HÅKAN STRÖMBERG. Lärobok i speciell förvaltningsrätt. Lund 1970. Gleerups. 295 s. Inb. kr. 20,00.
Professor Håkan Strömberg har under 1960-talet utgett en rad läroböcker i offentlig rätt. Den sista i serien bär titeln speciell förvaltningsrätt. Liksom föregångarna i serien har den förelegat som kompendium innan den kom ut i tryck. Med sina föregångare har boken också det gemensamt att ämnet är ofantligt och statt i hastig förändring. Man måste hålla författaren räkning för att han än en gång övervunnit detta för många paralyserande faktum.
    Bestämmande för stoffurval och stoffbehandling har varit examinationskraven i offentlig rätt vid de juridiska fakulteterna. Efter en inledning, där ämnets förr i världen viktiga systematisering reduceras till sin rätta betydelse, behandlas under särskilda avdelningar politirätt (med åtta särkapitel om polisväsende, allmänna ordningsstadgan, hälsovårds-, byggnads- och brandförsvarslagstiftning samt vägtrafik-, utlännings- och asocialitetslagstiftning, tillsammans ca 125 s.), socialrätt (med åtta särkapitel om barnavård, nykterhetsvård, sluten psykiatrisk vård, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, den. allmänna sjukvården, socialhjälp, socialförsäkringar och folkbokföring, inalles ca 110 s.), näringsrätt (5 s.), kulturförvaltningsrätt (6 s.), kyrkorätt (11 s.) och försvarsförvaltningsrätt (9 s.). Varje viktigare delavsnitt inleds med en kort rättshistorisk återblick.
    De parentetiskt angivna sidantalssiffrorna markerar var utförligheten är störst och var texten inskränker sig till att lämna några grunddata. Syftet med framställningen är att ge de studerande bättre överblick och förståelse för de juridiska sammanhangen inom ämnesområdena. Inlärandet skall ske med lagtexterna för ögonen och kompletteras med rättsfallsstudier och se-

Anm. av Håkan Strömberg: Speciell förvaltningsrätt 769minarieövningar. Underförstått är att boken skall läsas parallellt med arbetena om allmän förvaltningsrätt och kommunalrätt och bedömas från denna utgångspunkt.
    Gemensamt för dessa böcker liksom för S:s övriga produktion är vederhäftigheten och det klara och komprimerade framställningssättet, bakom vilket man anar en under olivecronsk influens utvecklad, egentligen rätt pessimistisk grundsyn på rättsproblemen. Genom koncentrationen på det väsentliga skiljer sig dessa arbeten fördelaktigt både från den nya tidens överambitiösa skolböcker och från akademiska föregångares inte alltid lyckade försök att blanda vetenskaplig djuplodning och enklare katedervisdom. Som en särskild förtjänst må framhållas att läsaren besparas långrandiga lagtextreferat. Rättspraxis redovisas sparsamt, i den sista boken dock mindre sparsamt än i de tidigare. Säkert är att den juris studerande som ordentligt slår i sig S:s böcker lägger en god bas för fortsatta teoretiska studier och för sin framtida praktiska gärning. Som universitetslärare och i någon mån utövande förvaltningsjurist har jag ständigt nytta av det vetande och den syn på ämnet som böckerna förmedlar.
    Vad den nya boken beträffar gäller detta inte minst för avsnitten om politiväsendet. Man märker hur mycket som hänt och hur radikalt synsätten förändrats sedan Reuterskiöld för ett halvsekel sedan behandlade detta område. För honom spelade de från tysk doktrin hämtade begreppen om abstrakt och konkret politifara samt behovs- och proportionalitetsprinciperna roll av axiom från vilka allt kunde deduceras. Han fann dåvarande landshövdingsinstruktions stadganden om ordning och säkerhet ge uttryck för en allmän grundregel att vid bekämpande av politifaror all maktanvändning var tillåten som inte uttryckligen var förbjuden, dock att de i 16 § RF förankrade garantierna för personlig frihet, privatbostad och privategendom städse måste respekteras. Den till innehållet obestämda politimakten blev för honom på så sätt samtidigt den "karolinska" kärnan i Kungl. Maj:ts "allenastyrande" och ett värn för det bestående borgerliga samhället.
