Lagstiftningsfrågor vid 1970 års riksdags vårsession

 

I nedanstående översikt redovisas de viktigaste av de lagstiftningsfrågor som behandlats under vårsessionen med 1970 års riksdag. Liksom i tidigare redogörelser av samma slag har endast sådana ärenden medtagits, som behandlats av lagutskott och som kan antas särskilt intressera SvJT:s läsekrets.

 

 

F a s t i g h e t s r ä t t  m.  m.  Riksdagen har med vissa smärre jämkningar antagit en proposition med förslag till fastighetsbildningslag. En redogörelse för lagrådsremissen i ämnet har tidigare varit införd i denna tidskrift (1968 s. 513). Framställningen begränsas med hänsyn härtill till en kortfattad redogörelse för vad som därefter förekommit i ärendet. För en översiktlig redogörelse för innehållet i den synnerligen omfattande propositionen kan även hänvisas till tredje lagutskottets utlåtande i anledning av densamma (3LU 1970: 35).
    Lagrådet avgav utlåtande i juni 1969 och anförde därvid att det inte funnit skäl att anmärka mot någon av det remitterade förslagets grundläggande principer. Lagrådets erinringar och påpekanden avsåg väsentligen detaljfrågor. Ändringsförslagen syftade främst till att göra bestämmelserna mera överskådliga och lättillgängliga. Lagrådet framlade emellertid också åtskilliga förslag till sakliga ändringar. En del av dessa kan väntas få ganska stor praktisk betydelse. Här kan nämnas förslag om begränsning av kraven på fordringsägares medgivande till fastighetsreglering och om lättnader ifråga om kravet på inteckningshavarens medgivande till sammanläggning.
    Vid den slutliga överarbetningen i departementet godtogs i allt väsentligt vad lagrådet föreslagit i fråga om utformningen av fastighetsbildningslagen. Det kan nämnas att departementschefen vid anmälan av lagrådetsyttrande — närmast med anledning av ett nytt avgörande av högsta domstolen — vidareutvecklat sina redan i lagrådsremissen anförda synpunkter på frågan om bebyggelsefastighets storlek, särskilt vid fastighetsbildning för fritidsändamål.
    De av riksdagen beslutade ändringarna i Kungl. Maj:ts förslag gäller väsentligen spörsmål om beaktande av rättighetshavares intressen vid prövning av frågor om rivning och flyttning av byggnader.
    Förslag till övergångs- och följdlagstiftning kommer att läggas fram senare för behandling i riksdagen under höstsessionen 1970. Avsikten är att fastighetsbildningslagen skall träda i kraft den 1 januari 1972.

 

En ny lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet skall ge möjlighet att

578 Ove Lindhgripa in mot sådana fastighetsägare som mera systematiskt åsidosätter hyresgästernas och samhällets intresse av en rimlig fastighetsskötsel. Enligt lagen skall bostadsfastighet kunna ställas under tvångsförvaltning när ägaren väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter att vidta uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten samt det finns anledning anta att rättelse inte kommer att ske. Beslut om tvångsförvaltning skall meddelas av hyresnämnd på ansökan av hälsovårdsnämnd, länsstyrelse eller hyresgästorganisation. Den som har utsetts till förvaltare skall uppbära hyror och andra intäkter samt betala löpande kostnader för fastigheten. Han får också ombesörja behövliga underhålls- och förbättringsarbeten. Om de löpande intäkterna inte räcker till för att bekosta de arbeten som bör utföras på fastigheten, kan hyresnämnden ge förvaltaren tillstånd att genomföra lämpliga åtgärder och att belåna fastigheten för kostnaderna. Beslut om tvångsförvaltning skall gälla för tre år. Hyresnämnden kan besluta om förlängning med ett år i taget samt om upphörande i förtid. Beslutet om förvaltning gäller även mot ny ägare avfastigheten. Hyresnämndens beslut i frågor om tvångsförvaltning skall kunna överklagas genom besvär till domstol. — I samband med antagandet av tvångsförvaltningslagen har genom ändring i expropriationslagen införts möjlighet att expropriera bostadsfastighet vid föreliggande eller befarad grov vanvård. — Den nya lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1970.

 

Riksdagen har godkänt vissa riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet. Reformen innebär att ADB införs på inskrivningsväsendets område. En redogörelse för inskrivningskommitténs betänkande med förslag därom har tidigare varit införd i denna tidskrift (1969 s. 897). Kommitténs förslag har i stort sett godkänts av Kungl. Maj:t och riksdagen. Framställningen begränsas med hänsyn härtill till en kortfattad redogörelse för riksdagens ställningstagande till vissa viktiga principfrågor. En närmare beskrivning av reformen finns i tredje lagutskottets utlåtande i ämnet (3LU 1970:8).
    Inskrivningskommittén föreslog i sitt betänkande att endast en domstol i varje län skulle vara inskrivningsmyndighet. Riksdagen har i princip godtagit detta s. k. länsalternativ men framhållit vikten av att inskrivningsmyndigheterna icke görs större än som är oundgängligen nödvändigt; möjligheten till en uppdelning på flera inskrivningsmyndigheter i varje län bör tillvaratas i största möjliga utsträckning. Det skall ankomma på Kungl.Maj:t att besluta om verksamhetsområdena för de lokala inskrivningsmyndigheterna.
    Kommitténs förslag om inskrivningsdag varje arbetsdag mötte under remissbehandlingen stark kritik från domstolshåll. Enligt riksdagens mening innebär emellertid ett system med inskrivningsdag varje arbetsdag från datadrifts- och servicesynpunkter sådana uppenbara fördelar att det om möjligt bör genomföras. Det fortsatta utredningsarbetet skall därför bedrivas med utgångspunkt härifrån. Riksdagen har dock framhållit att detta arbete självfallet kan leda till att en modifiering till t. ex. endast två eller tre inskrivningsdagar per vecka blir erforderlig.
    Riksdagen har vidare uttalat att i samband med det fortsatta utredningsarbetet bl. a. bör övervägas spörsmålet om rätt till ersättning av allmänna medel med anledning av felaktigheter vid databehandlingen.

