Tillverkarens ersättningsskyldighet på grund av felaktiga varor enligt tyskrätt
Industraliseringen har fört med sig ofantliga skaderisker för allmänheten och därmed också ett allt starkare behov av effektiva skyddsregler. Konsumenten står i regel hjälplös inför den tekniska utvecklingen, som erbjuder allt flera produkter vilkas ofarlighet inte längre kan överblickas. Och han upplever nästan dagligen den stora osäkerheten inför skadornas ökande frekvens och omfattning. Frågan, i vilken utsträckning skadeståndsanspråk kan göras gällande gentemot producenten om en skada på grund av felaktiga varor inträffat, har under den senaste tiden ytterligare aktualiserats i samband med den allmänna oron beträffande livsmedel, som kan innehålla hälsoskadliga tillsatser. Problemet om tillverkarens direkta skadeståndsansvar gentemot konsumenten uppstår i varje industrisamhälle, där produktion och distribution är uppdelade på olika led. Det är därför också från svensk synpunkt avintresse, i vilken form andra rättsordningar försöker att lösa problemet.
Tillverkarens ersättningsskyldighet på grund av felaktiga varor är sedan början av 1960-talet ett i Västtyskland mycket livligt diskuterat och omtvistat spörsmål. Olika meningar har gjort sig gällande både i rättspraxis och inom doktrinen. Mycket är alltjämt flytande. Rättspraxis synes emellertid nyligen ha öppnat en dörr till bättre konsumentskydd. I det följande skall jag försöka att ge en kort överblick över den nutida tyska rättsuppfattningen i frågan.
En konsument, som vill göra gällande ett skadeståndsanspråk mot tillverkaren, står inför olika svårigheter. Varorna säljs inte direkt från producent till konsument utan når honom via parti- och detaljhandeln. Ett omedelbart kontraktsrättsligt förhållande mellan producent och konsument föreligger alltså inte. Och redan beteckningen "producent" är en förenkling: oftast är en rad leverantörer, som i sin tur köper råvarorna från andra, inkopplade i tillverkningsprocessen.
1. Det ligger därför närmast att söka skadeståndsgrunden på det utomobligatoriska området. Enligt § 823 BGB är den, som dolöst eller culpöst och rättsstridigt tillfogat annan person skada, skyldig att betala ersättning. Ansvar föreligger också för underordnades vårdslösa förfaranden. En företagare är förpliktad till noggrann kontroll och övervakning av sina underordnade samt till omsorgsfullt val av personalen. Försummar han sin kontrollplikt eller underlåter han att vidtaga erforderliga åtgärder för att säkerställa lämplig kontroll, betraktas detta såsom egen culpa (s. k. "Organisationsverschulden"). Men tyska domstolar är inte benägna att uppställa alltför stränga krav på kontroll och övervakning av anställd personal. Puchtas berömda uttalande "Über die Sorgfalt eines diligens pater familias hinaus gehtnur die Sorgfalt eines Narren", synes även tillämpligt inom rättspraxis. Om
företagaren kan styrka att han inte ens genom noggrann kontroll och övervakning kunde upptäcka och avvärja fel, som underordnade har orsakat, d. v. s. om han kan "exculpera" sig enligt § 831 BGB, så bortfaller hans skadeståndsansvar. Vissa skador är överhuvudtaget oundvikliga på teknikens nuvarande ståndpunkt, i varje fall om inte rent orimliga kostnader skulle nedläggas för deras avvärjande, det rör sig om olyckliga konstellationer av omständigheter, vilka ingen bör räkna med. En stor svårighet för en skadelidande konsument är dessutom att han har bevisbördan för ett culpöst handlande från fabrikantens sida eller ett adekvat orsakssammanhang mellan underordnades rättsstridiga förfarande och skadan. Han misslyckas lätt nog i att med tillräcklig grad av tillförlitlighet styrka detta.
2. Konsumenten står sig med hänsyn till § 278 BGB mycket bättre om han kan åberopa en kontraktsrättslig grund för skadeståndsansvaret. § 278 BGB innebär nämligen att den, som låter utföra ett arbete genom en medhjälpare, icke därigenom kan undgå skadeståndsskyldighet. Tillverkaren saknar med andra ord "exculpationsmöjlighet".
a) Svårigheten består emellertid däri, att konsumenten inte står i ett direkt kontraktsrättsligt förhållande till producenten. Visserligen förekommer det oftast garantiåtaganden från fabrikantens sida. Men garantin avser i regel enbart reparation av själva produkten eller byte mot felfri vara och omfattar således inte "följdskadorna", som det här är fråga om. Försök att framkonstruera tysta garanti- eller andra konkludenta utfästelser som täcker följdskadorna lär rättspraxis inte godtaga. "En viljeförklaring i förevarande hänseende föreligger i regel icke från tillverkarens sida" (jfr RGZ 87, 1 ff).
