Om brottspåföljder och samhällsskyddet

 

 

Av f. d. presidenten HARRY GULDBERG

 

 

 

 

 

 

På handlingar, som står i strid mot erkända normer för mänskligt beteende, har sedan gammalt följt samhällsreaktion i en eller annan form. Denna reaktion var ursprungligen utslag av primitiv vedergällning men fick så småningom ett praktiskt syfte: att hindra såväl lagöverträdaren som andra från att begå brott. Syftet ansågs länge icke kunna vinnas utan mycket repressiva brottspåföljder.
    Emellertid har reaktionerna under senaste utvecklingsskede alltmer inriktats på att genom individuell behandling återföra lagöverträdaren till ett samhällstillvänt liv. Man vill förena denna ändrade inställning med den äldre uppfattningen att allvarligt samhällsingripande är nödvändigt för att ge respekt åt de regler som måste följas, om mänsklig samlevnad skall vara möjlig. Med ökande brottslighet har dess bekämpande, framstegen på de flesta områden till trots, blivit ett växande samhällsproblem, och meningarna skiftar angående mål och medel.
    När ett oroväckande tillstånd förblir och förvärras, visar det sig mången gång nyttigt att återföra problemet till utgångspunkten, studera utvecklingsgången och analysera detaljer med hänsyn till beskaffenhet och verkningssätt. Vid sådan undersökning skall man ibland finna att i ett komplicerat system ingår element, som i och för sig är av ondo men är nödvändiga för avsedd helhetsverkan. Sålunda skall man i fråga om reaktionerna å brott nödgas konstatera att ett genomgående inslag är personligt lidande för lagöverträdaren och att detta lidande under tidernas lopp varit föremål för skiftandeutformning och olika värderingar. Det är onödigt att erinra om formerna i äldre tider; de utgör skrämmande inslag i folkens historia. Och det är tydligt att strafflidandet mildrats och numera i civiliserade reaktionssystem inskränkts till frihetsberövande under växlandet id. Härmed har emellertid slutlig ställning knappast tagits till frågan om strafflidandet och dess användning. Frånsett det motbjudande i att åsamka någon ett lidande i rättsvårdens och allmännyttans intressen, är man medveten om negativa biverkningar av olika slag. En strävan att så långt som möjligt begränsa frihetsförlusten för lagöverträdaren gör sig därför alltmera gällande. Och man söker i reformarbetet att, med undvikande av skadliga verkningar, göra anstalts-

 

11—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

vistelsen meningsfull och att underlätta övergången till normalt samhällsliv. Helt naturligt uppkommer också tanken att ersätta frihetsberövandet med annan strafform, som vore tillräckligt verksam men mindre skadlig. Svar på alla frågor kring frihetsstraffet och dess utformning kommer sannolikt icke att lämnas innan problemet om brottsligheten och dess bekämpande bragts ur världen genom förebyggande åtgärder och verksamt ingripande vid ändock förekommande brottslighet. Inom kriminalpolitiken är det nu icke till fördel utan tvärtom till skada, om reformarbetet bedrivs under antagande att brottsligheten bemästras enbart med vård och individuell behandling.
    Under överskådlig tid är följaktligen att räkna med frihetsberövande såsom medel för strafflidande. Därmed blir den brottsliga handlingens samhällsskadlighet tydligt markerad, och gemene man är traditionellt inställd på att i strafftiden se ett mått på den föreliggande brottsligheten. Dessa verkningar är huvudsakligen knutna till de brottsfall då påföljden blir fängelse, även om allmänpreventiv betydelse skall tillmätas internering och överlämnande till särskild vård, i viss mån även ungdomsfängelse. I frihetsstraffet hade allmänpreventionen förr större rättsligt och faktiskt underlag än i senare tid, då på brott i allt större utsträckning följer åtgärder, väsentligen inriktade på lagöverträdarnas återanpassning. Därvid förmedlar påföljden icke samma intryck av brottsligt förfarande, ännu mindre av graden av brottslighet, fastän verkställigheten medför personliga belastningar av olika slag och av skiftande omfattning. Det finns därför skäl att ifrågasätta huruvida de reaktioner som ersatt frihetsstraffet är så utformade att de tillsammans med ådömda frihetsstraff förmår uppbära sanktionssystemets allmänpreventiva uppgift.

