STIG STRÖMHOLM. Right of Privacy and Rights of the Personality. A comparative survey. Acta Instituti Upsaliensis Iurisprudentiae Comparativae, nr VIII. Sthm 1967. Norstedts. 250 s. Kr. 25,00.

 

Våren 1967 anordnade den internationella juristkommissionens svenska avdelning en nordisk konferens i Stockholm över ämnet Right of Privacy. Till grund för diskussionerna vid konferensen och i synnerligen hög grad för dess slutsatser låg ett av Stig Strömholm utarbetat s. k. Working Paper. Detta arbete har Strömholm sedermera gett ut i bokform.
    I ett inledande avsnitt anger förf. ämnet vara frågor om rättsligt skydd för en persons legitima intresse av att hans privata liv inte utsätts för intrång från myndigheter eller andra enskilda personer och av att fakta som angår hans privata liv inte förs fram i offentligheten. En amerikansk domare har mer allmänt och kortare kallat det för rätten att bli lämnad i fred. Någon gängse eller bra svensk term för detta ämne finns inte. Ibland talas om personlighetsrätt eller personrätt, ibland om rätt till privatliv eller skydd för personlig integritet. Anm. vill i anmälan av Strömholms på engelska skrivna arbete begagna den engelsk-språkiga termen right to privacy.
    Arbetet är upplagt som en komparativ studie. I första hand uppmärksammas amerikansk, engelsk, fransk och tysk rätt. På olika punkter av framställningen har förf. lyckats få fatt i material också från andra rättsordningar, bl. a. ungersk, polsk, indisk och japansk rätt. Förf. har av förståeliga skäl inte åsyftat att ge någon fullständig bild av rättsläget i de olika länderna. Materialets rikedom är lika fullt imponerande. Lika imponerande är förf:s förmåga att presentera materialet för läsaren på sådant sätt att likheter och olikheter mellan rättsordningarna klart framträder.
    Boken är delad i två avdelningar. Den första behandlar allmänna problem om right to privacy. I den andra avdelningen diskuteras frågor som angår några särskilt utvalda typer av angrepp på right to privacy.
    Den allmänna avdelningen är omfångsrikast. Efter att ha skildrat uppkomsten och utvecklingen av right to privacy och dennas ungefärliga motsvarigheter i de länder som främst omfattas av framställningen redovisar förf. olika försök att bestämma begreppens innebörd. Right to privacy är den amerikanska termen. I Tyskland och i någon mån i Frankrike används istället begreppen Persönlichkeitsrecht resp. droit de la personnalité. Såsom förf. framhåller ger sistnämnda termer uttryck åt ett mer vittomfattande synsätt än begreppet right to privacy. Förf. finner att så många disparata företeelser ryms under begreppen, att man bara genom att röra sig på en mycket hög abstraktionsnivå kan skönja ett för företeelserna gemensamt intresse. Exempelvis skall enligt en amerikansk författare right to privacy skydda den mänskliga värdigheten. Den särskilt i Tyskland — på vissa bestämmelser i författningen fotade — gängse uppfattningen att det är personligheten som skyddas förefaller en utomstående betraktare ungefär likalitet konkret. Förf. anser för sin del att det är mer fruktbärande att koncentrera framställningen till de faktiska företeelser som faller under ämnesområdet. De teoretiska begreppen lämnas därför åt sitt öde.

468 Göran Ljungberg    Innan förf. behandlar dessa faktiska företeelser diskuterar han på ett intresseväckande sätt den generella frågan om det är möjligt att dra någongräns mellan vad som är privat och vad som är offentligt. Frågan kan ställas från flera utgångspunkter. I sammanhanget är emellertid avgörande att right to privacy åsyftar att skydda det som är privat. Från denna utgångspunkt diskuterar förf. beträffande dokument, personer, områden och aktiviteter vad det är som skiljer det privata från det offentliga. Eftersom bedömningen måste utfalla olika bl. a. med hänsyn till arten av angrepp och angriparens person och syften, blir förf:s slutsats att någon generell princip i regel inte kan formuleras.