Lagstiftningsfrågor vid 1970 års riksdags vårsession 579    Den beslutade reformen skall föregås av en försöksverksamhet, vilken integreras med de av Centralnämnden för fastighetsdata (CFD) bedrivna försöken inför omläggningen av fastighetsregistret till ADB. Verksamheten beräknas komma i gång under hösten 1970 inom Uppsala län. En utvärdering av erfarenheterna från databehandlingen av inskrivningsärenden kommer att äga rum under 1971 med sikte på ett ikraftträdande av den nya ordningen 1972. Systemomläggningen planeras ske län efter län i så nära anslutning som möjligt till motsvarande omläggning av fastighetsregistret. Genomförandet av reformen kommer att ta lång tid och någon tidsplan har inte nu kunnat fastställas.

 

Lagen om vissa gemensamhetsanläggningar har av vårriksdagen gjorts tilllämplig också på sådana företrädesvis mindre anläggningar för vattenförsörjning eller avlopp, som inte omfattas av bestämmelserna i lagstiftningenom allmänna vatten- och avloppsanläggningar. De nya bestämmelserna öppnar också möjlighet att till gemensamhetsanläggning ansluta byggnad eller annan anläggning som ej tillhör markens ägare. Vissa följdändringar har samtidigt gjorts i vattenlagen, nämligen i de delar som behandlar avloppsledning och vissa åtgärder för att motverka vattenförorening. Ändringarna går ut på att de bestämmelser som avser två eller flera fastigheter tas bort. I ett avseende kommer emellertid samverkan mellan två eller flera fastigheter att regleras enligt vattenlagen. Det avser bestämmelserna om ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark.

 

Vårriksdagen har vidare antagit förslag till en ny lag om allmänna vatten och avloppsanläggningar. I likhet med den tidigare lagen från år 1955 grundar sig den nya lagen på offentligrättsliga regler. I fråga om taxa och avgifter innebär den att huvudmannen är skyldig att antaga en taxa som anger vilka avgifter som skall utgå för anläggningens brukande. Visst utrymme ges för avtal mellan huvudman för va-anläggning och anläggningens brukare. Avtal kan träffas om sådan va-fråga som inte regleras genom de allmänna bestämmelser eller den taxa som huvudmannen har antagit. — Installationsbestämmelser, d. v. s. tekniska föreskrifter om hur va-installationer och däri ingående ledningar skall vara beskaffade och utförda, meddelas f. n. av de flesta huvudmän. Enligt den nya lagen skall statens planverk meddela bestämmelser för va-installationer enligt samma regler som gäller i fråga om byggnadsbestämmelser.
    Samtidigt med att riksdagen antog förslaget till ny va-lag lämnade riksdagen utan erinran ett förslag om ändring i byggnadsstadgan. För byggnadsarbete skall enligt byggnadsstadgan i allmänhet finnas en ansvarig, av byggnadsnämnden godkänd arbetsledare. Genom ändringen i stadgan får också statens planverk befogenhet att pröva sådan arbetsledares kompetens. Ändringen, som medför att kompetensprövningen kan ske centralt med giltighet för hela landet, syftar främst till att främja ett industrialiserat byggande.— I byggnadsstadgan har också gjorts vissa ändringar som konsekvens av den nya lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Ändringarna innebär väsentligen att kravet på byggnadslov utvidgas i fråga om vatten och avloppsinstallationer.
    Liksom beträffande va-installationsbestämmelser förekommer i stor omfattning lokala föreskrifter, meddelade av huvudman, om installatörsrättig-

580 Ove Lindhheter och förbud för annan än auktoriserad installatör att utföra installationsarbeten. Den nyssnämnda ändringen av reglerna angående byggnadslov får till resultat att bestämmelserna i byggnadsstadgan om ansvarig arbetsledare blir tillämpliga på alla va-installationsarbeten av större betydelse. Härigenom fås en tillräcklig garanti för ett korrekt utfört arbete och det finns då inte längre behov av regler som förbehåller arbetena för i särskild ordning auktoriserade installatörer. I den nya va-lagen föreskrivs därför att huvudmannen inte skall få meddela föreskrift om vem som har rätt att utföra installationsarbete.
    Tvister mellan huvudman och fastighetsägare om va-förhållanden skall prövas av en central nämnd, statens va-nämnd. Talan mot nämndens beslut får fullföljas hos vattenöverdomstolen.
    I detta avsnitt berörda lagar på va-området liksom ändringen i byggnadsstadgan har trätt i kraft den 1 juli 1970.

 

J a k t-  o c h  f i s k e l a g s t i f t n i n g. Genom ändringar år 1968 i brottsbalken moderniserades dess regler om förverkande av egendom på grund av brott. Flera av reglerna fick giltighet även inom specialstraffrätten ochi övrigt blev de normbildande för förverkandelagstiftningen. Avsikten var att de specialstraffrättsliga förverkandereglerna skulle ses över i efterhand. Riksdagen har nu antagit förslag till lag om ändring i lagen om rätt till jakt samt förslag till lag om ändring i lagen om rätt till fiske. Genom ändringarna bringas förverkandereglerna i jaktlagen och fiskerättslagen att överensstämma med motsvarande regler i brottsbalken. Sålunda skall obligatoriskt förverkande inte längre förekomma, utan domstolen skall kunna underlåta förverkande av billighetshänsyn. Värdeförverkande görs alternativt och inte subsidiärt i förhållande till sakförverkande. Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1970.

