GÖSTA WALIN. Allmänna hyreslagen. Lagen om makars bostad m. m. med kommentarer. 5 uppl. Sthlm 1969. Norstedts. 299 s. Inb. kr. 38,00.
ULF GAD och HANS-OLOV STARK. Hyresregleringen. (4 uppl. av Zetterberg, Hyresregleringslagen). Sthlm 1969. 215 s. Inb. kr. 31,00.
HANS-OLOV STARK. Handbok i hyreslagsfrågor. Göteborg 1969. SABO.167 s. Kr. 15,00.
FOLKE BERG. Hyra och besittningsskydd. 1968 års ändringar i hyreslagstiftningen. Sthlm 1968. Sveriges Fastighetsägareförbund. 147 s. Kr. 40,00.
GÖSTA JÄRTELIUS. Hyreslagstiftningen. 2 rev. uppl. Sthlm 1969. Hyresgästernas Riksförbund. 252 s. Kr. 50,00.
BERTIL BENGTSSON. Arrende och hyra. Obligationsrättsliga frågor. Kompendium. 3 omarb. uppl. Uppsala 1968. Juridiska föreningen. 74 s. Kr. 10,00.
HENRIK HESSLER. Arrende och hyra. Sakrättsliga frågor. Kompendium.Uppsala 1968. Juridiska föreningen. 41 s. Kr. 9,00.

 

1968 års hyreslagstiftning, ett av de senaste årtiondenas mera betydelsefulla lagstiftningskomplex, har helt naturligt avsatt spår i ny litteratur. Största intresset tilldrar sig Walin, vår klassiker på området. I sin femte upplaga har W. haft att inarbeta de stora nyheterna och i anslutning härtill överarbetat de äldre delarna. Boken har större sidor än tidigare vilket ökar överskådligheten. Sakregistret är omfattande men kan kompletteras med vissa nyckelord, så att man får flera vägar att hitta ett ställe i kommentaren. En del viktiga uppslagsord, t. ex. delgivning, avstående från besittningsskydd och avflyttningsmeddelande, saknas.
    Såsom kommentar till de äldre, i det väsentliga bevarade delarna av HL fyller kommentaren alltjämt ytterst höga anspråk. Den är spänstig och personlig, rik på givande analyser, associationer och rättsfallsdiskussioner samt ypperligt språkbehandlad. Ändå börjar man undra om inte tiden är mogen att överge karaktären av ny upplaga av ett gammalt verk, i sin första upplaga föranlett av 1939 års lagstiftning. Denna var för sin tid banbrytande men är numera så väl känd, att kommentaren nog skulle kunna begränsas och koncentreras till förmån för i praktiken viktigare partier, exempelvis besittningsskyddet. Hyresmarknaden 1970 är något annat än hyresmarknaden 1940. I Stockholm anhängiggörs årligen omkring 5 000 mål om besittningsskydd, långt flera än tvisterna enligt HL:s "allmänna del". Likaledes kan W:s, företrädesvis i omfångsrika noter, i upplaga efter upplaga energiskt bedrivna polemik mot andra auktorer med fördel begränsas; ytterst sällan finns det anledning betvivla att W. har rätt.
    Medan således den överarbetade äldre delen, med angivna reservationer, är ett förnämligt juridiskt verk, är det med ganska stor besvikelse som man bekantar sig med de delar som avhandlar 1968 års nyheter, besittningsskyddet, substitutions- och sublokationssystemet samt reglerna för ersättning åt lokalhyresgäst. Det skall gärna erkännas, att det kan vara svårt att ha personliga åsikter eller göra inträngande analyser på områden som ännu inte belysts i praxis, men man undrar i alla fall om de nya avsnitten behövt bli så magra eller i så stor utsträckning endast följa propositionens eller hyreslagstiftningssakkunnigas text. Ett samarbete med propositionsskrivarna och lagrådsföredragandena Stark och Gad skulle förmodligen ha kunnat ge åtskilligt för analysen och debatten av de många problem, som lagstiftaren överlämnar till lösning i rättstillämpningen. Och flera månader innan bo-

