Några tankar kring en utredning
Redaktionen för SvJT har anmodat mig skriva några personliga synpunkter — advokatsynpunkter — på Justitiedepartementets 350-sidiga promemoria angående reform av samhällets rättshjälp. Det kan inte komma ifråga att här ange advokatkårens samlade syn. Den är att förvänta i det remissvar, som kommer att avges av advokatsamfundets styrelse, där den mest gedigna sakkunskap, som vårt yrke har att tillgå, finns samlad.1
Förslagets tyngdpunkt och väsentliga syfte är att skapa förutsättningar för effektiv rättshjälp till alla utan hinder av knapp ekonomi. Den som anser de nuvarande förhållandena tillfredsställande vet inte vad han talar om. Stora grupper i landet har inte möjlighet att nu få sin rätt, låt vara att den fria rättegången, jämtlandssystemet, rättsskyddsförsäkringen och organisationernas rättshjälp till dessas medlemmar fyller många luckor. Den som måste söka i fickorna för mynt till månadens sista bussbiljett — och det gäller sannerligen inte bara de lägsta inkomsttagarna — har sannerligen inte medel till en aldrig så angelägen rättegång.
I Statsverkspropositionen skisseras utförligt linjerna för en effektiv rättshjälp så att ingen på grund av bristande ekonomiska resurser skall riskera att förlora sin rätt. Detta är ett centralt jämlikhetskrav men också ett elementärt anspråk på en rättsstat. Mot slutet av sitt anförande berör justitieministern också frågan om försvaret i brottmål, dock utan att ge några direktiv. Desto mer överraskande är det då att utredningen på detta för rättssamhällets bestånd avgörande område föreslår en radikal reform: Man berövar domstolen rätten att utse offentlig försvarare och överflyttar denna rättsskipningens hörnsten till administrativ myndighet. Till den frågan skall jag mera utförligt återkomma härnedan.
Promemorian andas förståelse för den enskildes behov av rättsskydd, men dess författare har också enligt mitt förmenande insett betydelsen av en stark advokatkår. Det är ingalunda så, som från vissa håll har sagts, nämligen att utredningen riktar ett dråpslag mot det nuvarande advokatyrket. Det ligger i sakens natur att varje förändring med nödvändighet måste med-
föra omställningar för de berörda yrkesutövarna. Jag föreställer mig att på de orter där det plötsligt skall växa upp en stor effektiv ny rättshjälpsanstalt — den må kallas rättshjälpsmyndighet eller allmän advokatbyrå —måste promemorian skapa oro bland de där verksamma advokaterna. Man bör dock minnas att den intensiva lagstiftningen och samhällets allt mer komplicerade natur skapar nya advokatbehov och det torde finnas en latent brist på rättshjälp, vilket utredningens förslag avser att avhjälpa. Advokattätheten är också låg i Sverige i jämförelse med t. ex. Danmark och Norge.
Det är att förvänta att redan rättshjälpsreformen i sig, även på de orter där rättshjälpsanstalter redan finns, kommer att betyda en sådan tillströmning av ärenden, att fristående advokater i stigande utsträckning måste anlitas.
Från advokathåll torde det åren närmast efter 1965 ha känts som en besvikelse att det då framlagda förslaget icke ledde till resultat, men om den utvidgade allmänna rättshjälpen, utvidgad rättsskyddsförsäkring, utvidgat jämtlandssystem eller någon annan princip nu är att föredraga, kan diskuteras. Klart är att dagens advokatkår är villig och väl skickad för en effektiv insats.
Promemorian föreslår viss intresseprövning eller kanske snarare förprövning. Man kan förutsätta att förslaget i den delen blir föremål för diskussion. Avsikten är att begränsa rättshjälpen så att obefogade eller oväsentliga anspråk inte drivs med stöd av det allmänna. Varje domare och varje processadvokat har erfarenhet av s. k. dödfödda rättegångar och kverulanträttegångar. Mången gång önskar man att sådana rättegångar genom någon metod skulle kunna förhindras. Det är ju inte bara så att domstolars tid —och nerver! — helt i onödan tas i anspråk utan den i sinom tid vinnande motparten får vidkännas kostnader för advokat, tidspillan och vittnen för att nu inte tala om den egna förargelsen. Man längtar ibland efter en spärr. Svårigheten att i ett tidigt skede avgöra om ett anspråk är berättigat eller inte är dock betydande. Även de omöjligaste påståenden visar sig ibland ha verklighetsunderlag och innan man vet motpartens definitiva inställning och bevis bör man inte anse någonting hopplöst. Därtill kommer att det alltjämt måste vara så att den enskilde kan processa på egen hand och då är det nog i regel bättre att rättegångsbiträde förordnas. Rätten att gå till domstol måste vara den säkerhetsventil, som kan ge lugn åt ett oroligt sinne. Kanske är det klokast att bibehålla en generös rättshjälp.
