Strömholm och rättssociologin
När Vilhelm Aubert i februari i år var i Sverige på en föreläsningsturné talade han om att det fanns två typer av rättssociologi: juristernas rättssociologi och sociologernas. Den förra kan härledas ur juristernas (praktikers och teoretikers) yrkesmässiga behov och problemställningar. Här gäller det att klarlägga sådana faktiska förhållanden på skilda samhällsområden som de rättsliga beslutsfattarna måste ta hänsyn till, effekten av lagstiftning och andra åtgärder m. m. Det är alltså fråga om en teknik, en hjälpvetenskap som skall göra det möjligt för eliterna och beslutsfattarna att trycka på de rätta knapparna och medverka till att rätten blir ett smidigare instrument för social kontroll och konfliktlösning. Sociologernas rättssociologi har inte mycket gemensamt med en sådan problemuppfattning.
Med sin uppsats "Något om sociologins betydelse för juridiken" (SvJT 1970 s. 97 ff) sällar sig Stig Strömholm till raden av svenska rättsvetenskapsmän som uppfattar rättssociologin på det juridiskt-praktiska sättet. Att det skulle finnas ett för den juridiska verksamhetens utformning viktigt kunskapsintresse som inte på angivet sätt är rent tekniskt antyds aldrig av Strömholm. Hans uppsats präglas av ensidighet och bristande förståelse för relationerna juridik—samhällsvetenskap. Det talas mycket om att man bör eftersträva att överbrygga klyftan mellan rätts- och samhällsvetenskaperna. Strömholms artikel har motsatt effekt och förtjänar därför ett bemötande från sådana samhällsvetenskapliga utgångspunkter som författaren uppenbarligen bortser från.
Vad som främst kan invändas mot den bild Strömholm tecknar av juridiken och sociologin är att det med hans synsätt inte blir plats för en rättssociologi som fungerar som ett samhällskritiskt instrument. För Strömholm har sociologin "betydelse" för juridiken i den mån den tekniskt bidrar till att den rättsliga verksamheten kan utövas effektivt. Hela Strömholms perspektiv är sålunda juridikcentrerat. Det möjliggör inte en öppen diskussion och analys av juridikens roll i samhället och har därigenom klara ideologiska implikationer. Enligt min mening är det den sociologi som med egna problemformuleringar utifrån betraktar rättslivet som på längre sikt är av störst betydelse både för juridiken och för samhällsinformationen i allmänhet.
Utan att antyda andra alternativ än "den ofta starkt spekulativa kontinentaleuropeiska sociologin" bestämmer sig Strömholm för att skilja mellan ämnesinnehåll, teori och metod inom sociologin och att endast beakta sociologin som metod. Han tar "den klart empiriska forskning som odlats särskilt i USA" som sin utgångspunkt, konstaterar att man i den nordiska rättssociologiska diskussionen vanligen avser "en empirisk, i stor utsträckning med statistisk metod arbetande samhällsvetenskap" samt finner det som en konsekvens härav berättigat att "använda en företrädare för den empiriska amerikanska sociologien som representant för vetenskapen i stort"(s. 98). Strömholm ansluter sig därmed till en bild av sociologin som i dag
möter stark och berättigad kritik i den vetenskapsteoretiska debatten, särskilt från yngre forskare: en sociologi som i metodiskt hänseende strävar efter att vara en naturvetenskap, som ser sig själv som en värderingsfri vetenskap, som saknar ambitioner att utöva social kritik eller arbeta med politiskt relevanta makroskopiska problemställningar och alternativ, som gärna sysslar med uppgiften att utforska de "riktiga" socialisationssätten och de"adekvata" medlen för social kontroll.
Genom separationen mellan sociologisk teori och metod och inriktningen på sociologins deskriptiva aspekter blir Strömholm ur stånd att uppfatta sociologin som betydelsefull för juridiken i någon annan mening än som hjälpvetenskap. Hans definition av begreppet rättssociologi blir följdriktigt något för en samhällsvetare mycket dubiöst: "Det synes lämpligt att med rättssociologi förstå just tillämpningen av sociologisk metod på rättsliga fenomen och ingenting annat" (s. 105). Som Strömholm påpekar kan varje författare inom förnuftiga gränser råda över sin terminologi. Men är Strömholms terminologi rimlig? Knappast. Vill man tala om samhällsvetenskap går det inte att ta bort teorin och enbart anknyta till metoden, som innebär olika saker för forskare med skilda vetenskapsteoretiska utgångspunkter och politiska värderingar. Om metoden ses som avgörande måste man, som Strömholm inledningsvis — på ett ytligt sätt — gör, gå ett steg längre och förklara vad man menar "den sociologiska metoden" innebär. Strömholm gör detta genom att utgå från amerikanen Robert Bierstedts synsätt, ett synsätt som numera blir föremål för inträngande kritik från många samhällsvetare. Mot bakgrund av hans inledande resonemang innebär Strömholms definition att rättssociologin är den nutida etablerade anglo-amerikanska och skandinaviska sociologins kvantitativa metoder. När Strömholm uttalar sig om vad som menas med sociologi och rättssociologi ger han uttryck åt en rad värderingar som jag och säkert många andra inte delar. En smula medvetenhet härom hade varit på sin plats.
