Något om beivrandet av gäldenärsbrott särskilt vid fattigkonkurser
Vid ett anförande inför Svenska Kriminalistföreningen den 17 april 1969 tog riksåklagare Holger Romander bl. a. upp frågan om en revidering av 11 kap. BrB. Vid en sådan revidering torde det vara lämpligt att också rikta blicken mot samspelet mellan konkurslagen och detta kapitel. Enligt min mening finns det anledning att överväga åtgärder i detta avseende med syfte att stärka enhetligheten i rättstillämpningen.
De flesta gäldenärsbrotten hänger intimt samman med konkurstillstånd för gäldenären. Beivrandet av gäldenärsbrott initieras också vanligen genom konkursförfarandet. Angivelse direkt från borgenär är tämligen sällsynt, bl. a. beroende på att en borgenär vanligen inte har något att vinna på att ange gäldenären. Om borgenären själv är företagare skriver han normalt ner osäkra fordringar i ett tidigt skede, varför intresset för gäldenärens förhållanden kan ha krympt till ett minimum vid dennes konkurs. Lägger man härtill det faktum att gäldenärsbrotten ofta består i komplicerade transaktioner inom gäldenärens egen förmögenhetssfär, vilka transaktioner svårligen kan överblickas utan omfattande utredning av bl. a. gäldenärens bokföring, förstår man att det är sällsynt att gäldenärsbrott kommer till åklagarens kännedom genom anmälan från borgenär.
Den förvaltare, som konkursdomaren förordnar i s. k. stora konkurser, har däremot goda möjligheter att överblicka gäldenärens transaktioner. Han har också enligt 55 § konkurslagen skyldighet att i särskild berättelse angiva, dels orsakerna till gäldenärens obestånd (i den mån de kunnat utredas), dels huruvida skälig anledning finnes till antagande att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande gentemot sina borgenärer. Med detta stadgande korresponderar 218 § konkurslagen, vari föreskrives att konkursdomaren skall underrätta allmänne åklagaren i orten, för det fall sådan misstanke angives av förvaltare i berättelse enligt 55 §. Detta är den väg på vilken gäldenärsbrotten vanligen kommer till åklagarens kännedom. Regelmässigt resulterar också en anmärkning från förvaltaren i åtal mot gäldenären.
I många konkurser tillsättes emellertid inte någon förvaltare. De flesta konkurser torde nämligen handläggas enligt 185 § konkurslagen, som s. k. fattigkonkurser. I 185 § föreskrives visserligen att konkursdomaren, om det prövas erforderligt, skall förordna god man att taga vård om boet, men i den gode mannens skyldigheter ingår inte att yttra sig om eventuellt brottsligt förfarande från gäldenärens sida. Konkurslagen upptager inte heller någon skyldighet för konkursdomaren att vidarebefordra eventuell anmärkning från gode mannen till åklagaren.
Alla konkurser kommer visserligen till åklagarens kännedom genom den anmälan, som konkursdomaren enligt 21 § konkurslagen efter varje konkursbeslut skall avgiva, men denna anmälan innebär knappast något incitament till undersökning från åklagarens sida. När denna anmälan avgives föreligger nämligen inte någon utredning om gäldenärens transaktioner utan endast ett konstaterande av konkursdomaren att gäldenären är på obestånd.
Bortsett från eventuella lokala överenskommelser mellan åklagaren och konkursdomaren eller kronofogden om anmälan i misstänkta fall kan det sålunda antagas att en fattigkonkurs vanligen inte blir föremål för utredning från åklagarens sida. Återstår att konstatera vad detta kan innebära i praktiken. Detta är beroende av dels hur många fattigkonkurserna är, dels hur vanligt det är att gäldenärsbrott förekommer i samband med fattigkonkurser.
En undersökning av vid rådhusrätten i Malmö avslutade konkurser under åren 1967—1969 visade en klar majoritet för fattigkonkurserna.