 

S t r a f f r ä t t  m. m. Riksdagen har godkänt en av FN:s generalförsamling år 1965 antagen konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. I samband därmed har vissa ändringar gjorts i brottsbalken. Sålunda har i bestämmelserna i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp bl. a. företagits den ändringen att spridning även av annat meddelande än sådant som innefattar förtal eller smädelse straffbeläggs, om meddelandets innehåll uttrycker missaktning för folkgrupp av t. ex. viss ras eller hudfärg. Det kan nämnas att första lagutskottet i lagstiftningsärendet underströk att begreppet uttrycka missaktning — som bl. a. av lagrådet ansågs kunna föranleda svårigheter vid avgränsningen av det straffbara området — måste tolkas med viss försiktighet (1LU 1970:41). Vidare har i en ny paragraf, 16 kap. 8 a § BrB, förts in en bestämmelse om ett nytt brott, kallat olaga diskriminering. Bestämmelsen innebär att näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkare i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra straffas för olaga diskriminering. Detsamma gäller också anställd i näringsverksamhet samt anställd i allmän tjänst, vari den anställde har att gå allmänheten till handa. Bestämmelsen omfattar bl. a. hotell- och pensionatsverksamhet, restaurang- och kaférörelse, detaljhandel, kommunikationsmedel samt yrkesmässig försäljning och upplåtelse av fas-

Lagstiftningsfrågor vid 1970 års riksdags vårsession 581tigheter och bostäder. Också diskriminering vid tillträde till allmän sammankomst och offentlig tillställning kan bestraffas.
    Den ovan behandlade ändringen i brottsbalken rörande hets mot folkgrupp träder i kraft då ett motsvarande förslag till ändring i tryckfrihetsförordningens s. k. brottskatalog — vilket förslag riksdagen antagit som vilande — slutligt antagits och erhållit kraft av grundlag. Bestämmelsen om olaga diskriminering har trätt i kraft vid halvårsskiftet.
Riksdagen har vidare bifallit en proposition med ett flertal förslag syftande till en utvidgning av yttrande- och tryckfriheten i vidsträckt bemärkelse. Förslagen har föranlett åtskilliga ändringar i främst tryckfrihetsförordningen och brottsbalken.
    I fråga om pornografiska framställningar innebär den nya lagstiftningen att samhällets ingripanden koncentreras på den alltmera ohämmade spridningen av pornografiska alster till personer som inte önskar få del därav. Sålunda införs i 16 kap. 11 § BrB ett straffsanktionerat förbud mot skyltning eller liknande förfarande beträffande pornografisk bild. För straffbarhet förutsätts att skyltningen sker på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt. Samtidigt införs förbud mot att utan föregående beställning sända annan pornografisk bild med posten eller på annat sätt tillställa någon sådan bild. I övrigt utgår lagstiftningen från att den som vill ta del av pornografi själv bör få bestämma däröver. Bestämmelserna i sistnämnda lagrum och i tryckfrihetsförordningen om sårande av tukt och sedlighet upphävs.
    I övrigt innebär riksdagens beslut i anledning av propositionen väsentligen följande. Vissa yttrandefrihetsbrott som bl. a. aktualiserats i samband med demonstrationer avkriminaliseras. Sålunda blir ringa fall av uppvigling i 16 kap. 5 § BrB straffria och reglerna i 16 kap. 7 § och 19 kap. 10 § BrB om skymfande av svensk eller utländsk flagga eller annan rikssymbolupphävs. Den särskilda regeln i 19 kap. 11 § BrB om möjlighet till straffskärpning vid kränkning av främmande makt ändras så att den inte längre gäller ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket. Ärekränkning av främmande statsöverhuvud, som vistas här i landet, och av representant för främmande makt läggs generellt under allmänt åtal. Vidare genomförs viss begränsning i polismyndighets rätt enligt lagen om allmänna sammankomster att upplösa och förbjuda förnyande avt. ex. en demonstration. Slutligen upphävs straffbestämmelsen i 16 kap.9 § BrB om brott mot trosfrid liksom dess motsvarighet i tryckfrihetsförordningen.
    Ändringarna i BrB har, såvitt de avser förgripelse å främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket samt uppvigling, trätt i kraft vid halvårsskiftet. Detsamma gäller den nämnda ändringen i lagen om allmänna sammankomster. Förslaget i propositionen till ändringar i tryckfrihetsförordningen har antagits såsom vilande. De ändringar i BrB, som enligt vad nyss sagts inte trätt i kraft vid halvårsskiftet, träder i kraft när förslaget rörande tryckfrihetsförordningen slutligen antagits och erhållit kraft av grundlag.

 

Med anledning av motionsyrkanden om ändring av 16 kap. 13 § BrB har riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställt om undersökning av möjligheterna att utvidga straffansvaret vid djurplågeri till att avse även vårdslösa handlingar.