    En annan syn på problemen företrädde Herlitz i sin drygt ett decennium senare publicerade uppsats om förvaltningsrättens tvångsmedel, en uppsats som med sitt principkrav på uttryckligt lagstöd för förvaltningsrättsligt tvång också innehöll en dold kritik av åsikter om offentligrättsligt vite som Gabriel Thulin nyss framställt. Herlitz önskemål om en bättre normering av politirätten har numera i väsentliga delar tillgodosetts. Även behovs- och proportionalitetsprinciperna har införlivats med lagtext (BrB 24:2, PI 18 §) fast det praktiska värdet av denna distinktion numer tycks ifrågasättas t. o. m. i ursprungslandet (jfr Hans Peters, Handbuch der kommunalen Wissenschaft und Praxis II s. 617).
    I Herlitz fotspår har andra följt (Höfde, Sjöholm m. fl.). Symptomatiskt för det ändrade rättsklimatet är att S. i ett av sina fåtaliga uttalanden de lege ferenda vill överflytta reststadgandet om viten från länsstyrelseinstruktionen till allmänna ordningsstadgan, förmodligen för att ytterligare markera legalitetsprincipen.
    Men S. är inte blind för att politinormeringen aldrig kan bli fullständig utan alltid måste lämna ett visst handlingsutrymme oreglerat. Han delar sålunda, för att nämna ett exempel, lagrådets åsikt att upphävandet av rätten för civil myndighet att begära militärt bistånd för ordningens upprätthållande inte hindrar KM:t från att i nödsituationer lita till denna resurs.

770 Fritz Kaijser    Nuvarande innehavare av regeringsmakten, som av kostnadsskäl hittills haft större intresse för polisväsendets normering än för dess upprustning, tycks ovilliga att tillerkänna sig sådana extraordinära befogenheter. Om de härvid också påverkas av att det mångtydiga ordet revolution i dag är ett mäktigare honnörsord än rättskontinuitet må vara osagt. Men de kanske ändrar mening om deras maktinnehav på allvar hotas av utomparlamentariska krafter. Tills vidare får man vara tacksam för att Reuterskiölds spådom att socialisering skulle betyda återgång till en hårdhänt polisstat trots ett snart fyrtioårigt socialdemokratiskt styre inte gått i uppfyllelse.
    När det gäller hälsovårds-, brand- och byggnadslagstiftningen avstår S. inte bara från att skildra den svårbemästrade fysiska verklighet, som lagstiftaren och förvaltningsmyndigheter står inför, utan också från att redovisa rättsregler och rättsinstitut med hemortsrätt på annat håll i den juridiska undervisningen. Det förra gäller i synnerhet hälsovården och vad därmed hör samman — där saknas en snabbskiss av miljövårdsproblematiken — det senare byggnadsväsendet, där exempelvis ingenting sägs om gatubyggnadstvång och olika expropriationsmöjligheter. Det sista är pedagogiskt en brist eftersom det är här som de viktigaste skillnaderna mellan detaljplaneinstituten möter.
    För egen del drar jag mig inte för att kräva uppfärskade kunskaper i passerade ämnen, när sådan kunskap är nödvändig för full förståelse av den offentliga rättens innehåll. Och jag tror att S:s speciella förvaltningsrätt kommer att ha lättare att hålla sig kvar som obligatorisk kursbok om författaren i en ny upplaga offrar några rader på verklighetsunderlaget. Det finns tecken som tyder på att studenterna — och åtminstone vid Stockholms universitet har de stort inflytande på kurslitteraturen — finner en framställning utan sådana vilopunkter vara i hårdsmältaste laget. Med hänsyn till bokens stora förtjänster skulle det vara beklagligt om den avfördes på så irrelevanta grunder.
