Våldsbrottsligheten1

 

Av byråchefen CECIL HAMMARBERG

 

 

 

 

 

Inledning
Debatten om våldsbrottsligheten ger anledning undersöka om talet om en stigande brottslighet och en utveckling mot allt grövre våldsbrott kan ställas i belysning av den officiella statistiken. Framför allt två uppgiftskällor är för detta ändamål tillgängliga, polisstatistiken och domstols- och åklagarstatistiken (reaktionsstatistiken). Ingendera ger av lätt insedda skäl upplysning om den verkliga brottsligheten. Det är väl bekant att undersökningspopulationen inte är densamma som målpopulationen. I vad mån man av undersökningspopulationen kan sluta sig till målpopulationens storlek och sammansättning samt variationer i tiden är en öppen fråga även om punktvisa undersökningar har företagits på detta område.
    Kriminalstatistiken ger besked om den officiellt registrerade brottsligheten; polisstatistiken om de brott som kommit till polisens kännedom och domstols- och åklagarstatistiken om de för brott dömda och enligt åklagares beslut om åtalsunderlåtelse ej åtalade personerna. Genom polisstatistiken vinns således upplysning också om det stora antalet ej uppklarade brott. Men möjligt kan ju vara — och detta särskilt när det gäller just våldsbrott — att alla sådana inte blir anmälda hos polisen. Olika skäl kan tänkas, som förmår offret att avstå från en polisanmälan.
    Dessvärre är det även av andra skäl en i hög grad vansklig uppgift att söka lägga den officiella kriminalstatistiken till rätta för en sådan studie, som här avses.
    En anledning härtill är att kriminalstatistiken under 1960-talet vid flera tillfällen reviderats och omlagts. Bl. a. är den äldre indelningen i klasser efter brottens art inte gynnsam för en detaljerad studie av deseparata våldsbrotten, särskilt vid regionala fördelningar och åldersfördelningar. Då klassindelningen senare reviderats, har detta haft till följd att man en tid framöver vid bildandet av tidsserier får vidkännas vissa svårigheter att sammanställa homogena brottsklasser. Detta

 

1 I huvudsakliga delar efter föredrag den 13 mars 1970 hos samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.

624 Cecil Hammarberggäller exempelvis fördelningen på åldersklasser av förövarna av våldtäktsbrott och möjligheten att bilda konsistenta klasser av dem som befunnits skyldiga till våld, hot, förgripelse eller missfirmelse av tjänsteman (BrB 17: 1—3, 5).
    Till detta kommer ikraftträdandet den 1 januari 1965 av brottsbalken, som innebar en genomgripande omdaning just av brotten motperson. I fråga om brotten mot staten medförde brottsbalken däremot inte några större förändringar.
    Revisionen av misshandelsbrotten innebar som bekant bl. a. att de så kallade objektiva överskotten slopades och att samtidigt en indelning av misshandelsbrotten i tre grader infördes. Härigenom ersattes den förutvarande graderingen efter den skada, som åstadkommits genom gärningen, med en gradering för vilken det avgörande skall vara ett hänsynstagande till samtliga uppsåtliga omständigheter vid brottet. Även gränsdragningen mellan brottstyperna mord och dråp ändrades och slopandet av de objektiva överskotten har medfört att uppsåtlig misshandel, varav döden följt, ej vidare blir att räkna som dråp, då uppsåt att döda ej förelegat. Detta gör att en klassificering av misshandelsbrotten efter indelningen i brottsgrader inte rätt väl lämpar sig för jämförelser avseende tiden före och efter brottsbalkens ikraftträdande. Vad polisstatistiken angår är för övrigt en sådan brottsklassificering överhuvud ej möjlig att genomföra.
    Såsom härav framgår, lär enda möjligheten att ingående studera våldskriminalitetens utveckling och brottens gravhet vara specialundersökningar baserade på aktmaterialet.
    Till det redan sagda bör fogas, att den på senare tid — åren 1965 och 1968 — genomförda omläggningen av såväl registerunderlaget som rapportsystemet till polisstatistiken har påverkat redovisningen på olika sätt bl. a. såtillvida att rapporteringen framför allt av brott, som framkommit under utredningens gång, fr. o. m. år 1965 blivit fullständigare än tidigare. Av betydelse är detta förhållande särskilt ifråga om vissa brott, t. ex. bedrägeribrotten. Men det kan inte uteslutas att jämförbarheten även i övrigt rönt inflytande av omläggningen.
    Den senaste omläggningen (1968) har samband med de centrala polisregistrens överförande till ADB. Därvid upphörde den direkta rapporteringen till statistiska centralbyrån från polisdistrikten och övertogs av rikspolisstyrelsen, som till ämbetsverket har att på magnetband leverera för polisstatistiken behövliga data. Vissa tekniska och andra svårigheter hos rikspolisstyrelsen i samband med omläggningen har medfört att definitiva siffror till polisstatistiken för år 1968 ännu ej är tillgängliga. För detta år, liksom för år 1969, föreligger således

Våldsbrottsligheten 625endast preliminära siffror, vilka av olika skäl inte är jämförbara, vare sig inbördes eller med siffrorna för tidigare år. Man har således för dessa år ett osäkerhetstillstånd att räkna med, som gör en bedömning av utvecklingen dessa år mycket vansklig.
    Vad domstols- och åklagarstatistiken angår, har också här en omläggning av rapportsystemet skett på senare år, 1968, nämligen såvitt angår åklagares beslut om åtalsunderlåtelse. Denna rapportering har dock i huvudsak kunnat läggas under statistisk kontroll. Åtalsunderlåtelsebeslut är vidare tämligen sällsynt förekommande vid våldsbrotten. Jämförbarheten med tidigare år torde därför här vara väl bibehållen. Man har emellertid att räkna med den balansering av mål hos polisen, som ägde rum år 1965 och som sätter vissa spår i domstols- och åklagarstatistiken, liksom i polisstatistikens uppgifter om antalet uppklarade brott detta år.
    Slutligen måste uppmärksammas att fördelningen i domstols- och åklagarstatistiken av antalet till brott skyldiga personer i fall av olikartad brottskonkurrens i princip skett efter det in concreto svåraste av brotten. En person, som samtidigt dömts exempelvis för ett våldsbrott och ett förmögenhetsbrott, blir därför — om det senare brottet är det grövsta — i statistiken redovisad endast vid förmögenhetsbrottet.
    Redovisningen för ett visst år av de till våldsbrott skyldiga omfattar således inte nödvändigtvis alla de om sådant brott genom dom eller åtalsunderlåtelsebeslut under året övertygade personerna utan endast de av dem, för vilka detta varit huvudbrottet. Än vidare gäller att en person som under ett visst år vid flera tillfällen dömts eller ej åtalats för brott är räknad som en person för varje gång, m. a. o. dubbelräkningar förekommer i statistiken.
    Med dessa reservationer skall i det följande redogörelse lämnas för en på ungdomsrådets uppdrag gjord undersökning rörande våldsbrottsligheten. Resultaten av denna är framlagda i ett trettiotal tabeller och femton diagram. Av utrymmesskäl kan här endast någraav tabellerna presenteras, medan flertalet diagram medtagits.
    Såsom våldsbrott har i undersökningen räknats följande brott: 

1 Mord, dråp och försök till sådant brott, dock inte barnadråp 

  (barnadråp har det dock inte varit möjligt att konsekvent utskilja i samtliga tabeller) 