582 Ove LindhP r o c e s s r ä t t   m.  m.  Staten skall enligt beslut av vårriksdagen överta lokalhållningen för de allmänna underrätterna den 1 januari 1971, eller samtidigt med att nuvarande häradsrätter och rådhusrätter ersätts av en ny enhetlig underrättsorganisation, där tingsrätter utgör allmänna underrätter såväl på landet som i stad. De närmare villkoren och formerna för övertagandet har reglerats i en särskild lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna. Lagen innehåller skilda lösningar i fråga om lokalhållningen för å ena sidan häradsrätter och å andra sdan rådhusrätter. Beträffande häradsrätterna gäller att staten vid övertagandet av tingshusbyggnadsskyldigheten också övertar tingshusbyggnadsskyldiges samtliga tillgångar och förpliktelser utan att något vederlag utgår för tillgångarna. Den specialkommun, som de tingshusbyggnadsskyldige utgör, upphör därmed. För de speciella fall då tingshusbyggnadsskyldighet fullgörs av primärkommun innebär den nya lagen att staten tillförsäkras nyttjanderätt under tio år till lokaler som primärkommunen upplåter för häradsrätt. För användningen av lokalerna har staten att betala ersättning som svarar mot kommunens kostnader. — Ifråga om rådhusrättsstäderna innebär lagstiftningen att staten får hyresrätt till de lokaler som städerna f. n. upplåter för rådhusrätterna och att städerna betalar bidrag till statens kostnader för lokalhållningen. Bidraget motsvarar nuvarande kostnader för domstolslokalerna under tio år. Hyresrätten skall kunna bestå i tio år med vissa möjligheter till förlängning. Staten skall betala marknadshyra för lokalerna. Om överenskommelse ej träffas rörande hyran, skall den bestämmas av en för hela landet gemensam nämnd, vars tre ledamöter utses av Konungen. — För vissa speciella fall,t. ex. när ett tingshus på statens begäran byggts särskilt stort för att hysa också annan statlig myndighet än domstolen, har förutsatts att de resultat som lagen leder till skall kunna jämkas genom särskilda förhandlingar.

 

Riksdagen har bifallit en proposition med förslag till en ny delgivningslag och till nya delgivningsbestämmelser i rättegångsbalken. Lagstiftningen, som även innefattar ett stort antal följdändringar i olika lagar, innebär att delgivningsförfarandet blir gemensamt för rättegång och förvaltningsförfarande. I den nya delgivningslagen regleras inte när delgivning skall ske utan där ges endast föreskrifter om hur delgivningen skall verkställas i de fall då det i annan författning föreskrivs att delgivning skall äga rum. Som huvudregel har uppställts att delgivning i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet skall ombesörjas av myndigheten. Delgivningen skall i första hand ske genom ordinär delgivning, vilket innebär att handlingen sänds med posten i vanligt brev eller lämnas med bud, varvid i båda fallen delgivningserkännande eller mottagningsbevis begärs. I andra hand får myndigheten — dock med begränsning till vissa särskilt angivna verksamhetsområden — använda en mera kvalificerad delgivningsmetod som benämns särskild postdelgivning. Den motsvarar den postdelgivning som nu förekommer enligt 33 kap. RB och delgivningskungörelsen. Kan delgivning inte ske på något av de sätt som här har beskrivits, skall myndigheten anlita delgivningsformen stämningsmannadelgivning. I vissa fall kan kungörelsedelgivning eller spikning komma i fråga. Lagen innehåller också regler om surrogatdelgivning. Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1971.
Enligt beslut av vårriksdagen kommer ansvaret för det allmänna kriminal-

Lagstiftningsfrågor vid 1970 års riksdags vårsession 583registret att flyttas över från kriminalvårdsstyrelsen till rikspolisstyrelsen. Överflyttningen sker som ett led i uppbyggnaden av rättsväsendets informationssystem och i samband med att kriminalregistret samordnas i tekniskt hänseende med det hos rikspolisstyrelsen förda s. k. personregistret. Samtidigt har beslutats att anteckningar om domar meddelade före år 1945 endast på särskild begäran skall tas med i kriminalregisterutdrag till myndighet. Besluten har föranlett ändringar i kriminalregisterlagen och polisregisterlagen. Ändringarna träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

 

Vårriksdagen har också antagit en lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Enligt lagen, som träder i kraft den 1 januari 1971, skall utlämning kunna ske för verkställighet av beslut enligt de olika ländernas lagstiftning om bl. a. nykterhetsvård, barna- och ungdomsvård och vård av psykiskt sjuka. Avsikten är i första hand att möjliggöra hemsändning av personer som tillfälligt avvikit från annat nordiskt land. Lagstiftningen bygger på det samarbete i fråga om utlämning för verkställighet av beslut på de nämnda områdena som redan nu förekommer, främst med stöd av utlänningslagstiftningen. Utlämning skall kunna ske efter framställning från myndighet i beslutslandet. Framställning skall i första hand prövas av lokal polismyndighet. Det förutsätts att samråd äger rum med andra myndigheter, främst när det gäller utlämning av person med ett framträdande vårdbehov. En erinran om den nya lagen tas in i utlänningslagen.

 

Vidare har antagits en lag om befrielse för utländsk konsul från skyldighet att avlägga vittnesmål m. m. Lagen, som trätt i kraft den 1 juli, innebär väsentligen en anpassning av äldre lagstiftning till numera gällande allmänna folkrättsliga principer på ifrågavarande område.

 

Lagen om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. har förlängts till utgången av juni 1971 och lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål till utgången av juni 1972.

 

En översyn har begärts av reglerna om ersättning till vittnen m. fl. Vidare har riksdagen uttalat sig för att den vid 1969 års höstriksdag begärda översynen av 31 kap. 2 § RB, såvitt avser vittneskostnad som uppstått för frikänd tilltalad, även bör avse de övriga kostnader som avses i paragrafen. Det bör också övervägas om den som blir frikänd skall kunna få ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för skada, som enligt samma lagrum inte under några omständigheter kan utgå av allmänna medel.

