KNUT RODHE. Checkrätt för bankmän. Sthlm 1970. Sparfrämjandets förlag. 83 s. Inb. kr. 25,00 exkl. moms.

 

Checken har i vårt land, sedan checklönesystemet alltmera börjat tillämpas, fått en ytterligt bred användning som betalningsmedel. Trots detta förhållande är det märkligt nog så, att ifråga om checkrätten — som innefattar en svårbemästrad, delvis tekniskt betonad materia — inte bara rättspraxis utan också mera modern litteratur därom är ganska mager. Varje

 

tillskott av litteraturen på området framstår därför i och för sig som tack nämligt och känslan härav förstärks betydligt då det såsom här gäller ett arbete av en så framstående rättsvetenskapsman som professor Rodhe. Nu utgör visserligen Rodhes rubricerade arbete som titeln utvisar inte en vetenskaplig avhandling utan är närmast att betrakta som en lärobok i ämnet, avsedd för ett speciellt, därav intresserat klientel, nämligen bankmän. I boken lämnas en för detta syfte lämpad, mönstergillt klar och upplysande redogörelse för det checkrättsliga systemet och de viktigare reglerna för checken, varvid också den moderna utvecklingen av checkrörelsen och checkrutinen uppmärksammas. Framställningen är uppdelad i fyra huvudavsnitt avseende resp. checken och parterna i checkförhållandet, checkens väg från utställaren till trassatbanken, läget då trassatbanken inte har inlöst checken samt utländska checkar. Förf. berör också åtskilliga tveksamma checkfrågor, som merendels sammanhänger med att checklagen (CL) uppbyggts på grundval av en mera begränsad användning av checken och en helt annan betalnings- och bokföringsteknik än den numera föreliggande. Detta förhållande är ägnat att föranleda osäkerhet ifråga om bedömandet av vissa situationer, som vid CL:s tillkomst inte alls kunnat förutses. I anslutning till framställningen i Rodhes bok skall här göras några spridda randanteckningar, vilka kan tjäna som belysning på en del av de mångahanda, intressanta ting, som behandlas däri.
    Frågan i vilken utsträckning en borgenär som skall ha betalt måste finna sig i att gäldenären betalar skulden med en check är som förf. anger inte fullt klar, även om för vissa typsituationer av betalningar vägledande principer kan uppställas (s. 6 och 7). Till komplettering av framställningen om detta spörsmål kan omnämnas, att det nu börjat uppmärksammas också i lagstiftningsarbetet. Sålunda har i det nyligen avgivna betänkandet med förslag till lag om hemförsäljning (SOU 1970: 35) frågan i en viss däri angiven situation reglerats. Från principen om rätt för köpare att frånträda hemförsäljningsavtal undantas nämligen kontantköp och vissa avbetalningsköp, i samband varmed uttryckligen stadgas, att med kontant betalning jämställs överlämnande av check. (Bestämmelsen har just motiverats med checklönesystemets vidsträckta utbredning!)
    Förf. betonar betydelsen av distinktionen mellan att "inlösa" och "honorera" en check, en distinktion som tyvärr inte alltid uppmärksammas i språkbruket. Den förra termen är reserverad för just den situationen att själva trassatkontoret mot erhållande av checken betalar ut checklikviden och checkomloppet därmed bringas till sitt slut (s. 8). Om betalning sker av annan bank eller av annat kontor hos trassatbanken än trassatkontoret, bör åter termen honorera användas.
    Den i boken omnämnda checklöneräkningen i affärsbankerna har nyligen generellt ersatts av s. k. banklönekonto. Bestämmelserna i checkrättsligt avseende för sådant konto har i princip utformats på motsvarande sätt som gällde för den förutvarande räkningstypen.
    I anslutning till behandlingen av utställarens underskrift av check berörs frågan om giltigheten av maskinell underskrift genom s. k. checksigner. Förf. finner frågan tveksam och uttalar att för giltig checkrättslig verkan i allt fall måste förutsättas att bruket av sådant underskriftsförfarande fått sådan allmän räckvidd att sedvana därom uppstått (s. 15 och 16).
    Förf. framhåller under hänvisning till ett praktiskt exempel att det är

