STIG STRÖMHOLM. La concurrence entre l'auteur d'une œuvre de l'esprit et le cessionnaire d'un droit d'exploitation en droit allemand, français et scandinave. Etude de droit comparé. Sthlm 1969. Norstedts. 162 s. Kr. 36,00.
Då en upphovsman till ett verk överlåtit ensamrätten att i ett visst hänseende utnyttja verket till en cessionarie, aktualiseras frågan om upphovsmannens rätt att i varje annat avseende utnyttja verket. Har t. ex. den romanförfattare, som till en förläggare överlåtit ensamrätten att utge romanen, rätt att utge den i omarbetad och förkortad form som en skolupplaga? Får en upphovsman, som överlåtit ensamrätten att i ett eller flera hänseenden utnyttja verket, i ett helt nytt, självständigt verk utnyttja samma material, tankar och problem som i det förra verket med påföljd att dettas avsättning kan lida avbräck? Uppenbart är att i sistnämnda avseende en avsevärd frihet bör existera redan av den anledningen, att en upphovsmans skapelser ofta kretsar kring samma tema — tänk bara på Gustave Flauberts: "Madame Bovary, c'est moi."
Problematiken kring nämnda problem tas av professor Stig Strömholm upp till en skarpsinnig behandling i den bok som här anmäles. Den inträngande och kritiska analysen av förhållandena i tysk, fransk och nordisk rätt ger läsaren en utmärkt bild av doktrin och praxis i dessa länder. Man ställs inför en hel del intressanta iakttagelser, t. ex. den att lag och praxis genomgående synes ge kontrahenterna ett rätt tillfredsställande skydd, att döma av det ringa behovet av särskilda klausuler i avtalen.
Eftersom avtalet mellan upphovsmannen och cessionarien i fråga om omfånget av de till cessionarien överlåtna befogenheterna allmänt tolkas snävt, dvs. till upphovsmannens fördel, brukar man förklara att det är en logisk följd härav, att upphovsmannen också bör ha rätt att utnyttja de hos honom kvarblivna befogenheterna. Med rätta invänder Strömholm mot detta resonemang, att upphovsmannens intresse av en snäv tolkning främst kan ligga i faran av att cessionarien icke utnyttjar verket på bästa möjliga sätt, utan profanerar det, medan det ej alls behöver ligga i upphovsmannens intresse att han själv får skrida till ett konkurrerande utnyttjande.
Likaså visar Strömholm övertygande, att den på sina håll rätt stora frihet som getts upphovsmannen i doktrinen icke ansetts ha sin grund i upphovsmannens droit moral, i någon "rätt att skapa" eller "rätt att offentliggöra". Av denna anledning har Strömholm funnit det befogat att utge denna bokseparat vid sidan av det stora arbetet "Le droit moral de l'auteur en droit allemand, français et scandinave", varav del I och II:1 utkommit 1966 (anmälda i SvJT 1967 s. 201 f av prof. Svante Bergström).
Det är självfallet ogörligt att uppställa några exakta regler för besvarandet av frågan, när upphovsmannen bryter mot sin lojalitetsplikt gentemot cessionarien, när han på ett otillbörligt sätt utnyttjar verket till skada för denne. Strömholms framställning ger många intressanta aspekter på problemet. Här må endast visas på hans framhävande av att en del verk är "fungibla" i den bemärkelsen, att verket praktiskt taget ersätter alla andra, t. ex.
en handbok i anatomi. I fråga om dylika verk, där upphovsmannens individualitet träder i bakgrunden, är konkurrensfaran och därmed upphovsmannens lojalitetsplikt mera accentuerad.
Emellanåt ger avtalet mellan upphovsmannen och cessionarien tydligt vid handen, att upphovsmannen har rätt att förfoga över verket på det ifrågavarande sättet. Har t. ex. upphovsmannen i avtalet med förläggaren uttryckligen förbehållit sig rätten att särskilt utge en lyxupplaga av romanen, bör han få göra det även om förläggaren lider förfång därav. En annan sak är, att en tolkning av avtalet likväl kan leda till vissa restriktioner för upphovsmannen; i det nämnda exemplet bör fråga verkligen vara om en lyxupplaga och icke om ett utgivande av en upplaga, som skiljer sig från den förra praktiskt taget endast genom att den på titelbladet kallats för lyxupplaga, medan bl. a. utstyrseln och priset bibehållits oförändrade.