Strömholms empiriska sociologi tar fram vissa fakta men förbigår andra. Den är ofta otillräcklig i en kritisk samhällsvetenskap som t. ex. analyserar social förändring, ideologiska funktioner och relationer mellan fakta och sociala värderingar eller vill studera etablerade institutioner "underifrån"och "utifrån".
Låt oss i stället se på den öppna, ej metodfixerade definition som Åke Malmström ger i sin nybörjarbok i civilrätt. Det är en ganska bra definition, som även antyder rättssociologins kritiska uppgifter och med vars hjälp vi kan se bristerna i Strömholms perspektiv. Enligt Malmström vill rättssociologin undersöka "rättsreglernas sociala, ekonomiska och ideologiska förutsättningar samt deras sociala, ekonomiska och psykologiska verkningar" (Malmström, Civilrätt, 3:e uppl. 1968 s. 29). Per Stjernquist har betecknat dessa ansatser som rättsgenetik resp. rättsoperationism (FT 1958 s. 143). I det förra fallet studeras rättsreglerna som beroende variabler, i det senare som oberoende variabler. Från båda dessa utgångspunkter kan bedrivas såväl en kritisk rättssociologi som en mer teknisk verksamhet i syfte att vidga empiriska beslutsunderlag. För de samhällsvetare som inte nöjer sig med att gå samhälleliga kontrollcentras, juridiska beslutsfattares och rättsvetenskapsmäns ärenden finns det mycket att göra både på det mikroskopiska och det makroskopiska planet. Av störst intresse är kanske dock makronivån. Exempel på viktiga frågeställningar här är:
a) rättssystemets samband med sociala, ekonomiska och politiska förändringsprocesser och maktrelationer;
b) i vad mån samhälleliga maktförhållanden och motsättningar slår igenom i den juridiska tekniken;
c) den rättsliga beslutsprocessens och dess organisatoriska formers ideologiska förutsättningar och konsekvenser;
d) den rättsliga problemlösningsmetodens innebörd och konsekvenser för dem som omfattas av den sociala kontrollen;
e) juristernas och annan rättstillämpande personals rekrytering, värderingar och kunskaper om samhället.
Naturligtvis är det nödvändigt att arbeta med samhällsvetenskaplig metod men problemkomplex av denna karaktär låter sig knappast angripas med Strömholms premisser.
De sociologiska metoder som Strömholm accepterar, liksom den omständigheten att han bortser från sambandet teori-metod, begränsar den typ avforskning som kan utföras. Inom den etablerade sociologin tenderar metoderna att bli avgörande för vilka problem som skall undersökas. Resultaten kan bli rent löjeväckande i sin trivialitet. Men för Strömholm blir problemen än mer begränsade genom att han helt tycks sakna vilja och förmåga att ställa sig utanför juridiken och sin egen vetenskap och kritiskt betrakta de rättsliga fenomenen i ett större perspektiv. Strömholm förefaller betrakta rättsvetenskapen, de rättsliga organen och den juridiska tekniken som något exklusivt, något som juristerna själva bäst förstår att behandla. Han synes helt främmande för att den politiskt medvetna, kritiska samhällsvetenskapen skulle ha några möjligheter att påverka den juridiska verksamheten. Strömholm kommer säkert att kunna få tag i sociologer och andra samhällsforskare villiga att — mot rimlig ersättning — agera hjälpgummor i juristernas upphöjda verksamhet. Jag hoppas emellertid att en någorlunda fristående rättssociologisk forskning skall kunna utvecklas i kölvattnet av det nytänkande och den debatt som man på senare år finner inom samhällsvetenskaperna.
Ensidigheten i Strömholms långa framställning är påtaglig och kan inte här systematiskt belysas i de enskildheter som tas upp till behandling. Jag skall bara ge ett exempel på hans problemuppfattning och visa på ett alternativ till den. Det gäller hans resonemang om sociologins betydelse för lagstiftningen.
Enligt Strömholm är det främst på två punkter sociologin kan lämna sitt"bidrag" till lagstiftningsverksamheten, nämligen "dels genom att upplysa om hur det faktiskt förhåller sig på det livsområde en lag avses reglera, dels genom att generellt eller mer konkret belysa lagstiftningens verkningar" (s. 108). Sociologin tas sålunda här — liksom i uppsatsen i övrigt — i anspråk som informationskälla för de maktcentra som genom detta kontrollinstrument önskar reglera mänskligt beteende. På drygt sju sidor driver Strömholm en argumentation som går ut på att denna användning av "de empiriska samhällsvetenskapernas metoder" inte är så självklar och problemfri som ofta antagits. Men han berör inte alls behovet av att från samhällsvetenskapliga utgångspunkter undersöka själva lagstiftningsprocessen och de krafter som där är verksamma. En annan jurist, Lennart Groll, som intresserat sig för förhållandet mellan juridik och sociologi beskriver uppgifterna så här:
"Därvid får man ställa frågor som t. ex. vem som tar initiativ till lagändringar, vilka personer, grupper och organisationer som övar inflytande under lagstiftningsarbetet, vilka ekonomiska intressen som har betydelse. I vad mån spelar politiska målsättningar och politisk taktik in? Vilken är juristernas roll, i vad mån blir deras synpunkter och värderingar av betydelse? Vilken vikt tillägger man de lagtekniska synpunkter, som juristerna i första hand skall företräda? Vilken hänsyn tas till lagrådets yttranden i fråga om lagförslag som underställs dess prövning." (FT 1968 s. 133.)
