitté tillsattes år 1810. Sedan ersatte den ena kommittén den andra.14 När det gäller jordabalken avslutades den sista kommittén 1968. De flesta av de gamla balkarna har nu blivit ersatta. Och i dag — efter 160 år — ligger alltså förslag till ny jordabalk på

 

12 F. Tolstrup, Lærebog i landboret, Köpenhamn, 1962, med hänvisningar.

13 Förf. är väl medveten om äganderättens relativitet och svårigheten att ge en tillfredsställande definition. Om man, som ibland sker, med äganderätt menar summan av en persons alla befogenheter i förhållande till en sak sedan andra rättsinnehavare tagit sitt, är det väl inte uteslutet att applicera denna äganderätt på 1700-talets skattebonde. En sådan etikettering vore å andra sidan missvisande, inte bara därför att den även i jämförelse med dagens äganderätt var starkt urholkad utan också därför att det skulle innebära en anakronism. För 1734 års män var det lättare än för oss att föreställa sig jord utan ägare. Vill man undvika de terminologiska svårigheterna kan man i stället uttrycka art:s huvudtes så: Genom 1789—1810 års händelser blev skatte- och kronoböndernas rättsliga och ekonomiska ställning så radikalt förbättrad att 1734 års lag måste reformeras.

14 Marks von Würtemberg, Minnesskrift ägnad 1734 års lag, 1934, I s. 143; Westring, SvJT 1919 s. 77; Gärde, SvJT 1950 s. 1.

344 Mauritz Bäärnhielmriksdagens bord. Den förflutna tiden har förvisso ej gått utan lagändringar. Sådana har varit talrika men den stora samordningen har hittills saknats.
    Hittills har här talats ganska litet om den stora kategori, som 1789 utgjordes av frälsebönderna. Fick inte de någon del av den stora reformen vid förra sekelskiftet? Nej, i stort sett blev de lottlösa.15Den närmaste anledningen härtill var att adeln ansågs inneha frälsejorden med äganderätt. Någon ny reduktion av frälsejord ville eller vågade man sig inte på. Tydligen ansågs det att det vad bönderna beträffar nu fick räcka med vad som gjorts. En annan anledning var säkerligen att frälsebönderna — i motsats till skattebönder och kronobönder — inte var valbara till riksdagen (bondeståndet) och ej heller hade rösträtt vid valen.16 Gruppen, vars rättsförhållanden i första hand reglerades av 16 kap. i gamla JB, kom under 1800-talet att bestå av arrendatorer, landbor, torpare och innehavare av "jordlägenheter" av skilda slag. Tillkomsten av 1907 års nyttjanderättslag innebar att upplåtelseformerna arrende, landbolega, torplega och temporär jordavsöndring sammanslogs till ett rättsinstitut, arrende.
    Majoriteten inom gruppen utgjordes 1789 av adelns arrendatorer, landbor och torpare. Även om jordägarna sedan dess i stor utsträckning ändrat karaktär och kommit att bestå av icke adliga personer, återfinns dock alltjämt arrendatorsgruppens statistiska tyngdpunkt bland gårdar som 1789 innehades av frälsebönder. Och alltjämt är läget det att ca en tredjedel av Sveriges åkerareal brukas på arrende.Det betydelsefullaste tillskottet som gruppen fick, var när ett stort antal självägande bönder, huvudsakligen i Norrland, förvandlades till arrendatorer (oftast på sina egna gårdar) under skogsbolagen. Detta skedde under de hektiska skogskonjunkturerna i norra Sverige omkring det senaste sekelskiftet. De missförhållanden som detta medförde bland arrendatorerna utgjorde bakgrunden till att vi 1909 fick vår första sociala arrendelag. Dess tillämplighet var dock begränsad till Norrland och Dalarna. De senaste decenniernas omfattande nedläggning av jordbruk har i särskilt hög grad drabbat dessa nordsvenska arrendegårdar.
    En riksomfattande social arrendelagstiftning kom år 1927. Den var inte av särskilt ingripande natur. Det var däremot 1943 års arrendereform. Den från principiell synpunkt viktigaste nyheten var att

 

15 Lagberedningens förslag till JB I, 1905, s. 343 ff. År 1800 gjordes en utvidgning av nyttjanderättshavares rätt mot ny ägare.

16 Jutikkala a. a. s. 298. — Före 1720 hade det dock inträffat att frälsebönder ansetts valbara, se Ragnar Olsson, Bondeståndet under den tidigare frihetstiden, 1926, s. 47, och d:e i Sveriges riksdag V:1, 1934, s. 284. — Man har därför anledning att räkna med att även frälsebönderna deltagit i de äldre riksdagsmannavalen.

När bönderna blev självägande 345godsens och bolagens arrendatorer på gårdar upp till 50 hektar fick optionsrätt. Det innebär att arrendatorn har en principiell rätt att få upplåtelsen förlängd när den avtalade arrendetiden är slut. Det var en första etapp på vägen att tillerkänna även landets jordbruksarrendatorer besittningsskydd. Om jordägaren behöver jorden eller om arrendatorn missköter sig kan optionsrätten brytas.
    Flertalet jordbruksarrendatorer saknar fortfarande besittningsskydd i den mening som uttrycket här använts. Bland de mångahanda nyheter som 1970 års jordabalksförslag innehåller, finns emellertid även bestämmelser som innebär att jordbruksarrendators optionsrätt utvidgas till alla slag av sådana arrenden. Bestämmelserna har fått en sådan utformning att de får sin största praktiska betydelse på arrendeställen där arrendatorn bor eller där meningen är att han skall bo (gårdsarrenden).
    Liksom i den gällande lagen inrymmer de föreslagna bestämmelserna om optionsrätt vissa av praktiska hänsyn betingade undantag, men för flertalet jordbruksarrendatorer kommer förslaget att ge dem en väsentligt ökad trygghet till hem och näring.
    1700-talets problem var i många stycken andra än våra. Jordbruket är inte längre modernäringen. Men för det kvarvarande antalet bönder är frågeställningarna alltjämt väsentligen desamma. När privilegiesamhället i dess gamla skepnad avskaffades var det — eller borde ha varit — en önskan att göra alla landets jordbrukare delaktiga av reformen. Även om den fullständiga jämlikheten endast förverkligas i Utopia, är det ändå tillfredsställande att slutstenen nu blir lagd i en utveckling som innebär att alla jordbrukets utövare äger en rätt att förbli på den jord där de en gång i laga ordning slagit sig ner.
    1970 års jordabalksreform fullföljer således — bland mycket annat— inte bara formellt utan även sakligt tankar som direkt går tillbaka till frihetstidens och upplysningsfilosofernas handlingsprogram.