ken kom ut hade praxis börjat utveckla sig på de nya områdena. Detta borde åtminstone delvis ha kunnat beaktas i noter. Man måste hoppas att W. snart ger ut en ny upplaga som bättre fyller de anspråk man har rätt att ställa på den; en ytterligare anledning härtill är nya jordabalkens ikraftträdande 1972, varvid HL blir dess 12 kap., sambandet med arrende i vissa hänseenden försvagas och i andra förstärks samt bl. a. intressanta sakrättsliga frågor får sin lösning. Och om hyresregleringen avvecklas efter nuvarande förlängningsperiod (t. o. m. 1971) kommer hyressättningen för bostäder att över lag ske enligt 48 § HL; detta viktiga och delvis svårtillämpade stadgande behöver analyseras av en skicklig kommentator som W. mycket utförligare än i denna upplaga.
    Kommentaren till de nya processuella reglerna är ytterst kortfattad. Det är förklarligt — dessa regler har anmärkningsvärt tunna motiv — men beklagligt särskilt med tanke på att de är föga genomarbetade. De processuella reglerna som redan utvecklats åtskilligt i praxis är så invävda i förfarandereglerna, att det är nödvändigt att beakta och analysera båda tillsammans. Man måste även av den anledningen hoppas att en ny upplaga, som tillgodogjort sig praxis, snart kan komma.
    I det följande upptas några speciella av W. diskuterade frågor. På s. 26 diskuteras den i vissa situationer viktiga frågan huruvida förlängning av, ändring i eller tillägg till hyresavtal innnebär att nytt avtal uppkommit eller ej. Denna fråga kommer snart att lösas, delvis med ändring av vad som anses vara gällande rätt (se prop. 1970:20 ang. ny jordabalk 7 kap. 7 o. 8 §§, del B 1 s. 368—374). På tal om värdet för hyresgästen att ha skriftligt avtal (s. 27) kan det framhållas att i större orter med starka partsorganisationer och stor kommunal satsning på bostadsmarknaden de muntliga avtalen numera torde ha spelat ut sin roll på den vanliga bostadsmarknaden. Att t. ex. möblerade rum och källarlokaler ofta hyrs ut muntligt har ingen större praktisk betydelse. Problem skapar däremot ofta ofullständiga kontrakt eller partemas oförmåga att rätt använda formulär; sidolöpare och tillägg under "Särskilda bestämmelser" vållar också svårigheter. Det skulle ha varit av intresse om W. uppehållit sig mera vid tolkningsspörsmål och frågor om bevisskyldigheten vid ofullständiga avtal. Partsorganisationernas styrka och hyresnämndernas möjlighet att genom medling åstadkomma klarare avtal får här större och större betydelse.
    W:s begreppsbestämningar och systematiska definitioner under 1 § är värdefulla. Det kan framhållas att den av W. diskuterade gränsdragningen mellan arrende och hyra blir av mindre betydelse efter nya jordabalkens ikraftträdande, då arrendereglerna får en utformning, som är ganska lik hyresreglernas. I fråga om hyreslagens roll som social skyddslag och dess tvingande regler skriver Walin att det är "ganska uppseendeväckande på förmögenhetsrättens område" med svåröverblickbara konsekvenser, att man i nya HL gjort varje regel tvingande, om annat ej anges. Ja, förvisso, men bara i yttre mening. Reformen är radikal men i själva verket rent praktisk. Om det inte blivit så, måste lagen ha innehållit en lång katalog — med särskilda undantag för speciella situationer — över tvingande bestämmelser. Konsekvenserna skulle inte ha blivit lättare att överblicka i ett sådant system.
    HL:s avsnitt om hyrestid och uppsägning har under gått väsentliga ändringar. Den lagtekniska utformningen har — trots lagrådets förbättringar