    I ett fall finner förf. emellertid att vissa mer allmängiltiga bedömningsgrunder kan skönjas. Det är i fråga om personer. Amerikanska, franska och tyska domstolar har ansett att offentliga personer måste i högre grad än ickeoffentliga personer finna sig i att uppgifter om deras privatliv offentliggörs, därför att sådana uppgifter har s. k. nyhetsvärde eller är av allmänt intresse. I denna mening anses bl. a. kungligheter, politiker, skådespelare och brottslingar samt i någon mån deras familjemedlemmar vara offentliga personer. Också dessa personer åtnjuter emellertid något skydd mot publicering. Till ledning för bedömning av när det kan vara fallet har i tysk doktrin utvecklats teorier om olika sfärer av personligheten. En särskild intimsfär står också offentliga personer till buds. Anm. vill understryka att förf:s iakttagelser bara gäller i fråga om den typ av angrepp på right to privacy som består i offentliggörande, t. ex. publicering i press och andra massmedia. Mot andra typer av angrepp torde offentliga personer såsom andra vara skyddade eller oskyddade. Avlyssning av offentliga personers telefonsamtal, bemäktigande av deras korrespondens, intrång i deras bostäder är exempel på angrepp varemot de, likaväl som icke-offentliga personer, är skyddade, även om angreppet görs i syfte att erhålla information för publicering.
    Trots att förf. gör ett urval av de faktiska situationer som ryms under begreppet right to privacy är det inte litet som tas upp till behandling. Detta kan illustreras genom följande uppräkning. Olovligt inträngande i annans egendom, olovligt besiktigande av egendom eller person, medicinska prov och undersökningar, ofredande och "snokande" i annans privata angelägenheter behandlas. Som ett specialfall av snokande uppfattas närgångna frågor och andra metoder som representanter för massmedia kan begagna. Bandinspelning, fotografering och filmupptagning utgör en grupp. Bemäktigande av skriftlig eller muntlig korrespondens, telefonavlyssning och avlyssning med elektroniska hjälpmedel är särskilt uppmärksammade fall av kränkningar av right to privacy. Advokaters, läkares och andra yrkesmäns skyldigheter att iaktta tystnad om klienters angelägenheter förs samman med frågor om offentligt avslöjande av annans privata förhållanden, användande av annans namn, identitet eller bild, förvanskning av annans yttrande och angrepp på annans heder och anseende. Denna grupp kännetecknas av att det är fråga om användande av information om annan person, antingen informationen erhållits på laglig eller olaglig väg.
    I fråga om de uppräknade företeelserna behandlas de olika rättsordningarna för att utröna i vad mån skydd tillhandahålles åt den enskilde och särskilt för att se i vad mån användande av begrepp som right to privacy eller Persönlichkeitsrecht kan vara vägledande. Inte bara privat- och straffrättsliga regler uppmärksammas. Internationella överenskommelser, konstitutio-

Anm. av Stig Strömholm: Right of Privacy 469nella regler — särskilt i USA och Västtyskland har grundlagsstadganden spelat stor roll för utvecklingen — och utomrättsliga regler för särskilda yrkesgrupper redovisas. Särskilt värdefullt är att förf. i betydande utsträckning uppmärksammar domstolspraxis. Härigenom konkretiseras framställningen på ett för läsaren angenämt sätt.
    Den allmänna avdelningen innehåller vidare diskussioner om vilka intressen som kan rättfärdiga att annan persons right to privacy kränks. Såsom förf. framhåller beror betydelsen i ett visst land av olika grunder för rättsstridighetens bortfallande av det sätt varpå skydd för right to privacy i det landet är uppbyggt. Konstrueras speciella regler för särskilda fall, avgör de reglerna vad skyddet omfattar och det blir ringa behov av allmänna undantag. Om å andra sidan skydd för right to privacy åstadkommes genom allmänt hållna regler, måste rättsordningen tillhandahålla undantagsbestämmelser av betydande räckvidd. Hur man rättstekniskt än går till väga måste ståndpunkt fattas till vissa frågor. För sin diskussion har förf. hämtat ledning från artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Av särskild betydelse är frågan huruvida intresset att skydda nationell säkerhet eller att bekämpa brottslighet kan berättiga myndigheter och andra offentliga organ att begagna metoder som innefattar kränkning av annans right to privacy. Massmedias frihet att tillhandahålla information och lämna kommentarer till informationen utgör ett annat intresse, som mycket påtagligt konkurrerar med right to privacy.