 

U t s ö k n i n g s r ä t t.  Med verkan från den 1 juli har införts en lagstiftning som reglerar och begränsar arbetsgivares rätt att kvitta fordran hos arbetstagaren genom avdrag på dennes lön. Med lön jämställs pension som tillkommer förutvarande arbetstagare. De nya bestämmelserna, som intagits i en lag om arbetsgivares kvittningsrätt, innebär att kvittning mot lön i princip får ske bara med arbetstagarens medgivande, s. k. frivillig kvittning. Vissa undantag från denna huvudprincip gäller dock. Arbetsgivaren får sålunda — genom s. k. tvungen kvittning — alltid kvitta med klar och förfallen motfordran, som har uppkommit i samband med tjänsteförhållandet och antingen grundas på avtal, vari överenskommits att fordringen får

584 Ove Lindhkvittas mot lönen, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten. Vidare kan rätt till kvittning i andra fall medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av huvudorganisation. I de undantagsfall, då kvittning äger rum mot arbetstagarens vilja, har arbetstagaren alltid rätt till beneficium. Reglerna härom knyter an till vad som gäller beträffande beneficium vid löneutmätning. Kvittning får sålunda ske bara mot den del av lönen som uppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Innan kvittning får ske, skall arbetsgivaren från utmätningsman inhämta besked om beneficiets storlek. Skatteavdrag samt införsel, som beslutats innan lönefordringen förfallit till betalning, har företräde framför kvittning. Utmätningsfordring har företräde framför frivillig kvittning, medan frågan om konkurrens mellan löneutmätning och tvungen kvittning reglerats på det sätt att borgenär som sökt löneutmätning och borgenär som vill utöva kvittning konkurrerar med lika rätt i lönebelopp som förfaller under den tid förordnandet om löneutmätning avser. Arbetsgivare, som kvittar i strid med lagen, blir i princip skadeståndsskyldig. Tvist om arbetsgivares kvittningsrätt skall prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol. — Den nya lagstiftningen har föranlett en följdändring i sjömanslagen.

 

I m m a t e r i a l r ä t t.  Under vårriksdagen har antagits en ny mönsterskyddslag, som i allt väsentligt överensstämmer med lagar i ämnet som under våren antagits av parlamenten i Danmark och Norge och innevarande år torde komma att antagas av den finska riksdagen. Samtidigt har genomförts vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag. Därjämte har antagits en ny lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar samt vissa av mönsterskyddslagen föranledda följdändringar i brottsbalken, utsökningslagen, sekretesslagen, varumärkeslagen, patentlagen och införsellagen.
    Genom mönsterskyddslagen, som ersätter 1899 års lag i samma ämne, införs ett generellt skydd för såväl prydnadsmönster som nyttomönster inom samtliga industrigrenar. Mönsterrätt förvärvas genom registrering hos patent- och registreringsverket för en tid av fem år med möjlighet till förnyelse för ytterligare två femårsperioder. Registrering av mönster medför ensamrätt för mönsterhavaren att yrkesmässigt utnyttja mönstret. En förutsättning för registrering är att mönstret är nytt och att det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt före ansökningsdagen. Registreringsförfarandet ordnas som ett s. k. förprövningssystem, d. v. s. registreringsmyndigheten skall företa en nyhetsgranskning. Denna kompletteras av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Den nya lagen medger samtidig registrering av varianter av ett och samma mönster. Under vissa förutsättningar kan samregistrering ske av flera olika mönster. Handlingarna i registreringsärende blir i princip offentliga, men handling som visar mönster kan hemlighållas under viss kortare tid. Kostnaderna för registreringsförfarandet skall täckas genom avgifter. Lagen innehåller vissa regler om tvångslicens, bl. a. när allmänt intresse av synnerlig vikt kräver att annan än mönsterhavaren får utnyttja mönstret. Uppsåtligt intrång i mönsterrätt föranleder straffansvar. Skadeståndsskyldighet inträder vid mönsterintrång, även när detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Lagstiftningsfrågor vid 1970 års riksdags vårsession 585    Ändringarna i 1960 års upphovsrättslag innebär att skyddstiden för verk av s. k. brukskonst förlängs till 50 år, räknat från det år då upphovsmannen avled. Kraven på individualitet och konstnärlig gestaltning skärps. Vissa äldre verk åtnjuter oberoende härav skydd under en övergångstid av 10 år.
    Den nya lagen om skydd för vapen m. m. ersätter 1960 års lag i samma ämne samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas emblem och namn respektive internationella atomenergiorganets emblem.
    Lagarna träder i kraft den 1 oktober 1970. Den nya lagstiftningen möjliggör Sveriges tillträde till den s. k. Lissabontexten av 1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd och de materiella bestämmelserna i 1967 års Stockholmstext av konventionen. Konventionerna har i dessa avseenden godkänts av riksdagen.