 

mycket vanligt, att den som betalar en skuld med check sänder denna med lösbrev och att betalaren därmed tar risken för att checken kommer på avvägar under transporten. Huruvida han därjämte också har att ta risken för att checken stjäles ur mottagarens brevlåda är enligt förf. ovisst (s. 26). I sammanhanget framhålls att utställaren kan minska risken för checkens missbruk i dylik situation inte bara genom att rekommendera brevet utan också genom att korsa checken (s. 27). Vad korsning av check beträffar konstateras, att i svensk praxis sådan inte förekommer särskilt ofta. I frågan om verkan av korsning tar förf. upp spörsmålet om vad som avses med begreppet "kund" i 38 § (s. 27 och 28) CL. Enligt gängse uppfattning här är det tillfyllest, att vederbörande förut har räkning i banken. Men det har också gjorts gällande, att det varken är nödvändigt eller tillräckligt att personen har räkning i banken; det avgörande skulle i stället vara att banken "känner till" personen ifråga. (Denna uppfattning har framförts bl. a. i Lyngsøs 1967 utgivna kommentar till danska CL.) Förf. konstaterar, att den förstnämnda uppfattningen har stöd i förarbetena till CL och för övrigt torde vara den enda som praktiskt kan tillämpas med checkrörelsens nuvarande omfattning. I bankpraxis här gäller också som förf. framhåller den kutymen att utbetalning regelmässigt sker genom att kundens räkning gottskrivs för checkbeloppet. Något vägledande prejudikat finns dock inte i vårt land, men nyligen har Højesteret i Danmark fällt ett avgörande, som fastslår att i allt fall i där angiven situation utbetalning av bank till annan än kund inte ansågs gälla. (Se UfR 1970 s. 166. Det rörde sig härom en korsad check, som obehörigen tillägnats av en hos remittenten anställd person, vilken efter förfalskning av remittentens underskrift å checken erhöll checkvalutan kontant hos en bank, där han inte var kund utan bara legitimerat sig med ett körkort; tydligen var han ej alls känd vid bankkontoret ifråga. (Jfr Burling i SvJT 1970 s. 789 ff.)
    Förf. betonar att CL:s regler för korsning uteslutande tar sikte på det tillfälle, då checken tar steget in i banksfären — och alltså inte berör förhållandena vid överlåtelse av checken mellan kontrahenter, som inte är banker. Samtidigt konstateras emellertid med fog, att man vid korsad check ställer betydligt större krav på vaksamhet hos förvärvaren än som enligt CL ställs på förvärvare av en vanlig check (s. 29).
    I avsnittet om trassatbankens skyldighet att betala uppmärksammas (s.30 och 31) bl. a. dels den mellan affärsbanker och sparbanker m. fl. träffade överenskommelsen, enligt vilken trassatbanken i viss utsträckning skall gentemot annan avtalspart svara för förlust som den senare åsamkats för att en check inte i vanlig ordning inlöses av trassatbanken, t. ex. på grund av bristande täckning eller för att den förfalskats, dels den av bankvärldens huvudorganisationer utfärdade rekommendationen till medlemsbankerna att såsom trassatbanker i viss utsträckning ansvara för förluster på checkar, som av privatpersoner lämnats som likvid i butiker, restauranger o. d. (den s. k. butiksrekommendationen).
    Vid framställningen rörande falsk check behandlas bl. a. frågan om vilka kontrollåtgärder trassatbanken bör vidta för att motverka att en falsk check inlöses (s. 35 och 36). Förf. framhåller med rätta, att en tänkbar kontroll avseende jämförelse av namnunderskriften å checken med det namnteckningsprov av kontohavaren banken erhållit vid räkningens öppnande, med checkrörelsens nuvarande omfattning knappast torde kunna aktualiseras

