JEAN MALHERBE. La vie privée et le droit moderne. Paris 1968. Enseignement et perfectionnement techniques, collection »Comment faire», nr 24. 212 s.

 

Det ständigt ökade intresset för och den praktiska och rättsvetenskapliga bearbetningen av de problem som hänföra sig till individens skydd för sitt privatliv mot olika störningar i det moderna samhället har i U.S.A. givit upphov till rättsinstitutet »right of privacy», i Tyskland behandlat under rubriken »allgemeines Persönlichkeitsrecht». Praktiskt skydd för privatlivet ur olika aspekter har i Frankrike mycket länge existerat tack vare en liberal tillämpning av främst skadeståndsreglerna i Code civil. Denna praxis har under de senaste tio åren flitigt kommenterats i rättsfallsnotiser och tidskriftsartiklar, men någon mer ingående samlad framställning har icke funnits. Malherbes bok fyller en kännbar lucka och tillhandahåller en systematisk översikt över hithörande problem och deras behandling, delvis på ett större område än som vanligen hänföres till »privatlivets skydd» i flertalet andra länder. Sålunda behandlas icke blott konflikter mellan den enskildes krav på att lämnas ifred och massmedias önskan om att publicera även sådant gods som hör till privatlivet, problem rörande brev- och telehemligheten, läkarsekretessen och hemmets rättsliga skydd utan även ärekränknings- och namnrätt samt vissa familjerättsliga frågor rörande vårdnads- och besöksrätt med avseende på barn, äktenskapsrätt och arbetsrätt. Brokig som denna ämneskatalog kan te sig, behandlas den från gemensamma infallsvinklar som komma vissa grundläggande samband att framstå. Bokens främsta förtjänst ligger emellertid i den fylliga genomgången av domstolspraxis. S. S.

 

HANS JÜRGEN KAHRS. Das Vermeidbarkeitsprinzip und die conditio-sine-qua-non-Formel im Strafrecht. Hamburger Rechtsstudien Heft 60. Hamburg 1968. Cram, de Gruyter & Co. XVIII + 283 s. DM 45,00.

 

Enligt den sedvanliga conditio-sine-qua-non-formeln i den straffrättsliga kausalitetsläran är en handling orsak till en effekt, när effekten skulle ha uteblivit, om handlingen ej företagits. En invändning av den tilltalade, som berett teoretiker vissa bekymmer, är att effekten skulle ha inträtt även om hand-

lingen ej företagits, därför att den skulle ha ersatts av en i samma riktning verkande faktor. När t. ex. A skjutit ihjäl sin rival B, invänder han, att B skulle ha blivit skjuten även om A underlåtit att avlossa sitt skott, eftersom en annan ovän till B, nämligen C, också låg i bakhåll på mordplatsen beredd att skjuta B men förekommen av A. Denna invändning, som nödvändiggjort förändringar i den traditionella formeln för att man med en teoretiskt tillfredsställande motivering skulle kunna döma A för mord (seriösa och renläriga vetenskapsmän har varit beredda att frikänna A på grund av bristande kausalitet), behandlas i förevarande arbete. Från denna utgångspunkt vidgas emellertid undersökningen till att på ett intressant sätt behandla straffrättsliga kausalitetsproblem ur en vidare synvinkel. H. T.