2 Annan uppsåtlig misshandel 

3 Våldtäkt, våldförande 

4 Rån, grovt rån 

5 Våld, hot, förgripelse och missfirmelse mot tjänsteman 

6 Våldsamt motstånd

626 Cecil Hammarberg    Sådana brott som t. ex. olaga tvång, olaga hot eller ofredande eller våld eller hot mot krigsman faller således utanför undersökningen.
    Vid bildandet av tidsserier har tillsetts att strafflagens motsvarigheter till brottsbalkens ovannämnda våldsbrottsbegrepp så långt det varit möjligt blivit fullständigt medtagna.
    Den ändrade strafflagstiftningen särskilt i fråga om misshandelsbrotten har föranlett vissa problem vid klassificeringen efter brottets art. Det har emellertid ansetts vara anledning att i den del av redogörelsen, som bygger på polisstatistiken, såsom särskilda brottsklasser uppta mord och dråp samt försök därtill. Vidare har trots den bristande jämförbarheten som en särskild klass upptagits strafflagens dråp genom uppsåtlig misshandel och som närmaste motsvarighet härtill polisstatistikens brottsklass misshandel med dödlig utgång. I övrigt har till en grupp sammanförts övriga fall av uppsåtlig misshandel.
    I vad gäller domstols- och åklagarstatistiken samt polisstatistikens regionala fördelningar och redovisning av de uppklarade brotten har en mera summarisk klassindelning av brotten varit nödvändig. Härvid har vissa inadvertenser inte kunnat undvikas vid redovisning av gruppen våld, hot, förgripelse eller missfirmelse mot tjänsteman, vilka gör att full jämförbarhet inte föreligger mellan de olika åren. En närmare redogörelse för dessa brister i redovisningen lämnas i det följande.

 

 

Anmälda brott

 

Hela riket

 

Antalet till polisen anmälda våldsbrott uppgick år 1960 till 12 479 motsvarande 166,8 på 100 000 av medelfolkmängden (se tab. 1). Fram till år 1964 ökade antalet till 14 072 eller med 13 %. På 100 000 av medelfolkmängden räknat motsvarar detta 183,7.
    Förändringen från år 1964 till år 1965 kan inte anges eftersom brottet "missfirmelse av tjänsteman" är medräknat fr. o. m. år 1965 men inte för åren därförut och polisstatistiken inte före detta år anger antalet anmälda sådana brott.
    Från år 1965 till år 1967 ökade antalet våldsbrott från 18 763 till 20 551 eller med ca 10 %. Ökningen har således relativt sett varit ungefär lika stark efter år 1964 som åren 1961—1964. De relativa brottstalen för åren 1965 och 1968 är 242,6 resp. 261,2.
    De preliminära siffrorna för år 1969 — 22 960 resp. 287,7 — antyder fortsatt ökning.

Våldsbrottsligheten 627    Något annat mått än som lämnats här på ökningen av den samlade våldsbrottsligheten kan av nyss angivna skäl inte ges. Man kan emellertid med ganska stor säkerhet uppskatta antalet fall av missfirmelse mot tjänsteman mellan åren 1960—1964 med ledning av uppgifter därom, som finns tillgängliga för åren 1965—1967.
    Med ledning av en sådan uppskattning kan den totala ökningen av våldsbrotten år 1967 i jämförelse med år 1960 beräknas till 59 %.
    En stor del av denna ökning faller på år 1965. Detta år noteras för våldsbrotten en ökning i jämförelse med år 1964 på inte mindre än 29 %. Åtskilliga omständigheter kring förhållandena denna tid —bl. a. omläggningen av polisens rapportsystem och polisväsendets förstatligande med åtföljande organisatoriska förändringar — gör att man är benägen förmoda att denna starka procentuella ökning till en del har sin grund i redovisningstekniska förändringar och således endast till en mindre del är uttryck för en reell förändring av brottsvolymen. För denna uppfattning talar också det förhållandet att ökningen — som i det följande kommer att visas — i huvudsak saknar motsvarighet i domstols- och åklagarstatistikens uppgifter om antalet för våldsbrott dömda och enligt åklagares åtalsunderlåtelsebeslut ej åtalade personer. Mycket talar således för att ökningen av våldsbrotten åren 1960—1967 haft ett jämnare förlopp än den nyss anförda procentuella förändringen utvisar, om man nu ska våga en gissning sannolikt i en takt som motsvarar utvecklingen åren 1961—1964 och 1965—1967.
    Den dominerande brottsgruppen är uppsåtlig misshandel. Dessa brott utgör sammanlagt omkring 66—70 % av de anmälda våldsbrotten.
    Den uppsåtliga misshandeln exkl. fall med dödlig utgång uppgick år 1960 till 8 684 och 1967 till 13 610. Detta motsvarar en ökning med nära 57 %. Också här gäller att man har anledning räkna med att förändringen till en inte ringa del är av redovisningsteknisk natur.De relativa brottstalen är 116,1 resp. 173,0. De preliminära siffrorna (16 381 resp. 205,3) tyder även här på en fortsatt ökning åren 1968 och 1969.
    Huvuddelen av dessa misshandelsbrott är ringa misshandel. Rörande omfattningen av dessa brott finns vissa siffror för åren 1963 och 1964. Av dessa framgår att fallen av misshandel med ringa eller ingen skada var 8 453 år 1963 och 8 902 år 1964 motsvarande i båda fallen omkring 94 % av samtliga fall av uppsåtlig misshandel (exkl. fallen med dödlig utgång). Fr. o. m. år 1965 redovisas de grova fallen separat och i en gemensam klass normalfallen samt fallen av ringa misshandel. De grova fallen motsvarade 8 % åren 1965 och 1966 och ca

Tabell 1. Anmälda våldsbrott efter brottets art, 1960—1969. Hela riket 

Brott

 

 1960 1961 1962
1 Mord, dråp    46 44 47
2 Försök till mord, dråp 87  83 73

3 Misshandel, varav döden följt/med dödlig utgång (inkl. grov misshandel)

27 23  17
4 Annan uppsåtlig misshandel 8 684 8 742 8 718
5 Våldtäkt, våldförande 512 516 516
6 Rån, grovt rån 469 491 556
7 Våld eller hot mot tjänsteman,förgripelse, missfirmelse1 807 843 833
8 Våldsamt motstånd 1 847 1 868 2 020

Summa1 

12 479  12 610 12 780
Summa 1—4 8 844 8 892 8 855
Summa 7, 81 2 654 2 711 2 853
På 100 000 av medelfolkmängden      
1 Mord, dråp 0,6 0,6 0,6
2 Försök till mord, dråp 1,2 1,1 1,0
3 Misshandel, varav döden följt/med dödlig utgång (inkl. grov misshandel) 0,4   0,3 0,2
4 Annan uppsåtlig misshandel 116,1 116,2 115,3
5 Våldtäkt, våldförande 6,8 6,9 6,8
6 Rån, grovt rån 6,3 6,5 7,4
7 Våld eller hot mot tjänsteman,förgripelse, 0missfirmelse1 10,8 11,2 11,0
8 Våldsamt motstånd 24,7 24,8 26,7
Summa1 166,8 167,7 169,0
Summa 1—4 118,2 118,2 117,1
Summa 7, 81  35,5 36,0 37,7

1 För åren 1960—1964 är missfirmelse ej medräknad.

6 % år 1967. Dessa siffror visar att andelen grova fall efter år 1964 utgjort en lika stor eller större andel av samtliga fall av uppsåtlig misshandel som tidigare de grova fallen och normalfallen tillsammantagna. Detta förhållande kan tydas som att utvecklingen under senare år gått mot gravare former av våld.
    Utvecklingen belyses också i diagram 1. Kurvan för misshandelsbrotten inkluderar här fallen med dödlig utgång. Osäkerheten om karaktären av den starka förändringen år 1965 från år 1964 har mar-