 

 

    Enligt gällande lag skall domstolen vid val av påföljd, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.
    Det kan icke vara tal om att ändra en utveckling som medför bättre reaktionsformer från individualpreventiva synpunkter, men samtidigt måste tillses att den allmänna laglydnaden upprätthålles. Att med undvikande av dom å frihetsförlust tillgodose reaktionssystemets dubbla syften har blivit kriminalpolitikens viktigaste uppgift. I denna avvägningsfråga följer ett inlägg, som emellertid skall föregås av en kort återblick på lagstiftningen under senare tid.
    Då det befanns att frihetsstraffet icke fyllde de krav som kunde ställas från individualpreventiv synpunkt, tillkom den villkorliga do-

 

men såsom första steg bort från ovillkorligt frihetsstraff. I uppskovet med verkställigheten och föreskrifter under prövotiden förekom ett nytänkande rörande reaktionen å brott. Emellertid kvarstod att brottsligheten tydligt framhävdes genom att straff på vanligt sätt utmättes för gärningen. Sedan den villkorliga domen fått annan utformningoch andra brottspåföljder tillkommit, är den brottsliga gärningen icke längre markerad på samma sätt som tidigare i det system, i vilket straffrätten är reglerad. Det grundläggande avsnittet av brottsbalken har nämligen sådant innehåll att lagen beskriver alla brott och anger påföljden i graderad frihetsförlust, omedelbart bestämd till kontinuerligt verkställt fängelse. Lagen är därmed i en väsentlig del icke sann, i varje fall ofullständig. I ett annat avsnitt är utsagt att på brottkan följa annan reaktion, och den lösliga förbindelsen till brottsbeskrivningen har jämte påföljdens innebörd bidragit till att egenskapen av reaktion å brott undertryckts. Det är fara för att annan påföljd än frihetsstraff icke ens uppfattas såsom reaktion å brott. Denna uppfattning kan snabbt spridas; den finns redan hos de direkt berörda. Sålunda har en f. d. häradshövding och ordförande i övervakningsnämnd (Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1970 s. 122—124) bekräftat att de till skyddstillsyn dömda ej sällan har rätt dunkla begrepp om att påföljden innebär något mer än rent formell reaktion å deras brott.
    När man icke förfogar över information om de konsekvenser som förändringar kommer att medföra, är det en rationell beslutsstrategi att bibehålla ett system oförändrat. Så lyder en regel som ibland åberopas till efterföljd inför betydelsefulla lagstiftningsuppgifter. Denna regel kan förvisso icke strikt tillämpas utan att hindra en önskvärd utveckling. Beträffande lagstiftningen på straffrättsområdet är det därför förklarligt att reglerna fått ett framstegsinriktat innehåll. När det har påståtts att den citerade styrningsregeln haft avgörande betydelse under lagstiftningsarbetet, kan emellertid detta omdöme knappast vara någon träffande karakteristik. Åtminstone i efterhand förefaller det som om större uppmärksamhet kunde ha ägnats åt verkningarna av de ingripande ändringar som vidtagits. I ambitionen — delad på många håll i världen — att åstadkomma brottspåföljder som syftar till lagöverträdarnas återanpassning har man litat till att meddelad dom om brottsligt förfarande i förening med efterföljande individuell behandling utgör fullt tillräcklig markering av brottet; erforderlig allmänpreventiv verkan anses vara tillförsäkrad brottspåföljden och reaktionssystemet i det hela. Av vad förut sagts har framgått att denna uppfattning måste ifrågasättas. I varje fall kan sådan rättslig prövning icke ha betydelse i lika mån som en dom, till vilken är an-

 

knuten frihetsberövande i fängelse; det är under föreliggande förhållanden en logisk slutsats. Hur stor skillnaden är kan däremot icke mätas. Att den är tydligt märkbar har bestyrkts av redan vunnen erfarenhet.
    Det skall tilläggas att mer ingående diskussion överhuvud taget icke förekommit angående den betydelse som förändrade regler och deras tillämpning har på reaktionssystemets uppgift att stödja den allmänna laglydnaden. Det har antagits att respekten för lag och rättstillämpning ej rubbas av att frihetsstraff ersatts av andra påföljder. Bevisbördan ligger, har det sagts, på den som icke vill erkänna att ett sådant antagande är befogat.

 

 

    I debatten om brottsreaktionerna är åtminstone två påståenden ovedersägliga. Individualpreventiva påföljder, nuvarande och blivande, är med nödvändighet annorlunda än det av allmänpreventiva skäl behållna frihetsstraffet, och den förra reaktionen måste även utåt te sig annorlunda än den senare. Vidare råder knappast meningsskiljaktighet om att den allmänpreventiva effekten är väsentligen knuten till strafflidandet i frihetsstraffet; det står fast att domen med åtföljande verkställighet karakteriserar den brottsliga gärningen och gör för alla och envar klart att denna är samhällsskadlig och bör undvikas. Det kan därför på goda grunder göras gällande att reaktionssystemet i det hela icke är ägnat att på samma sätt som tidigare vara skydd mot brott. Och med fog kan ställas frågan om lagstiftaren bör resignera inför denna utveckling såsom oundviklig eller om något kan göras för att åtminstone motverka den fortsatta försvagning av brottspreventionen som kan väntas bli en följd av systemets fortgående utbyggnad. Att på fullt tillfredsställande sätt förena vidgad och verksam individualprevention med bevarande av allmänpreventionen kan, i belysning av alla inverkande förhållanden, synas vara en hopplös uppgift. Den är i varje fall olöslig så till vida att det idealiska tillståndet icke kan ernås; kompromisser blir nödvändiga.
    Förstärkning av samhällsskyddet torde kunna åstadkommas genom att i den individuella behandlingen införa vissa repressiva element för särskilda fall. I denna fråga kan hänvisas till förslagen i denna tidskrift 1969 s. 829—840. Återigen möter farhågor att skärpt reaktionråkar i motsättning till humanitärt synsätt. Men det skall upprepas att underlåtenhet att vidtaga vad som i förstone ter sig inhumant mot individen kan i grund och botten vara bristande humanitet mot många andra.
    Reformarbete behöver icke begränsas till att gälla individualpreventiva påföljder utan kan med fördel utsträckas att avse reaktions-

