Reformerna inom böteslagstiftningen i Finland
Då dagsbotssystemet infördes i Finland år 1921, skedde detta strax efter det den finska markens värde i avsevärd mån nedsatts av inflationen i slutskedet av första världskriget. Det var all anledning att göra bötesstraffet oberoende av penningvärdets växlingar. Avsikten var samtidigt att göra bötesstraffet mera rättvist genom att uttryckligen ta hänsyn till om den bötfällde var mindre bemedlad eller välbärgad, och man räknade med lättare betalning av böter för dem vilkas inkomster var små och för vilka risken för verkställighet genom förvandlingsstraff därför var större.
Dagsbotssystemet har i och för sig visat sig vara en lycklig lösning. Några väsentliga missförhållanden i bötesstraffskipningen har likväl framträtt. Ett sådant har varit att dagsboten i de flesta fall blivit fastställd till ett alltför lågt penningbelopp. Detta har delvis berott på att verkan av inflationen icke i tillräcklig mån beaktats, och dagsbotsbeloppet har sålunda icke höjts i proportion till arbetslönernas stegring. Delvis har man velat undvika att dagsböterna skulle ta i anspråk en alltför stor del av den bötfälldes dagsförtjänst. Då en betydande inflation förekom i Finland även i slutskedet av det andra världskriget, blev dagsboten i rättspraxis så liten, att den allmänt stannade under beloppet av en timmes förtjänst för den bötfällde, och i fråga om böternas totalbelopp blev det ej en tillräckligt stor skillnad mellan sämre och bättre bemedlade.
Då totalbeloppen därigenom blev mindre än vad i lagen avsetts, men man likväl icke ansåg sig kunna höja dagsbotens penningbelopp, begynte man inom rättspraxis öka dagsböternas antal. Härvid kom man åter upp till högre bötesbelopp, men då antalen dagsböter ökades, förlängdes även tiderna för förvandlingsstraffen. Man insåg ej att utvecklingen lett in på villospår utan höjde tvärtom, med hänvisning till att dagsbotsbeloppen var alltför små, genom lagändringar maximiantalet dagsböter för vissa brott.
Böternas betalning hade ej heller i tillräcklig mån underlättats. Ett annat missförhållande utgjordes nämligen av att böterna måste betalas i en enda post. Avbetalningar kunde icke mottagas, utan vid bristande tillgångar måste hela förvandlingsstraffet avtjänas. Även om den bötfällde skulle ha avtjänat en del av detta, måste han betala hela bötesbeloppet för att bli fri innan tiden för förvandlingsstraffet gått till ända. Följden härav blev att en mycket stor del av de bötfällda kom att avtjäna sina böter såsom fängelsestraff. Svårast blev situationen vid skiftet mellan 1920- och 1930-talet under den ekonomiska krisen, då en tredjedel och under de värsta åren t. o. m. hälften av de bötfällda blev tvungna att utstå förvandlingsstraff.
Nämnda missförhållanden blev småningom uppenbara, och flera statliga kommittéer framställde förslag till avlägsnande av dem. Trots att man i Sverige från ingången av år 1932 tillåtit avbetalning av böter och även genomfört andra väsentliga reformer, ledde reformförslagen i Finland till resultat först under 1960-talet. På grund av visst doktrinärt motstånd mot de planerade ändringarna kom man att genomföra reformerna i tvenne skeden.