 

1963 1964 1965 1966 1967

1968

prel

1969

prel

78 62 87 99 99 57 63
106 84 79 73 73 126 117
23 16 114 97 61 25 29
8 988 9 516 11 689 12 997 13 610 13 931 16 381
516 590 587 660 652 563  603
607 653 963 1 066 1 034 1 077 1 220
869 1 007 2 669 2 719 2 661 2 162 2 596
2 027 2 144 2 575 2 752 2 361 1 729 1 951
13 214 14 072 18 763 20 463 20 551 19 670 22 960
9 195 9 678 11 969 13 266 13 843 14 139 16 590
2 896 3 151 5 244 5 471 5 022 3 891 4 547
             
1,0 0,8 1,1 1,3 1,3 0,7 0,8
1,4 1,1 1,0 0,9 0,9 1,6 1,5
0,3 0,2 1,5 1,2 0,8 0,3 0,4
118,2 124,2 151,1 166,4 173,0 175,9 205,3
6,8 7,7 7,6 8,5 8,3 7,1 7,6
8,0 8,5 12,5 13,7 13,1 13,6 15,3
11,4 13,1 34,5 34,8 33,8 27,3 32,5
26,7 28,1 33,3 35,2 30,0 21,8 24,4
173,8 183,7 242,6 262,1 261,2 248,4 287,7
120,9 126,3 154,8 169,9 175,9 178,6 207,9
38,1 41,2 67,8 70,1 63,8 49,1 57,0

kerats på så sätt att värdena för dessa år förbundits med en streckad linje.
    Fallen av mord och dråp har enligt polisstatistiken år 1967 mer än fördubblats i jämförelse med år 1960. För år 1967 redovisas 99 anmälda fall av mord eller dråp mot 46 år 1960. Fallen av försök till mord eller dråp var 1960—1964 flera än de fullbordade brotten men ligger 1965—1967 på en något lägre nivå. Till antalet är de dessa år färre än de anmälda fullbordade brotten. Också här kan en redo-

630 Cecil HammarbergDiagram 1. Anmälda våldsbrott på 100 000 av medelfolkmängden 1960—1969.Hela riket. Preliminära siffror 1968 och 1969

 

visningsteknisk förändring dölja sig i de anförda siffrorna för försöksbrotten.
    Fallen av våldtäkt och våldförande har ökats från 512 år 1960 till 652 år 1967 eller med inemot 13 %. För rånbrotten noteras en ökning, som motsvarar mer än en fördubbling av antalet sådana brott. Antalet fall av rån och grovt rån var 469 år 1960 och 1 034 år 1967. De relativa brottstalen utgör 6,3 år 1960 och 13,1 år 1967. De preliminära siffrorna för åren 1968 och 1969 tyder på fortsatt stark ökning.
    Fallen av våld eller hot m. m. visar ökning åren 1960 till 1964. Siffrorna för dessa år (807 resp. 1 007) bör för att bli jämförbara med siffran för år 1965 (2 669) ökas med approximativt drygt 400 fall av missfirmelse mot tjänsteman. Med beaktande härav erhålls år 1965 nära nog en fördubbling av antalet år 1964 anmälda sådana brott.Men därefter har dessa brott förhållit sig i huvudsak oförändrade. År 1967 anmäldes således 2 661 fall av våld, hot, förgripelse eller missfirmelse av tjänsteman. För brottsgruppen våldsamt motstånd är ökningen mindre. Siffrorna för denna brottsgrupp är för åren 1960 och 1964 1 847 resp. 2 144. Motsvarande siffror för åren 1965 och

Våldsbrottsligheten 631Diagram 2. Anmälda våldsbrott på 100 000 av medelfolkmängden 1960—1969. Hela riket. Preliminära siffror 1968 och 1969

 

1967 är 2 575 resp. 2 361. En viss nedgång kan således noteras för denna grupp på senare år. Utvecklingen åskådliggörs i diagram 2, där den bristande jämförbarheten mellan åren före och åren från och med 1965 markerats genom att värdena för åren 1964 och 1965 ej förbundits med någon linje.

 

 

Fördelning på storstäder och grupper av kommuner efter invånarantal

 

De tre största städerna svarar för 35—40 % av den totala våldsbrottsvolymen enligt polisstatistiken. Detta innebär, som väntat, att i förhållande till folkmängden våldsbrotten är betydligt mer frekventa i storstäderna än i riket i övrigt (se tab. A). Våldsbrotten är således till mycket stor del en storstadsföreteelse. I Stockholm och Malmö var våldsbrotten åren 1960—1964 omkring två till tre gånger så vanliga som i övriga riket. Malmö har under åren 1960—1964 så gott som genomgående en våldsbrottslighet som i förhållande till folkmängden är lika hög som eller högre än i Stockholm. Därefter är förhållandet det motsatta. Det är väl också klart att den debatt, som förts, framför allt tagit sikte på förhållandena i storstäderna och kanske särskilt i Stockholm. Av denna anledning kan det vara skäl att i det följande något närmare uppmärksamma förhållandena i storstäderna.
    Utvecklingen i storstäderna är såtillvida likartad med den för hela

632 Cecil Hammarbergriket konstaterade som det föreligger ett språng mellan åren 1964 och 1965 av varierande storlek och inte lika påtagligt i Göteborg och Malmö som i Stockholm. I dessa städer och särskilt i Göteborg kan en markerad ökning av våldsbrotten, varav ökningen 1965 endast utgör en fortsättning, konstateras före detta år. Men den för hela riket konstaterade ökningen av våldsbrotten åren 1965—1967 faller praktiskt taget helt på riket utom storstäderna.
    Efter år 1965 visar våldsbrotten i storstäderna liksom i hela riket inte några mera betydande förändringar, men siffrorna ligger — liksom rikssiffrorna — på en högre nivå än åren 1960—1964.
    De preliminära siffrorna för Stockholm för år 1969 ger anledning att förmoda en fortsatt ökning av brottsvolymen där och detsamma gäller för riket utom Stockholm, Göteborg och Malmö, medan för Göteborg och Malmö brottsvolymen syns kunna komma att minska eller förbli i huvudsak oförändrad. Dessa förhållanden belyses närmare i tab. A och i diagrammen 3, 5, 7 och 10.
    Rånen har i Stockholm undergått en stark ökning eller från 162 år 1960 till 400 år 1967 (426 år 1966). I förhållande till medelfolkmängden innebär detta mer än en fördubbling. På 100 000 av medelfolkmängden förövades således år 1960 20 rån mot 52 år 1967. Denna utveckling får ses mot bakgrunden av den i Stockholm avtagande folkmängden. Även i riket utom Stockholm, Göteborg och Malmö noteras en fördubbling av rånbrottsvolymen och i Malmö har rånbrotten tredubblats till antalet mellan åren 1960 och 1967. Härigenom har de relativa brottstalen förts upp i nivå med värdena för Göteborg (Malmö 1967: 31,9; Göteborg: 38,5 på 100 000 av medelfolkmängden). Genomgående torde — om de preliminära siffrorna skulle komma att bekräftas — för brottsgrupperna våld, hot, förgripelse och missfirmelse mot tjänsteman samt våldsamt motstånd brottsvolymen för år 1969 komma att ligga på en oförändrad eller något lägre nivå än under de senaste åren. Utvecklingen framgår närmare av diagrammen 4, 6, 8 och 9.
    För riket utom Stockholm, Göteborg och Malmö har för åren 1965—1969 en uppdelning gjorts av de anmälda brotten på tre grupper av kommuner efter invånarantalet, grupp 1 städer med 50 000—99 999 invånare; grupp 2 städer med 20 000— 49 999 invånare och grupp 3 övriga kommuner.
    Det framgår, att brottsligheten i förhållande till folkmängden är störst i de större städerna och avtar med minskande folkmängd. De relativa brottstalen är för dessa kommungrupper i allmänhet tämligen stabila. Misshandelsbrotten tenderar dock att öka medan för gruppen våldsamt motstånd trenden är vikande.