 

A r b e t s r ä t t.  Riksdagen har antagit en ny allmän arbetstidslag, som ersätter 1930 års lag om arbetstidens begränsning (den s. k. allmänna arbetstidslagen), lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Den nya lagen skall i princip omfatta alla arbetstagare, vilket innebär att lagstiftning om arbetstiden införs som en nyhet för omkring hälften av det totala antalet arbetstagare i landet. Bl. a. kommer statligt arbete, arbete inom sjukvård och socialvård samt kontors- och kansliarbete att föras in under lagstiftningen. Den ordinarie arbetstiden skall enligt huvudregeln i lagen utgöra högst 40 timmar i veckan. Under vissa omständigheter får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt under en period av högst fyra veckor. Liksom enligt gällande lagar skall avsteg kunna göras genom överenskommelse i kollektivavtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Huvudregeln innebär att en generell förkortning av arbetstiden genomförs från 42 1/2 till 40 timmar i veckan. Förkortningen är avsedd att ske i två lika stora etapper den 1 januari 1971 och den 1 januari 1973. Till skillnad från vad som nu gäller föreskriver den nya lagen inte någon begränsning av arbetstiden per dygn. En nyhet i lagen är lagregleringen av jourtid, varmed förstås tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov uppkommer utföra arbete. Maximum för jourtid har satts till 48 timmar under fyra veckor eller 50 timmar per kalendermånad. Reglerna om jourtid är på samma sätt som reglerna om den ordinarie arbetstiden dispositiva. Övertid skall liksom hittills betraktas som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Nuvarande övertidsregler har i huvudsak förts över till den nya lagen. Den allmänna övertiden har dock maximerats till 150 timmar i stället för 200 timmar per år och övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten begränsats till högst 6 i stället för 7 timmar i veckan. Till skillnad från gällande regler har bestämmelserna om den allmänna övertiden gjorts dispositiva. Den nya arbetstidslagen skall träda i kraft den 1 januari 1971. Den särskilda regleringen av nattarbete och söndagsarbete i bagerier och konditorier (den s. k. bagerilagen) skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1971.
    Från den allmänna arbetstidslagens tillämpning undantas, i princip, skeppstjänst samt arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll. Anledning till det förstnämnda undantaget är att arbetsförhållandena inom sjöfartsnäringen ansetts så speciella att behov av särskild lagstiftning alltjämt före-

586 Ove Lindhligger. En ny sjöarbetstidslag kommer att träda i kraft samtidigt med den allmänna arbetstidslagen. Lagen bygger i princip på maximering av den ordinarie arbetstiden till 40 timmar i veckan. Med hänsyn till gällande vaktsystem, som inte ansetts kunna överges, har emellertid den ordinarie arbetstiden inte kunnat minskas för de vaktindelade sjömännen under nuvarande uttag på 56 timmar i veckan eller 112 timmar under en tvåveckorsperiod. Arbetstidsförkortningen får i stället för deras del komma till uttryck genom att de erhåller kompensation, i första hand i form av fritid i hamn, för den del av den ordinarie arbetstiden som överstiger 40 timmar i veckan. Undantaget för hushållsarbete skall ses mot bakgrunden av den nuvarande speciallagstiftningen för hembiträden m. fl. Förslag till ny sådanlagstiftning är att vänta till hösten innevarande år.

 

Statstjänstemannalagen har med verkan från den 1 juli 1970 ändrats så, att även justitieråd, regeringsråd och justitiekanslern kommer att omfattas av lagen. Lagrådet avstyrkte propositionsförslaget i denna del och uttalade, bl. a. med hänvisning till bestämmelserna i 17 och 18 §§ regeringsformen, att det fanns skäl att anse strejk och lockout vara grundlagsstridiga i fråga om justitie- och regeringsråd och att användande av dessa stridsmedel i vart fall föranledde allvarliga betänkligheter. I propositionen framhöll emellertid föredragande statsrådet, vars uppfattning biträddes av riksdagen, att vid förhandlingsrättsreformen 1965 lagen om förenings- och förhandlingsrätt gjordes undantagslöst tillämplig på alla statstjänstemän. Redan nu har således justitie- och regeringsråd förhandlingsrätt, vilket i och för sig medför att stridsåtgärder i händelse av arbetskonflikt kan vidtagas mot dem. — Samtidigt har det i 13 § intagna förbudet för tjänsteman att inneha bisyssla, som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet i tjänsten, ändrats så att man vid bedömningen av bisysslans tillåtlighet fortsättningsvis skall beakta även risken för sådan förtroendeskada som hänför sig till annan tjänsteman vid samma myndighet eller till myndigheten själv.

 

S o c i a l f ö r s ä  k r i n g . Från och med den 1 juli 1970 gäller vidgade möjligheter för äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension i form av folkpension och ATP. Åldersförändringar skall, även om sjukdom i egentlig mening inte föreligger, kunna utgöra grund för förtidspension om tillgång till arbete inte finns som är lämpligt med hänsyn till den försäkrades fysiska och psykiska kondition. Över huvud taget skall större hänsyn än nu tas till svårigheterna att på grund av läget på arbetsmarknaden bereda äldre personer lämpligt arbete. Vidare skall skyldigheten att gå genom omskolning efterges liksom kravet på försök till arbetsplacering. De personer som i främsta rummet kommer att beröras är dels sådana som inte längre orkar med sitt arbete, dels sådana som genom företagsnedläggelse mist sitt arbete. Som äldre skall i princip räknas personer som fyllt 63 år men denna gräns skall betraktas som en riktpunkt till ledning för tillämpningen och undantag skall kunna göras. En viss uppmjukning har vidare genomförts i kraven för rätt till förtidspension oberoende av ålder. Sålunda skall inte endast i orter med odifferentierat näringsliv utan även i orter med differentierat näringsliv hänsyn tas till svårigheterna för medicinskt handikappade att få arbete. Om försök har gjorts med arbetsplacering under en tid av högst ett till två år utan att den handikappade kunnat beredas arbete, skall hans arbetsförmåga betraktas som fiktiv och förtidspension kunna be-

