JÜRI POSKA. Anteckningar kring den politiske flyktingens personalstatut. Sthm 1968. Norstedts. 76 s.

 

Begreppet politisk flykting i internationell privaträtt är såtillvida inte fullt adekvat, som därmed brukar avses endast sådan politisk flykting, som inte är statslös. Det är just detta förhållande, som i länder som Sverige, där nationalitetsprincipen gäller, medför svårigheter. Den statslöses personalstatut kan ej gärna bestämmas annorlunda än enligt domicilprincipen och så har länge skett även i svensk rättspraxis. Andra politiska flyktingars problem består däremot däri att de ej saknar medborgarskap men att det med hänsyn till omständigheterna ändå kan te sig orimligt att på dem tillämpa nationalitetsprincipen. Ett särskilt påtagligt exempel är de baltiska flyktingarna, som ansågs vara sovjetiska medborgare, trots att de flytt just för att inte blidet. I rättspraxis har man löst deras dilemma genom att behandla dem som quasi-statslösa. I fråga om andra flyktinggrupper har praxis dock tvekat att ta steget fullt ut. Detta är också förklarligt, då politiskt flyktingskap är en företeelse, som innefattar högst skiftande förhållanden. Begreppet definieras visserligen i 2 § utlänningslagen, som här får anses gälla analogt, men erfarenheten visar, hur svårt det kan vara att tillämpa definitionen. Härtill kommer, att de politiska förhållanden, som medfört flyktingskap, kan vara övergående. I många fall är det — i motsats till vad som i allmänhet gäller för de baltiska flyktingarna — ej heller givet utan fastmera osannolikt, att flyktingen vill ta avstånd även från den i hemlandet gällande civilrättsordningen.
    Frågan om den politiske flyktingens personalstatut har fått ökad aktualitet genom en tilltagande politisk oro i världen och en ny politisk förföljelseteknik. Sedan de statslösas rättsställning avsevärt förbättrats, förekommer det nu mindre ofta än på 30- och 40-talen, att flyktingen berövas sin nationalitet, utan man söker i stället behålla ett grepp om honom genom att vägra honom befrielse från medborgarskapet. Detta har medfört en ökad tillströmning av flyktingar med nationaliteten i behåll.
    Det är därför en både komplicerad och aktuell fråga, som Estniska Kommitténs juriskonsult, protonotarien Jüri Poska, behandlar i föreliggande

Anm. av Juri Poska: Den politiske flyktingens personalstatut 477skrift. Den utgör ej någon systematisk vetenskaplig utredning utan består — som titeln antyder — av rapsodiska anteckningar, som är grundade på de erfarenheter och insikter, förf. förvärvat under sin mångåriga befattning med problemet, företrädesvis de baltiska flyktingarnas rättsläge. Trots sin ringa omfattning innehåller skriften en del intressanta upplysningar bl. a.om hittills icke publicerad praxis samt internationella förhållanden med tankeväckande synpunkter också för läsare, för vilka ämnet ej är främmande.
    Skriften utmynnar i en livlig plädering för domicilprincipens generella tillämpning vid bestämmandet av personalstatutet även för alla sådana politiska flyktingar, som ej är statslösa. Förf. konstaterar därför med tillfredsställelse, att nationalitetsprincipen i Sverige — ej minst genom 1964 års provisoriska lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall— successivt övergivits, men saknar med rätta en mera generell och definitiv lösning av problemet.
    Sedan skriften utgivits, har en sådan lösning nu presenterats på vissa för personalstatutets tillämpning centrala områden, nämligen i Familjerättskommitténs betänkande "Internationell äktenskaps- och arvsrätt" (SOU 1969:60). De lagförslag, som däri framlagts, motsvarar i huvudsak Poskas önskemål om domicilprincipens tillämpning på politiska flyktingar i allmänhet, men är dock av ovan antydda skäl såtillvida mera restriktiva, som det —i motsats till vad som föreslås gälla för statslös person och med avvikelse från art. 12 mom. 1 i 1951 års Genèvekonvention ang. flyktingars rättsliga ställning, mot vilken bestämmelse Sverige reserverat sig — kräves verkligt hemvist i internationellrättslig mening. En okvalificerad vistelse skall alltså ej vara tillfyllest. Politisk flykting, som inte är statslös, skall sålunda inte utan vidare likställas med medborgare i den stat där han vanligen vistas, förrän bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande och förhållandena sålunda hunnit stabilisera sig. Denna inskränkning underlättar bedömningen samtidigt som flyktingen beredes rådrum att orientera sig om rättsförhållandena i asyllandet och genom äktenskapsförord, testamente och eljest gardera sig mot sådana konsekvenser av en blivande statutväxling, vilka han ej önskar.
    Ett undantag har dock för både statslösa och politiska flyktingar föreslagits i fråga om makars egendomsordning i det att statutväxling till hemvistlandets lag skall inträda först när makarna blir medborgare i detta land, då det ansetts alltför betänkligt att rubba en mellan makar bestående ordning enbart av den anledningen att de ändrat sitt hemvist.
    Liksom sjukdomar främjar medicinens framsteg, bidrar rättsliga anomalier till juridikens utveckling. Som förf. träffande säger, har flyktingarna— låt vara ofrivilligt — påverkat rättsutvecklingen även i avseenden som berör ej enbart dem själva. Så har främst skett genom att sympatierna för en mera vidsträckt tillämpning av domicilprincipen inom svensk internationell privaträtt avsevärt ökat, även om medborgarskapet som anknytningsfaktum för lagvalet i personrättsliga förhållanden enligt Familjerättskommitténs mening i vissa hänseenden alltjämt kan anses förtjäna företräde och därför ej bör helt avskaffas.
Josef Fischler