Våldsbrottsligheten 633Diagram 3. Anmälda våldsbrott på 100 000 av medelfolkmängden 1960—1969.Stockholm. Preliminära siffror 1968 och 1969

634 Cecil HammarbergDiagram 4. Anmälda våldsbrott på 100 000 av medelfolkmängden 1960—1969. Stockholm. Preliminära siffror 1968 och 1969

 

 

Uppklarade brott och uppklaringsprocent

 

Antalet år 1967 uppklarade brott har i jämförelse med år 1960 undergått en stark ökning eller från 10 243 år 1960 till 17 019 år 1967. Av skäl som förut anförts bör emellertid siffrorna för år 1960 ökas med

Våldsbrottsligheten 635Diagram 5. Anmälda våldsbrott på 100 000 av medelfolkmängden 1960—1969 Göteborg. Preliminära siffror 1968 och 1969

 

inemot 400 fall av missfirmelse av tjänsteman. Beaktar man detta kan ökningen från år 1960 till år 1967 beräknas till 62 %. Även mellan åren 1964 och 1965 kan en om än svag ökning iakttas, som dock framför allt gäller gruppen våld eller hot mot tjänsteman m. m. Då man bedömer denna utveckling bör observeras att man även vad gäller våldsbrotten har att räkna med en viss balansering av mål hos polisen vid denna tid.
    Antalet uppklarade fall av våld eller hot mot tjänsteman m. m.

Tabell A. Våldsbrotten på 100 000 av medelfolkmängden i Stockholm, Göteborg och Malmö samt riket i övrigt

  1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 19682  19692
Våldsbrott1 373,0 343,5 344,4 361,9 397,3 522,3 561,6 520,1 538,3 633,4
Stockholm 282,5 320,3 359,5 395,8 374,5 454,5 478,1 435,9 413,7 458,9
Göteborg   372,1 368,4 376,3 342,6 440,5 493,0 478,3 499,0 355,3 478,5
Malmö 124,1 126,5 125,3 128,0 133,7 183,6 202,1 208,5 194,7 228,6
Riket i övrigt 166,8 167,7 169,0  173,8 183,7 242,6  262,1 261,1 248,4 287,7
Hela riket
Därav:
Misshandel (inkl. mord, dråp)
Stockholm 257,8 243,2 222,1 243,9 264,7 314,9 339,2 333,3 358,6 423,3
Göteborg 204,5 229,4 250,3 287,0 250,4 290,3 316,3 273,4 285,8 326,9
Malmö 294,2 297,9 290,5 265,4 347,0 358,8 323,1 332,8 347,6 372,2
Riket i övrigt 87,4 87,5 87,8 88,3 91,9 117,6 133,2 144,1 143,3 168,4
Hela riket 118,3 118,2 117,1 120,9 126,3 154,7 169,8 176,0  178,5 208,0
Våld, hot m. m. och våldsamt motstånd1
Stockholm 83,9 69,1 83,4 76,3 93,3 149,2 151,2 117,4 107,3 124,8
Göteborg 46,7 55,8 69,8 69,3 75,1 112,6 113,3 110,7 80,5 81,7
Malmö 55,9 50,6 58,6 55,1 66,9   103,8 117,4 124,4 57,6 66,7
Riket i övrigt 27,5 29,8 28,8 30,4 31,2 53,2  55,3 51,7 39,8 47,1
Hela riket 35,5 36,0 37,7  38,1 41,2 67,8 70,0 63,8 49,1 56,9

_______________________________________________________________________

1 Missfirmelse av tjänsteman medräknat fr. o. m. år 1965 men ej därförut. 2 Preliminära siffror.

 

Våldsbrottsligheten 637Diagram 6. Anmälda våldsbrott på 100 000 av medelfolkmängden 1960—1969. Göteborg. Preliminära siffror 1968 och 1969

 

 

visar den största ökningen sedan år 1960. De uppklarade brottsfallen har här under denna tid mer än fördubblats (ökning med 128 %). För fallen av uppsåtlig misshandel noteras ökning med 55 % och för fallen av våldsamt motstånd med 40 %. Ökningen av de uppklarade brottsfallen följer således tämligen nära ökningen av de anmälda brotten.
    Såsom under ett visst år uppklarade är räknade även brott, som anmälts ett tidigare år.
    Traditionellt beräknas den s. k. uppklaringsprocenten enligt två metoder. Enligt den ena (alt. 1) sätts samtliga de under året upp-

 

41—703005. Svensk Juristtidning 1970

638 Cecil HammarbergDiagram 7. Anmälda våldsbrott på 100 000 av medelfolkmängden 1960—1969. Malmö. Preliminära siffror 1968 och 1969

 

klarade brotten i relation till antalet under året anmälda brott. En på detta sätt gjord beräkning kan under vissa förutsättningar ge en uppklaringsprocent som överstiger 100. Fr. o. m. år 1965 är vidareuppklarade brott, som anmälts före detta år ej redovisade till statistiken, en följd av den omorganisation, som genomfördes vid denna tid i samband med polisväsendets förstatligande. Det föreligger således här ett brott i redovisningen, som gör att uppklaringsprocenten för år

Våldsbrottsligheten 639Diagram 8. Anmälda våldsbrott på 100 000 av medelfolkmängden 1960—1969 Malmö. Preliminära siffror 1968 och 1969

 

1965 och ev. även år 1966 beräknad enligt denna metod inte är jämförbar med den för tidigare år.
    Enligt den andra metoden (alt. 2) beräknas uppklaringsprocenten så att de uppklarade brott, som anmälts ett tidigare år, inte medräknas.
    I tab. B har en sammanställning gjorts av uppklaringsprocenten beräknad enligt alternativ 1 för de tre största städerna och för riket i övrigt för åren 1960—1967. Procenttalen anges dels för samtliga våldsbrott, dels för de två huvudgrupperna av dessa, uppsåtlig misshandel (inkl. mord och dråp) samt våld, hot m. m. och våldsamt motstånd.

640 Cecil HammarbergDiagram 9. Anmälda våldsbrott på 100 000 av medelfolkmängden 1960—1969. Riket utom Stockholm, Göteborg och Malmö. Preliminära siffror 1968 och 1969

 

    Det framgår att uppklaringsprocenten är förhållandevis hög för våldsbrotten i gemen, eller i allmänhet omkring 80 %. Den lägsta uppklaringsprocenten har Stockholm (62 % år 1960 och 69 % år 1967), den högsta riket utom Stockholm, Göteborg och Malmö (90 % år 1960 och 89 % år 1967).
    För gruppen våld, hot m. m. mot tjänsteman och våldsamt motstånd överstiger uppklaringen 90 % (96% år 1960 och 95% år 1966). Något lägre är den för de uppsåtliga misshandelsbrotten inkl. fall med dödlig utgång (80% år 1960 och 79% år 1967). För Stockholm noteras den lägsta uppklaringsprocenten (55 % år 1960 och 69 % år 1967).
    Uppklaringsprocenten för våldtäkt, våldförande och rån är förhållandevis låg; för den förra brottsgruppen 71 % år 1967 och för den senare 44 %. Beräknad enligt den andra metoden blir motsvarande siffror så låga som 63 % resp. 37 %.
    Medan uppklaringsprocenten beräknad enligt det förra alternativet, d. v. s. med medräknande av de uppklarade brott, som anmälts ett tidigare år, i det stora hela — frånsett rånbrotten och en viss nedgång åren 1963 och 1964 — är förhållandevis stabil under perioden, visar uppklaringsprocenten enligt den andra metoden — d. v. s. utan medtagande av de från tidigare år balanserade fallen — en klar nedgång. För våldsbrotten över huvud var uppklaringsprocenten således år 1967 58 % mot 70 % år 1960. Detta tyder på en år från år fort-

Våldsbrottsligheten 641Diagram 10. Anmälda våldsbrott på 100 000 av medelfolkmängden 1960—1969. Riket utom Stockholm, Göteborg och Malmö. Preliminära siffror 1968 och 1969 gående ökning av antalet till följande år balanserade ärenden.
    Av 46 under år 1960 anmälda mord och dråp uppklarades samma år 38. Medräknas inte endast de fullbordade brotten utan även försöken blir motsvarande siffror 133 resp. 107. 1967 uppgick antalet anmälda mord och dråp (inkl. försök) till 172, av vilka samma år 130 uppklarades.