och förtydligande uttalanden — blivit mindre lyckad, ett exempel på avsaknaden av en modern, praktisk-tabellarisk lagskrivningsmetod. W. gör flera värdefulla begreppsdefinitioner och systematiska påpekanden, men det hade varit bra om han genom rubriker eller kursivering sökt göra systematiken i 3 och 4 §§ HL lättare åtkomlig; härvid kunde under resp. lagrum ha analyserats begreppen bestämd tid, relativt bestämd tid och obestämd tid. Såsom W. själv tycks anse är rättsfallet SvJT 1940 rf s. 53 (beskrivet på s. 35) numera knappast vägledande. På s. 32 not 3 anmärker Walin att regeln om den speciella rätten till uppsägningstid, som tjänstebostadshyresgäst får åtnjuta enligt 4 § 2 st. sista p., har införts i ett stycke som handlar om fall då hyrestiden ej är bestämd, ehuru hyrestiden i sådana fall enligt W. är "relativt bestämd" d. v. s. till att sammanfalla med anställningstiden; stadgandets placering, säger Walin, kan tyda på att man ej anser hyrestiden "bestämd", när den är avhängig av anställningens fortvaro. Det är nog så, ehuru förarbetena inte ger någon klar bild av hur lagstiftaren har resonerat. Teoretiskt kan saken diskuteras, men det förefaller praktiskt motiverat att betrakta ett s. k. kopplat avtal såsom faktiskt hörande till de tidsobestämda avtalens område. Då W. (s. 36) kommenterar själva bestämmelsen anser han den något dunkel. I praxis tillämpas den dock som W. själv antyder: om tjänstebostadshyresgästen enligt avtalet är skyldig flytta samma dag som anställningen upphör, ger bestämmelsen hyresgästen så lång förlängning som krävs för att en månads uppsägning skall åtnjutas. Inom de flesta branscher har man f. ö. tagit konsekvenserna av den nya regeln och föreskrivit minst en månads uppsägningstid och ibland gått ännu längre, t. ex. avflyttning vid utgången av det kvartal, som slutar tidigast en månad efter skedd uppsägning.
    På s. 46 är W. tveksam huruvida de nya formföreskrifterna i 8 § 3 st. innebär ändring i den tidigare möjligheten att säga upp med rekommenderat brev, varom avi bevisligen tillställts adressaten och som denne haft tillfälle att hämta ut. W lutar närmast åt att de nya reglerna innebär en skärpning av kraven. Detta är otvivelaktigt riktigt (se prop. 1968:91 bih. A s. 209 fjärde stycket). Ordet "får" — ett av justitiedepartementets favorituttryck, som har de mest olika betydelser (se även t. ex. 33 eller 52 § HL) — bör såsom framgår av propositionen tolkas så att, om den första metoden inte duger men man ändå vill genomföra uppsägningen, metod nr 2 måste användas.
    Bland W:s personliga utvikningar i avsnittet om substitution och sublokation må nämnas, att han (s. 151) med all rätt ställer sig kritisk till lagutskottets inhopp i motiven med en tolkning av bytesregeln i 35 § för det fall att en hyresgäst betingat sig ersättning för ett lägenhetsbyte. — Det intressanta rättsfallet NJA 1949 s. 221 diskuterar W. dels under det principiella överlåtelseförbudet i 32 §, dels under 38 § som handlar om verkan av överlåtelse med samtycke eller hyresnämndens tillstånd samt dels under förverkandereglerna. Jag har personligen den uppfattningen, att det nya regelsystemet, med i normala fall förhandsprövning av överlåtelsens tillåtlighet i stället för, såsom tidigare, prövning uteslutande i efterhand efter uppsägning, leder till, som W. säger, en mera restriktiv uppfattning av den nye innehavarens rättsställning. Departementschefens uttalande (prop. 1968:91 bih. A s. 224) torde i så fall göra rättsfallet ointressant. — Vid total sublokation kan det, om hyresgästen t. ex. är utomlands, vara värde-

