Rättegångsgudstjänsterna
Vid flertalet svenska domstolar torde rättegångsgudstjänsterna vara det enda som finns kvar av seder och bruk vilka i forna dagar gav en folklig och festlig inramning av rättegångsförhandlingarna.
Det äldsta stadgandet om rättegångsgudstjänster finns i 1686 års kyrkolag, men man har anledning tro att det inte var någon nyhet som då infördes, snarare torde det vara ett inlemmande i lag av en redan förekommande sedvänja. Denna kan ha haft sina rötter ända tillbaka till heden tid, i bygdeskildringar finns utpekade platser, där »tingsblot» säges ha förekommit. Från den katolska tiden finns uppgifter om hurusom tingsmenigheten hörde mässan i den tingsplatsen närliggande kyrkan, innan den slöt upp vid tinget.
I kyrkolagen fastställdes att gudstjänster skulle hållas med häradsrätter, lagmansrätter, rådhusrätter och hovrätter när vederbörande domstol påbörjade ny session. Eftersom varje ting med häradsrätterna (och lagmansrätterna) ansågs vara en avslutad session, betydde det att varje ting inleddes med gudstjänst. Först år 1872 förordnade K.M:t att gudstjänst vid underdomstolarna på landet endast behövde hållas en gång om året, nämligen vid »det lagtima ting som först på året infaller innan rätten sig till domsäte träder».
Vid rådhusrätterna har det däremot aldrig varit fråga om mer än en gudstjänst per år, vilket motiverats med att »städernas domstolar sitta året om», dvs. hela året utgör en enda sammanhängande arbetsperiod.
Hovrätterna samlades ursprungligen till gudstjänst vid varje »sessions» början, vilket i praktiken betydde en »vårpredikan» omkring den 14 januari och en »höstpredikan» omkring den 14 oktober. Hovrätterna hade nämligen sin arbetsordning indelad i två sessioner, åtskilda av ett längre uppehåll på sommaren och ett kortare på vintern. Denna ordning kvarstod till 1909 då K.M:t skrev till kyrkomötet och påpekade att »någon giltig grund varför vid hovrätt i motsats till vid underrätt gudstjänst skall förrättas två gånger om året lärer näppeligen kunna påvisas». Följande år föreskrevs att gudstjänst vid hovrätt endast skall förekomma vid vårsessionens början.
När Högsta domstolen inrättades 1789 glömde man helt enkelt bort att föreskriva särskild gudstjänst för dess ledamöter. Den saken har emellertid senare ordnats så att Högsta domstolens ledamöter får personliga inbjudningar till den predikan som föregår riksdagens högtidliga öppnande. Traditionen bjuder att Högsta domstolen vid detta tillfälle representeras av »en fullsutten avdelning» eller motsvarande antal justitieråd.
Frågan huruvida på landsbygden prästen skulle komma till tinget eller rätten komma till kyrkan har genom tiderna varit ett tvisteämne. I kyrkolagen stod angivet att gudstjänsten skulle hållas i kyrkan eller »då hon avlägsen är» på själva tingsstaden. I december 1697 blev den 15-årige Karl XII, fem dagar efter sin kröning, ombedd att definiera begreppet »avlägsen». Den unge envåldshärskaren skrev att med avlägsen menas över »en fjärdings väg». Vartill kungen ytterligare skrev »och bör domaren själv
som nämnden densamma från begynnelsen till ändan bevista». Ända till 1941 har de kungsorden varit laga föreskrift, trots det att man flera gånger såväl i kyrkomötet som i riksdagen motionerat om ändringar. År 1736 begärde man från kyrkligt håll att avståndet skulle ökas till »en halvmil»och 1863 begärde man i bondeståndet en minskning till »en sextondels mil».
Genom en kungörelse från 1941 får man emellertid numera hålla tingspredikan på tingsstället oberoende av avståndet till kyrkan, dock endast »där domkapitlet på framställning av domhavanden det medger».