Dömda och enligt åklagares beslut ej åtalade personer

Fördelning efter brottens art

För våldsbrott dömdes eller underläts åtal för tillsammans 5 705 personer under år 1961 och för 6 786 personer år 1968 (se tab. 2; jfr diagram 11, 12). Detta motsvarar en ökning med inemot 19 %. Den minskning antalet för våldsbrott lagförda visar år 1965 sammanhänger med den balansering av mål som vid denna tid förekom hos polisen i samband med polisväsendets förstatligande.
    Nu har av olika skäl observationsperioden2 inte kunnat bestämmas på samma sätt, när det gäller anmälda brott och dömda eller enligt åtalsunderlåtelsebeslut ej åtalade personer. I förra fallet avser jämförelsen åren 1960—1967, i senare fallet åren 1961—1968. Men det torde ändå av det anförda vara fullt klart, att den registrerade ök-

 

2 För tiden före år 1961 är domstols- och åklagarstatistiken inte användbar i detta sammanhang.

Tabell B. Uppklaringsprocenten för våldsbrott i Stockholm, Göteborg och Malmö samt riket i övrigt

 

Under året uppklarade brott i procent av anmälda brott

1960 1961 1962 1963 1964 19652 19662 19672
Våldsbrott1                
Stockholm 61,9 63,3 63,9 60,0 65,3 61,0 63,6 69,4
Göteborg 84,7 70,9 74,9 65,5 89,9 66,2 87,1 79,3
Malmö 76,5 71,7 87,7 78,8 72,3 64,3 70,4 69,7
Riket i övrigt 90,4 90,2 88,8 87,2 80,5 60,5 83,1 88,6
Hela riket 82,1 81,0 81,7 78,0 77,5 61,5 78,6 82,8
Därav:
Misshandel (inkl. mord, dråp)
Stockholm 54,9 54,0 53,9 50,8 54,3 60,6 56,8 69,4
Göteborg 82,6 68,5 71,4 60,5 91,5 67,0 83,0 77,2
Malmö 74,4 74,7 88,2 78,1 73,8 60,9 69,5 65,3
Riket i övrigt 90,3 88,3 86,6 84,8 78,0 57,9 79,2  83,6
Hela riket 80,1 77,6 78,4 74,0 73,8 59,6 74,6 79,3
Våld, hot m. m., våldsamtmotstånd1
Stockholm 96,6 107,3 99,6 103,4 107,7 72,1 89,4 87,1
Göteborg 98,9 76,7 82,2 78,0 90,7 64,1 101,6 95,9
Malmö 90,6 63,2 93,5 86,4 69,3 84,0 86,1 95,9
Riket i övrigt 96,4 97,5 98,6 95,6 89,3 67,2 96,7 107,8
Hela riket 96,3 96,3 97,0 95,1 92,7 68,9 95,0 102,2

1 Missfirmelse av tjänsteman medräknat fr. o. m. 1965, men ej därförut. — 2 Uppklarade brott anmälda före år 1965 omfattas inte av redovisningen.

ningen av våldsbrotten enligt polisstatistiken saknar full motsvarighet i den konstaterade ökningen av de för våldsbrott dömda eller ej åtalade personerna. Men detta resultat framkommer som en följd av att antalet personer lagförda för våldsamt motstånd starkt minskat —med inemot 31 % — medan de för uppsåtlig misshandel lagförda starkt ökat i antal, närmare bestämt från 2 948 år 1961 till 4 171 år 1968 eller med omkring 42 %.
    Ökningen av de dömda och ej åtalade personerna faller helt på de för grövre brott lagförda, medan för de lindrigare brotten tvärtom noteras en minskning. Detta har medfört en stark ökning av andelen för grövre brott lagförda personer. Utvecklingen belyses i tablån på följande sida.
    Medan totalantalet för mord, dråp och uppsåtlig misshandel lag-

 

Brott Förändring i % från 1961 till 1968

Andelen för grövre brott lagförda i %

 

Hela antalet lagförda Därav lagförda för grövre brott
1961 1968
Mord, dråp, uppsåtlig misshandel 42,0 382,7 14,1 48,1
Våldtäkt, våldförande 98,4 84,2 93,4 86,8
Rån, grovt rån 28,7 23,8 97,6 93,8
Våld, hot mot tjänsteman m m 19,1 44,5 40,4 49,0
Våldsamt motstånd —30,8 —75,9 11,0 3,8
Summa 19,0 145,6 21,1 43,5

förda år 1968 visar ökning i jämförelse med år 1961 med 42 % har de för grövre brott lagförda samtidigt ökat med 383 % eller nära nog femdubblats. Härigenom har andelen för grövre fall av misshandel lagförda stigit till 48 % år 1968 från ca 14 % år 1961. Även i fråga om våld och hot mot tjänsteman m. m. kan någon ökning av andelen för grövre brott lagförda konstateras. Detta förhållande sammanhänger med bestämningen av det rättsstatistiska begreppet grövre brott. Som sådana räknas i princip brott, som registreras i kriminalregistret, dock med vissa undantag; sålunda medtas fängelse, ungdomsfängelse, internering, villkorlig dom, skyddstillsyn samt öppen psykiatrisk vård och vård enligt nykterhetsvårdslagen i fall, då för brottet är stadgat fängelse. Däremot har vid bestämningen av grövre brott inte brukat medtas straffriförklarade jämlikt SL 5: 5 och personer överlämnade för sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda (tidigare vård enligt sinnessjuklagen). I fråga om dem som dömts till överlämnande till vård enligt barnavårdslagen eller beträffande vilka åklagare beslutat att ej tala å brott, görs en motsvarande avgränsning av uppgiftslämnaren.
    Det bör tilläggas att i statistiken såsom lindrigare brott räknas bl. a. brott, för vilka den dömde straffriförklarats enligt SL 5: 5 eller dömts till överlämnande till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda (tidigare vård enligt sinnessjuklagen). Detta förklarar det till synes egendomliga förhållandet att bland de om "lindrigare" brott övertygade finns även personer, som gjort sig skyldiga t. ex. till mord eller dråp.
    Den förskjutning från lindrigare till grövre våldsbrott, som nyss konstaterats, förklaras i huvudsak av att valet av påföljd efter brotts-

Tabell 2. För våldsbrott dömda och enligt åtalsunderlåtelsebeslut ej åtalade efter brottets art, 1961—1968. Män och kvinnor.