fullt för hyresvärden att ha ett ombud för hyresgästen att kunna vända sig till exempelvis vid delgivning av uppsägning eller anmaning av något slag. Hyreslagstiftningssakkunniga (s. 387) talade i detta sammanhang om oåterkallelig fullmakt (jfr prop. s. 226), och W. säger nu (s. 159 not 2) att oåterkallelig fullmakt ej kan meddelas med laga verkan. Det torde kunna diskuteras om ej en fullmakt av denna typ skulle kunna göras oåterkallelig under samma tidsperiod, för vilken tillstånd till underuthyrning ges. (Se f. ö. Almén—Eklund, Avtalslagen, 9 uppl. s. 59—60, där det diskuteras huruvida en fullmakt, i strid mot hävdvunnen uppfattning, kan vara oåterkallelig).
    I besittningsskyddsavsnittet följer W. såsom förut sagts noga förarbetena. Under 45 § görs dock en del värdefulla påpekanden, bl. a. till belysning av den praktiska innebörden av att generellt undantag från besittningsskyddet föreligger eller att hyresgästen avstått från detta. Däremot saknar man en redogörelse för de viktiga spörsmålen om i vilka situationer besittningsskyddet över huvud taget kan aktualiseras. Det förekommer exempelvis att besittningsskydd felaktigt påkallas sedan hyresavtal efter hälsovårdsmyndighets ingripande förfallit. Omvänt förekommer det t. ex. att den som ropat in fastighet på exekutiv auktion och enligt 133 § UL sagt upp hyresavtalet felaktigt gör gällande att hyresgästen ej kan påkalla besittningsskydd. Om dessa och andra situationer då besittningsskyddet kan eller ej kan påkallas har både hyreslagskommittén (SOU 1961:47 s. 193 ff) och hyreslagstiftningssakkunniga (SOU 1966: 14 s. 133 ff) utförliga redogörelser.
    Vid 46 § 1 st. 8. säger W. (s. 188) att presumtionen, att ett tjänstebostadsavtal som varat längre än tre år skall förlängas, får brytas endast om hyresvärden styrker att det skulle vara till allvarlig olägenhet för företaget om lägenheten inte fick disponeras för annan arbetstagare. Detta W:s uttalande har åberopats i tvister. Men i motiven (prop. bih. A s. 101) står det till allvarligt men, ett uttryck som både i allmänt och juridiskt språkbruk är starkare. Lagrådets viktiga uttalande i prop. bih. A s. 332 näst sista st. borde dessutom ha åberopats; det förbises ofta.
    Under 49 § som reglerar besittningsskyddsprocedurens inledande säger W.(s. 199) att, om hyresgästen inte iakttar sin skyldighet att inom 3 veckor från delgivningen av det s. k. avflyttningsmeddelandet hänskjuta tvisten till hyresnämnden, "förfaller rätten till förlängning av hyresavtalet". Här borde dock ha tillagts, att det beror på invändning från hyresvärdens sida om denna rätt förfaller (prop. 1968:91 bih. B s. 23). Detta är ett frångående av hyresregleringspraxis, enligt vilken de kommunala hyresnämnderna ex officio avvisade hyresgästens för sent inkomna framställning om besittningsskydd. I enlighet med det uttalande i propositionen, till vilket hänvisning nyss gjorts, företar de nya statliga hyresnämnderna ingen utredning om huruvida treveckorstiden iakttagits, såvida ej invändning skett. Visar sig invändningen befogad, ogillas förlängningstalan.
    I avsnittet om de nya bestämmelserna om ersättning åt hyresgäst vid obefogad vägran att förlänga hyresavtal beträffande lokal har W. på s. 210 satt ett utropstecken, som väl får tolkas som en viss förvåning över vad lagstiftaren åstadkommit. Det gäller motivens uttalande om att, i det fall hyresnämnden sagt upp för att hyra ut till någon annan mot en hyra som den gamla hyresgästen ej velat gå med på, ersättningsskyldighet gentemot den avträdande hyresgästen inträder även om den fordrade hyran endast obe-