Efter tillkomsten av det till sin utformning något dubiösa stadgandet i UpphL § 37, som förbjuder upphovsmannen att, så länge förläggarens rätt varar, på nytt utge verket i den form och på det sätt som avses i förlagsavtalet, får man konstatera att upphovsmannen i fråga om förlagsavtal getts mycket fria händer. En utgivning av en översättning eller dramatisering avdet i förlag givna verket synes förläggaren sålunda, såframt särskild klausul icke intagits i avtalet, icke kunna förhindra, ej heller en utgivning t. ex. i form av en följetong. Till och med den i början av denna anmälan nämnda skolupplagan synes vara tillåten, såframt den icke utgör enbart en helt obetydligt omarbetad och förkortad version av romanen.
Upphovsmannens frihet är likväl enligt min uppfattning något mindre i de fall, där hans ifrågavarande förfoganderätt stöder sig på en allmän bestämmelse i lag eller på sedvana, än i de fall, där upphovsmannen uttryckligen i avtalet med cessionarien förbehållit sig det ifrågasatta förfogandet över verket. Detta vinner en viss bekräftelse av den domstolspraxis Strömholm anför.
Stort utrymme ägnar Strömholm den svåra frågan, huruvida upphovsmannen, såframt hans förfarande bör anses vara otillåtet, gör sig skyldig till en upphovsrättskränkning med de sanktioner en dylik medför. Frågan gäller, för att använda Strömholms terminologi, gränsdragningen mellan den inre skyddssfären (la sphère de protection intérieure), där upphovsrättsliga sanktioner ifrågakommer, och den yttre skyddssfären (la sphère de protection extérieure) med vanliga avtalsrättsliga sanktioner.
Till en del vållar frågans besvarande icke nämnvärda tvivelsmål. I de tämligen sällsynta fall utgivandet av ett helt fristående, självständigt verk är förbjudet för upphovsmannen, har man uppenbarligen att göra med den yttre skyddssfären. — Har upphovsmannen till en cessionarie överlåtit rätten att utnyttja verket i en viss form på ett visst sätt, är han — så länge cessionariens rätt varar — betagen rätten att utnyttja verket i samma form och på samma sätt som cessionarien har rätt till. Bryter han häremot, kan han drabbas av upphovsrättsliga sanktioner. Men man kan icke stanna härvid, utan måste ut på osäkrare vatten; cessionariens upphovsrättsligt sanktionerade "förbudsrätt" går utöver hans positiva rätt. Även då upphovsmannen förfogar över verket med användande av samma utnyttjandeform (identisk yttre form), men så att verket ändrats eller bearbetats (ändrad inre form), kan, såsom Strömholms framställning av uppfattningen i Norden, Tyskland och Frankrike tydligt visar, fråga vara om en upphovsrättskränk-
ning, förutsatt att bearbetningen skett med bevarande av verkets "substantiella identitet". Detta resultat överensstämmer med en naturlig tolkning av avtalet mellan upphovsmannen och cessionarien och bekräftas av den existerande påtagliga konkurrensfaran.