Lagstiftningsfrågor vid 1970 års riksdags vårsession 587viljas honom med bortseende från den kvarvarande arbetsförmågan. En viss uppmjukning har också genomförts av invaliditetsbedömningen beträffande handikappade husmödrar. Ökad hänsyn skall sålunda tas till om och i vad mån en sådan husmoder skulle kunna utföra något förvärvsarbete utom hemmet. De redovisade vidgade möjligheterna till förtidspension har föranlett vissa ändringar i bestämmelserna om förtidspension i lagen om allmän försäkring. I dessa har även den ändringen skett att halv förtidspension skall utgå till den som har sin arbetsförmåga nedsatt med mellan hälften och två tredjedelar. F. n. utgår en tredjedel av hel förtidspension.
    I anslutning till den beslutade skattereformen med övergång till individuell beskattning av arbetsinkomst har vissa ändringar genomförts beträffande beräkningen av folkpensionsavgift. Sådan avgift utgår f. n. med 5 % av den beskattningsbara inkomsten med maximering till 1 500 kronor. Maximibeloppet är lika stort för ensamstående avgiftspliktig som för två samtaxerade makar tillsammans. Som en konsekvens av den individuella beskattningen har den särskilda beräkningsregeln för makar avskaffats. För vardera maken skall alltså fr. o. m. nästa år gälla ett maximibelopp av 1 500 kronor. Av samma anledning har också sjukförsäkringens avgiftsregler ändrats. Ändringen innebär att skyldigheten att erlägga sjukförsäkringsavgift avgörs enbart med hänsyn till den försäkrades egna inkomstförhållanden även då det gäller makar och likställda. Det betyder i praktiken att hemarbetande make utan arbetsinkomst befrias från att erlägga sjukförsäkringsavgift.
    Från den 1 januari 1971 gäller principen om jämställdhet mellan män och kvinnor inom sjukförsäkringen. Den nuvarande hemmafruförsäkringen byggs ut till att omfatta även hemarbetande män och blir alltså en hemmamakeförsäkring. Ändringar har också genomförts i reglerna om barntilllägg till sjukpenning. Jämställdheten har lagtekniskt kommit till uttryck på det sättet att begreppen "kvinnlig försäkrad" och "hon" samt böjningar därav byts ut mot begreppen "försäkrad" och "han" samt böjningar därav.

 

S o c i a l l a g s t i f t n i n g  i  ö v r i g t.  En stadga om enskilda vårdhem har trätt i kraft den 1 juli 1970, varvid stadgan om enskilda sjukhem m. m. upphävts. Den väsentliga nyheten är att samhällets kontroll skall omfatta institutioner, som bereder vård på socialvårdens område, och inte som tidigare enbart inrättningar som bedriver sjukvård. Den som vill driva enskilt vårdhem eller utöva annan yrkesmässig vårdverksamhet skall ha tillstånd av socialstyrelsen. Vid enskilt vårdhem skall finnas föreståndare och läkare.

 

Genom en särskild lag om social centralnämnd m. m. har möjlighet öppnats för de kommuner som så önskar att ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd med en för de tre vårdområdena gemensam nämnd, kallad social centralnämnd. Härigenom kan kommunerna anpassa socialvårdens nämndorganisation till de nya arbetsformer inom socialvården, som innebär att en helhetssyn läggs på den hjälpbehövande och hans situation. Vid riksdagsbehandlingen av frågan aktualiserades genom motioner frågan om expertmedverkan inom barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, framför allt frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnd. Riksdagen beslöt att hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag till ändring av 7 § barnavårdslagen, 5 § lagen om nykterhetsvård och 3 §

588 Ove Lindhlagen om social centralnämnd m. m. av innebörd att rekommendationen om inval av jurist eller läkare i berörda nämnder skulle slopas.

 

Som en följd av förstatligandet av apoteken har riksdagen antagit en lag om detaljhandel med läkemedel, som föreskriver att sådan detaljhandel endast får drivas av staten eller av juridisk person i vilken staten äger ett bestämmande inflytande. Lagen träder i kraft den 1 januari 1971.

 

F a m i l j e s t ö d.  De allmänna barnbidragen höjs från den 1 januari 1971 från 900 till 1 200 kronor per barn och år. Samtidigt höjs bidragsförskotten från 30 till 40 % av basbeloppet (i maj 1970 = 6 300 kronor) för år räknat. Då bidragsförskott utgår i förhållande till båda föräldrarna, höjs förskottet för vardera föräldern från 17 1/2 till 25 % av basbeloppet. Åldersgränsen för rätt till bidragsförskott höjs fr. o. m. nästa år från 16 till 18 år.

 