 

systemet i det hela. Tid efter annan har diskuterats ändringar i bestämning av vad som skall vara brott och deras inbördes gradering, och sådana reformer skulle sannolikt bidraga till större respekt för rättstillämpningen och därmed även för lagen själv. Ändringarna borde gå såväl i skärpande som i mildrande riktning. Det kan framhållas att brott med stora ekonomiska verkningar, såsom förskingringar och falsk deklaration, bör bedömas avsevärt strängare än enkla tjuvnadsbrott och uttryckligen klassificeras i svårare grad. Sådan skärpning skulle, liksom mera kännbara påföljder i böter och andra ekonomiska sanktioner vid exempelvis svåra trafikbrott, säkerligen stå i överensstämmelse med ett tyst men utbrett rättsmedvetande. I andra fall kan en minskad kriminalisering, såsom i nyssnämnda tidskriftsartikel påpekats, vara till fördel. Vissa handlingar, som icke i någon högre grad skadar medmänniskor eller allmänna intressen, kan lämnas utan rättslig påföljd, samtidigt med att lämpliga åtgärder tillgripes av annat slag. Reaktionssystemet får även på detta sätt ökad auktoritet.
    Det ligger emellertid nära till hands att fråga huruvida det icke är möjligt att i närmare anslutning till de grundläggande och intill senaste tid tillämpade reaktionsformerna (fängelsestraffet och villkorlig dom) gestalta den individualpreventiva åtgärden så att respekten förlag upprätthålles, på samma gång som den dömdes återanpassning tillgodoses. Och i det följande göres ett försök till lösning enligt denna utvecklingslinje.
    Inför en sådan undersökning är det realistiskt att utgå ifrån att den brottsliga gärningen är förkastlig från allmän synpunkt. Dess samhällsskadlighet är med andra ord oberoende av den form som brottsreaktionen kan få vid rättslig prövning. Eftersom brottsreaktionen överhuvud taget bör vara samhällsskyddande, skall nu prövas huruvida det är möjligt att, utan att eftersätta lagöverträdarens anpassning, bättre och tydligare utmärka den allmänpreventiva funktion som bör tillkomma annan reaktion än frihetsberövande i fängelse. Med utgångspunkt från den länge tillämpade brottsreaktionen fängelsestraffet skall man finna att dess egenskap av förmedlare av det standardiserade och efter gärningens beskaffenhet anpassade strafflidandet kan användas för att karakterisera även den individualpreventiva påföljden på sätt som markerar gärningens karaktär av brottsligt förfarande. En jämförelse visar att även andra påföljder än fängelse medför personliga belastningar. Det föreligger ett strafflidande, som visserligen icke är kontinuerligt och anstaltsbundet på samma sätt som fängelsestraffet men som är en verklighet i form av tidsförlust och påtvingade inskränkningar av olika slag. När återanpassningen misslyckats, kan den slutliga påföljden bli tidsbestämt frihetsberövande i

 