Det första ändringsskedet genomfördes genom en lag 20.6.1963 om ändring av strafflagen (nr 316) och andra därtill anslutna lagar. Den viktigaste ändringen är den, att en bötfälld måste såsom fängelsestraff avtjäna endast
den del av böterna, vilken icke erlagts i pengar. Böternas betalning i flera rater är tillåten och betalningstid kan beviljas, i regel högst ett år, på grund av värnpliktstjänstgöring och svår sjukdom i motsvarande mån för längre tid. Betalningstid beviljas av utmätningsman. Å andra sidan har den bötfällde rätt att betala böterna t. o. m. strax efter det domstolens utslag avkunnats eller vid ett strafforderförfarande omedelbart efter delgivningen. Dylik betalning hindrar ej den bötfällde att söka ändring i utslaget, och om högre domstol upphäver böterna eller nedsätter dem, skall det överskjutande beloppet jämte ränta återställas till den bötfällde. Förskottsbetalningen har i praktiken ordnats på ett sätt som — såvitt vi har oss bekant — icke, åtminstone ej år 1963, tillämpats i de övriga nordiska länderna. Så snart utslaget avkunnats, överlämnar åklagaren till den bötfällde ett postgiroinbetalningskort, medelst vilket den bötfällde kan betala böterna på postanstalt eller i bank. Ett postgirokort av motsvarande slag bifogas delgivningsbeviset vid strafforderförfarande. De bötfällda har varit nöjda med arrangemanget, och största delen av böterna betalas på detta sätt, utan åtgärder av utmätningsman.
Verkningarna av detta första reformskede var redan betydande. Antalet av dem som avtjänade förvandlingsstraff nedgick kännbart. Nedgången visade sig likväl vara mindre än vad man på förhand räknat med. Detta berodde delvis på att utmätningsmännen icke beviljade betalningstid i den utsträckning som uppenbarligen varit motiverad. En annan orsak var att en avsevärd del av dem som dömts till fylleriböter hade råkat i så svåra omständigheter, att icke ens lagändringarna förslog till att förbättra deras betalningsförmåga.
Ett andra reformskede, som är av större betydelse än det tidigare, har förverkligats genom en lag 17.1.1969 om ändring av strafflagen (nr 28) jämte några andra lagändringar. De viktigaste av de nu genomförda reformerna är ändringar i grunderna för bötesstraffet och övergång till ett särskilt förfarande med utsättande av förvandlingsstraff.
Ovan har nämnts att dagsbotsbeloppen i Finland blivit alltför små samt att till följd härav antalen dagsböter ökats och förvandlingsstraffen förlängts. Man har nu sökt åstadkomma en förändring i detta förhållande. Avsikten är att dagsbotsbeloppet skall stiga till ungefär samma belopp som i Sverige eller till ungefär en tusendedel av den bötfälldes årliga nettoinkomst, dvs. cirka en hundrade del av hans månatliga nettoinkomst. Åstadkommandet av denna ändring utgjorde ett legislativt problem i det avseendet, att — då det för domaren ej tidigare funnits närmare bindande föreskrifter i fråga om straffets bestämmande inom straffskalan — det ej heller syntes sakenligt att binda hans händer i avseende på dagsbotens belopp.
Problemet löstes genom en lagändring i fråga om antalet dagsböter. Det högsta antalet dagsböter för ett brott, vilket tidigare var så högt som 300, sänktes till 120 eller till samma antal som i Sverige. Syftet var härvid att antalet dagsböter i fråga om utdömda böter i allmänhet skulle nedgå ungefärligen i proportion till sänkningen av sagda maximibelopp, och att dagsbotsbeloppet i motsvarande mån skulle höjas så, att böternas totala penningbelopp i stort sett skulle bibehållas. Fastän syftet med lagändringen således ej kunnat bli i lagtexten uttryckligen angivet, har detta syfte nämnts i lagpropositionens motivering, och för landets domarkår har saken utretts i föredrag, som hållits i alla hovrätters domkretsar. Högsta domstolen har
i ett plenumavgörande 22.10.1969 (utslagsliggaren nr 2269) intagit samma ståndpunkt och höjt dagsbotsbeloppet, samtidigt som antalet dagsböter nedsattes sålunda, att böternas totalbelopp blev mindre än det som hovrätten utdömt.
Vi har härmed kommit fram till dagsbotssystemets grundproblem, och detta synes vara värt en närmare behandling. Därförinnan må likväl nämnas, att dagsbotssystemet i Finland allmänt accepterats, och att det utsträckts att gälla även bagatellbrott. S. k. normerade böter förekommer inte, och enligt i Finland rådande uppfattning är det ej heller skäl att hos oss övergå till sådana. Endast i några särskilda fall, där det icke är av synnerlig vikt att få reda på vem som begått förseelsen och detta i processekonomiskt hänseende skulle medföra mycket onödigt besvär, kan normerade böter vara på sin plats. I fråga om parkeringsförseelser har man sålunda nyligen frångått dagsbotssystemet genom en särskild lag om parkeringsbot.