Vidkommande nordisk rätt finner Strömholm, om jag tolkat honom rätt, att den inre skyddssfären icke bör utsträckas utöver nyss nämnda situationer. Av bearbetningar komme därför praktiskt taget endast smärre bearbetningar att ingripa i den inre sfären, eftersom mera omfattande bearbetningar, utom att de ofta är förbehållna upphovsmannen, vanligen offentliggöres i en annan yttre nyttjandeform än den cessionarien förbehållna. För att nämna några av Strömholm anförda exempel föreligger sålunda olika yttre nyttjandeformer, då en litografi återges genom fotografering i en tidskrift, då en roman, utgiven i bokform, utges i en (periodisk) tidskrift ochdå en lyxupplaga utges, som till priset och avnämarkretsen skiljer sig frånen tidigare utgiven lyxupplaga. Själv har jag för förlagsavtalens vidkommande (Förlagsavtalet, Åbo 1955 s. 135 ff) gjort mig till tolk för en vidsträcktare inre sfär och till denna hänfört alla de fall, där cessionariens (förläggarens) rätt kränkes genom en utgivning av verket "genom tryck eller dylikt förfarande". Såframt det är att bedöma som en otillåten kränkning av förläggarens rätt, att upphovsmannen ånyo offentliggör den i förlag givna romanen i form av en följetong i en tidskrift, har jag sålunda ansett fråga vara om en upphovsrättskränkning, men enbart en avtalskränkning föreligga, om upphovsmannen ånyo utger verket t. ex. i form av en mikrofilm. Man kunde måhända säga, att medan Strömholm gör den inre sfären rätt snäv (likadan yttre utnyttjandeform), har jag utsträckt den så långt som möjligt (likadan yttre utnyttjandeform, men likhetskravet begränsat till kravet på utgivning genom tryck eller dylikt förfarande).
I avsaknad av entydiga lagstadganden är frågan svårlöst. Såframt en cessionarie, till vilken upphovsmannen överlåtit ett visst avsnitt av upphovsrätten, dvs. rätten att i ett visst avseende förfoga över upphovsrätten, anses ha rätt att även påtala, att upphovsmannen i en del andra avseenden förfogar över verket, synes mig även denna cessionariens vidsträcktare rätt kunna betraktas som ett utflöde av de till honom överlåtna upphovsrättsliga befogenheterna. På rent logiska grunder kan man, om man en gång anser att cessionariens upphovsrättsligt sanktionerade inre sfär sträcker sig utöver hans positiva rätt, lika väl motivera en snäv inre sfär, således i enlighet med Strömholms uppfattning, som en vidsträcktare inre sfär. Sedan jag tagit del av Strömholms framställning är jag närmast böjd för att anse, att både min och hans gränsdragning är alltför kategoriska, alltför mekaniska, och ytterligare att den inre sfären av mig gjorts alltför vid, av Strömholm alltför snäv. Strömholm har emellertid rätt i att den inre och den yttre sfären icke behöver sammanfalla.
Eftersom man har att göra med en tolkning av avtalet mellan upphovsmannen och cessionarien — redan frågan om cessionarien erhållit en ensamrätt eller enbart en licens avgöres ju genom avtalstolkning — kommer kontrahenternas syfte och behov av rättsskydd i förgrunden, till en del också i fråga om den upphovsrättsliga sidan. Antag att upphovsmannen, sedan han till cessionarien nr 1 överlåtit rätten att offentliggöra verket i en viss utgivningsform, till cessionarien nr 2 överlåter rätten att offentliggöra verket i en utgivningsform, som icke väsentligen avviker från den yttre utgivningsform
cessionarien nr 1 har rätt till. Är cessionarien nr 2 i god tro, är cessionarien nr 1 i behov av upphovsrättsliga befogenheter för att kunna förhindra cessionarien nr 2 att offentliggöra verket. Det vore ingalunda tillfredsställande, och knappast heller överensstämmande med kontrahenternas intentioner, att cessionarien nr 1 vid grova kränkningar vore hänvisad enbart till en talan mot upphovsmannen själv. Möjligheten att tillerkänna cessionarien nr 1 ett skäligt vederlag (FiUpphL § 57 mom. 1, SvUpphL § 54 mom. 1) kan även vara av betydelse, särskilt då ont uppsåt hos cessionarien nr 2 förefaller troligt, men icke kan bevisas.
En mindre skarp gränsdragning mellan de två sfärerna motiveras även därav, att cessionariens behov av rättsskydd kan vara lika stort då fråga är om att upphovsmannen utnyttjar verket i en mycket närliggande yttre nyttjandeform som då upphovsmannen utnyttjar verket i visserligen samma yttre form, men i väsentligen ändrat skick.