Här kommer man in på makrosociologiska frågeställningar av stor betydelse, en kritisk granskning av begreppet lagstiftaren. Huvudfrågan gäller vilka som i realiteten skapar rättsreglerna i landet och deras relationer till allmänheten, samhällsgrupper, ekonomiska och politiska maktcentra m. m. Strömholm kanske menar att det i sådana studier inte blir fråga om en sociologi som i hans mening har "betydelse för juridiken" och att de metodiska svårigheterna — som otvivelaktigt finns — är oöverstigliga. Det skulle inte förvåna mig. Det är emellertid symptomatiskt att han inte alls tar upp denna problematik.
Strömholm talar om "den hävdvunna lagstiftningstekniken" som söker avhjälpa bristen på empirisk information genom utredningar, experter och remissförfarande. Den för honom värderingsfria sociologin kan komma "lagstiftaren" till pass som komplement då så erfordras på grund av "dessa informationskällors särart och verkningsmöjligheter". Sociologin behöver inte anlitas då på ifrågavarande livsområde organisationsgraden är hög, t. ex. på arbetsrättens område, därför att den aktuella problematiken — enligt Strömholm — då blir relativt allsidigt belyst. Men hållbarheten i detta påstående är just något som närmare borde undersökas samhällsvetenskapligt. Strömholm tar aningslöst för given en allsidighet som av vissa tecken att döma är diskutabel.
Sammanfattningsvis kan sägas att Strömholms rättssociologi inte är något annat än ett tekniskt redskap med vilket i begränsad omfattning den juridiska verksamheten kan göras effektivare och samhällskontrollen förbättras. Den ger inte utrymme för att utifrån, i ett kritiskt perspektiv och inom ramen för makroskopiska socio-ekonomiska sammanhang analysera rättssystemet, den juridiska professionen och den rättsliga beslutsprocessen. Strömholm och jag har olika uppfattningar om vad som är betydelsefullt = nyttigt för juridiken.
Jag delar Per Olof Boldings uppfattning (i DN 3/4 1970) att en företrädare för ämnet allmän rättslära borde se det som en viktig uppgift atttjänstgöra som förbindelselänk mellan de speciella juridiska disciplinerna och samhällsvetenskaperna. Den som kritiseras i sammanhanget är innehavaren av stockholmsprofessuren, Jacob Sundberg, som enligt Bolding slår vakt om murarna runt juridiken och juristens anspråk på att företräda "objektivitet". Jag är rädd att inte heller Strömholm är någon kontaktman i förhållande till samhällsvetenskaperna utan i stället en väktare av juridikens exklusivitet. Strömholm har ju även i annat sammanhang gjort sig känd för sin skeptiska inställning till samhällsvetenskapernas förutsättningar att förändra den juridiska utbildningen och verksamheten. Även i den senaste uppsatsen är han ute för att visa hur begränsad nyttan är av rättssociologin.
Men det är inte bara, som Bolding anser, fråga om att för praktiskt bruk
hämta lärdomar från samhällsvetenskaperna kunskapsmässigt och metodiskt. Skillnaden mellan Bolding och Strömholm är här bara att de har olika uppfattning om hur stora lärdomar som finns att hämta. Det gäller att —åtminstone inom den allmänna rättsläran — förmedla en nyanserad bild av vad sociologi och annan samhällsvetenskap går ut på och att vara öppen för en sociologi som från egna teoretiska förutsättningar utsätter juristerna och den rättsliga verksamheten för kritiska undersökningar.
Det är märkligt att Strömholm i slutet av en uppsats som bara sysslar med sociologin som teknik kommer fram till att det i fråga om sociologins betydelse för den allmänna rättsläran inte finns några problem kvar att behandla. Han anser sig — med oförblommerad självbelåtenhet — ha fyllt de olika våningarna i juridikens hus, en efter en, med de synpunkter på ämnet som det tillkommer den allmänna rättsläran att anlägga och finner ingenting annat återstå än att dra ned sin gardin och blåsa ut sitt ljus. Jag kan inte se annat än att en rad viktiga problem återstår att behandla såväl för Strömholm som för hans ämneskolleger. Framförallt borde de — för att bli i stånd till detta — tillägna sig en annan attityd till det samhällsvetenskapliga arbetet. Strömholm borde snarast dra upp gardinen och därtill öppna fönstret på vid gavel. Kanske är det inte för sent för honom att lära sig kommunicera på jämställd fot med samhällsvetarna och orientera sig om de alternativa synsätt som finns på deras område.
Staffan Rylander