    För den viktiga frågan om lämpliga sanktioner eller andra rättsverkningar av angrepp på right to privacy redogör förf. överskådligt. Förf. erinrar med gillande om en dansk straffbestämmelse, enligt vilken för straffbarhet förutsättes att gärningsmannen trotsar en av polis meddelad varning. Förf. framhåller att denna lagstiftningsteknik kan vara ett sätt att komma till rätta med de i fråga om right to privacy uppenbara svårigheterna att tydligt ange gränserna mellan vad som är förbjudet och vad som är tillåtet. Av betydande intresse är förf:s tanke att beslag och förverkande skall kunna ske av t. ex. filmer och bandinspelningar, även om själva inspelningen eller upptagningen var tillåten. Som skäl åberopas att förekomsten av sådana registrerade upplysningar om en person kan utgöra — eller i varje fall kan av vederbörande själv upplevas som — en särskild fara för hans right to privacy. I samband med behandlingen av sanktionsproblematiken gör förf. mycket klara ställningstaganden i fråga om telefonavlyssning och övervakningmed hjälp av elektronisk apparatur. Förfarandena liksom förekomsten av apparaturen bör bekämpas med alla tänkbara sanktioner, genom straff-, civil- och näringsrättsliga åtgärder. Att apparaterna i affärslivet anses vara praktiska, effektiva och tidsbesparande finner förf. inte utgöra någon godtagbar anledning att tolerera dem ("money could be made before electronic devices were invented"). Förutsättningen för förf:s ståndpunkt är att apparaterna kan klart definieras. Anm. kan inte vitsorda att denna förutsättningär uppfylld.
    De viktigaste påföljderna är emellertid de civilrättsliga. Särskilt ideellt skadestånd är inom right to privacy en betydelsefull sanktion. Det förefaller anm. att de länder som inte har en restriktiv inställning till möjligheterna att döma ut ideellt skadestånd haft lättast att skapa ett rimligt skydd för right to privacy. Som exempel kan nämnas Frankrike och USA. Det kan kanske anses belysande att tyska domstolar med hjälp av pressade analogier

470 Göran Ljungbergmed de (fåtaliga) bestämmelser i BGB som tillåter att ideellt skadestånd utdömes bidragit till uppkomsten av den tyska, nu långt utvecklade personlighetsrätten. Engelska domstolar har däremot inte lyckats med motsvarande uppgift. Anm. gissar att det förhållandet att engelska domstolar i allmänhet numera blivit obenägna att döma ut "exemplary damages" har något samband härmed.
    Den brett upplagda undersökningen i den allmänna delen ger förf. stöd för vissa slutsatser. En del typer av kränkningar av right to privacy kan man framgångsrikt komma till rätta med genom redan etablerade rättsregler, t. ex. bestämmelser om ärekränkning, hemfridsbrott, misshandel och andra regler till skydd för den kroppsliga integriteten. I andra situationer kan kränkningar av right to privacy däremot inte eller endast ofullständigt bekämpas med hjälp av hävdvunna metoder. Det är i huvudsak fråga om två typfall, nämligen dels gärningar som syftar till att skaffa utomstående information om annans privatliv och dels gärningar som innefattar publicering eller annat offentliggörande av annans privata förhållanden. Det är särskilt för dessa typer av rättskränkningar som utvecklandet av right to privacy i vissa länder — USA, Frankrike och Tyskland — medfört att rättsskyddet där är mer tillfredsställande än i andra länder.