Dagsbotssystemets grundproblem ligger däri, huruvida man kan få bötesstraffet för samma brott lika strängt för en förmögen och en mindre bemedlad person. Detta sker icke, om dagsbotsbeloppet, såsom hittills varit fallet i Finland, är alltför litet. I fråga om en förmögen person leder ett alltför litet dagsbotsbelopp till en bötessumma som icke utgör någon påfrestning för honom. Den omständigheten att ett litet belopp per dagsbot med lätthet, såsom i rättspraxis hos oss, leder till att antalet dagsböter stiger och tiden för förvandlingsstraffet förlängs, utgör ej heller någon olägenhet för den förmögne. Han förmår ju betala även ett sålunda förhöjt bötesbelopp. Men om den mindre bemedlade nödgas utstå ett sålunda förlängt förvandlingsstraff, medför detta för honom ett omotiverat extra lidande. Man bör således inse, att ett högre dagsbotsbelopp jämte ett på grund av billighetssynpunkter utdömt antal dagsböter är till fromma för den bötfällde. Genom ett utslag på flera dagsböter med lågt uppskattat dagsbotsbelopp lider han en orättvisa.
Vid utdömningen av böter är ett riktigt antal dagsböter och ett riktigt dagsbotsbelopp lika viktiga. Vid fastställandet av antalet dagsböter utgör riktpunkten det antal dagar, för vilka brottslingen bör gå miste om skillnaden mellan sin nettoförtjänst och sina nödvändiga levnadskostnader. Beloppet av denna skillnad bör fråntagas honom i dess helhet — givetvis med beaktande även av levnadskostnaderna för hans familj — men den bör inte uttagas för flera dagar än vad brottet förutsätter. Särskilt i fråga om de förmögna bör man hålla fast vid denna synpunkt, ty fastställandet av ett lägre dagsbotsbelopp verkar i avseende på dem snabbare i lindrande riktning. Just den omständigheten, att betydelsen av ett tillräckligt stort penningbelopp per dagsbot icke insetts, kan vara en av de viktigaste orsakerna till att några straffrättslärda i olika länder icke godkänt dagsbotssystemet och icke förstått dess fördelar och ej heller det rättvisare resultat det leder till vid utdömningen av böter.
Denna princip är av vikt även då fråga är om ett obetydligt brott. Även i ett dylikt fall bör dagsbotsbeloppet vara lika högt som då det är fråga om ett grövre brott. Brottets ringhet bör beaktas enbart i fråga om antalet dagsböter, och vid behov kan begagnas böter om blott två eller t. o. m. endast en dagsbot. För den skull har i Finlands strafflag icke intagits det svenska stadgandet "är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter jäm-
kas". Vi övervägde ett dylikt stadgande, men vi kom till det resultatet att ett sådant icke harmonierar med dagsbotssystemet. Det leder till att i synnerhet böter som för ett ringa brott ådöms en förmögen bötfälld för honom blir helt obetydliga.
