De nya stadgandena i strafflagen för Finland om brott mot liv och hälsa

 

Det nuvarande skedet i revisionen av den finska strafflagen. Strafflagen för Finland är stiftad år 1889. Enligt önskemål som framställts av riksdagen skall den i många avseenden föråldrade strafflagen revideras partiellt. De största missförhållandena föreligger i påföljdssystemet. Inom detta är många betydande reformarbeten anhängiga. Jag hänvisar endast till det betänkande av frihetsstraffkommittén, som presenterats i SvJT 1969 s. 888 ff. Vid sidan av reformerna i fråga om påföljdssystemet pågår en modernisering av stadgandena angående de särskilda brotten.
    Revisionen av strafflagens speciella del begynte år 1954, och det första synbara resultatet utgör den lag om ändring av strafflagen, som gavs den 14 juli 1969 (nr 491) och genom vilken i sin helhet förnyades 21 kap. i strafflagen angående brott mot liv och hälsa. Den tid som detta arbete krävt, 15 år, ger vid första anblicken en nedslående bild av effektiviteten hos det finska lagberedningsarbetet. Det är likväl skäl att understryka att den första regeringspropositionen i saken avgavs till riksdagen redan år 1960. Och först den tredje propositionen, som avgavs till riksdagen år 1966, ledde till ett positivt resultat. Att saken fördröjdes och komplicerades kan i stor utsträckning förklaras med att fråga var om det första skedet i ett mycket omfattande lagstiftningsarbete. Man kom därför att just i detta skede taga ställning till vissa vittbärande principiella frågor.
    År 1969 avgavs till riksdagen proposition med förslag till revision av stadgandena i lagens 20 kap. om sedlighetsbrott. I fortsättningen kan förväntas en revision av stadgandena angående de traditionella egendomsbrotten.
    Det nya 21 kap. i strafflagen. Till utgångspunkt för de vanliga brotten mot liv har tagits dråp (SL 21: 1). Såsom dråp bestraffas uppsåtligt dödande av annan. Maximistraffet är tukthus i tolv år. En kvalificerad form av uppsåtligt dödande är mord (21: 2), på vilket kan följa enbart tukthus på livstid. I själva verket föreligger de mest betydande skillnaderna mellan dråp och mord just i straffstadgandena. Visserligen anges i stadgandet om mord vissa exempel på situationer, där dödande i allmänhet bör anses som mord.

Dylika är dödande av annan efter moget övervägande, för tillfredsställande av egennytta, med ådagaläggande av särskild råhet eller grymhet eller på ett sätt, som förorsakar allmän fara, eller dödande av tjänsteman, medan denne på tjänstens vägnar upprätthåller ordning eller säkerhet, eller för tjänsteåtgärds skull. De ovan anförda fallen är likväl endast exempel som givits för lagskiparen och allmänheten. Det avgörande är en helhetsbedömning av gärningen. På grundval av en dylik bedömning kan man även iandra än ovan anförda fall sluta sig till mord. Och omvänt kan man även i de som exempel nämnda fallen på basen av en helhetsbedömning komma till slutsatsen att dråp föreligger.
    Privilegierade former av uppsåtligt dödande är i lagen dödande av annan på dennes egen allvarliga begäran (21: 3) och barnadråp, som av modern begås medan hon ännu befinner sig i ett av nedkomsten förorsakat tillstånd av fysisk eller psykisk utmattning (21:4). Som en kuriositet må nämnas, att det specialstadgande angående delaktighet i självmord, som ingick i alla regeringspropositioner, av riksdagen ströks ur lagen.
    Den mest betydande förändringen i avseende på stadgandena om misshandel är att den s. k. principen om påföljdsansvar frångåtts. Den har i första hand orsakat att det särskilda stadgande, som i den gamla lagen ingått om misshandel med dödlig påföljd, helt och hållet lämnats bort. Nu sträcker sig brottslingens ansvar även för påföljderna av misshandel blott sålångt som hans skuld.
    Stadgandena om misshandel har uppbyggts på samma sätt som stadgandena om uppsåtliga brott mot liv. Först kommer ett enkelt stadgande om vanlig misshandel (21:5). Enligt det bestraffas uppsåtligt förorsakande av kroppsskada eller sjukdom. Såsom exempel på kvalificerad grov misshandel (21:6) nämns först uppsåtligt förorsakande av svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller livsfara, förövande av brottet på ett sätt, som ådagalägger särskild råhet eller grymhet eller med användning av vapen eller annat livsfarligt medel. Avgörande är likväl även nu, såsom i fråga om mord, en helhetsbedömning. Såsom lindrig misshandel (21:7) bestraffas förorsakande av enbart smärta och begagnande av fysiskt våld mot annan utan förorsakande av någon av de ovan nämnda påföljderna (kroppsskada, sjukdom, smärta). Likväl kan även för vanlig misshandel utdömas böter, och sålunda kan den t. ex. i fall som lett till ringa skada jämställas med lindrig misshandel.
    Såsom ett slags relikt i fråga om principen om påföljdsansvar har bland de nya stadgandena kvarblivit specialstadgandet om slagsmål (21:8). Straff enligt denna paragraf utgår, om vid slagsmål eller överfall, vari flera tar del, någon dödas eller misshandlas så, att han därav tillfogas svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Straffbarheten sträcker sig till envar,som var delaktig i slagsmålet eller överfallet och som hade anledning befara dödlig påföljd, svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom.
    Stadgandena om vållande av död (21: 9) eller kroppsskada eller sjukdom (21: 10) är korta och enkla. Vidare finns i 21 kap. stadganden om utsättande (21:11), framkallande av allvarlig fara för annans liv eller hälsa (21: 12) och försummelse att giva hjälp åt den som befinner sig i verklig livsfara (21: 13). I kapitlets slut (21: 14) indelas brotten i sådana som underlyder allmänt åtal och i målsägarbrott dvs. sådana, i fråga om vilka rätten att väcka åtal förbehållits målsägaren.

    Då till ovanstående framställning ytterligare tillägges, att vid stadgandenas utformning eftersträvats klarhet och enkelhet, inses lätt att stadgandena i 3 kap. av den svenska brottsbalken i avsevärd mån stått som förebild i det finska lagstiftningsarbetet. Detta är en konsekvent följd av att man i de finska lagberedningshandlingarna allt oftare begynt hänvisa till den s. k. Helsingfors-överenskommelsen angående nordiskt samarbete. Enligt 5 artikeln i denna överenskommelse av år 1962 borde kontrahenterna eftersträva enhetliga bestämmelser om brott och brottspåföljder. Sverige intar i detta nu tack vare brottsbalken uppenbart en ledande ställning i det straffrättsliga reformarbetet. Likväl är förnyelsen och framåtskridandet på straffrättens område så starka, att även de stadganden som utfärdats år 1962 ställvis börjar bli föråldrade. Detta har man kunnat förmärka, då man i Finland efter revisionen av SL 21 kap. koncentrerat sig på en diskussion om förnyelsen av SL 20 kap. angående sedlighetsbrott. Olavi Heinonen