HELMUT COING. Grundzüge der Rechtsphilosophie. 2. Aufl. Berlin 1969. Walter de Gruyter & Co. 396 s. Inb. DM 36,00.

 

Ville man berika världen med en ny internationell kris, låt vara av det stillsammare slaget, eller åtminstone med uppgifter om en djupgående internationell klyfta, skulle intet vara lättare än att peka på den disciplin som bru-

kar kallas rättsfilosofi. Mellan den verksamhet som bedrives under detta namn i England, U.S.A. och Skandinavien å ena sidan, i det kontinentala Västeuropa å andra sidan, bestå fundamentala skillnader. I de förstnämnda länderna ha de traditionella frågorna om rättens "väsen" och "natur" sedan ganska länge upplösts i olika komponenter, bland vilka det sociologiskt eller socialpsykologiskt inriktade studiet av rättssystemet utgör en huvudgrupp, den logiska analysen av rättsregler och andra rättsligt relevanta satser bildar en annan. Sociologiska eller sociologiserande riktningar och studier äro företrädda även på kontinenten, men liksom den logiska analysen av rättsspråket — där den överhuvudtaget bedrives med moderna metoder på ett någorlunda avancerat plan, vilket är fallet i någon omfattning i Belgien och i mycket ringa omfattning i Tyskland (samt, inom östblocket, i Tjeckoslovakien och framför allt Polen) — torde dessa discipliner uppfattas snarare som hjälpvetenskaper eller stöddiscipliner i förhållande till en allmän rättsfilosofi, i vilken de hävdvunna frågeställningarna om rättens väsen och natur alltjämt behållit sin giltighet. I moderna engelska, amerikanska eller skandinaviska undersökningar ställas icke längre dessa frågor i denna allmänna form; skälet är misströstan om möjligheten att finna principiellt verifierbara svar.
    Professor Helmut Coing i Frankfurt am Main, vars Grundzüge der Rechtsphilosophie nyss utkommit i sin andra upplaga, är en av de mest framträdande representanterna för den tyska efterkrigsjurisprudensen. Han tillhörde dem som i efterkrigstidens nöd, vacuum och lidelsefulla sökande efter hållbara grunder för den tyska rättsvetenskapen orienterade sig mot en "historisk naturrätt". De ställningstaganden på grund av vilka angloamerikansk och skandinavisk rättsteori klippt så många förtöjningar till traditionell rättsfilosofi äro honom inte obekanta — han redogör i sina Grundzüge kort för de flesta moderna strömningar på området. Sin egen position utvecklar han med utgångspunkt i ett citat från Aristoteles' nikomakiska etik: "Vår framställning är lämplig, om den har så mycken klarhet som ämnet medger, ty man kan inte i alla framställningar eftersträva samma grad av noggrannhet" (s. 88). Det är godtyckligt, säger Coing, att avstå från vetenskaplig undersökning av stora områden, t. ex. etiken, blott därför att de undandra sig direkt iakttagelse. Även utanför den naturvetenskapliga metoden, logiken och matematiken äro kunskap och rationell argumentation möjliga. Språkvetenskapen och historien bära vittnesbörd härom; de använda hypotes och verifikation i samma följd som naturvetenskaperna. Det är inte förvånande, att Coing — vars tankegångar här synas influerade av de nykantianska tänkare, Dilthey och Windelband bland andra, som kring sekelskiftet drogo upp gränser mellan den segerrikt framträngande naturvetenskapen och "die Geisteswissenschaften" — knyter an till den metod som i kontinental efterkrigsdebatt på den allmänna rättslärans område blivit bekant under namnet "topik" (se Ekelöf i Universitetet och forskningen, Studier tillägnade Torgny T. Segerstedt på sextioårsdagen, 1968, s. 207 ff, och Strömholm i SvJT 1968 s. 316 ff). Coing kommer därmed (s. 90) fram till ett vetenskapsbegrepp som bygger på att "tolkningskrävande mänskliga yttringar" kunna vara "erfarenhetsdata", "topisk argumentation" kan vara "rationell behandling", och som därmed gör rättsfilosofiska undersökningar av traditionell stil vetenskapligt legitima.
    Med detta inledande ställningstagande skiljas alltså vägarna; Coing går

vidare längs stigar som den förhärskande nordiska rättsteorien anser ofarbara, åtminstone för resande i vetenskapligt ärende. Här skola de doktorala frågor som måste dryftas vid skiljevägen inte upptagas till diskussion. Det må vara nog att säga, att det skulle vara en olycklig och snäv doktrinarism om nordiska läsare vägrade att som gäster och främlingar — vid behov med ängsligt korsade fingrar och vetenskapens namn på läpparna i de mörkare passagerna — följa Coing vidare på vägen. Bortsett från den stora principiella tvistefrågan skall man i analysen av rätten som kulturfenomen, rättens grundvalar, den positiva rätten och det juridiska tänkandets särart finna många träffande iakttagelser, intressanta perspektiv och skickliga detaljundersökningar. Coing är en språkets mästare och förenar lyckligt lärdom, pedagogiska talanger och analytisk skärpa. Är man inte självgod nog att avböja varje kommunikation med kättare, ha även nordiska jurister mycket att hämta i Coings Grundzüge.
Stig Strömholm