PAUL SZÖLLÖSY. Die Berechnung des Invaliditätsschadens im Haftpflichtrecht europäischer Länder. Veröffentlichung des Schadendienstes der Schweizerischen Rückversicherungs-Gesellschaft, Zürich. Zürich 1970. Verlag Schulthess & Co. AG. XLVIII+442 s. SFr/DM 48,00.
Reglerna om ersättning vid bestående arbetsoförmåga (invaliditet) hör till de mest svårtillämpade inom skadeståndsrätten. Hos oss finns det knappast några skrivna regler ännu. Vad som får antas gälla måste utläsas ur en rättspraxis som är besvärlig att överblicka och dessutom inte alls har löst alla problem.
En huvudfråga är om ersättningen skall bestämmas efter en abstrakt norm— en bedömning efter vad som typiskt antas gälla i genomsnittsfallen vid en viss skada, utan att man närmare går in på de aktuella förhållandena — eller om den skall bestämmas med hänsyn till just den konkreta skadan och omständigheterna kring denna — den skadades inkomster efter skadetillfället, hans möjligheter till rehabilitering etc. I Sverige har länge den
abstrakta metoden haft ett visst försteg (jfr senast NJA 1966 s. 254) men den konkreta metoden vinner alltmer insteg. Den pågående reformeringen av de nordiska ländernas skadeståndsregler på denna punkt kommer med all sannolikhet att befästa denna tendens.
Det finns gott om europeiska förebilder för en konkret skadeståndsbestämning. Det visar det föreliggande verket, som ger en ingående analys av gällande regler om beräkning av skadestånd vid invaliditet i fem länder, nämligen Schweiz, Västtyskland, Österrike, Frankrike och Norge. Boken är i denna del en doktorsavhandling, framlagd vid Hochschule St. Gallen für Wirtschafts- und Sozialwissenschaften. Avhandlingen har kompletterats av andra författare, bl. a. med ett bihang där ytterligare ett antal länders regler om skadestånd vid invaliditet ges en mera summarisk presentation. Dessa länder är Benelux, Italien, Danmark, Finland, Sverige, Portugal, Spanien, Jugoslavien, Polen, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Ungern, Storbritannien och USA. Resultatet är ett verk med överskådlig och lättillgänglig information om olika länders regler på detta viktiga område. Med den växande samfärdseln, som bl. a. gör ökad hänsyn till skaderisker och skadeståndsregler också i andra länder nödvändig, blir ett arbete av detta slag närmast oumbärligt för t. ex. domstolar, advokater och försäkringsbolag —inte minst återförsäkringsbolag, som bokens utgivare understryker i företalet. Och för den harmonisering av de olika ländernas regler som rimligen bör äga rum på längre sikt är en omsorgsfull jämförande rättsanalys av största betydelse som startpunkt. I de berörda avseendena fyller Szöllösys arbete höga anspråk.
Efter en inledning om skadeståndsrätt och ansvarsförsäkring i dagens samhälle, behandlas i första delen ingående de begrepp som skadeståndsrätten använder på det aktuella området i de fem länder som avhandlingen tar upp, särskilt "personskada", "integritetsskada", "arbetsoförmåga", "förvärvsoförmåga" (i Sverige hellre "nedsatt förvärvsförmåga"), "yrkesoförmåga" (i Sverige snarast "oförmåga att utöva visst yrke") samt självfallet "invaliditet". Den noggranna penetreringen av begreppen motiverar författaren med att en jämförande analys av rättsreglernas innehåll annars inte är möjlig. Den fortsatta framställningen bekräftar detta. I analysen av begreppen framkommer betydande skillnader mellan de fem länderna i sättet att ange ersättningsgilla skador vid invaliditet. Diskussionen är av stort intresse från svensk synpunkt därför att vår begreppsflora på detta område är föga utvecklad och knappast helt klarlagd. I anslutning till denna analys behandlas de grundläggande reglerna om bestämmande av skadestånd i de fem länderna.
Andra delen tar upp de särskilda regler och metoder som gäller för bestämmandet av invaliditetsskador, och då närmast de ekonomiska följderna av sådana skador. Tillvägagångssättet i de olika länderna visar överensstämmelse på viktiga punkter men också betydande skiljaktigheter.
Principen om konkret bedömning härskar i alla fem länderna, men den praktiska tillämpningen av denna princip varierar en hel del. Den invaliditetsgrad som läkarna tar upp i sina utlåtanden har inte alltid samma innebörd i de olika länderna. I Frankrike t. ex. anger utlåtandet en invaliditetsgrad som uttrycker den anatomisk-funktionella inskränkning som skadan antas ha medfört (jämte en grad som anger det förvärvshinder skadan utgör i det konkreta fallet). I Västtyskland anger läkaren ingen grad alls — han
ger endast en noggrann beskrivning av de inskränkningar som skadan medför och den inverkan de kan ha på den skadades yrkesförmåga. I samtliga länder måste den skadade själv efter förmåga minska skadeverkningarna på olika sätt. Denna princip iakttas dock med olika stränghet.
I Schweiz, Frankrike och Norge är kapitalersättning regel. Denna ersättningsform förekommer däremot bara undantagsvis i Västtyskland och Österrike. Där bestäms skadeståndet normalt som livränta. I samtliga länder gäller att andra förmåner i anledning av skadan avräknas från skadeståndet, dock endast om de står i kausalsammanhang med skadehändelsen. Men förmån från summaförsäkring avräknas endast i Norge enligt den bekanta principen, som dock endast gäller större försäkringsbelopp (Norsk Retstidende 1956 s. 605).
Omprövning av skadestånd som bestämts i form av kapital kan principiellt inte förekomma i något av länderna. Däremot är revision av livränta möjlig enligt västtysk och österrikisk rätt, nämligen om väsentligt ändrade förhållanden har inträtt.
I bokens tredje del diskuteras, på grundval av det insamlade materialet, olika modeller som skulle göra det möjligt att bestämma invaliditetsskador efter enhetliga och klara normer. I detta sammanhang behandlas de olika reformplaner, bl. a. på bilskadeområdet, som presenterats i Europa och USA under de senaste decennierna och som ofta innebär att ersättningarna vid personskada till storleken begränsas och samtidigt i större eller mindre utsträckning frigörs från skadeståndsreglerna. Uppmärksamhet ägnas i betydande grad idéer som väckts av skandinaver som Strahl och Jørgensen. Författaren redovisar avslutningsvis sin egen omsorgsfullt motiverade ståndpunkt i de frågor som behandlats. Den innebär bl. a. ett förordande av den konkreta skadebestämningen.
Bokens värde för en praktisk jurist ligger otvivelaktigt i de avsnitt som jämför gällande rätt. Däri kan också inräknas bihanget med den mera summariska behandlingen av vissa rättssystem. Redogörelsen för svenska förhållanden gör ett mycket vederhäftigt intryck. Man vågar anta att samma vederhäftighet kännetecknar också andra länders avsnitt som är svårare för en svensk att kontrollera.
Erland Strömbäck