fängelse. Verkställighetens repressiva inslag är således växlande men kan vara fullt jämförligt med det strafflidande som förekommer i samband med fängelsestraff. Beträffande åsamkad tidsförlust är förövrigt att märka att den i dom å fängelse utsatta tiden genom inträffade omständigheter, såsom villkorlig frigivning eller nåd, ej sällan är en annan än den i verkställigheten utståndna strafftiden. Närmare jämförelser behöver dock icke göras. Andra och avgörande skäl kan åberopas för att från utformning och verkställighet av fängelsestraffet hämta stöd för den markering av brottsligheten som synes önskvärd.
    På historiska grunder och genom anknytningen till brottsbeskrivningen är fängelsestraffet normerande även utanför den omedelbara tillämpningen. Den brottsliga gärningen har i brottsbeskrivningen en gång för alla och allmängiltigt karakteriserats. På brottsligheten, som kommit till klart uttryck i det tidsbestämda straffet, har givits ett mått, som kan användas vid prövning av andra brottsreaktioner, ehuru de fått annan utformning och innefattar strafflidande i skiftandegrad. Detta mått är den tid som skulle ha utmätts, om reaktionen blivit fängelse. Det väsentliga i reaktionen är uppkommen tidsförlust, orsakad av rättsligt band på handlingsfriheten. Och eftersom sådan bundenhet icke är inskränkt till verkställighet av frihetsstraff, kan den brottsliga gärningen i dom å annan påföljd karakteriseras genom den tidsförlust som inträtt vid tillämpning av fängelsestraff i motsvarande fall. Härmed sker en markering av brottsligheten som har betydelse närmast från allmänpreventiv synpunkt. Men denna markering blir även en naturlig utgångspunkt för de bedömanden som därefter blir påkallade. Eftersom utrymme skall finnas för lämpliga anpassningsåtgärder, blir den verkliga tidsförlusten beroende av senare inträffade omständigheter, främst lagöverträdarens eget förhållningssätt. Tidsförlusten kan således växla från en obetydlig tid till hela den fastställda tiden.
    Med beaktande av den brottsliga gärningens samhällsskadlighet göres på detta sätt en enhetlig negativ värdering, oberoende av den form som väljes för reaktionen. På andra påföljder än fängelse överförs den värdering som förr allmänt tillämpades å brott överhuvudtaget och onekligen hade avgörande betydelse för reaktionssystemets samhällsskyddande uppgift.
    Grundtanken har i viss mån föregripits, när domaren för närvarande måste — oavsett om verkställigheten gestaltar sig på ena eller andra sättet — göra åtminstone ungefärlig uppskattning av det fängelsestraff som kunde ha följt. Att gå ytterligare ett steg i samma riktning genom att uttryckligen fastslå icke blott vad som kunde ha blivit den omedelbara påföljden utan också vad som möjligen inträffar un-

 

der andra förhållanden är i svensk rätt icke något nytt och oprövat. När villkorlig dom förr användes i den utformningen att straff fastställes vid lagföringen, blev verkställigheten beroende av lagöverträdarens förhållningssätt; verkställighet uteblev i detta fall helt, om prövotiden gick till ända utan anledning till förverkande. Ett beprövat mönster kan således efterbildas, fastän skillnaden sakligt sett blir mycket stor. När villkorlig dom infördes såsom individualpreventivt inslag i ett enhetligt straffsystem, kunde det ske genom att karakterisera och markera den brottsliga gärningen i omedelbar anslutning till den gängse reaktionen, fängelsestraffet; enligt vad som nu föreslås blir samma ordning i princip gällande för den fortsatta utbyggnaden av reaktionssystemet, ehuru med den medelbara anslutning som betingas av innehåll och form.
    Emellertid uppstår ett juridiskt-tekniskt problem. Om förslaget förverkligas, efterlyses beteckning för den villkorligt utmätta tidsförlust, som skall fastställas i jämförelse med fängelsestraff i motsvarande fall. Det rör sig emellertid endast om en terminologisk fråga, som skulle kunna lösas med stöd av vårt äldsta lagspråk.
    Lägst i skalan av straffrättsliga sanktioner ligger sedan länge böter: en av ålder använd benämning på de ekonomiskt konstruerade och efter svårhetsgrad bestämda brottspåföljderna. Straffet har angivits i pluralis såsom naturlig följd av att det är ekvivalent för en större eller mindre mängd betalningsmedel. Det faller av sig självt att efterfråga singularisformen bot, och man skall finna den på begränsade områden. I regleringen av disciplinstraff för krigsmän användes disciplinbot, vilken utgöres av löneavdrag, beräknat efter närmare angivna grunder. Och enligt föreskrifter i rättegångsbalken må föreläggande av ordningsbot utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar eller normerade böter. Att beteckningen bot eljest icke återfinnes inom straffsystemet kan förefalla märkligt men har historisk förklaring. Redan i våra landskapslagar var det så att de flesta brott sonades med böter. I grövre fall dömdes till livsstraff eller talionsbestämd påföljd (lem för lem), och för dessa fall krävdes icke någon gemensam beteckning. Emellertid har ordet bot allmänt brukats i verbform och även såsom sammanfattning av vissa böter; lytesbot och sårbot nämnes såväl i Magnus Erikssons landslag som i stadslagen. Mansbot förekommer i stadslagen, och uttrycket dubbel bot användes i båda lagarna. Det skall ej förbises att ordet bot också i äldre tid mestadels hade religiös betydelse. Att så är fallet kan dock icke bortskymma den begreppsmässiga innebörden på det rättsliga området. I kyrklig betydelse förekommer ordet bot för övrigt i landslagens ärvdabalk.