Brott

 

Grövre  Lindrigare
  1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1961 1962
1 Mord, dråp  (inkl. försök) 13 11 18 17 33 23 30 31 22 26
2 Uppsåtlig misshandel 409 459 475 468 986 1453 1778 2006 2539 2455

3 Våldtäkt, våldförande

57 74 63 70 77 78 99 105 4 9
4 Rång, grovt rån 160 181 157 165 139 207 229 198 4 7
5 Våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse, missfirmelse 398 413 421 462 399 500 582 575 587 614
6 Våldsamt motstånd 166 184 164 148 44 45 53 40 1346 1386
Summa 1203 1322 1298 1330 1678 2306 2771 2955 4502 4497
På 100 000 av medelfolkmängden                    
1 Mord, dråp  (inkl. försök) 0,2 0,2 0,3 0,3 0,5 0,4 0,5 0,5 0,4 0,4
2 Uppsåtlig misshandel 7,0 7,7 7,9 7,7 16,1 23,5 28,6 32,1 43,3 41,4
3 Våldtäkt, våldförande 1,0 1,2 1,1 1,2 1,3 1,3 1,6 1,7 0,1 0,2
4 Rång, grovt rån 2,7 3,1 2,6 2,7 2,3 3,4 3,7 3,2 0,1 0,1
5 Våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse, missfirmelse 6,8 7,0 7,0 7,6 6,5 8,1 9,4 9,2 10,0 10,3
6 Våldsamt motstånd 2,8 3,1 2,7 2,4 0,7 0,7 0,9 0,6 22,9 23,4
Summa 20,5 22,3 21,7 22,0 27,4 37,4 44,6 47,2 76,7 75,8

balkens tillkomst undergått en förändring i riktning mot ökad användning av kriminalregisterpåföljder. En viss ökning av den "grövre" brottsligheten konstateras dock redan före år 1965, men mera påtaglig blir den först fr. o. m. detta år.
    Det kan vara svårt att härav dra slutsatsen att våldsbrotten blivit gravare, men siffrorna motsäger i varje fall inte ett sådant antagande.Till frågan om förändringen i domstolarnas val av påföljd blir tillfälle att närmare återkomma i det följande.

Fördelning efter kön och ålder

Antalet kvinnor, som genom dom eller åtalsunderlåtelsebeslut befunnits skyldiga till våldsbrott, är obetydligt. Antalet växlar under

 

 

Samtliga
1963 1964 1965 1966 1967 1968 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968
22 23 27 26 19 33 35 37 40 40 60 49 49 64
2448 2586 2124 2174 2191 2165 2948 2914 2923 3054 3110 3627 3969 4171
9 14 16 8 16 16 61 83 72 84 93 86 115 121
10 14 4 14 13 13 164 188 167 179 143 221 242 211
622 616 588 653 719 598 985 1027 1043 1078 987 1153 1301 1173
1453 1395 1148 1414 1235 1006 1512 1570 1617 1543 1192 1459 1288 1046
4564 4648 3907 4289 4193 3831 5705 5819 5862 5978 5585 6595 6964 6786
                           
0,4 0,4 0,4 0,4 0,3 0,5 0,6 0,6 0,7 0,7 1,0 0,8 0,8 1,0
40,9 42,7 34,7 35,2 35,2 34,6 50,2 49,1 48,8 50,5 50,9 58,8 63,8 66,7
0,2 0,2 0,3 0,1 0,3 0,3 1,0 1,4 1,2 1,4 1,5 1,4 1,8 1,9
0,2 0,2 0,1 0,2 0,2 0,2 2,8 3,2 2,8 3,0 2,3 3,6 3,9 3,4
10,4 10,2 9,6 10,6 11,6 9,6 16,8 17,3 17,4 17,8 16,1 18,7 20,9 18,8
24,3 23,1 18,8 22,9 19,9 16,1 25,8 26,5 27,0 25,5 19,5 23,6 20,7 16,7
76,2 76,8 63,9 69,5 67,4 61,2 97,2 98,1 97,8 98,8 91,3 106,8 112,0 108,5

observationsperioden mellan ca 200 och 250 motsvarande bara inemot 7 resp. 8 på 100 000 av den straffmyndiga medelfolkmängden. Även om i fråga om kvinnorna siffrorna tyder på en viss ökad kriminell aktivitet, är det uppenbart att ökningen praktiskt taget helt avser männen.
    Skall man döma efter domstols- och åklagarstatistikens uppgifter rörande antalet för våldsbrott lagförda personer (se tab. 3) ligger den största ökningen av våldsbrottsligheten mellan åren 1961 och 1968 i åldersklassen 21—24 år. För denna åldersklass noteras en ökning av antalet dömda och ej åtalade från 1 016 år 1961 till 1 592 år 1968 eller med omkring 57 %. Närmast i ordningen följer åldersklasserna 18—20 och 15—17 år med en ökning motsvarande 36 resp. 17 %. För åldersklasserna 30—39 år och 40 år och däröver

noteras en minskning. Ökningen av våldsbrotten är sålunda helt koncentrerad till de yngre åldersklasserna.
    Sätter man antalet lagöverträdare i relation till folkmängden blir bilden en annan. Den yngsta åldersgruppen har en avtagande folkmängd dessa år. Detta gör att, om man ser på de relativa brottstalen, den procentuellt största ökningen (38 %) faller på den yngsta åldersklassen (15—17 år). Den i förhållande till medelfolkmängden största brottsbelastningen har dock åldersgruppen 18—20 år (403,3).
    Det är värt att notera att det här således till stor del rör sig om ett ungdomsproblem. Det kan vara anledning att något närmare undersöka, hur det i detta avseende förhåller sig, om man studerar de särskilda grupperna av våldsbrott.
    Antalet personer som lagförts för våld, hot, förgripelse eller missfirmelse mot tjänsteman är år 1968 mindre än år 1961 i åldersklasserna 30 år och däröver (se tab. 3). I de yngre åldersklasserna noteras också här en stark ökning motsvarande för åldersklassen 15—17 år 48 %, för åldersklassen 18—20 år 39 % och för åldersklassen 21—24 år 49 %. Också här kommer i förhållande till medelfolkmängden den procentuellt största ökningen (74 %) på den yngsta åldersklassen (15—17 år) och alltjämt är det åldersklassen 18—20 år som i förhållande till medelfolkmängden är hårdast belastad (74,9).
    I fråga om rånbrotten har en ökning skett i samtliga åldersklasser utom den yngsta (15—17 år).
    För gruppen mord, dråp och uppsåtlig misshandel noteras genomgående en ökning av antalet år 1968 lagförda personer i jämförelse med år 1961. Ökningen är också här procentuellt störst i åldersgruppen 21—24 år, där den motsvarar 73 %. Den är således mycket markant. Närmast i ordningen följer så åldersgrupperna 18—20 år och 15—17 år med 56 % resp. 35 %. Även för de äldre åldersgrupperna (25 år och däröver) är ökningen av antalet lagförda personer anmärkningsvärt stor (24—28 %). Beräknad på de relativa brottstalen blir den största ökningen (58 %) också här i den yngsta åldersklassen.
    För brottsgruppen våldsamt motstånd noteras genomgående en nedgång i antalet lagförda personer, en nedgång som kommer till synes i samtliga åldersklasser utom klassen 21—24 år.
    Görs motsvarande beräkningar enbart för männen blir bilden naturligtvis i stort sett densamma. För den största ökningen svarar de yngsta åldersklasserna och ser man utvecklingen i förhållande till medelfolkmängden är det den yngsta åldersklassen (15—17 år) som svarar för den största ökningen såväl vad gäller våldsbrotten överhuvud (38 %) som vad gäller brotten våld och hot mot tjänsteman

Tabell 3. För våldsbrott dömda och enligt beslut om åtalsunderlåtelse ej åtalade efter brottets art och ålder vid brottet 1961 och 1968. Män och kvinnor.