tydligt överstiger vad hyresvärden kunnat få ut av en ny hyresgäst. Den fordrade hyran skall i sådant fall anses oskälig (se prop. bih. A s. 128), och hyresvärdens förlängningsvägran medför i princip ersättningsskyldighet. W:s utropstecken är i viss mån befogat. Genom att driva oskälighetsbegreppet så långt har man avlägsnat sig avsevärt från talet om rörlighet och hyresvärdens handlingsfrihet på lokalhyresmarknaden. Å andra sidan måste man erinra sig att frågan om övergången från direkt till indirekt besittningsskydd för lokalhyresgäster var en av de besvärligaste frågorna, därtill politiskt inflammerad och sedermera löst under kritik från en mängd remissinstanser,bl. a. lagberedningen med Walin som ordförande. Det är därför naturligt att man gjorde det nya systemet så "hyresgästvänligt" som möjligt.
    I avsnittet om de processuella bestämmelserna diskuterar W. (s. 229) i vad mån en tidigare avgjord fråga om substitution eller sublokation ånyo kan hänskjutas till nämnden. Hyresnämndernas praxis här torde vara, att hyresgäst som fått avslag kan söka på nytt även utan ändring av "saken". Till redogörelsen för klanderförfarandet och verkan av utebliven klandertalan (s. 229—230) kan fogas, att Stockholms rådhusrätt och länshyresnämnden i Stockholm i brist på klarläggande uttalanden kommit överens om att betrakta klander som ordinär processuell fullföljd, i följd varav rådhusrätten ex officio avvisar klandertalan som väckts för sent. Teoretiskt kan uppfattningen diskuteras. Svea hovrätt har dock nyligen godtagit uppfattningen.
    Den nya hyreslagen innehåller de första påtagliga exemplen i svensk processrätt på att man söker begränsa tvistandet genom kraftiga fullföljdsförbud. W:s analys (s. 231) av 73 § HL är intressant och ger ytterligare belägg för att de processuella reglerna är ofullständigt genomarbetade. Här kommer en ny upplaga av W. att kunna tillföras mycket av intresse genom praxis.

 

Hyresrådet Gads och rättschefen Starks kommentar till den omarbetade hyresregleringslagen ersätter närmast föregående upplaga från 1959, utgiven av Hedfeldt—Ringdén—Hamilton. De förväntningar som kan ställas med hänsyn till författarnas kvalifikationer blir knappast svikna. Arbetet är ytterst vederhäftigt. I de delar där lagen är helt eller i huvudsak oförändrad bygger den nya upplagan i stort sett på den föregående. Största intresset tilldrar sig författarnas behandling av de nya reglerna om fastställande och ändring av bashyran, om avtal om tillägg till bashyran samt om undantagande från hyresregleringen. Det är ofrånkomligt att även kommentaren delvis lider av samma dunkelhet som i åtskilliga hänseenden vidlåder lagstiftningen, vilken ju tillkom under en kort hektisk period då det gällde att fylla ett politiskt tomrum efter återkallandet av 1967 års proposition om bl. a. hyresregleringens totala avveckling. I språkligt hänseende är boken ett exempel på traditionell juridisk kommentar, skicklig men stundtals väl kompakt. Det hade inte skadat med flitigare styckeindelning, mera kursivering av nyckelord eller flera mellanrubriker. Vid 3 § kunde man önska något utförligare synpunkter på hyreshöjning av "annat skäl som till sin betydelse kan jämföras med" huvudskälet, d. v. s. förbättringsarbeten; kommentaren går raskt förbi denna fråga, som vållat besvär i praxis. Redogörelsen på s. 35—36 för tillvägagångssättet då lägenheten saknar "legal" hyra den 31 dec. 1968 borde ha gjorts utförligare och tydligare, särskilt mot bakgrunden av att äldre lag skall tillämpas då beslutet äger tillämpning på tid