 

    Det skulle därför vara att anknyta till rättstraditionen, om beteckningen bot användes i samband med andra brottsreaktioner än dem som benämnes i pluralisformen böter i enlighet med det traditionella språkbruket. Eftersom förlorad tid skulle vara måttet på brottsligheten, borde reaktionen följdriktigt kunna angivas i bot å viss tid; i vilken mån boten, på grund av frihetsberövande i en eller annan form eller genom inskränkningar av olika slag, motsvarades av verklig tidsförlust finge bero av händelseutvecklingen. Till förebyggande av missförstånd skall upprepas att ordet bot icke uttrycker andra värderingar än dem som redan är inneslutna i det invanda straffrättsliga begreppet. Om bot enligt vidgat språkbruk får betyda hjälpmedel till hälsa, kan även denna läsart anses överensstämma med reaktionens syfte att vara förbättrande, återställande.
    Trots den historiska förankringen torde ordet bot ljuda främmande, och det har ett drag av symbolik. Emellertid kan antagas att i den allmänna föreställningen, med naturlig förenkling, skulle ingå att lagöverträdaren kunnat dömas till fängelse under viss tid men av särskilda skäl underkastas behandling, vilken kan bli förenad med tidsförlust. Även om förändring av språkbruket kräver tid, torde intrycketav symbolik snabbt försvinna hos var och en som besinnar vad som kan hända en lagöverträdare.
    Begreppet bot å tid kunde tänkas få så vidsträckt innebörd att det blev allmän beteckning för andra påföljder än penningböter; därmed vunnes en enhetlig terminologi på historisk grund. Men det är icke annat än ett tankeexperiment. Självfallet måste hänsyn tagas till påföljdernas realitet och det sätt på vilket de sammanförts i lag. I dom å fängelse och internering är brottsligheten markerad, liksom i stort sett i dom å ungdomsfängelse och vid ådömande av ämbets- ochdisciplinstraff; beträffande ungdomsfängelse — som ansetts vara i behov av teknisk översyn — torde emellertid kunna övervägas att, om skyddstillsyn utformas på sätt föreslagits, samordna de båda instituten till fördel för den mera flexibla behandling som skulle vara önskvärd. Vad angår överlämnande till särskild vård är det i övervägande antalfall ej påkallat att ytterligare understryka den brottsliga gärningens samhällsskadlighet. Behovet av sådan markering blir därför praktiskts ett begränsat till de reaktioner som för närvarande ingår i påföljden skyddstillsyn. Och det är den omfattande tillämpningen av denna påföljd som splittrat intrycket av reaktionssystemet såsom samhällsskydd mot brott. I viss mån har medverkat den valda beteckningen: den föranleder olika utläggningar angående det skydd som åsyftas.
    Att återinföra villkorlig dom i dess ursprungliga form kan synas vara förenligt med det mönster, efter vilket förslaget är uppbyggt.

 

Effektiviteten av denna reaktion kan icke förnekas; vid dess tillkomst betonades att den var att föredraga av de föreliggande alternativa lösningarna. I sin tidigare form är emellertid villkorlig dom avskaffad och åtminstone i viss mån inrymd under påföljden skyddstillsyn. Även om det i några fall kunde vara lämpligt att utmärka fängelsestraff såsom villkorlig påföljd, finns ännu mindre anledning att ändra nuvarande ordning, sedan skyddstillsyn fått den innebörd som här förordats. Självfallet lägges i förslaget icke hinder för tillämpning av villkorlig dom enligt gällande regler.
    Uppgiften att fastställa bot medför mer ingående prövning än den som för närvarande ägnas brottshandlingen. Men det ökade arbetet för domstolen får anses uppvägt av de fördelar som prövningen skall innebära. Det kan erinras om att motsvarande situation har förelegat vid införandet av den villkorliga domen; även då ansågs att prövningen icke borde hindras av att brottshandlingens karakterisering kunde bli utan saklig betydelse för en lagöverträdare som låter sig rätta efter givna föreskrifter.
    Botens fastställande är emellertid endast ett inledande beslut i domstolsprövningen. I anslutning till detta beslut skall följa bestämmelser om den behandling som med hänsyn till förhandenvarande omständigheter är lämpligast. Liksom för närvarande, blir resultatet grundat på överväganden från individualpreventiva synpunkter. Rehabiliteringssyftet är vägledande; så långt som det är möjligt bör eftersträvas att den individuella behandlingen får önskad verkan. Emellertid förutsättes vid dom å skyddstillsyn att lagöverträdaren medverkar till sin återanpassning. Brister han, får den föreskrivna behandlingen ej avsedd verkan, och ytterligare åtgärder erfordras. Sådana är också i gällande lag förutsatta och stadgade, men det har ifrågasatts huruvida de är tillräckligt effektiva och snabbt verkande.
    Den förut citerade ordföranden i övervakningsnämnd har för sin del funnit förfarandet med hänvändelse till åklagarmyndigheten vara en tungrodd och i de flesta fall verkningslös apparat. Till följd av fördröjd handläggning hos åklagare och domstol har nämndens beslut ofta blivit ett slag i luften. Brottsbalkens uppläggning av denna möjlighet till ändring av påföljd har framstått såsom föga ändamålsenlig och i behov av översyn.
    Även en annan f. d. häradshövding med erfarenhet såsom ordförande i övervakningsnämnd (Tidskrift för kriminalvård 1970 s. 4—7) har anlagt liknande synpunkter på det inskridande som blir nödvändigt vid allvarlig misskötsamhet. Förfarandet säges ej sällan leda till tidsutdräkt som kan bli ganska betydande och mister något av sin udd som disciplinmedel. Och om övervakningen i det hela under-