 

annorledes än i de fall då särskild anledning till misstanke föreligger. Vidare diskuteras kontrollmetoden att fastslå att den person, vars namn förekommer på checken, verkligen har just det konto, vilkets nummer checken bär. Också härvidlag anser förf. det ovisst vilka krav som nu kan ställas på trassatbanken och menar, att spörmålet i viss mån sammanfaller med frågan om kontroll av att täckning föreligger. Förf. tillägger inte utan fog att man, när utvecklingen medger att tjänstemannen vid disken med hjälp av ADB och TV kan göra en ögonblicklig kontroll av nu angivet slag, förmodligen får räkna med att denna kontrollmöjlighet också måste tillgripasav banken.
    Vid redogörelsen för förhållandena vid brister i utställarens rättshandlingsförmåga behandlas bl. a. de ur trassatbankens synpunkt besvärliga situationer, som uppkommer då kontohavaren försätts i konkurs resp. då å kontot innestående medel utmäts för kontohavarens gäld (s. 41 och 42).
    I avsnittet om checkens täckning behandlas bl. a. de straffrättsliga aspekterna på utställandet av check utan täckning. Därvid redogörs för den svårhanterliga frågan om den närmare innebörden av brott enligt 74 § CL, särskilt betydelsen av rekvisitet "till annans förfång" (s. 45 och 46). Därvid betonas, att remittenten inte kan lida förfång om han från början vet om att täckning saknas men att, om remittenten överlåter checken vidare till någon som inte vet om detta, denne lider förfång, i vilket fall utställaren kan straffas. Som förf. framhåller anses emellertid trassatbanken, om denna av misstag inlöser en check utan täckning, inte ha lidit förfång. Det har märkligt nog t. o. m. ifrågasatts att samma ståndpunkt också skulle gälla ifråga om annan bank än trassatbanken, då den senare i enlighet med överenskommelse mellan bankerna har att svara för förlusten. Utställande av check utan täckning kan dock som förf. påpekar också vara ett led i ett bedrägeri, exempelvis riktat mot trassatbanken och innebärande att denna lurats att inlösa checken. I sådant fall straffas utställaren för bedrägeri, trots att han inte skulle kunna straffas enligt CL.
    Förf. behandlar vidare spörmålet om skyddande av check och berör därvid dels bestämmelserna därom i checkräkningskontrakten dels ock det mellan de olika penninginstituten träffade avtalet om sådant skyddande (s. 49—51).
    I framställningen om återkallelse av check återkommer frågan om förutsättningarna för straffansvar enligt 74 § CL. Också här möter som förf. närmare belyser besvärliga gränsdragningsproblem, exempelvis om utställaren återkallar checken därför att han — som vid checkens överlämnande till remittenten trott sig vara skyldig denne checksumman — senare fått den uppfattningen att han inte var betalningsskyldig (s. 53—55).
    I redogörelsen om plats för uppvisande av check berörs det för alla bankerna gemensamma avräkningsförfarandet, clearingen, som handhas av Riksbanken (s. 56). Det framhålls att även om en check passerat clearingen trassatbanken inte definitivt inlöst checken utan har rätt att, om checken inte bort godtas, t. ex. på grund av bristande täckning, vägra inlösen och återfordra beloppet av den honorerande banken. Detta måste emellertid trassatbanken göra utan dröjsmål. Förf. påpekar, att det är svårt att närmare ange hur lång tid trassatbanken har på sig och menar — utan att i övrigt utveckla förhållandena — att man "i allmänhet" får ge banken en frist "som täcker den tid som normalt åtgår för att genomföra dess bok-