    En annan invändning mot framställningen är att den i så ringa grad illustrerar lagreglers och rättsgrundsatsers omsättning i rättstillämpningen. Rättsfallshänvisningarna kombineras inte med rättsfallsanalyser eller försök att via typfall demonstrera hur avvägningen mellan olika rättsskyddsintressen in casu bör göras. Dylika inslag skulle gjort framställningen mera levande. Men man kan förstå att författaren av utrymmesskäl och med tanke på möjligheten att komplettera undervisningen med seminarieövningar föredragit ett kortfattat framställningssätt.
    För att förebygga missförstånd vill jag understryka att nu påtalade "brister" inte minskar bokens användbarhet i det praktiska arbetet. Dagens förvaltningsjurist är som regel väl orienterad i de ämnen boken handlar om och snarast belåten med att kastas in medias res utan den omgång som genomläsandet av kommentarer, förarbeten och den aldrig sinande floden av nya kommittébetänkanden för med sig. Utsikterna för att han skall hitta förlösande sanningskorn eller träffa riktiga associationsbanor för fortsatt tänkande är efter min erfarenhet stora. Vad nu sagts gäller också de sista avsnitten av politidelen, de om vägtrafik-, utlännings- och asocialitetslagstiftningen även om faktainformationen där av naturliga skäl dominerar. Särskilt avsnittet om asocialitetslagen innehåller mycket av teoretiskt intresse, bl. a. om gränsdragningen mot övrig socialrätt.
    I början på bokens andra del om socialrätten förs en principdiskussion om

Anm. av Håkan Strömberg: Speciell förvaltningsrätt 771de administrativa frihetsberövandena. Rådande ordnings överensstämmelse med 16 § RF och 1950 års Europakonvention ifrågasätts, det förra på tolkningsteoretiska grunder, det senare på grund av att vår lagstiftning knappast uppfyller stadgade krav på möjlighet till snabb domstolsprövning och i vissa fall, omhändertagande enligt polisinstruktionen och förvarstagande enligt utlänningslagen, inte alls garanterar sådan prövning.
    I den rättspolitiska debatten kan man enligt S., allt efter den vikt vederbörande tillägger frihetsberövandet för samhällsskyddet, för en riktig vård och för den personliga integriteten, urskilja fyra parvis divergerande tankemönster, av vilka två, de som kan återföras på motsatta åsikter om frihetsberövandets värde ur vårdsynpunkt, har större intresse för läkare och socialarbetare än för jurister.
    Enligt gällande lag är vårdsyftet grundläggande för frihetsberövandena men vid rekvisitens utformning har både samhälleliga skyddsintressen och det enskilda frihetsintresset tillagts stor betydelse. Socialvårdsmyndigheten får i varje särskilt fall noggrant parallellpröva vårdbehov och aktualiserade rekvisits räckvidd samt akta sig för förutfattade meningar i subsumtionsfrågan. Ett problem är hur man skall bevara "klientens" för en framgångsrik behandling viktiga förtroende när hjälpåtgärder visar sig utsiktslösa och tvång måste tillgripas. Att överföra beslutanderätten i sistnämnda frågor på fristående juristinstanser skulle enligt S. innebära risker för att besluten fattas av organ utan erfarenhet av socialvårdens hjälpande sidor och utan tillräcklig kunskap om de enskilda fallens bakgrund. Det kunde leda till att frihetsberövandet uppfattades som straff och inte som vård.