Brott 15—17 18—20 21—24 25—29 30—39 40— Summa
1961 1968 196 1968 1961 1968 1961 1968 1961 1968 1961 1968 1961 1968
1 Mord, dråp, uppsåtlig misshandel 451 609 577 905 531 919 399 502 517 666 509 634 2 984 4235
2 Våldtäkt, våldförande 25 24 13 27 7 29 5 16 6 20 5 5 61 121
3 Rån, grovt rån 58 31 39 52 19 55 18 28 21 28 9 17 164 211
4 Våld, hot, förgripelse, missfirmelse mot tjänsteman 91 135 200 278 188 281 116 180 181 146 209 151 985     11 173                 
5 Våldsamt motstånd 124 82 270 236 271 308 226 151 346 147 275 123 1 512 1 047
Summa 749 881 1 099 1 498 1 016 1 592 764 877 1 071 1 007 1 007 930 5 706 16 787
På 100 000 av medelfolkmängden                            
1 Mord, dråp, uppsåtlig misshandel 116,7 184,6 179,6 243,7 141,3 171,5 91,5 92,4 52,2 73,3 15,2 17,7 50,8 67,7
2 Våldtäkt, våldförande 6,5 7,3 4,0 7,3 1,9 5,4 1,1 3,0 0,6 2,2 0,1 0,1 1,0 1,9
3 Rån, grovt rån 15,0 9,4 12,1 14,0 5,1 10,3 4,1 5,2 2,1 3,1 0,3 0,5 2,8 3,4
4 Våld, hot, förgripelse, missfirmelse mot tjänsteman 23,5 40,9 62,3 74,9 50,0 52,5 26,6 33,5 18,3 16,1 6,2 4,2 16,8 18,8
5 Våldsamt motstånd 32,1 24,9 84,0 63,5 72,1 57,5 51,8 28,1 34,9 16,2 8,2 3,4 25,8 16,7
Summa 193,8 267,0 342,1 403,3 270,3 297,2 175,2 163,1 108,1 110,9 30,0 26,0 97,2 108,5

 

1 Därav 2 personer med okänd ålder.

 

648 Cecil HammarbergDiagram 11. För våldsbrott dömda och ej åtalade män på 100 000 av medelfolkmängden 1961 — 1968. I totalen är fall av missfirmelse medräknade 1961—1964 men ej 1965—1968

 

m. m. (80 %) och uppsåtlig misshandel (58 %). Så gott som genomgående är det åldersklassen 18—20 år som är mest brottsbelastad.
    Utvecklingen för männen belyses ytterligare i diagram 13.

Våldsbrottsligheten 649Fördelning efter påföljd

 

I det föregående har konstaterats, att under observationsperioden en förändring skett i domstolarnas val av påföljd. Detta förhållande belyses ytterligare i tab. 4, som visar de för våldsbrott dömda personernas fördelning efter påföljd åren 1961—1968.
    Det framgår, att bötesstraffen till en inte ringa del ersatts av anstaltsvård — fängelse, ungdomsfängelse, internering — och frivård —villkorlig dom och skyddstillsyn. Tydligare åskådliggörs detta i tab. C, som visar lagöverträdarnas procentuella fördelning efter påföljd.
    Andelen bötfällda har sedan år 1961 nedgått från 78 % till 54 % år 1968. Samtidigt har andelen till anstaltsvård dömda stigit från 17 % år 1961 till 25 % år 1968 och frivårdsfallens andel från nära 3 % år 1961 till 14 % år 1968. Till överlämnande för samhällsvård dömdes år 1961 ca 1 % och till överlämnande till vård enligt barnavårdslagen inemot 4 % år 1968. Se även diagram 14.
    För de olika klasserna av våldsbrott lämnas motsvarande uppgifter i tab. D. Skärpningen i påföljdsvalet är begränsad till misshandelsbrotten och rånbrotten. Andelen för misshandel bötfällda har nedgått från 85 % år 1961 till 50 % år 1968. Samtidigt har fallen av anstaltsvård ökat från 11 % till 26 % och frivårdsfallen från 3 % till 17 %. Av rånarna har 83 % dömts till anstaltsvård i någon form år 1968 mot 67 % år 1961.
    Brottsbalkens variationsrika påföljdssystem som sådant lär knappast kunna förklara den skärpning av påföljdsvalet som dessa siffror visar. Inte heller förefaller det troligt att denna är att fatta enbart

 

Tabell C. För våldsbrott dömda procentuellt fördelade efter påföljd, 1961—1968

År
Anstaltsvård1 Frivård2  Vård enl BvL3   Annan särskild vård4   Böter m. m.5  Summa
1961 16,9 2,9 0,8 1,4 78,1 100
1962 18,3 3,1 0,9 1,4 76,3 100
1963 18,1 2 5 0,9 1,3 77,3 100
1964 17,8 2,7 0,7 1,7 77,2 100
1965 22,1 7,3 2,0 1,9 66,6 100
1966 23,9 9,7 3,0 2,4 56,4 100
1967 26,8 11,4 3,0 2,4 56,4 100
1968 25,1 13,8 3,7 2,9 54,4 100

1 Fängelse, ungdomsfängelse, internering (förvaring) — 2 Villkorlig dom, skyddstillsyn — 3 Före år 1965 överlämnande för samhällsvård —4 Före år 1965 straffriförklarade enligt SL 5:5—5 Inkl. ämbetsstraff, disciplinstraff och fr. o. m. år 1965 frihet från påföljd och påföljdseftergift.

 

650 Cecil HammarbergDiagram 12. För vissa våldsbrott dömda och ej åtalade män på 100 000 av medelfolkmängden 1961—1968. I gruppen våld eller hot etc. mot tjänsteman är fall av missfirmelse medräknade 1961—1964 men ej 1965—1968

 

som en reaktion mot en stigande våldsbrottslighet. Fastmera torde man ha anledning anta att skärpningen i valet av påföljd är en följd av en förgrovning av de ifrågavarande våldsbrotten.

Tabell 4. För våldsbrott dömda efter brottspåföljd, 1961—1968

År Fängelse  

Ungdoms-

fängelse

inter

nering

Villkor-

lig

dom1

Skydds-

tillsyn1

därav

med anst

beh

öppen

psyk

vård

Sluten

psyk

vård2

vård

enl

bvl5

Vård

enl

Nvl

Böter/

disciplin-

straff3

fri

från 

påföljd4

summa
1961 872 31 34 123   38 ..  ..   77 42 ..  4 331 .. 5 548
1962 966 43 31 123 50 .. .. 82 49 .. 4 328 .. 5 672
1963 944 51 29 92 49 ..  .. 71 49  .. 4 386 .. 5 671
1964 941 57 32 117 37 .. .. 98  40 .. 4 469 .. 5 791
1965 1 005 77 41 56 315 48 9 78 104 12 3 377 9 5 083
1966   1 293 80 55 128 447 42 10 95 179 26 3 626 5  5 944
1967 1 538 87 76 191 533 51 10 106  189 39 3 574 9 6 352
1968 1 464 73 79 283 604 58 6 122 237 61 3 492 5 6 426

1 1961—1964 = villkorlig dom med resp. utan utsatt straff. — 2 1961—1964 straffriförklarade enligt SL 5: 5; 1965 och 1966 vård enligt sinnessjuklagen. Fr. o. m. 1.7.1968 inkl. vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. — 3 Inkl. ämbetsstraff. — 4 Inkl. påföljdseftergift. — 5 Före år 1965 överlämnande för samhällsvård.