 

föringsrutin". En sålunda bestämd frist — som vid nuvarande datateknik kan uppgå till flera dagar, kanske nästan en vecka räknat från honoreringsdagen — synes fullt rimlig, såvitt gäller frågan om täckning för checken, men måste efter min mening uppenbarligen utsträckas beträffande vissa andra brister såsom exempelvis förfalskning, som banken inte med normal uppmärksamhet kunnat upptäcka. I dylikt fall bör återfordran av checkbeloppet rimligtvis — oberoende av Riksbankens clearingregler — kunna i förhållandet bankerna emellan ske snarast efter den senare tidpunkt då bristen uppdagas, exempelvis då räkningshavaren efter erhållande av kontoutdrag reagerat. (Härvid bortses från de fall då trassatbanken enligt överenskommelsen mellan bankerna har att svara för förlusten.) I detta sammanhang må framhållas, att de för clearingen gällande, av Riksbanken fastställda reglerna uppbyggts utan hänsynstagande till den numera tillämpade datatekniken i bankvärlden och därför är i behov av revidering.
    Under rubriken checken som bärare av återgångskravet (s. 67 f.) behandlas en mångfald av de besvärliga problem, som kan uppkomma vid återgångsproceduren. Mot bakgrunden av en redogörelse för skuldebrevslagens regler om bl. a. godtroende förvärvares av löpande skuldebrev skydd mot vissa invändningar (utsläckliga sådana) från gäldenärens sida behandlas motsvarande bestämmelser i 22 § CL. Förf. framhåller med fog att detta lagrum, som upptar ett ur checkinnehavarens synpunkt lindrigare godtroskrav än skuldebrevslagens (checkinnehavaren bibehålls nämligen i sin rätt om han inte vid checkens förvärv "uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång"), är svårtolkat. Han påpekar, att det råder ovisshet om, vilka utsläckliga invändningar som omfattas av bestämmelsen. Enligt den traditionella uppfattningen skulle den omfatta alla sådana invändningar medan det numera gjorts gällande att bestämmelsen endast skulle inbegripa vissa av dessa invändningar, därvid hänvisning sker till Hesslers arbete Obehöriga förfaranden med värdepapper. Förf. konstaterar med fog att goda skäl framlagts för Hesslers ståndpunkt men att något vägledande prejudikat inte finns.
    Förf. behandlar kortfattat innebörden av de omdiskuterade reglerna i 57 § CL om ersättning för obehörig vinst, då checkrätten prejudicerats eller preskriberats (s. 73 och 74). Mot bakgrund tydligen av bl. a. det uppmärksammade rättsfallet NJA 1957 s. 156 — behandlat av Hessler i rättsfallsöversikten i SvJT 1964 s. 521 — antyds huvudpunkterna av rättsläget i detta intrikata spörsmål.
    I slutavsnittet om utländska checkar (s. 78—81) behandlas våra i CL intagna internationellrättsliga regler för checkar, vilka utfärdats i anslutning till konventionen 1931 om den "gemensamma" checklagen, som tyvärr inte biträtts av så betydelsefulla stater som England och USA. I detta hänseende gäller ett antal regler om vilket lands lag som skall tillämpas på en checktransaktion berörande flera länder, s. k. lagvalsregler (se 58—64 §§ CL). Som förf. påpekar rör det sig här om ett relativt invecklat system, eftersom ett stort antal frågor kan avse en checktransaktion och lagvalsreglerna är differentierade allt efter den särskilda frågans art. (Lagvalsreglerna är tillämpliga också i förhållandet till stater som ej biträtt konventionen.) Innebörden av systemet belyses för en viss situation, som bl. a. kan vara aktuell ute på fältet för en svensk bank, nämligen det fall att en svensk, i Sverige bosatt person, som har checkräkning i en bank här, vid

 

9—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

vistelse utomlands utställer en check. (Anmärkas kan för övrigt att en dylik transaktion enligt gällande valutabestämmelser här åtminstone i princip inte tillåts.)
    Till det positiva omdöme om Rodhes lärobok i checkrätt som redan lämnats i början av denna anmälan vill jag slutligen tillägga att boken — såsom förvisso torde bestyrkas av de gjorda axplocken ur dess innehåll — är av stort intresse inte bara för ett klientel av bankmän utan också för jurister och andra utanför bankväsendet. Till bokens användbarhet som en lätttillgänglig och överskådlig handbok i checkrätt bidrar att däri intagits ett relativt omfattande sakregister.

Lars Fogelklou