    Bokens särskilda avdelning behandlar i två avsnitt angivna frågor om inhämtning av information och om offentliggörande. Huvuduppgiften i den allmänna delen har varit att presentera det omfattande materialet och —utan att framställningen tillåtits förlora sig i detaljer — att analysera det så, att problemen och olika lösningar klarlagts. I den särskilda delen tillkommer att förf. i åtskilliga fall lämnar rekommendationer rörande vad som bör vara skyddat. Det är synnerligen tacknämligt att förf. med sina ingående kunskaper velat på detta sätt uttrycka sin personliga uppfattning. Av särskilt stort värde synes anm. vara vad förf. uttalar i de känsliga frågorna om publicering av material om personer. Över huvud taget förefaller de föreslagna lösningarna vara välgrundade.
    På en punkt, som synes ha teoretiskt intresse, kan anm. emellertid sätta ett litet frågetecken. Det gäller frågan när det bör anses vara tillåtet eller förbjudet att spela in på band vad någon säger utan att han samtyckt till eller ens vetat om bandinspelningen. Frågan har reglerats på ett sätt i USA och på ett annat sätt i Tyskland. I USA synes bandinspelning vara förbjuden huvudsakligen endast om det är förbjudet för den som gör inspelningen att lyssna till vad som sägs. Bandinspelning betraktas som ett medel att lyssna men anses inte i och för sig som en kränkning av right to privacy. I Tyskland däremot är det förbjudet att olovligen spela in på band vad någon säger, om yttrandet inte är avsett för offentligheten. Grunden här tillsynes vara att enligt tysk uppfattning den enskilde har en rätt till den egna rösten såsom en del av personligheten. Här belyses särskilt påfallande skillnader i teoretiska utgångspunkter. Såsom förf. framhållit i den allmänna delen är den tyska uppfattningen att det är personligheten som skall skyddas mer långtgående än den amerikanska åsikten att skyddet avser den enskildes behov av avskildhet (privacy). — Förf. rekommenderar en lösning som stämmer överens med den tyska uppfattningen. Sakligt sett skulle ett sådant förbud mot bandinspelning, vilket alltså går längre än vad som gäller för avlyssning, kunna motiveras med att bandinspelningar innefattar stora risker

Anm. av Stig Strömholm: Right of Privacy 471för missbruk, t. ex. utpressning eller olämplig publicitet. Det är dock i hög grad tveksamt om det finns grund för en sådan bedömning.
    Boken innehåller tre appendix innefattande lagförslag, ett engelskt från 1961, ett franskt från 1953 och ett tyskt från 1959. Som ett fjärde appendix tillfogas de slutsatser som antogs av den nordiska konferens till vars hjälparbetet ursprungligen kom till.
    Anm. kan intyga att förf. vid denna konferens fick uppbära många bevis på deltagarnas höga uppskattning av arbetet. Denna uppskattning måste också komma boken till del. Förf. ger i förordet uttryck åt vissa tvivel att publicera arbetet i bokform, därför att boken spänner över så många olika områden utan att ge slutliga svar på åtskilliga resta spörsmål. Anm. kan inte dela dessa betänkligheter. Det måste tvärtom anses särskilt förtjänstfullt att förf. velat och förmått anlägga så vittomfattande aspekter. Den anslående redogörelsen för uppkomsten och utvecklingen av right to privacy hade måhända eljest inte kunnat få plats — något som hade varit att beklaga. Förf. har också lyckats att under arbetets gång koncentrera framställningen till de områden — utkristalliserade i den särskilda avdelningen —där etablerandet av right to privacy har förutsättningar att kunna fylla eneller flera luckor i rättsordningarna.
    Frågor om right to privacy är i hög grad aktuella. Förekomsten av elektronisk övervakningsapparatur, kameror med teleobjektiv, långdistansverkande mikrofoner, datamaskiner för central registrering av uppgifter rörande enskilda personer har — liksom det alltmer påträngande behovet av gränser för massmedias rätt och plikt att informera om enskilda personer — väckt uppmärksamhet i åtskilliga länder. För skandinaviska förhållanden har förf:s arbete karaktär av pionjärarbete. Det är och kommer att vara till stor nytta för dem som i sin verksamhet har att överväga dessa frågor.
    Det är anm. till slut ett nöje att framhålla att förf:s välkända stilistiska förmåga präglar också denna bok. Göran Ljungberg