År Avslutade konkurser Därav fattigkonkurser 1967 114 87 (76,3 %) 1968 171 142 (83,0 %) 1969 173 121 (69,9 %)
Den andra frågan, hur många fattigkonkurser, som innefattar gäldenärsbrott, går det givetvis inte att svara direkt på. Enligt min mening finns det emellertid inte något bärande skäl för att antaga att gäldenärsbrott typiskt sett hör ihop med stora konkurser. Tvärtom torde väl det faktum att tillgångarna är små i många fall snarare indicera gäldenärsbrott. Att konkursen handlägges enligt 185 § konkurslagen betyder nämligen inte att skulderna också är små. Tillgångar och skulder i de undersökta fattigkonkurserna var:
År Tillgångar Skulder 1967 99 086:92 4 343 928:871968 191 582:93 8 209 081:211969 310 421:82 7 425 197:51
Den genomsnittliga fattigkonkursen under dessa år hade sålunda ungefär 2 000 kr. i tillgångar och 50 000—60 000 kr. i skulder. I vissa fall räckte tillgångarna inte till stämpelavgiften, under det att skulderna uppgick till sexsiffriga belopp.
Det bör enligt min mening vara rimligt att såsom arbetshypotes antaga att gäldenärsbrott vid fattigkonkurser inte är avsevärt ovanligare än gäldenärsbrott vid stora konkurser. Hur vanliga är de då vid stora konkurser? En undersökning av antalet till åklagaren vidarebefordrade anmälningar från förvaltare i stora konkurser vid Malmö rådhusrätt gav följande resultat: Av de 27 under 1967 avslutade stora konkurserna anmäldes 11 tillåklagaren. 1968 avslutades 29 och anmäldes 13. 1969 avslutades 50 med 55 §-berättelse (2 innehöll ingen anteckning om sådan berättelse) och anmäldes 28 till åklagaren. Vid undersökningens slutförande fanns bland de icke avslutade stora konkurserna anteckning om 55 §-berättelse i 52 fall.
Av dessa hade 31 anmälts till åklagaren. Siffrorna i procent blir: 1967: 40,8 %, 1968: 44,8 %, 1969: 56,0 %. (För de icke avslutade konkurserna: 59,6 %.) Med stöd av arbetshypotesen kan vi antaga att i ungefär 40 % av fattigkonkurserna förekommer gäldenärsbrott. 140 av de 350 fattigkonkurser, som 1967—1969 avslutats vid rådhusrätten i Malmö, borde sålunda innefatta gäldenärsbrott av något slag.
För att söka verifiera hypotesen studerade jag bouppteckningarna i ett hundratal fattigkonkursakter. Härvid fann jag att gäldenärsbrott på skäligen starka grunder kunde misstänkas i ett trettiotal fall. Detta alltså enbart på grundval av de ofta mycket knapphändiga bouppteckningarna. Av praktiska skäl var det omöjligt att företaga mera ingående undersökningar, men det är min övertygelse att, om så skett, siffran för misstänkta fall blivit avsevärt högre.
Även om man inte kan anse de siffror som kommit fram vid ovan redovisade undersökning normerande, kan man slå fast, att många fall av gäldenärsbrott, just beroende på den summariska behandlingen av fattigkonkurser, undgår beivrande — ett förhållande som måste betecknas som högst otillfredsställande. I en artikel av länsåklagare Klas Lithner uttalas också den misstanken, att bakom fattigkonkurser ofta döljer sig gäldenärsbrott, vilka icke blir beivrade (Företagsekonomi, Bokföraren/Revisorn, nr 6, juni 1968 s. 268 f).1
De lege ferenda synes det möjligt att åstadkomma en mera enhetlig rättstillämpning genom att föreskriva skyldighet för gode mannen vid fattigkonkurs att även uttala sig om eventuell misstanke om brottsligt förfarande från gäldenärens sida (jfr Lithner i ovan angivna artikel). Till 218 § konkurslagen skulle kunna fogas ett stadgande om skyldighet för konkursdomaren att vidarebefordra en av gode mannen gjord anmärkning till åklagaren. En praxis, som finns bl. a. i Malmö sedan årsskiftet 1969/70, innebärande att konkursdomaren översänder alla bouppteckningar i fattigkonkurser till åklagaren, torde redan den ha god verkan.
Sven Cavallin