b) Inom doktrinen har man i stället försökt att låta tillverkaren häfta gentemot konsumenten på grund av kontraktet mellan tillverkaren och förste köparen. Man har sedan länge laborerat med två olika institut, som tillämpar kontraktsrättens ansvarsregler ej blott till förmån för avtalskontrahenten utan också till förmån för tredje man i sådana undantagsfall, där det konkreta ekonomiska intresset av prestations fullgörande ligger hos denne och inte hos avtalskontrahenten ("Schadensliquidation im Drittinteresse") eller där tredje man på grund av avtalsprestationens bristfällighet direkt utsätts för risker ("Vertrag mit Schutzwirkung für Dritte"). I första fallet skall avtalskontrahenten kräva skadestånd hos kontraktsparten (tillverkaren) till förmån för skadelidande tredje man, i andra fallet får den skadelidande ett direkt ersättningsanspråk gentemot tillverkaren. "Drittschadesliquidation" avser emellertid enbart de fall, där partens förpliktelser i ett kontraktsförhållande bottnar i hänsyn till en viss tredje man, inte generellt till utomstående. Det rör sig med andra ord inte om "skyddsbestämmelser" till förmån för allmänheten. Det består blott en kontraktsrelation gentemot den individuelle tredje man, som har ett direkt och skyddsvärt intresse av avtalets fullgörande. Därtill kommer att tillverkarens kontraktspart (vidareförädlare eller grossist) inte har nämnvärt intresse av att göra gällande skadestånd mot tillverkaren till förmån för konsumenten, som han i regel inte ens känner. Meningsfullt vore det därför endast med en omedelbar skadeståndsrätt för förbrukaren gentemot tillverkaren, som "Vertrag mit Schutzwirkung für Dritte" innebär. Detta institut förutsätter emellertid en förpliktelse grundad i ett särskilt vårdnadsrättsligt förhållande till förmån för tredje man. Men det är knappast tänkbart att grossisten såsom förste köpare skulle ha en vårdnadsplikt gentemot konsumenten eller åtminstone
ett påtagligt intresse för konsumentens skyddsbehov. Dessa omständigheter har numera föranlett Bundesgerichtshof att uttryckligen avvisa "Drittschadensliquidation" och "Vertrag mit Schutzwirkung für Dritte" såsom kontraktsrättslig grund för tillverkarens ersättningsskyldighet.
c) I stället har doktrinen försökt att härleda skadestånd ur den "förtroendesituation" som kommer till uttryck i § 122 BGB. § 122 BGB avser ett strikt ansvar för skador, som ligger i skadevållarens egen verkningskrets och risksfär. Transponerat på tillverkarens ersättningsskyldighet skulle detta innebära en utvidgning av dennes skadeståndsansvar till ett ansvar utan culpa, till ett "rent företagsansvar" såsom kvasikontraktsrättsligt särfall. Anknytningen till § 122 BGB konstrueras så, att fabrikanten genom sin reklam, sin kundvärvning och sitt varumärke framkallar ett särskilt förtroende hos konsumenten för varans kvalitet och ofarlighet. Konstruktionen innebär ett betydande konsumentskydd. En culparegel blir ju aldrig lika effektiv som ett "strikt" ansvar, bl. a. därför att det är så svårt att bevisa, att tillverkaren har varit culpös. Varken § 831 eller § 278 BGB skulle behöva användas. Också med tanke på den gottgörande funktionen hos skadeståndet framträder det strikta ansvaret som värdefullt ur konsumentens synvinkel, särskilt med hänsyn till de stora belopp, som det kan bli fråga om. Bundesgerichtshof har dock nyligen förkastat konstruktionen, eftersom "reklamen i regel inte kan anses föranleda grund för skadeståndsansvar" (BGH, NJW 1969, 269). Utslaget kommer i viss mån överraskande, eftersom Bundesgerichtshof tidigare (BGHZ 48, 118) betraktat åtminstone kvalitetshänvisande reklam ("begleitende" Marke Trevira) såsom kontraktsrättslig ansvarsgrund på grund avatt reklamen inneburit en tillförsäkran av viss egenskap (§ 480, II BGB).(Observera att Bundesgerichtshof i detta fall har betraktat tillverkarens reklam såsom säljarens egen tillförsäkran om varans kvalitativa egenskaper!).
d) Bundesgerichtshof har i det förutnämnda fallet tagit avstånd från att lösa problematiken ifrån en kontraktsrättslig utgångspunkt och i stället sökt undanröja de bevissvårigheter, som uppstår på det utomobligatoriska området genom en omkastning av bevisbördan. Denna medelväg har domstolar i annat sammanhang redan tidigare stundom valt med motiveringen, att det endast för tillverkaren vore möjligt att fastställa fabrikationsfelets orsak och att det därför ankomme på denne att fritaga sig genom exculpation.
Den centrala betydelsen av Bundesgerichtshofs uttalande ligger alltså i utvidgningen av principen om bevisbördans omkastning även till tillverkarens ansvar för felaktiga varor. Rättspraxis har därmed gått fram ett steg mot ett starkare konsumentskydd. Men man får icke bortse från att Bundesgerichtshofs uttalande inte har löst alla problem i samband med tillverkarens ersättningsskyldighet. Olägenheter uppstår bl. a. genom att domstolarna på grund av bristande sakkunskap eller av andra orsaker endast med svårighet kan komma till tillförlitliga resultat vid sin bevisbedömning i förevarande avseende. För konsumenten betyder omkastningen av bevisbördan blott en"halv lösning" i jämförelse med ett strikt ansvar utan culpa. Ur konsumentens synvinkel ligger dessutom en stor fara däri, att man visserligen uppnått en väsentlig förbättring jämfört med tidigare rättsläge men att utslaget kan leda till en stagnation av rättstillämpningens vidareutveckling och förhindra ett definitivt konsumentskydd, nämligen ett rent företagsansvar. För industrin och försäkringsväsendet lär utslaget emellertid vara den längst gående ståndpunkt, som man är villig att acceptera. Jörn Gallwitz