Efterkommande ett för lång tid sedan till författaren givet löfte att genomläsa och med beaktande av även praktiska synpunkter granska innehållet i

Begreppet deliveryorder 75ovanstående artikel vill jag i korthet anföra följande.
    Sundström har otvivelaktigt rätt, då han understryker, att speditörens ansvarighet är och måste vara knuten till speditionsuppdraget och alltså principiellt gälla endast i förhållande till speditörens uppdragsgivare. Ett annat betraktelsesätt torde vara motiverat, endast om handlingens — i detta fall deliveryorderns — innehåll klart uttrycker en i förhållande till innehavaren av handlingen gällande ansvarighet, något som i praktiken icke torde förekomma.
    De av Sundström åberopade rättsfallen ge enligt min uppfattning ett klart belägg för riktigheten av Sundströms uppfattning att begreppet deliveryorder ur rättslig synpunkt är konturlöst och synnerligen svårhanterligt. Även nu — dvs. flera årtionden efter nämnda domar — »klistras» i praktiken uttrycket deliveryorder på handlingar med det mest skiftande innehåll och med mycket begränsad rättsverkan. Kunde termen ifråga inskränkas till att beteckna en av speditör undertecknad handling innebärande en utfästelse att utlämna viss vara, vilken vara anknytes till ett visst konossement, vore en del vunnet. En handling av denna typ lär i speditionsbranschen kallas för »äkta deliveryorder», och torde i de flesta fall också rubriceras som deliveryorder. Handlingen ifråga blir i praktiken ett slags delkonossement, dock utan konossementets rättsverkningar. Självfallet måste rättsverkningarna klart framgå av handlingens innehåll. Det förtjänar måhända påpekas, att i speditionskretsar en dylik deliveryorder anses kunna överlåtas med därav följande rättsverkningar.
    Man kan utan större tvekan dela sjölagskommitténs på sin tid uttalade uppfattning, att tiden icke var mogen för lagstiftning beträffande deliveryorder, och så torde fortfarande vara förhållandet. Såvitt det är mig bekant har ej heller i det praktiska livet visats föreligga något större behov av sådan lagstiftning.
    I detta sammanhang är måhända av intresse att konstatera, att man även i England har vissa svårigheter att lösa de rättsliga problemen, framför allt frågan om en deliveryorder är »a document of title». Varken domstolarna eller Londons köpmän och banker synas dock godkänna en deliveryorder som representerande själva godset. Då det gäller åtminstone tidsrymden för själva transporten är därför ej heller i England deliveryordern att betrakta som »konkurrent» till konossementet. Stellan Graaf