 

Tabell D. För våldsbrott dömda procentuellt fördelade efter brottets art och påföljd, 1961 och 1968

 

Anstalts-

vård

frivård

Vård enl

bvl

Annan sär-

skild vård

Böter

m m

Summa
Mord, dråp, annan uppsåtlig misshandel
1961 10,9 2,6 0,3 1,6 84,6 100
1968 26,3 16,7 4,4 3,1 49,5 100
Våldtäkt, våldförande          
1961 63,0  20,4 9,3  7,4 100
1968   61,6 18,7 7,1 12,5 100
Rån, grovt rån          
1961   66,9 16,9 13,8 2,5  100
1968 82,7 9,7 2,7  4,9 100
Våld, hot, förgripelse, missfirmelse mot tjänsteman1        
1961 35,0   3,8 0,5  1,6 59,2 100
1968 29,1 14,9 4,0   2,5 50,0 100
Våldsamt motstånd          
1961 9,8 0,8 0,1  0,5 88,8  100
1968 1,3 0,9 0,1  1,3 96,3 100

1 För år 1968 är missfirmelse mot tjänsteman ej medräknad 

Anm. se fotnoter till tab C.

Tidigare belastning

Av de till våldsbrott skyldiga har en stor del under något av de tre närmast föregående åren förvunnits till fylleri eller rattfylleri; under de senare åren (1965—1968) omkring hälften. I fråga om de för grövre brott dömda lämnas uppgift också om tvångsåtgärd enligt lagen om nykterhetsvård (övervakning, tvångsintagning, återintagning, frivillig intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare). Medräknas även dessa fall blir andelen dömda, som ådragit sig nykterhetsanmärkning, ca 60—68 % under de senare åren (1965—1968).
    Tidigare sakfällningar för kriminalregisterbrott är likaså vanliga bland de om grövre brott övertygade personerna. Mer än hälften har således tidigare ådragit sig en eller flera domar för sådana brott. Vanligast var detta bland rånarna (42 % år 1961 och 58 % år 1968) samt bland dem som gjort sig skyldiga till våld, hot etc. mot tjänsteman (60 % år 1961 och 54 % år 1968). Även vid våldsamt motstånd är tidigare sakfällningar vanliga (68 % år 1961 och 74 % år 1968). För dem som gjort sig skyldiga till misshandel (inkl. mord och dråp) var andelen år 1968 så hög som 48 %.

Våldsbrottsligheten 653Diagram 13. För våldsbrott samt för mord, dråp och uppsåtlig misshandel dömda och ej åtalade män efter ålder på 100 003 av medelfolkmängden 1961 och 1968

 

Enligt beslut om åtalsunderlåtelse ej åtalade

 

Beslut om åtalsunderlåtelse är vid våldsbrotten ej vanliga. 1961 meddelades beslut om åtalsunderlåtelse för 134 och 1968 för 325 män. Mer än hälften av dessa beslut avser fall av misshandel. För kvinnorna är motsvarande siffra 24 år 1961 och 36 år 1968.

 

 

Minderåriga (ej straffmyndiga) lagöverträdare

 

Också bland de minderåriga (icke straffmyndiga) förekommer en viss våldsbrottslighet. Men kriminalstatistiken ger små möjligheter att belysa detta, något som sammanhänger med omläggningen av polisstatistiken och rapportsystemet år 1965. Ursprungligen ingick statistiken rörande de minderårigas kriminalitet i domstols- och åklagar-

 

42—703005. Svensk Jurisltidning 1970

654 Cecil HammarbergDiagram 14. För våldsbrott dömda personer procentuellt fördelade efter påföljd 1962 och 1968

 

statistiken, men år 1965 infogades den i polisstatistiken. Den omläggning av statistiken rörande barnkriminaliteten, som därav blev en följd, har medfört att för åren 1961 och 1964 uppgift kan lämnas om antalet minderåriga våldsbrottslingar, men för tiden därefter endast om våldsbrott begångna av barn.
    Antalet barn som befunnits skyldiga till våldsbrott växlar åren 1961—1964 mellan 131 (1962) och 158 (1963). Huvudsakligen rör det sig här om fall av uppsåtlig misshandel. Men även rån och våldtäkt förekommer. — Av hela antalet minderåriga var år 1961 97 (65 %) i åldern 13—14 år och 1968 101 (77 %).
    För år 1965 redovisas 237 av minderåriga begångna våldsbrott och år 1967 304 sådana brott. Bilden är i övrigt i stort sett densamma som för åren 1961—1964.

 

Sammanfattning

 

Undersökningen avser den "synliga" — d. v. s. officiellt registrerade våldsbrottsligheten. Den verkliga brottsligheten kan vara större, eftersom det är möjligt att en del våldsbrott av ett eller annat skäl inte blir polisanmälda.

 

Ökningen av de hos polisen registrerade våldsbrotten visar ett "språng" 1965; ökningen uppgår det året (approximativt) till inte mindre än 29 %.

Våldsbrottsligheten 655Det är sannolikt att denna ökning till en del är av redovisningsteknisk natur och att ökningen av brottsvolymen under 1960-talet är mindre än den siffermässiga ökningen (59 % från 1960 till 1967).

 

Ökningen av våldsbrotten har ingen direkt motsvarighet i fråga om de åren 1961—1968 för våldsbrott dömda eller enligt åklagares beslut om åtalsunderlåtelse ej åtalade personerna; ökningen uppgår här till endast 19 %.

 

Den helt dominerande gruppen våldsbrottslingar utgörs av personer som genom dom eller beslut om åtalsunderlåtelse övertygats om uppsåtlig misshandel (inkl. mord och dråp). För denna grupp uppgår ökningen från 1961 till 1968 till 42 %.

 

Våldsbrottsligheten är till stor del en storstadsföreteelse. På 100 000 av medelfolkmängden räknat kom år 1967 i Stockholm 520, i Göteborg 436, i Malmö 499 och i riket i övrigt 209 anmälda våldsbrott.

 

Ökningen av våldsbrottsligheten mätt i antalet för sådant brott lagförda personer faller till största delen på de yngsta åldersklasserna och är sålunda i huvudsak en ungdomsföreteelse. I absoluta tal räknat är ökningen relativt störst för åldersklassen 21—24 år (ca 57 %).Närmast i ordningen följer åldersklasserna 18—20 och 15—17 år.

 

Åldersklassen 18—20 år är den hårdast belastade åldersklassen. Antalet för våldsbrott lagförda personer uppgår i denna klass till 403 på 100 000 av medelfolkmängden. Beräknad på de relativa brottstalen är det åldersklassen 15—17 år som visar den relativt största ökningen från år 1961 till år 1968 (ca 38 %).

 

Ökningen av antalet för våldsbrott lagförda personer faller så gott som helt på den grövre brottsligheten d. v. s. i princip på brott som registreras i kriminalregistret. För den dominerande gruppen — personer lagförda för uppsåtlig misshandel (inkl. mord och dråp) —har detta lett till att andelen för grövre sådana brott lagförda ökat från 14 % år 1961 till ej mindre än 48 % år 1968.

 

Denna skärpning i påföljdsvalet avser misshandelsbrotten och rånbrotten. Andelen för uppsåtlig misshandel bötfällda har nedgått från 85 % år 1961 till 50 % år 1968. Samtidigt har fallen av anstaltsvård ökat från 11 % till 26 % och frivårdsfallen (villkorlig dom och skyddstillsyn) från 3 % till 17 %.

 

En förgrovning syns således ha ägt rum av misshandelsbrotten under 1960-talet.

 

Bland de minderåriga (ej straffmyndiga) och bland kvinnorna är våldsbrotten sällsynta.