    Kontentan av diskussionen är att hur ointresserad förvaltningsjuristen de lege ferenda än må vara av vårdmotiven för frihetsberövandet kan han inte frigöra sig från dem de lege lata. Botten- och nuvarande mellaninstanser, som har omedelbar tillgång till socialvårdsexpertis, är för närvarande somregel bättre rustade än den högsta instansen, regeringsrätten, när det gäller ömtåliga avvägningar mellan motstående intressen. Omvänt har "klienten" och den som vill tillvarataga hans intressen sedan omhändertagandet väl skett ofta begränsade möjligheter att på "juridisk" grund få praktiska vårdfrågor omprövade. Särskilt kännbart är detta inom barna- och ungdomsvården, där i rättspraxis besvärsrätt och civil vårdnadsrätt hopkopplats på ett stelbent sätt och de fortsatta vårdåtgärderna vanligen inte är överklagbara annat än på för ändamålet odugliga kommunalbesvärsgrunder. Något liknande gäller också psykiatrisk vård och alkoholistvård, fast klagomålen där mer sällan når offentligheten. Det råder ingen tvekan om att JO-ämbetet som klagomur och inspektionsmyndighet här har fyllt — rec. tänker närmast på Alfred Bexelius berömvärda insatser — och fyller en viktig uppgift, ehuru sättet att över ämbetsansvaret statuera exempel på missbrukad "vård" ibland har något medeltida över sig. Mycken mer eller mindre befogad kritik kan trots alla reformer utan tvivel riktas mot den nuvarande ordningen. Men det är inte lätt att visa på hur en bättre avvägning mellan vård- och rättssäkerhetssynpunkter skall kunna åstadkommas.
    När det gäller tolkning och tillämpning av socialvårdslagarna kan konstateras att S. i allt väsentligt tycks dela synpunkter som hans lärjunge Bramstång i olika sammanhang gett uttryck åt. I de utomordentligt instruktiva kapitlen om barnavård och nykterhetsvård möter förebildliga analyser av omhändertaganderekvisiten, kritik av raggarlagens formella ineffektivitet och

772 Anm. av Håkan Strömberg: Speciell förvaltningsrättbetonande av betydelsen av att generalindikationen "hemfallenhet" bedömes självständigt, det är bara det att S. uttrycker sig mera kortfattat än B. Tendenser i doktrin och praxis att vid svårartade skadeverkningar av alkoholmissbruk sänka kraven på vanemässighet påtalas som utslag av en "något äventyrlig" lagtolkning. Hänvisningar till rättsfall och JO-ingripanden möter oftare än eljest. Ganska utförligt behandlas socialhjälpen medan bara några sidor offras på lagstiftningen om sluten psykiatrisk vård, omsorgslagen, allmänna sjukvården och socialförsäkringarna. Samma öde drabbar också folkbokföringen. Även om urvalet av informationsdata som vanligt är perfekt kan man åtminstone beträffande sjukvården och socialförsäkringarna ifrågasätta om de inte är värda större uppmärksamhet. För socialförsäkringsrätten finns ju numera en omfattande rättspraxis, delvis av ett mera allmänt intresse. Vid Stockholms och Uppsala universitet, där vi har förmånen att biträdas i undervisningen av försäkringsdomare Wildeman, underskattas inte denna del av förvaltningsrätten.
    Att de återstående avdelningarna blivit ytterst koncentrerade är begripligt. Näringsrätten har väl först i år genom lagar om otillbörlig marknadsföring och om marknadsråd fått en mera definitiv utgestaltning. Utbildningsväsendets våndor tycks aldrig ta slut och lockar inte till rättsvetenskaplig behandling. Om också Rein Rooseniit härom året visat att försök i den riktningen lönar sig, förstår man varför S. i huvudsak nöjer sig med att behandla den obligatoriska skolplikten och disciplinrätten inom skola och universitet. Att kyrkorätten, bortsett från religionsfrihetslagen, blivit styvmoderligt behandlad kan man på kyrkopolitiska grunder förstå. Och försvarsförvaltningsrätten, hur viktig den än är, stimulerar inte till vetenskapliga utflykter. Fritz Kaijser