Här är knappast tillfälle att diskutera reformens ekonomiska sida. Att det blir dyrbart kan man vara övertygad om. Dagens advokater driver en ekonomiskt rationell verksamhet med lägsta möjliga administrationskostnader. De arbetar dag och natt men ändå blir ingen förmögen på rättshjälp till allmänheten eller på domstolsärenden. Varför skulle statliga advokatbyråer med välordnade arbetstids-, sjuk- och pensionsförhållanden för de anställda kunna driva verksamheten billigare?
Reformen måste under alla förhållanden ta ett ordentligt grepp i finansministerns kassakista. Även om en svällande administration förbrukar en väsentlig del måste nog ändå något av mannan regna över landets advokatkår, låt vara i spridda skurar.
Det är rimligt att den som betalar också skall kontrollera men jag vill ifrågasätta om inte kontrollen skulle kunna göras mera praktisk t. ex. genom direktiv till domstolarna. Domstolar är ändå betrodda att avgöra de
mest omfattande skadestånds- och expropriationsmål. Ifråga om advokatarvode kan domstolen utnyttja en direkt kännedom i varje särskilt fall.
Det är min bestämda uppfattning att förslaget att rättshjälpsmyndighet skall utse den offentliga försvararen är verklighetsfrämmande. Av promemorian får man det intrycket att offentlig försvarare — i de fall den misstänkte inte begärt viss advokat och denne utan reservationer har möjlighet acceptera — kan rekvireras till för domstolen lämplig tid så som man beställer taxi eller tågbiljett. Rättshjälpsmyndigheter skall "kunna fungera som ett serviceorgan åt domstolarna när det gäller att tillhandahålla försvarare". Jag har aldrig betraktat mitt yrke som om jag blir tillhandahållen. Det vill synas som om utredningen inte haft ens den ringaste kännedom hur det tillgår då en advokat får ett erbjudande att åta sig ett försvarareuppdrag. Även om flertalet advokater håller på den regeln att man skall säga ja utan hänsyn till uppdragets karaktär — det torde vara en advokatplikt att inte välja eller vraka uppdrag som offentlig försvarare — måste man ha en diskussion med domstolen. Först och främst måste man diskutera tiden: När kan man ta häktningsförhandlingen — på lunchrasten — före en huvudförhandling — i anslutning till annan inställelse vid domstolen— när kommer huvudförhandlingen — hur lång tid beräknas den ta — skall den fortsätta på annan, för alla lämplig dag? Mycket annat måste övervägas. Finns andra parter i målet till vilka man har intressekollision, har jag biträtt den misstänkte tidigare, kan jag — inte minst ur statsfinansiell synpunkt — samtidigt biträda annan i målet, kan vi komma överens om att omedelbart införskaffa personundersökning, kompletterande personundersökning, läkarintyg? Allt till tids vinnande. Har utredningen aldrig föreställt sig att advokater kan bli sjuka, att de har semester, att de är tillfälligt upptagna och därför måste räkna med sådana självklara anordningar som att en kollega får biträda vid häktningsförhandlingen under det att man förklarar sig villig att ta huvudförhandlingen, för vilken dag omedelbart kan fixeras? I Stockholmsområdet finns i praktiken ett trettiotal brottmålsdomstolar — bl. a. alla rotlar på stornämndsavdelningarna i Stockholms Rådhusrätt — och domstolarna brukar av tillmötesgående överenskomma om tider sins emellan för att det skall bli möjligt för försvararen att närvara. Med mer än en enda kropp är ingen advokat försedd. Hur gör man i de tyvärr oundvikliga situationer då man av olika fullgoda skäl blir förhindrad att fortsätta ett mål — av tidsbrist, på grund av egen eller klientens sjukdom, genom intressekollisioner? Då det brukar vara en hederssak för en försvarare att med klientens godkännande och i samråd med domstolen överlämna målet till annan lämplig kollega, helst på samma byrå. Skall ärendet då återgå till rättshjälpsmyndigheten för förnyad advokatjakt, ty antalet brottmålsadvokater är och kommer att bli begränsat i stora städer som på små orter?
Hur skall rättshjälpsmyndigheten få veta om en advokat lämpar sig för en viss typ av ärenden, en annan advokat för en annan typ? Skvallervägen?
Hur ofta uppstår inte den situationen, att en misstänkt utan försvarare under huvudförhandlingens gång bedöms vara i behov av offentlig försvarare. Skall domstolen i Nyköping då avbryta förhandlingen och anmoda rättshjälpsmyndigheten i Eskilstuna att snarast skaffa en advokat i stället för att som nu ringa till lämplig advokat i staden eller kanske rentav engagera den som befinner sig i tingshuset i väntan på nästa mål?