före 1969. Avsnittet om tilläggsavtal enligt 4 § första st. 1. och andra stycket är klarläggande. I fråga om regeln i 26 § 2 st. om undantagande från hyresregleringen är det synd att författarna med sin ingående kännedom om resonemangen kring bestämmelsens tillkomst inte diskuterat de svårbedömda situationerna lite närmare.
    Boken kommenterar även i korthet hyresnämndslagen och hyresnämndsinstruktionen, vilka innehåller de processuella reglerna även för hyresregleringsmål, och den s. k. övergångslagen, som ju är av särskilt stor betydelse då många hyresobjekt numera bortfallit eller kommer att undantagas från regleringen. Några av de viktigare hyresrådscirkulären och ett bra sakregister avslutar boken.
    Ett par frågor skall upptas till särskild granskning. Enligt 57 § HL — huvudstadgandet om ersättning åt hyresgäst vid obefogad vägran av hyresvärden att förlänga hyresavtalet beträffande lokal som ej har direkt besittningsskydd — kan värden undgå ersättningsskyldighet om han, för det fall att uppsägning skett på grund av husets förestående rivning, anvisar annan lokal eller om hyresavtalet innehåller villkor om att hyresförhållandet skall upphöra på grund av rivning (s. k. rivningsklausul) och rivningen skall påbörjas inom 5 år från villkorets tillkomst. Emellertid tar författarna (s. 79) utan stöd i förarbetena den angivna regeln till intäkt för att en liknande bedömning kommer att göras, då prövning sker av uppsägning beträffande lokal som har direkt besittningsskydd enligt 7 § HyReL (i 16 större städer). Slutsatsen är väl kategorisk: "— — — det kan antas att hyresnämnderna vid billighetsprövningen enligt 7 § kommer att anlägga samma betraktelsesätt, d. v. s. tillmäta en rivningsklausul den verkan att uppsägning av hyresavtal inte anses obillig, under förutsättning att rivningen — — — skall påbörjas inom fem år från klausulens tillkomst. Skulle nämligen rivningsklausulen tillmätas betydelse av hyresnämnd också när den är av äldre datum, blir konsekvensen att ett svagare besittningsskydd skulle gälla för lokal som omfattas av hyresregleringen än för annan lokal. Detta synes knappast rimligt". Enligt min mening måste man, särskilt i storstäderna med deras ofta ryckiga och för fastighetsägarna svåröverskådliga stadsplanering och tillståndsgivning, bedöma rivningsklausulerna från fall till fall och i enlighet med kontrakten ibland låta dem få verkan även senare än 5 år. Så har också skett i praxis i Stockholm; 7- och 8-åriga rivningsklausuler har tilllagts verkan. I några fall har å andra sidan femårsgränsen upprätthållits, och det är uppenbart att hyresnämnderna i princip bör — liksom då det är fråga om prövning av bostadshyresgästs besittningsskydd — ställa sig principiellt kritiska mot rivningsklausulerna. Dessa bör nämligen inte få åberopas, om de införts utan att rivningen framstått som någorlunda aktuell. Men Gads och Starks uttalande går enligt min mening väl långt.
    Då det gäller den s. k. lindrigare hyresregleringen enligt 6 § HyReL för möblerad lägenhet uttalar författarna (s. 70) att man kan räkna med att hyresnämndens bedömning av frågan om hyrans skälighet vid prövning enligt 6 §, d. v. s. då hyresgästen under löpande avtalsperiod begär nedsättning, blir densamma som vid prövning enligt 48 § HL, d. v. s. då avtalet sagts upp till utgången av avtalsperioden och hyresgästen påkallar förlängning med skäliga villkor enligt den s. k. bruksvärdeprincipen. Jag tror att författarna även här är för kategoriska. Vid prövning av hyran för möblerad lägenhet utgick de större kommunala hyresnämnderna i allmänhet från

en medgiven (eller antaget godtagbar) hyra för lägenheten i omöblerat skick och gjorde skäliga "pålägg" för möblering och andra förmåner. Det finns enligt min mening knappast anledning att frångå detta system. Resultatet kan visserligen bli lägre hyror än om bruksvärdeprincipen tillämpas. Men systemet står i bättre överensstämmelse med grundtanken att "möblerad uthyrning" inte får bli så förmånlig och vanlig att den äventyrar upprätthållandet av den strängare hyresregleringen. Det sagda hindrar inte att hyresnämnderna får "snegla" på hyresläget för likartade möblerade lägenheter, för vilket visst stöd även finnes i lagtexten.

 

Starks handbok har tillkommit på uppdrag av Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO, den centrala organisationen för företagen på det allmännyttiga och kommunala bostadsområdet) och utger sig i förordet främst för att vilja "tillgodose SABO-företagens behov av en lättillgänglig handbok som behandlar sådana hyreslagsfrågor som uppkommer i företagens praktiska verksamhet". Med den begränsning som framgår av citatet är boken ett gott exempel på att en skicklig jurist kan skriva enkelt och lättfattligt för en läsekrets av huvudsakligen icke-jurister. Som exempel på ett praktiskt och okonventionellt sätt att presentera krångliga paragrafer kan nämnas s. 69 (fall av hyresrättens omedelbara upphörande) och s. 136—137 (fullföljdsrätt och instansordning). Eftersom de allmännyttiga bostadsföretagens lägenheter inte är hyresreglerade, är den allmänna hyressättningsregeln i 48 § HL redan nu över allt av betydelse för dessa lägenheter. Stark har en värdefull kommentar till detta lagrum. Tyvärr är kommentaren till substitutionsreglerna alltför summarisk. Stark har lagtexten först för sig i ett sammanhang, kommentaren för sig. Jag tycker att Järtelius' system (se nedan) är bäst i en praktisk handledning.