 

strykes att en väsentligt intensifierad verksamhet måste komma till stånd för att övergång från anstaltsvård till frivård skall kunna ske i takt med den pågående utvecklingen.
    En förbättring skulle åstadkommas, logiskt och naturligt, med den fastställda boten såsom utgångspunkt. När återanpassningen misslyckats, har domstolen fått möjlighet att omedelbart låta frihetsinskränkande påföljd inträda, av olika slag och med skiftande längd alltefter vad som kan finnas påkallat av lagöverträdarens eget förhållningssätt och omständigheterna i övrigt. Denna möjlighet innebär dock icke att överföring till fängelse i första hand kommer i fråga. Annan behandling, verkställd i anstalt eller annorledes, kan användas. Den rädsla som finns att pröva nya åtgärder måste övervinnas; det skulle exempelvis bekräftas att sträng arbetsterapi i livgivande miljö — i skog och mark eller på öppna havet — har gynnsam inverkan på karaktärsdaning och livshållning. Systemet skulle kunna utbyggas med en förstärkning av övervakningen i frihet. Det gäller närmast att skapa förutsättningar för större intresse och mera verksamt bistånd från övervakarens sida. Vidare torde det vara lämpligt att öppna möjlighet för nyttiga inskränkningar i lagöverträdarens livsföring utan att dessa behöver vara kontinuerligt frihetsberövande. På domstolen borde ankomma att tämligen fritt pröva och uppskatta olika påföljder inom ramen för den i domen fastställda boten; förlängning av tiden kunde tänkas i svårare fall. Överhuvud taget är det psykologiskt till fördel att domstolen och andra myndigheter har ett fastare utgångsläge för den övervakande verksamheten. Om förutsättningarna för tillrättaförande ingripande är obestämt angivna, kommer den sakligt motiverade åtgärden måhända icke till stånd i rätt tid. Den insatta påföljden kan även förlora i verkan. En ständig önskan är slutligen att allmänheten, närmast arbetsgivare och andra i lagöverträdarens omgivning, kunde bibringas ett positivt intresse för återanpassningen och därmed fås att känna det personliga ansvar som åvilar medborgare i gemen.
    Genom den föreslagna markeringen av brottsligheten och därtill anslutna ändringar beträffande domens verkställande skulle på detta sätt till den närmast åsyftade allmänpreventiva effekten komma en påtaglig verkan i individualpreventivt hänseende.
    När skyddstillsyn är motiverad, kan individualpreventiva hänsyn emellertid göra sig så starkt gällande att förhandsmarkering av frihetsberövande åtgärd är obehövlig eller mindre lämplig, och för sådana fall bör domstolen ha möjlighet att göra undantag från huvudregeln.
    Hur en lagändring borde utformas kan icke närmare behandlas

 

inom ett begränsat utrymme. Den grundläggande principen skulle kunna uttryckas genom stadgande av innehåll att lagöverträdaren, därest särskilda skäl ej föranledde till annat, förskyllt eller — om äldre uttryckssätt undvikes — ådragit sig bot å tid, motsvarande det straff som ådömts om påföljden blivit fängelse, samt att på lagöverträdarens förhållningssätt och av vad eljest föreskrivits skulle bero i vilken mån boten komme att utkrävas. Därtill skulle fogas sådana bestämmelser som enligt vad förut sagts kunde erfordras med avseende å domens verkställande.
    Det rättsliga förfarandet skulle bli så till vida utvidgat att den ursprungliga prövningen företoges i två led. Emellertid är bestämmande av bot å tid ett vanligt juridiskt bedömande, och vad angår påföljdens innehåll i övrigt tillskapas icke några väsentligt ändrade uppgifter. Att domstolen tillföres ytterligare sakkunskap har redan under nuvarande lagtillämpning ansetts önskvärt. I överensstämmelse med gällande principer borde besluten fattas efter domstolsprövning. Endast vissa avgöranden på verkställighetsstadiet skulle, liksom hittills, anförtros åt kompetenta myndighetspersoner inom kriminalvården.