I kommentaren säger utredningen att den misstänkte liksom f. n. i första hand har att vända sig till domstolen när han önskar offentlig försvarare. Det är svårt att förstå varför inte domstolen då skulle kunna förordna den föreslagne i stället för att vända sig till rättshjälpsmyndighet och i sinom tid få besked från denna, ett besked som på förhand är givet, när viss advokat föreslagits eftersom normalt ingen lika litet då som nu vill vägra efterkomma den misstänktes förslag. Och det är ju alltjämt domstolen som skall avgöra om behov av offentlig försvarare föreligger. Jag föreställer mig att man inte får begära alltför intensiv effektivitet av den kontorist på rättshjälpsmyndigheten, som får det otacksamma uppdraget att tjänstgöra som telefonväktare.
Det föreslagna systemet är en tillbakagång till det system som utdömdes i och med nya rättegångsbalken 1948. Det verkar som alla glömt hur det förr gick till. Då skulle länsstyrelse förordna "biträde åt häktade". I Stockholm var systemet det att Överståthållareämbetet delegerade uppdraget till stadens rättshjälpsanstalt där en för all del mycket behaglig och vänlig dam hade till uppgift att ringa runt till stadens advokater för att fråga vem som var ledig.
Det förefaller ha förbigått utredningen att de som lagförs för allvarliga brott är udda människor i behov av personlig omvårdnad och med för varje individ avpassat hänsynstagande. Inte heller advokater är stöpta i samma form. Till advokatyrket söker sig särpräglade personligheter och individualister. Just de blir de bästa advokaterna med förmåga till inlevelse i olycksfödda människors värld. Att verka för att den rätta advokaten kommer till den rätta klienten är en angelägen domstolsuppgift, tyvärr i stora brottmål ofta svår att fylla då försvarare måste utses i ett mycket tidigt skede, när ännu ingen vet mycket om sak och person. Ofta är domstolen ändå i den situationen — kanske i ett i och för sig obetydligt mål — att en påbörjad huvudförhandling måste avbrytas för att domstolen önskar skaffa en lämplig försvarare: för en gammal människa, för en sjuk, för en psykiskt labil. Hur skall en rättshjälpsmyndighet i residensstaden då kunna utvälja den rätte försvararen?
Viktigare än alla dessa tekniska frågor, som ovillkorligen måste skapa en byråkrati och fördröja och försvåra arbetet och som därför i sista hand måste förorsaka det allmänna betydande merkostnader, är frågan om rättssäkerheten och medborgarens känsla av trygghet i rättsstaten.
Försvaret i brottmål går inte enbart ut på att den misstänkte så som promemorian säger "oavsett sina ekonomiska förhållanden bereds ett fullgott försvar". (Vad menar promemorians författare med de dunkla orden i fortsättningen nämligen "intresset av att brottspaning och lagföring för brott bedrivs på ett riktigt och ändamålsenligt sätt"?) Det gäller för en försvarare inte bara att medverka till att en oskyldig inte blir dömd — ett livsintresse för en misstänkt — eller att det varje gång skall bli lägsta möjliga påföljd. Det gäller något så avgörande som att den, som angrips av samhället, inte skall känna sig krossad av detta samhälles överväldigande makt, representerad av åklagaren och polisen med alla tekniska, ekonomiska och personella resurser. Då den dömde lämnar rättssalen skall han veta att samma samhälle till hans förfogande har ställt en med åklagaren jämbördig, fristående och oberoende advokat. Då först kan han efter ett avtjänat straff flyta in i samhället i stället för att bli en samhällets fiende eller i
bästa fall en främling där. Det är här utredningens psykologiska insikter brister. Den som lagförs för brott har ett djupt rotat förtroende för domstolen — som han vid huvudförhandlingen ser i form av ordförande och nämnd — men han har en förutfattad misstänksamhet mot för honom okända myndigheter, vilka han tror samarbetar med åklagare och polis.
Det är mänskligt om utredningen arbetar med vardagens problem för ögonen. Men det är märkvärdigt att inte ens representanter för den högsta rättsvårdande myndigheten någon gång tänker sig in i förhållandena vid ödestimman. I denna lilla lugna utkant av världen vill man inte ens se så långt som till Grekland eller Tjeckoslovakien. Man är lika säker på att ingenting kan hända oss som man var i Danmark och Norge den 9 april 1940, ett av svenska lagstiftare sedan länge glömt datum. Och ändå gäller det att varje dag bygga upp och stärka demokratin så att den kan härda ut mot yttre och inre maktkrävare. Jämte en fri press är fria domstolar med fria advokater demokratins enda värn.
Ragnar Gottfarb