 

Berg är v. verkst. direktör i Sveriges Fastighetsägareförbund och en av fastighetsägarsidans främsta jurister. Järtelius har i sin advokatverksamhet specialiserat sig på hyresfrågor och är hyresgästernas ledande jurist. Båda har varit eller är ledamöter av beslutande organ på hyresområdet, Järtelius dessutom i två tidigare lagstiftningskommittéer, och de sitter tillsammans i den arbetsgrupp, som redigerar en kommande samling av praxis i hyresmål. Underlaget för deras böcker har använts för intern utbildning inom resp. förbund. Även om böckerna därför i första hand riktar sig till medlemmar och "sympatisörer", är de berömvärt fria från ensidiga värderingar. Det är inte för inte som man ibland ser hyresnämndsledamöter företrädande hyresgästintresset bläddra i "Berg" och vice versa. Det är värt allt erkännande att hyresmarknadsorganisationernas ledande företrädare på detta sätt bidrar till kännedom om lagstiftningen, ej minst därför att organisationerna själva tilllagts en betydande roll vid det nya systemets utformande och förbättrande.
    Berg följer systematiskt propositionen, delvis med direkta citat från denna. Där propositionens uttalanden utfyllts med hänvisningar till eller referat och citat från andra källor, t. ex. betänkandena och lagutskottets utlåtande, är det värdefullt och belysande. Utöver lagens avdelningsrubriker har Berg försett de viktigare delarna av sin kommentar med egna mellanrubriker, som bidrar till överskådligheten. Boken är överhuvudtaget mycket användbar och vederhäftig. Den avslutas med ett bra register. Man kan hoppas att Berg, som sedan starten är ledamot av hyresnämnden för Stockholms län,

 

49—703005. Svensk Juristtidning 1970

får tillfälle att i kommande utgåvor draga nytta av egna erfarenheter av hyresnämnds- och domstolspraxis.
    Järtelius' bok är mindre strikt men åtskilligt mera pedagogiskt inriktad än Bergs, vilket är naturligt eftersom hyresgäströrelsens ombudsmannakår nästan helt består av icke-jurister. Kommentaren är resonerande och diskuterande, mycket ofta på ett intresseväckande och belysande sätt. Följden blir givetvis, att åsikterna någon gång ger anledning till invändning, och några fel har insmugit sig, dock icke så att bokens vederhäftighet kommer i fara. Förf:s vida överblick och förtrogenhet med de stora sammanhangen kommer till uttryck i de många värdefulla hänvisningarna till andra paragrafer än den som just behandlas. Ett gott grepp är att lagtext och rättsfall står i varje sidas smalare vänsterspalt intill kommentaren. Boken avslutas med en omfattande formulärsamling att användas av hyresgästerna och deras företrädare vid kontakt med motparten och i hyresnämnd och domstol. Även för Järtelius' del får man hoppas att han kan berika en kommande ny utgåva med sin stora erfarenhet som advokat i hyrestvister. Ej minst gäller det den processuella delen. Det finns exempel både på att utvecklingen tagit annan bana än J. väntat och att hans antaganden bekräftats eller att önskad utfyllnad skett i praxis.

 

Slutligen skall i korthet omnämnas professorerna Bengtssons och Hesslers kompendier, båda förtjänstfulla utslag av framstående juristpedagogers strävan att åstadkomma god studielitteratur. Bengtssons kompendium är pedagogiskt skickligt upplagt och mycket lättläst, medan Hesslers framställningär ganska kompakt och i vissa delar kan antagas vara synnerligen krävande för mången juris studerande. Då kompendierna i samband med nya jordabalkens ikraftträdande måste omarbetas skulle man vilja önska, att författarna slog sig i hop, avvecklade den från praktisk synpunkt föråldrade uppdelningen mellan obligationsrätt och sakrätt och åstadkom den lärobok som nu saknas på området. Till olika intressanta frågor, som författarna drar upp, blir det kanske då tillfälle att återkomma. Michael von Koch