Förslag till reform av samhällets rättshjälp
I årets statsverksproposition behandlade justitieministern frågan om en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. Allmänna riktlinjer drogs därvid upp för en sådan reform (se SvJT 1970 s. 249 f). Utredningsarbete i enlighet med angivna riktlinjer har därefter bedrivits inom justitiedepartementet och lett till en departementspromemoria med förslag till rättshjälpslag m. m. (Ju 1970: 14). Under utredningsarbetet har samråd fortlöpande ägt rum med den utredning om rättshjälp i förvaltningsärenden som tillsattes år 1968 och med företrädare för advokatkåren, rättshjälpsanstalterna, kommunförbundet och landstingsförbundet samt för civil- och finansdepartementen.
    I promemorian framhålls att den nuvarande rättshjälpen företer brister i flera hänseenden. Vad som i första hand framstår som otillfredsställande är att endast de ekonomiskt sämst ställda kan erhålla rättshjälp vare sig det är fråga om fri rättegång eller biträde genom rättshjälpsanstalt eller enligt jämtlandssystemet. Flertalet vanliga inkomsttagare är helt utestängda från rättshjälpen. En annan påtaglig brist är att det allmännas insatser i så stor utsträckning koncentrerats till mål som behandlas vid domstol. Det finns ett mycket starkt behov av bistånd i rättsliga angelägenheter utanför domstolsförfarandet, t. ex. rådgivning och biträde i tvister som ännu inte har kommit inför domstol eller i ärenden som hör till förvaltningsmyndigheternas prövning. Som ytterligare en olägenhet nämns att det allmännas insatser är splittrade på en mängd olika myndigheter utan central samordning. Splittringen hindrar ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser och försvårar kontrollen över samhällets kostnader för rättshjälpen.
    Enligt promemorian kan det grundläggande rättsskyddsbehovet för alla inte tillgodoses i tillräcklig grad genom frivilliga rättsskyddsförsäkringar. Inte heller en lösning med obligatorisk statlig rättsskyddsförsäkring anses vara ett realistiskt alternativ till direkt rättshjälp genom det allmännas försorg. Det fastslås att tiden nu är inne för en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. Två från jämlikhetssynpunkt viktiga grundkrav bör därvid uppfyllas. Det ena är att rättshjälp skall kunna utgå i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger. Det andra är att rättshjälp bör medges i en sådan utsträckning att ingen av ekonomiska skäl hindras från att ta till vara sina intressen i rättsligt hänseende men att var och en skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen efter förmåga. Bidragsskyldigheten bör realiseras genom ett särskilt avgiftssystem.
    Från de angivna utgångspunkterna läggs i promemorian fram förslag till en rättshjälpslag som i princip reglerar all rättshjälp. Vidare föreslås änd-

Sigvard Holstad 679ringar i rättegångsbalken och giftermålsbalken. Frågan om andra behövliga författningsändringar övervägs f. n. i viss utsträckning av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden och kommer att tas upp under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
    Enligt förslaget till rättshjälpslag skall en särskild organisation tillskapas för rättshjälpen. Systemet skall administreras av regionala rättshjälpsmyndigheter, i princip en i varje län. Huvudmannaskapet för rättshjälpen skall ligga på staten. Rättshjälpsmyndigheterna skall pröva ansökningar om rättshjälp, fastställa avgifter för rättshjälpen, utse biträde och pröva biträdets ersättningsanspråk. Myndigheterna skall också utse offentlig försvarare i brottmål och pröva deras ersättningsanspråk. Frågan om behov av offentlig försvarare föreligger skall dock i varje enskilt fall prövas av den domstol där målet behandlas. Sådana frågor som är av mera ingripande betydelse för den enskilde skall hänskjutas till en särskild rättshjälpsnämnd inom myndigheten. Rättshjälpsnämnden skall bestå av ordförande, som skall vara lagfaren och ha erfarenhet som domare, och två andra ledamöter som skall utses efter förslag av landstingen eller fullmäktige i vissa kommuner.
    Vid varje rättshjälpsmyndighet skall finnas en allmän advokatbyrå med advokater och andra befattningshavare som kan motta uppdrag som biträde och offentlig försvarare. För sådana uppdrag skall dessutom anlitas privatpraktiserande jurister. De allmänna advokatbyråerna skall byggas ut i en sådan omfattning att de får en prisledande ställning. Inrättande av allmänna advokatbyråer får dock inte leda till begränsningar i det fria advokatvalet.
    Ledningen och samordningen av verksamheten inom rättshjälpsorganisationen skall omhänderhas av en centralmyndighet som även skall utgöra fullföljdsinstans i vissa frågor.
    Kontrollen över samhällets kostnader för rättshjälpen sker genom att rättshjälpsmyndigheten prövar biträdets eller försvararens kostnadsanspråk. Prövningen av de privatpraktiserande juristernas kostnadsräkningar får ske mot bakgrund av den erfarenhet av biträdeskostnader som myndigheterna förvärvar genom allmänna advokatbyråns verksamhet. I största möjliga utsträckning skall utarbetas taxor till ledning för kostnadsprövningen.
    Rättshjälp skall kunna beviljas i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp finns, oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gäller rådfrågning eller biträde vid förhandlingar eller liknande. Principen är dock enligt förslaget försedd med vissa begränsningar. Bl. a. föreslås att av juridiska personer endast dödsbon och ideella föreningar skall kunna beviljas rättshjälp. Även fysiska personer är enligt förslaget i vissa fall uteslutna från rättshjälp. Så är fallet beträffande näringsidkare för angelägenheter som har samband med näringsverksamheten. Endast i sällsynta undantagsfall skall rättshjälp kunna lämnas näringsidkare för angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet. Som exempel nämns sådana gränsfall, där de sociala skälen för rättshjälp kan vara lika starka som när det gäller löntagare.
    Det framhålls i promemorian att den betydande satsning på ökat rättsskydd som den föreslagna reformen innebär gör det angeläget att rättshjälpen inte utnyttjas så att obefogade eller obetydliga anspråk kan drivas