 

 

    Uppenbarligen invändes att tanken på att göra skyddstillsynen till något slags villkorlig dom är reaktionär och innebär återfall i vedergällningstänkande, till skada för lagöverträdaren och till hinder för hans rehabilitering.
    Vad som synes vara skärpningar såväl allmänt sett som vid tillämpning å den enskilda lagöverträdaren är i själva verket icke annat än förtydliganden av det i lag erkända förhållandet att individualpreventivt upplagda åtgärder utgör reaktion å brott; lagstiftaren visar då den försiktighet som anses lämplig i fortgående reformarbete. Att frihetsberövande kommit mer i förgrunden betyder icke att det primärt utdömda fängelsestraffet skulle få utsträckt tillämpning. Om frihetsberövandena skulle öka, beror det på att åtgärder för lagöverträdarens återanpassning misslyckats. På sikt bör systemets förstärkning ha till följd att frihetsberövande reaktioner får minskad användning.
    Eftersom förslaget lämnar fullt utrymme för rehabiliterande åtgärder av alla slag, är det icke befogat att tala om reaktionärt handlingsmönster. Förordade ändringar kan sammanfattningsvis beskrivas så att de från traditionellt och lagenligt utgångsläge lämnar alla möjligheter öppna men håller utvecklingen under viss kontroll.
    Beträffande frågan om skada av att den brottsliga gärningen framhäves och dess samhällsskadlighet markeras står till en början klart att gärningen är något som icke kan döljas. Men beaktansvärd är

 

anmärkningen att lagöverträdaren kan anses bli överhövan belastad, om den föreskrivna behandlingen har avsedd verkan och utsatt bot således icke motsvaras av tidsbestämd frihetsförlust och ej heller i någon högre grad av inskränkande belastningar i övrigt. I själva verket reses en invändning, vars sakliga innebörd varit bärande vid tillkomsten av påföljden skyddstillsyn: det är önskvärt att lagöverträdaren, särskilt den som första gången brutit mot lag, för sin framtidsskull icke betecknas såsom brottslig. Till bemötande av denna invändning — som säkerligen blir anledning till angrepp på förslaget — skall först sägas att det för laglydnaden nödiga ogillandet av den brottsliga gärningen låter sig skilja från ett ogillande av personen. Vidare bör framhållas att det visserligen är fråga om sådan värdering av gärningen som i allmänhet äger rum vid bedömande av brottsligt förfarande men att påföljdens närmare utformning innebär utåt synbar hänsyn till den dömdes person. Och enligt föreslagen undantagsbestämmelse skall brottsmarkeringen dessutom underlåtas i fall då det påkallas av särskilda hänsyn till den dömde.
    När en annan lagöverträdare för jämförlig brottsgärning berövas friheten i fängelse, väsentligen av hänsyn till allmänpreventionen, kan det såsom regel icke anses oskäligt att den mildare behandlade i allmänt intresse får underkasta sig den markering av brottet som skett i domen. Ofta står domstolen i gränsfall inför ett ömtåligt urval av dem som skall i fängelse ovillkorligt lida för att lagtillämpningens allmänpreventiva verkan skall upprätthållas; denna grannlaga uppgift underlättas i någon mån av att påföljden blir mindre ojämn till sin karaktär i de olika fallen. Denna utjämning i domstolsprövningen kan läggas i vågskålen, när individens intresse skall ställas mot det ökade behovet av samhällsskydd. För övrigt är det så att likartade och allvarligare frågetecken kunde sättas inför den villkorliga dom som förr tillämpades och onekligen försvarade sin plats i systemet.
    Vad angår invändningen om eftergift åt vedergällningstänkande kan den tillbakavisas med hänvisning till gällande lag och bakomliggande rättsuppfattning, från vilken förslaget icke gjort avsteg.
    Enligt lag tillämpas en storleks- och måttbestämd, nästan matematisk reaktion, vilken med fog kan benämnas vedergällning — låt vara i modifierad form — så länge straff bestämmes efter brottets svårhetsgrad och utmätes i differentierat frihetsberövande eller skiftande bötesbelopp. Det är onödigt att påminna om att lagens regler och deras tillämpning icke är uttryck för hämndkänslor. Det är icke längre fråga om annat än ett straffrättsligt handlingsmönster, tillämpat så långt det nödvändiggjorts av bestående mänskliga svagheter under samlevnaden. I graderingen av strafflidandet anser sig lagstiftaren