Strömholm anser, att cessionarien så vitt gäller intrång i den inre sfären icke behöver påvisa, att upphovsmannens förfarande medfört en konkurrensfara för honom. Såframt upphovsmannen utnyttjar verket i identiskt samma form och på samma sätt, som förbehållits cessionarien, är detta riktigt. Men så snart man kommer utanför cessionariens "positiva" rätt synes det mig, i överensstämmelse med de ovan anförda tankegångarna, att även konkurrensfaran bör beaktas. Ju påtagligare konkurrensfaran är, desto större är behovet av rättsskydd.
Om upphovsmannen i avtalet med cessionarien uttryckligen förbjudes ett visst utgivande — utan att cessionarien heller ges rätt därtill — synes mig, om upphovsmannen det oaktat ger ut verket på ifrågavarande sätt, kränkningen mången gång kunna betraktas som en upphovsrättskränkning. Ett i avtalet intaget uttryckligt förbud tyder på att cessionarien velat effektivt gardera sig mot ifrågavarande utgivande. Om å andra sidan upphovsmannen i avtalet med cessionarien uttryckligen förbehåller sig rätten till ett visst utgivande, synes kränkningen ingripa i den inre sfären endast om det nya utgivandet utgör en förtäckt form för den ursprungliga, cessionarien tillkommande utgivningsformen. Med en dylik uttryckligen förbehållen förfoganderätt är att likställa en viss bestämd förfoganderätt, som upphovsmannen enligt stadgad sedvana ostridigt har rätt att begagna sig av.
I fråga om gränsdragningen mellan den inre och den yttre sfären ger rättspraxis mindre än väntat. Man har känslan av att käranden eller domstolen emellanåt medvetet undvikit problemet. För den cessionarie, som riktar sin talan mot upphovsmannen utan att yrka straff på honom, är avtalsrättsliga sanktioner i regel tillfyllest. Ett yrkande mot cessionarien nr 2 kan emellanåt stödas på att denne gjort sig skyldig till illojal konkurrens. Det förhållandet att en domstol i sitt avgörande icke hänvisar till upphovsrättsliga lagrum behöver sålunda icke betyda, att den ansåge en upphovsrättsligtalan utesluten.
Efter genomläsningen av Strömholms bok frågar jag mig, om den icke kunde tjäna som mall för en huvudtyp av framtida doktorsavhandlingar. Få doktorander är visserligen kapabla att efterlikna Strömholms medryckande skrivsätt och inträngande analys, men själva uppläggningen av ämnet förefaller mig utmärkt: ett tämligen begränsat problem tas upp till en noggrann undersökning och denna utsträckes till att omfatta ej blott det egna landet, utan även något eller några andra länder. En kritisk penetrering av
ståndpunkterna i doktrin och praxis i ett annat land ger ofta mycket. Det är uppenbart att Strömholms bok är lika givande för en tysk eller fransk som för en nordisk jurist. Självfallet är upphovsrätten särskilt väl lämpad för komparativ rättsforskning, men jag är övertygad om att det funnes mycket att hämta även inom andra områden.
Ett blygsamt önskemål vore att de lagrum i den utländska rätten, som är av grundläggande betydelse för framställningen, funnes återgivna in extenso sålunda att läsaren lätt kunde återfinna dem, t. ex. i början eller slutet av boken. För en läsare är det mången gång besvärligt att få tag i utländsk lagstiftning. Strömholm kan dock i detta avseende hänvisa till sitt verk "Europeisk upphovsrätt", Stockholm 1964, som innehåller en översikt över lagstiftningen i Frankrike, Tyskland och England.
Måhända kan det dock vara skäl att understryka den börda en doktorand tar på sig om han, i likhet med Strömholm, i sin framställning i tur och ordning utförligt redogör för olika författares åsikter i frågor av större bärvidd. En vetenskapsman som icke beklagar sig över att han blivit felaktigt tolkad eller felaktigt citerad, är som bekant på juridikens fält en rara avis. Lyckligtvis är den felciterade vetenskapsmannens lamentation vanligen icke så högljudd, eftersom den uppväges av hans glädje över att ha blivit citerad.
Hans Saxén