680 Sigvard Holstadmed stöd av det allmänna. Enligt förslaget får därför rättshjälp utgå endast om sökanden har ett befogat intresse av att få sin sak behandlad.
    Förmånerna vid rättshjälp skall enligt förslaget liksom hittills i huvudsak bestå i att kostnaderna för biträde och utredning samt inställelse vid förhandling ersätts av allmänna medel.
    Ett betydelsefullt inslag i den föreslagna rättshjälpsreformen är att en kortare rådfrågning hos jurist skall få ske mot en enhetsavgift av 50 kr. Denna avgift skall i speciella fall kunna nedsättas eller helt efterges. För en sådan konsultation skall inte krävas någon ansökan eller andra formaliteter.
    Om ett ärende kräver ytterligare arbete skall ansökan om rättshjälp göras hos rättshjälpsmyndighet som prövar om förutsättningarna för rättshjälp föreligger. Om så är fallet skall avgift för rättshjälpen bestämmas. Sökandens ekonomiska förhållanden skall inte kunna föranleda att rättshjälp vägras utan får endast betydelse för bestämmande av rättshjälpsavgiften. Genom rättshjälpsavgiften skall sökandens förmåga att bidra till kostnaderna tas i anspråk. Någon återbetalningsskyldighet till statsverket i efterhand för rättshjälpskostnaderna skall däremot inte kunna komma i fråga.
    För låginkomsttagarna skall rättshjälpsavgift endast utgå med 50 kr. Till denna kategori hör enligt förslaget de som har en bruttoinkomst som understiger tre gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring,1 dvs. f. n. 18 900 kr. Har sökanden underhållsskyldighet skall denna gräns höjas med ett belopp som motsvarar en tredjedel av basbeloppet eller f. n. 2 100 kr. för varje person mot vilken underhållsskyldighet fullgörs.
    I inkomstlägen över låginkomst i nyss angiven mening skall enligt förslaget avgifterna bestämmas med ledning av sökandens inkomstförhållanden. I största möjliga utsträckning skall härvid schablonregler tillämpas. Härigenom får den rättssökande möjlighet att i förväg bedöma på vilka villkor rättshjälp kan komma att utgå. Avgiften skall utgöras av viss kvotdel av skillnaden mellan sökandens årsinkomst och det tidigare angivna gränsbeloppet för låginkomsttagare. Olika kvotdelar gäller för olika inkomstskikt.
    De på detta sätt bestämda avgifterna utgör maximiavgifter. Om kostnaden för rättshjälpen understiger avgiften, skall givetvis inte högre avgift tas ut än som motsvarar kostnaden.
    Uppgår inkomsten till högst fem gånger basbeloppet eller f. n. 31 500 kr. utgör avgiften enligt förslaget en tjugondel av skillnaden mellan inkomsten och gränsbeloppet för låginkomsttagare. Är inkomsten mellan fem och sex gånger basbeloppet skall dessutom en femtondel av denna del av inkomsten tas ut som avgift. För den del av inkomsten, som ligger mellan sex och sju gånger basbeloppet, dvs. f. n. 37 800—44 100 kr., utgör avgiften en tiondel. För årsinkomst mellan sju och åtta gånger basbeloppet, dvs. f. n. 44 100—50 400 kr., utgör avgiften hälften av denna del av inkomsten. Överstiger inkomsten åtta gånger basbeloppet, skall avgift utgå med belopp som täcker kostnaderna för rättshjälpen. Underhållsskyldighet skall medföra höjning av de angivna gränsbeloppen enligt samma regler som gäller för låginkomsttagare.
    Från de angivna schablonreglerna skall avvikelse kunna göras med hänsyn till förmögenhet och skuldsättning efter prövning i varje enskilt fall.

 

1 Efter artikelns tillkomst har basbeloppet höjts från 6 300 till 6 400 kr.

Förslag till reform av samhällets rättshjälp 681    I fråga om rättshjälpen i brottmål föreslås som nämnts att rättshjälpsmyndigheterna skall överta domstolarnas uppgifter att utse offentlig försvarare och att pröva deras ersättningsanspråk. Reglerna om tilltalads återbetalningsskyldighet gentemot statsverket för bl. a. försvararkostnad föreslås liberaliserade. I övrigt lämnas reglerna om offentlig försvarare i brottmål i princip orubbade.
    När det gäller annan rättshjälp i brottmål föreslås bestämmelser som i väsentliga avseenden överesstämmer med nuvarande ordning. Den förbehålls sålunda åt de ekonomiskt sämst ställda. Någon rättshjälpsavgift skall inte tas ut och förmånerna vid denna rättshjälp är i huvudsak desamma som enligt lagen om fri rättegång. En viktig nyhet är emellertid att återbetalningsskyldighet för rättshjälpskostnaden skall kunna åläggas av domstolen om den tilltalade döms för brottet enligt samma grunder som gäller för kostnad för offentlig försvarare.
    Rättshjälpsreformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.
Sigvard Holstad