ULF BERNITZ. Europeisk marknadsrätt. Sthm 1969. Jurist- och Samhällsvetareförbundets Förlag. 86 s. Kr. 17,50.

 

Denna skrift, som har karaktär av lärobok, utgör en omarbetning av kompendiet Europeisk konkurrensrätt (2 uppl. Lund 1968). I boken behandlas— efter ett inledande avsnitt — fyra huvudfrågor, nämligen nationell marknadslagstiftning, internationell marknadsrätt (bl. a. GATT), gemenskapsrätt (EEC) och normsystemet i EFTA. Praktiskt taget alla spörsmål som berörs i skriften har behandlats mer ingående i Bernitz' doktorsavhandling Marknadsrätt (Stockholm 1969).1
    Vad angår ramen för framställningen, kan det förvisso vara föremål för mycket delade meningar vilka frågor som närmare bestämt bör behandlas i en skrift som denna. Marknadsrätten är en funktionell disciplin, som griper in i åtskilliga av de väletablerade ämnena. Bernitz avgränsar ämnet till att avse reglerna kring företagens etablering, marknadsföring och konkurrens samt konsumenternas ställning (s. 14). Inom den sålunda bestämdaramen synes boken ha en viss slagsida åt konkurrensrätten. I jämförelse härmed behandlas t. ex. etableringsrätten tämligen styvmoderligt.
    För min del är jag inte övertygad om det lämpliga i att begränsa ämnet så snävt som här skett. Det finns många andra praktiskt viktiga frågekomplex som funktionellt har så nära samband med de spörsmål Bernitz behandlar, att man har svårt att se det rationella i den gjorda avgränsningen. Nämnas kan t. ex. viktiga delar av skatterätten, valutalagstiftningen och den "internationella socialförsäkringsrätt" som inom EEC vuxit fram på basis av Romfördragets art. 51. Dessa frågor behandlas knappast alls i Bernitz' bok. I detta sammanhang kan också pekas på vissa näringsgrenar som

 

1 Jfr rec. av Koktvedgaard i SvJT 1969 s. 970 ff.

390 Lennart Pålssonär föremål för en omfattande, huvudsakligen offentligrättsligt präglad "ram"-reglering, framför allt jordbrukssektorn.2
    Med hänsyn till marknadsrättens i och för sig diffusa konturer synes avgränsningen av stoffet i väsentlig mån få bli beroende av syftet med framställningen. Såvitt angår läroböcker, förefaller det härvid ligga nära till hands att särskilt inrikta sig på sådana delar av ämnet som inte blir tillräckligt tillgodosedda inom de discipliner där de från systematisk synpunkt närmast borde beaktas. Marknadsrätten har t. ex. viktiga folkrättsliga aspekter. Dessa sidor av ämnet torde emellertid bli någorlunda väl beaktade inom folkrätten; i varje fall gäller detta för den juridiska fakultet som jag själv har någon närmare kännedom om. Någon invändning kan därför inte riktas mot att Bernitz berör dessa aspekter endast bakgrundsvis och lägger huvudvikten vid de materiella reglerna (jfr s. 13). Beträffande åtskilliga andra viktiga delar av marknadsrätten synes det emellertid vara en avsevärd risk för att de mer eller mindre tappas bort i de juridiska studierna.
    Givetvis kan invändningar lätt riktas mot den av mig förordade, mer ambitiösa målsättningen för marknadsrätten. Alla jurister behöver t. ex. inte vara utbildade i jordbruksrätt eller känna till något om dubbelbeskattningsavtal. Den begränsade tiden för juridiska studier nödvändiggör i alla händelser en snäv begränsning av ambitionerna. Kanske kan denna ekvation hyfsas först om och när vi får den stundom efterlysta linjekluvna juristutbildning, inom vilken en internationellt och komparativt inriktad linje skulle ha en given plats.
    För att härefter återgå till innehållet i Bernitz' bok, har jag så gott som enbart positiva kommentarer. Boken är föredömligt klar, instruktiv och lättläst. Trots sin elementära karaktär bär den tydligt prägel av att vara grundad på egen forskning. Detta märks inte minst i sovringen av materialet ochi de internationella perspektiv författaren anlägger även vid framställningen av nationell rätt. Boken kan i denna del med fördel tjäna som mönster för andra juridiska läroböcker. När det i förlagsreklamen sägs att det lilla formatet och den koncentrerade framställningen gör skriften lämpad för undervisningsändamål, är detta snarast ett understatement.
    Rättsutvecklingen på detta område går snabbt, och det har redan hunnit tillkomma en del nytt material som torde böra beaktas i den nya lärobok i svensk och internationell marknadsrätt som Bernitz ställer i utsikt (s.10 f). Detta gäller t. ex. beträffande Nordek-projektet (s. 49) samt beträffande EEC:s konkurrensrätt, där vissa nya rättsfall från gemenskapsdomstolen synes vara av fundamental betydelse (Rec. XV, 1 och XV, 309). Uppmärksamhet bör måhända också ägnas den urgröpning av GATT-avtalet som synes kunna bli följden av vissa av EEC:s handelsöverenskommelser med tredje land; jag tänker närmast på associationsavtalen med Tunisien och Marocko 1969 samt de planerade handelsavtalen med Israel och Spanien.
    I vissa detaljer torde framställningen kunna förbättras. Så t. ex. borde det enligt min mening vid skildringen av EEC:s institutioner (s. 52) framhållas att flera av de viktigaste reglerna härom ej längre återfinns i Rom-

 

2 Förhållandena inom EEC är härvid av särskilt intresse. Kvantitativt har agrarrätten beräknats utgöra minst 80—90 % av hela det gemenskapsrättsliga författningsmaterialet. Se K. O. Nass i samlingsverket Agrarrecht der EWG (Kölner Schriften zum Europarecht Bd. 10, 1969) s. 148.

Anm. av Ulf Bernitz: Europeisk marknadsrätt 391fördraget utan i 1965 års fusionsfördrag. Påståendet att bl. a. "beslut" (i den tekniska mening som avses i Romfördragets art. 189) skulle vara omedelbart gällande rätt i förhållande till medlemsstaternas enskilda medborgare (s. 54) är endast delvis riktigt; flertalet av institutionernas beslut torde vara riktade till medlemsstaterna och vara bindande endast för dessa. Behandlingen av "förrangsfrågan" vid konflikt mellan gemenskapsrätt och nationell rätt (s. 55) är så knapphändig, att den torde vara missvisande, bl. a. därför att de nationella domstolarnas och författningarnas betydelse ej beaktas. När det säges att tullunionen kompletterats med ett förenhetligande av medlemsstaternas tullagstiftning ((s. 56), torde detta vara en viss överdrift; riktigare synes man här böra tala om "harmonisering" eller "närmande". Å andra sidan synes författaren vara väl försiktig när han säger (s. 57) att EEC:s medlemsstater nu "börjat" etablera en integrerad marknad på jordbruksområdet. Det är ganska länge sedan denna början gjordes,och den gemensamma jordbrukspolitiken har nu i princip nått slutstadiet, låt vara att de franska och tyska växelkursändringarna 1969 medförde ett nytt temporärt avbräck.
    Dessa påpekanden avser som sagt detaljer och rubbar på intet sätt det mycket goda helhetsintrycket av boken.
Lennart Pålsson