T r a f i k l a g s t i f t n i n g.   Den 1 januari 1971 träder vissa ändringar i bestämmelserna i vägtrafikförordningen om kontrollbesiktning av fordon i kraft (24 § VTF). Sålunda utsträcks den allmänna skyldigheten att inställa motorfordon och vissa släpvagnar till kontrollbesiktning att gälla fordon som är två år gamla. Vidare skall ambulansfordon och vissa brandfordon inställas till kontrollbesiktning inom sex månader efter närmast föregående besiktning. Bussar som används vid skolskjutsning eller för befordran av barn till eller från barnstuga eller liknande likställs med fordon som används i yrkesmässig trafik för personbefordran och skall således kontrollbesiktigas redan inom ett år efter den första besiktningen. Även vissa andra regler för skolskjutsning kommer att träda i kraft den 1 januari 1971.
    Genom en ny paragraf i VTF, 54 a §, har Kungl. Maj:t bemyndigats att vid behov och under i stadgandet närmare angivna förutsättningar förbjuda trafik med tyngre lastbilar med eller utan tillkopplat fordon. Möjligheten att införa förbud tar främst sikte på större helger, mera trafikbelastade veckoslut under semesterperioder och liknande. Bemyndigandet skall användas endast om de inom branschen vidtagna frivilliga åtgärderna för att begränsa lastbilstrafiken vid veckoslut och större helger ej ger tillfredsställande resultat. Ändringen har trätt i kraft.
    Med anledning av motionsyrkanden om att maximilängden för fordoneller fordonskombinationer måtte sänkas till 18,0 meter (54 § 4 mom.VTF) har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anfört att riksdagen anserdet vara av vikt att erforderligt material insamlas för en förnyad bedömning av frågan om fordonstågens längd både med hänsyn till trafiksäkerhetsriskerna och till de ekonomiska konsekvenserna.

 

Riksdagen har lämnat utan erinran förslag till ändring i sjötrafikförordningen. Genom ändringen, som trätt i kraft, har införts bestämmelser som nära motsvarar dem som gäller för vägtrafikant som haft del i uppkomsten av trafikolycka. Bestämmelserna kompletterar de regler som finns i sjölagen och kommer att få betydelse i första hand för trafiken med fritidsbåtar. Den som med eller utan egen skuld haft del i uppkomsten av sjöolycka får enligt de nya bestämmelserna inte undandra sig att i mån av förmåga medverka till åtgärder som olyckan föranleder. Han får inte heller undandra sig att lämna identitetsuppgifter och upplysningar om händelsen. Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra sådan skyldighet kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Lagstiftningsfrågor vid 1970 års riksdags vårsession 589För att möjliggöra en snabbare handläggning av ärenden om tillsättande av undersökningskommission vid luftfartsolyckor har vissa ändringar vidtagits i luftfartslagen. Ändringarna innebär i sak att chefen för det departement, till vilket ärenden rörande luftfart hör, f. n. kommunikationsdepartementet, har givits den Kungl. Maj:t tidigare förbehållna befogenheten att utse dels särskild undersökningskommission för utredning av luftfartsolycka, dels särskilda ledamöter i haverikommission som i övrigt utses av luftfartsverket.

 

 

N ä r i n g s r ä t t.  Riksdagen har antagit lag om otillbörlig marknadsföring. Syftet med den nya lagen är att, framför allt i konsumenternas intresse, skapa effektiva garantier för att reklam och marknadsföring inte bedrivs med otillbörliga metoder.
    Lagens centrala bestämmelse utgörs av en generalklausul, vilken gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbudet skall i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen gäller särskilda straffbestämmelser rörande vissa speciella marknadsföringsåtgärder. Bestämmelserna avser dels vilseledande reklam, dels vissa slag av s. k. tilläggserbjudanden och rabattmärken.
    Tillämpningen av lagstiftningen anförtros åt särskilda institutioner. Dessa utgörs av ett organ med dömande uppgifter, marknadsrådet, samt en särskild konsumentombudsman. Marknadsrådet skall vara enda instans i ärenden om förbud enligt generalklausulen. Frågor om utdömande av vite skall dock handläggas av allmän domstol. I rådet skall finnas företrädare för näringsidkar- och konsumentintressen. Rådet övertar de uppgifter som nu ankommer på näringsfrihetsrådet. Bestämmelser om marknadsrådet tas upp i lag om marknadsråd m. m. Konsumentombudsmannen skall övervaka marknaden och föra det allmännas talan inför marknadsrådet. Beslutar ombudsmannen i ett visst fall att inte ansöka om förbud hos rådet kan sådan ansökan göras av näringsidkar-, konsument- eller löntagarorganisation eller av enskild näringsidkare. De särskilda straffbestämmelserna skall tillämpas av de allmänna domstolarna. Allmänt åtal får dock väckas bara efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen.
    Samtidigt med införandet av de nya lagar, som angivits i detta avsnitt, genomförs bl. a. en mindre ändring i 9 kap. 8 § brottsbalken (oredligt förfarande). Vidare upphävs den särskilda lagstiftningen om oriktiga geografiska ursprungsbeteckningar.
    De nya regler, som berörts i detta avsnitt, skall träda i kraft den 1 januari 1971.

 

 

Tillståndsprövningen för handel med preventivmedel har slopats från och med den 1 juli 1970. I fortsättningen begränsas sådan handel endast genom krav på att preventivmedel som säljs skall vara godkänt av socialstyrelsen och att försäljningen skall ske under hygieniskt tillfredsställande former. Kringföringshandel med preventivmedel kommer dock att vara underkastad tillståndstvång enligt bestämmelserna i förordningen om tillfällig handel.

 

38—703005. Svensk Juristtidning 1970. Rättsfall

590 Lagstiftningsfrågor vid 1970 års riksdags vårsessionFolkbokföring. Folkbokföringsförordningen har ändrats med verkan från den 1 januari 1971. Ändringen innebär att dödsbevis alltid skall lämnas vid dödsfall och att gravsättning eller eldbegängelse av person som avlidit här i landet inte får ske förrän dödsbevis avlämnats.
    Riksdagen har vidare antagit en lag om allmän folk- och bostadsräkning. Lagen, som avses bli tillämpad första gången vid 1970 års folk- och bostadsräkning, innehåller bl. a. bestämmelser om kommunernas medverkan vid insamling och granskning av de lämnade uppgifterna.
Ove Lindh1