Då maximiantalet dagsböter i avseende på ett brott sänktes till 120 dagsböter, vidtogs samtidigt en annan viktig reform. I den finska strafflagen hade från första början uppställts mycket olika skalor för de bötesstraff som skulle utdömas för skilda brott. Övergången till dagsbotssystemet — även som intagandet av olika bötesskalor i flera andra lagar — hade ökat brokigheten vad skalorna beträffar. Under årens lopp hade dessa skalor förlorat sin inbördes proportionalitet. För vissa brott hade minimistraffet stadgats mycket högt, 75—100 dagsböter, i några fall var maximiantalet endast 5—10 dagsböter. Nu har alla särskilda skalor avlägsnats genom ett i strafflagen intaget generellt stadgande, enligt vilket skalan alltid utgör 1—120 dagsböter, utan hänsyn till om i lag eller förordning för böter uppställts en särskild skala. Rättspraxis ges härigenom fria händer att framdeles fastslå proportionerna mellan böter som ådöms för skilda brott. Det är visserligen sannolikt att relationerna mellan bötesbeloppen i avseende på de flesta brott i stort sett förblir oförändrade. Likväl har man beträffande de brott, för vilka minimistraffet varit alltför högt, genast kunnat förmärka en betydande lindring i fråga om böterna. Å andra sidan är det nu möjligt att utdöma högre böter än tidigare i fall, där skalans övre gräns tidigare varit alltför låg. Sedan skalan för t. ex. egenmäktigt förfarande, 1—20 dagsböter, upphävts kan en hyresvärd som olagligt vräkt sin hyresgäst ådömas ett tillräckligt strängt bötesstraff.
Då brotten är flera, utdöms för ettvart av dem ett särskilt bötesstraff, högst 120 dagsböter, och därefter sammanräknas böterna utan någon övre gräns. I Finland finns ännu icke något begrepp "gemensamt straff", menen lagändring i denna riktning bereds som bäst.
Såsom ett undantag vad dagsbotssystemet angår må nämnas, att vite såsom tvångsmedel utsätts i visst markbelopp i likhet med vad som även hittills gällt. En nyhet är att vitet på synnerliga skäl kan utdömas till mindre belopp än vad som utsatts.
I stället för obetalda böter eller resterande del därav skall den bötfällde dömas att hållas i fängelse. I princip motsvarar varje dagsbot en dags fängelse. Inom maximi- och minimigränsen är antalen dagsböter och fängelsedagar alltså desamma, och i Finland används således icke såsom i Sverige någon särskild räknetabell vid utsättandet av tiden för förvandlingsstraff. Alla obetalda böter förvandlas, även de minsta. Den övre gränsen för förvandlingsstraffet har sänkts från tidigare 180 dagar till 90 dagar fängelse. I normala fall är minimitiden 10 dagar. När särskilda förhållanden det påkallar, kan förvandlingsstraffet utdömas lindrigare, och härvid kan den kortaste tiden vara 6 dagar.
Förvandlingsstraffet utsätts av domstol i särskild rättegång, sedan det konstaterats att böterna lämnats obetalda. Målet anhängiggörs av allmän åklagare, till vilken utmätningsmannen sänt verkställighetshandlingarna. Den bötfällde behöver inte infinna sig vid rättegången. Målet kan uppskjutas, förutom för införskaffande av tilläggsutredning, även enbart — enligt ett särskilt stadgande — för att den bötfällde ännu under uppskovstiden skall kunna betala böterna. Ärendet kan även återföras till utmätningsmannen
för fortsatt indrivning.
Förvandlingsstraffet på 90 dagar omfattar alla obetalda böter för de brott, som begåtts före utsättandet av detsamma. Böter för senare begångna brott förvandlas särskilt, och det nya förvandlingsstraffets maximitid är åter 90 dagar. Den bötfällde får dock för flera olika förvandlingsstraff hållas i fängelse högst 180 dagar i en följd.
Övergången till en särskild förvandlingsrättegång har i Finland väckt motstånd även på grund av praktiska omständigheter. Man har befarat att den medför en avsevärd arbetsökning. Otvivelaktigt kommer förfarandet till en början att vålla svårigheter. Reformen i sin helhet har likväl i väsentlig grad minskat antalet fall av förvandlingsstraff. Före reformerna hamnade över 6 000 bötesfångar årligen i fängelse. Deras antal beräknas nedgå till några hundra om året. En bidragande orsak till denna nedgång är även att fylleri från ingången av år 1969 icke längre är straffbar gärning. Av de för fylleri dömda kom tidigare en betydande del att avtjäna förvandlingsstraff, men numera tillgrips mot dem endast vårdåtgärder, och de kommer sålunda ej längre att öka bötesfångarnas skara.
Pentti J. Voipio