Etologi och juridik
Till dr jur. Erik Sandblads artikel i det mycket intressanta ämnet "Etologi och juridik" i SvJT 1970 s. 133—135 må anmärkas:
    I. Även Hägerström räknade med social instinkt som en viktig förutsättning för rättsordningens upprätthållande (se t. ex. SvJT 1939 s. 211).
    II. Sandblads slutreflexion är, att människorna i motsats till hjortar och andra med farliga vapen utrustade djur övervunnit den av naturen givna hämning, som hindrar dem från att döda artfränder. Enligt Lorenz ("Aggression", PAN/Norstedts 1969 s. 198 f) är emellertid det olyckliga just att människan aldrig utbildat en sådan stark speciell hämning; att hon har många andra sociala instinkter och hämningar är inte tillräckligt. Hon har i stället fått — väl i mycket med hjälp av religiösa och rättsliga föreställningar — bygga upp vad Lorenz kallar en ansvarsmoral, som dock ej är lika pålitlig som den speciella hämningen utan ofta bryter samman. Lorenz anser det med hänsyn till instinkternas karakteristiska spontanitet utsiktslöst att avskärma människorna från alla situationer, som framkallar ett aggressivt beteende, och att försöka kontrollera aggressionen genom att förbjuda den med ett moraliskt veto (a. a. s. 227). Han diskuterar i stället i bokens slutkapitel — förutom aggressivitetshämning genom befrämjande av personlig bekantskap och vänskap mellan medlemmar av olika ideologier och nationer — sätt att omorientera, sublimera, kanalisera och kulturellt ritualisera aggressiviteten.
Per Ryding

 

Min slutreflexion avser en tidigare period i människans historia än den Lorenz åsyftar. Jag har utgått från att människan allra först var ett djur och har gissat att hon då hade samma hämning som t. ex. hjorten, när det gällde den egna arten. Mycket förefaller mig tyda härpå. Om hämningen alltså funnits, har den emellertid övervunnits, och det är denna utveckling som skildras i Genesis. Såväl Hägerström som Lorenz behandlar människan i den olyckliga situation, vari hon därefter befunnit sig.
Erik Sandblad