Orsaken till denna reform var bränslesituationen under andra världskriget. Enligt föredragande statsråd var det »mindre lämpligt att en kyrka skall behöva uppvärmas endast för hållande av tingspredikan». Detta som tillfälligt avsedda undantag är ännu gällande. Dessutom händer det väl aldrig längre att någon domhavande bryr sig om att anhålla om att få hatingspredikan på tingssalen. Det har man aldrig frågat om, säger man på flera domkapitel där förf. gjort förfrågan.
Ännu i dag gäller också ett kungabrev från 1835, enligt vilket varje häradshövding har att årligen hos sin hovrätt anmäla att han bevistat tingspredikan i sin domsaga och denna anmälan skall bestyrkas av två nämndemän.
Bakom detta kungabrev låg klagomål över det ringa intresse man från domarekårens sida visade de tingspredikningar som hölls i kyrkorna. Lagmän och häradshövdingar svarade med klagomål över demonstrativt långa predikningar som kunde vara både två och tre timmar. En häradshövding lär — uppgiften har dock icke bekräftats och icke heller hur det gick —ha anmält en präst för vållande till annans död genom att predika så länge att en äldre nämndeman förkylde sig till döds i en alltför kall kyrka. I början av 1800-talet blev det vanligt att domhavanden nöjde sig med att skicka »befullmäktigat ombud» till kyrkan för att representera honom vid tingspredikningarna. Det var denna sed, som utlöste den kungl. kungörelsen från 1835.
Ytterligare ett spänningsförhållande mellan domare och präster kan nämnas. I lag var såväl domare som präst ålagd vitesplikt om de inte i tid infann sig i kyrkan. För prästen var tiden fastställd till kl. 9.00 på morgonen medan domaren fick böta om han kom senare än kl. 12.00 på dagen. Denna fråga togs upp vid riksdagen 1847 genom en i prästeståndet väckt motion om »fastare tider för tingens hållande». Motionen föranledde emellertid ingen annan åtgärd än att man uttalade en förhoppning om bättre samarbete.
Rådhusrätternas och hovrätternas gudstjänster hölls ursprungligen alltid i »stadens huvudkyrka», dock att beträffande Svea hovrätt Slottskapellet fått räknas som »huvudkyrka». Även här har en del uppmjukningar skett.
Det kan också nämnas att präster blivit åtalade för att de i sina predikningar uttalat sig kränkande om domstolarnas sätt att fullgöra rättsskipningen. Veterligen har endast ett sådant åtal lett till fällande dom, nämligen i Norrköping, där 1751 en ung vicepastor anklagades för att i sin magistratspredikan ha använt »otjänligt, oanständigt och anstötligt talesätt». Han dömdes av stadens dåvarande kämnersrätt till 10 daler silvermynt iböter. Domen överklagades i Göta hovrätt, där målet emellertid efter ingripande av domkapitlet »försvann»!
Senare har det berättats om en tingspredikan i en domsaga under hovrätten i Kristianstad (där hovrätten över Skåne och Blekinge då låg) att prästen låtit påskina att rättens ledamöter inte varit helt oemottagliga för mutor. Under utredningen infordrades hans manuskript, vilket icke befanns innehålla de nämnda beskyllningarna. Prästen medgav att han »kanske tillagt någonting utanför konceptet» men kunde inte komma ihåg hur han format orden. Ingen av gudstjänstdeltagarna kunde heller komma ihåg vad som sagts, bara att något sagts. Men predikan hade då varat i något över en timme och samtliga i kyrkan hade »mer eller mindre slumrande blivit». Någon bevisning kunde icke presteras och ärendet avskrevs.
Under de allra senaste åren har emellertid tingspredikningarna ute i ett flertal domsagor fått en viss ny betydelse. Man har nämligen börjat hålla dem i varierande kyrkor ute i de vidgade domsagorna. Hela rätten och kanslipersonalen åker med i abonnerade bussar. Efter tingspredikan i kyrkan ordnar tingsbyggnadsskyldiga en liten festlig tillställning i exempelvis en hembygdsgård, där häradshövdingen eller någon annan för den inbjudna befolkningen från bygden berättar om domstolens verksamhet och så avslutas detta med det första tinget för året, där man försöker att få föredragningslistan att upptaga något mål som inte är av alltför »svår» beskaffenhet.1 Eric Stapelberg