Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Den 21 september 1970 ratificerade Belgien de andra och tredje tilläggsprotokollen till konventionen, vilka därmed trädde i kraft mer än sju år efter det att de öppnades för undertecknande.² Det förstnämnda protokollet ger Europarådets ministerkommitté möjlighet att hos den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna begära yttrande rörande rättsliga spörsmål avseende tolkningen av konventionen och dess tilläggsprotokoll. Ett sådant yttrande får emellertid icke avse spörsmål beträffande innehållet i eller omfattningen av de rättigheter och friheter som skyddas av konventionen och protokollen till densamma eller andra frågor till vilka domstolen, kommissionen eller ministerkommittén skall taga ställning i ett förfarande enligt konventionen. Det är således uteslutet att domstolen i denna ordning uttalar sig beträffande frågor som det ankommer på ministerkommittén att själv avgöra, t. ex. frågan huruvida kränkning av konventionen skett i mål som inte hänskjutits till domstolen av kommissionen eller därtill behörig medlemsstat. Genom det tredje tilläggsprotokollet erhåller artiklarna 29, 30 och 34 i konventionen ny lydelse. De nya bestämmelserna innebär en förenkling av förfarandet i mål som av kommissionen förklarats vara "admissible/recevable", d. v. s. upptagits till vidare prövning. Enligt konventionens ursprungliga lydelse skulle kommissionen i varje sådant mål tillsätta en underkommission bestående av sju medlemmar av kommissionen med uppgift att utreda de faktiska omständigheterna i målet och verka för en uppgörelse i godo mellan parterna. Om förlikning kom till stånd avgav underkommissionen rapport härom direkt till ministerkommittén. Eljest överlämnade underkommissionen sin rapport till plenarkommissionen på vilken det sedan ankom att utarbeta en rapport beträffande de faktiska omständigheterna jämte ett utlåtande huruvida enligt kommissionens mening en kränkning av konventionen ägt rum. Underkommissionen har nu avskaffats och dess uppgifter övertagits av kommissionen i dess helhet. Härigenom uppnås bl. a. att samtliga medlemmar kan deltaga i utredningen beträffande de faktiska omständigheterna och påverka dennas utformning. Vidare bortfaller helt de problem som tidigare uppstått vid bestämmandet av underkommissionens respektive plenarkommissionens kompetens. Som exempel på en dylik kompetensfråga kan nämnas att i det av Danmark, Norge, Sverige och Nederländerna anhängiggjorda målet mot Grekland kommissionen i oktober

 

¹ Förf. är domare vid appellationsdomstolen i Leeuwarden. Artikeln har översatts från nederländska av hovrättsassessorn Hans Danelius.

² Se Danelius, Det internationella skyddet för de mänskliga rättigheterna, och i anslutning därtill återgiven svensk översättning av konventionen och dess protokoll, SvJT 1969 s. 384 ff. 

1969 hade att taga ställning till frågan huruvida plenarkommissionen var behörig att pröva besvär över underkommissionens beslut (sådan kompetens ansågs inte föreligga). Kommissionen har nyligen beslutat att de nya bestämmelserna skall tillämpas i mål som upptagits till uttömmande sakbehandling före protokollets ikraftträdande men i vilket en underkommission icke tillsatts. Däremot fortsätter underkommissionen sitt arbete i nu anhängiga mål, där en underkommission redan tillsatts men ännu icke slutfört sitt värv. En annan viktig nyhet är att kommissionen nu erhållit möjlighet att avvisa ett mål som anhängiggjorts av enskild klagande fastän målet upptagits till saklig prövning, nämligen om kommissionen senare finner att någon av de i konventionen angivna avvisningsgrunderna föreligger.

T. O-y