 

möta ett naturligt rättvisekrav, och det talas någon gång om behov av sådan andlig rening som var ett högt mål redan i antikens föreställningsvärld. Någon fullt nöjaktig utredning rörande brottsreaktionen i dess förhållande till det allmänna rättsmedvetandet torde dock icke vara möjlig utan grundforskning i det omedvetna själslivet.
    När vad som gäller om frihetsstraff får viss tillämpning å andra påföljder, sker i verkligheten icke annat än att utsträckt giltighet medges åt normer, som länge varit godtagna.
    I fråga om själva strafflidandet ger förslaget icke anledning till närmare utläggning. Ämnet är emellertid av stort intresse från olika synpunkter, och det måste beklagas att det icke fått mer ingående vetenskaplig behandling. Att forskningen är vansklig är dock förståeligt. I hög grad är känslor föremål för analys, och bedömaren har svårt att befria sig från ett känslomässigt betraktelsesätt.
    Någon allmän uppfattning kan icke klarläggas, helt enkelt därför att meningarna växlar med rent personlig inställning. Frånsett kretsar, i vilka man går till hårt angrepp mot frihetsstraffet och utdömer strafflidande, har man eljest, även med insikt om att strafflidandet är oundgängligt och lagfäst, varit benägen att skjuta ämnet ifrån sig. Det kan kännas besvärande att tala om tillfogat lidande i rättsliga former. Lagen ger själv en knapphändig ledning i bestämmelsen om att den intagne skall behandlas med fasthet och allvar. När det tillägges att behandlingen skall ske med aktning för den intagnes människovärde, har man dragit en gräns, som är obestämd och mångtydig.I varje fall har meningsfull diskussion uteblivit om väsentliga ting: strafflidandets väsen, former, intensitet och det möjliga utbytet mot andra sätt för erforderlig repressivitet.

 

 

    Allvarligare är invändningen att förslaget icke kan vara till nytta i sådan grad som berättigar någon lagändring, oaktat den lagtekniskt är föga genomgripande och kan ske med jämförelsevis enkla grepp och medel.
    Att beräkna verkningarna av lagstiftning på straffrättsområdet är svårt. Det gäller i högre grad än eljest om den allmänpreventiva effekten. Inom den kriminologiska vetenskapen har man ännu icke kunnat anvisa metoder som leder till någorlunda tillförlitlig uppskattning, och det har givit anledning att förneka straffets allmänpreventiva verkan. Så länge i lag är utsagt att dess regler är till för att upprätthålla allmän laglydnad, får emellertid anses erkänt att reaktionssystemet har allmänpreventiv betydelse. Lika obestridligt är att allmänpreventionen fått vika för individualpreventiva hänsyn, och härmed har följt sådana problem som i det föregående upptagits till be-

 

handling. Att närmare utreda hur lagstiftaren ställer sig praktiskt till allmänpreventionen torde icke vara möjligt. Om osäkerhet kan sägas råda angående verkningarna av lagändringar överhuvud taget, stiger misstron sannolikt till starkt tvivel, när det är fråga om åtgärdersom syftar till bättre samhällsskydd. Det är kanske icke för mycket sagt att ändringar av detta slag möter sådant motstånd att de utanvidare avvisas.
    Emellertid borde ej förnekas att lagtillämpningen skulle förstärkas, om påföljden skyddstillsyn gjordes till föremål för översyn med beaktande av vad som förordats beträffande övervakningen. Eftersom den upprepade brottsligheten och det fortsatta asociala beteendet har blivit ett allvarligt samhällsproblem, torde en mera differentierad reaktion vara till nytta såväl allmänpreventivt som individualpreventivt. Att i så måtto genomföra förslaget skulle kunna ske utan att lagstiftaren behövde använda beteckningen bot. Tyvärr förloras den verkan som förutsatts vara förknippad med den tänkta markeringenav brottsligheten, men på samma gång undanröjs en anledning till oviljan mot lagändring.

 

 

    Att det är svårt att samordna de i lagen sammanställda målen— upprätthållandet av den allmänna laglydnaden och lagöverträdarens återanpassning — och att alla strävanden i förra syftet ter sig reaktionära och inhumana borde icke föranleda lagstiftaren att utan vidare bortse från sådana strävanden, under antagande att rättssäkerheten ändå vidmakthålles så långt det är möjligt. Om hittills framställda förslag icke låter sig förverkliga, kan andra lösningar visas vara mer ändamålsenliga. Och alla möjligheter bör hållas öppna. Inom socialvetenskapen påstås visserligen att en fortgående försämring av rättstillståndet är en oundviklig följd av samhällsutvecklingen, men det vore olyckligt, om denna uppfattning finge bli bestämmande för kriminalpolitisk verksamhet. När den tekniska utvecklingen går oemotståndligt vidare och medför ökade möjligheter, ibland uppfordran till brott, blir det alltmer angeläget att insätta motmedel, nya och bättre jämte gamla och beprövade. Det gäller att pröva, godtaga eller förkasta samt gå vidare i förhoppning att åtminstone begränsade framsteg är möjliga.