GUNNAR KARNELL. Rätten till programinnehållet i TV. Studier i upphovsrätt, utövande konstnärers rätt och fotorätt. (Deutsche Zusammenfassung). Diss. Sthlm. Nyköping 1970. Jurist- och samhällsvetareförbundets Förlags AB (Rätts- och samhällsvetenskapliga biblioteket 2). 442 s. Inb. kr. 75,30.
Upphovsrätten har både i vårt land och annorstädes ofta befunnit sig på efterkälken när det gällt att taga ställning till den rättsliga behandlingen av nya medier. Det är betecknande, att Gunnar Karnells utmärkta doktorsavhandling — utarbetad vid Institutet för Immaterialrätt — är den första monografi i Norden, som ägnar sig åt televisionens synnerligen viktiga upphovsrättsliga problem.
Huvudföremålet för undersökningen är vad som med gängse terminologi kan kallas bestämning av objekt och subjekt för upphovsrätt och angränsande rättigheter beträffande televisionens programinnehåll. I samband härmed kommer förf. in på en rad principiella problem inom de nyss nämnda rättsområdena, varvid främmande rätt och rådande konventionsregler i stor utsträckning analyseras och beaktas.
Efter en inledande översikt av de frågor, som skall behandlas, ger förf. i Avd. I en kort, synnerligen initierad och instruktiv beskrivning av det tekniska framställningsförloppet inom televisionen (s. 31—40). Härefter möter i Avd. II ingående diskussion av vad förf. kallar Anspråksunderlaget för upphovsmän och utövande konstnärer avseende programinnehållet (s. 41—123). Analysen av de allmänna verkskriterierna sker mot bakgrund av en längre uppsats om Verksbegrepp och upphovsrätt, som förf. redan tidigare publicerat i TfR 1968, s. 401—444. Givetvis kommer frågorna om auktorskydd för film också ständigt inom blickfältet, trots att förf. markerar att identitet med motsvarande frågor beträffande TV:s programinnehåll icke föreligger. Förf. får ifråga om anspråksunderlaget tillfälle att taga ställning till en rad aktuella problem inom upphovsrätten, såsom t. ex. den möjliga innebörden av de ofta uppställda begreppen yttre och inre form, syftets betydelse för avgränsning av verksbegreppet, s. k. upphovsrättsligt skydd för idéer etc. Framställningen utmynnar i en mera allmänt hållen bestämning av vad som kan upphovsrättsligt skyddas i TV:s programinnehåll. En motsvarande analys genomföres beträffande utövande konstnärers prestationer inom programinnehållet.
Till ledning för den följande diskussionen har förf. i Avd. III infört ett omfattande internationellt och komparativt material beträffande upphovsrätt till film och TV:s programinnehåll i Bernkonventionen samt i fransk, engelsk och tysk rätt (s. 124—232). Denna framställning går långt utöver vad som kan inhämtas i grundläggande handbokslitteratur och ger på flera punkter uttryck för egna ställningstaganden i aktuella tolkningsfrågor.
Avd. IV behandlar vad förf. kallar Fotorättsliga och upphovsrättsliga objektsformer för programinnehållet (s. 233—273). Vad förf. menar med objektsformer är de i lag uppställda kategorierna fotografisk bild, film, filmverk, sceniska verk etc., vilkas avgränsning är av direkt betydelse förlagens beskrivning av rättigheternas närmare innebörd.
I Avd. V, Programinnehållets upphovsmän (s. 274—347), kommer förf.så in på problemet om bestämning av de subjekt, som kan ifrågakomma såsom bärare av rätt till TV:s programinnehåll. I anslutning till motsva-
rande problem vid film diskuteras mot bakgrund av rådande avtalsbindningar särskilda former för upphovsmannaskap till visst programinnehåll, bl. a. i relation till litterära alster, utformade för programframställning, samt programproducenternas nyskapelser vid reportage och feature. Härvid uppmärksammas även gränsdragningen mot aktiviteter, för vilka endast skydd såsom utövande konstnär kan åberopas.
Avd. VI (s. 348—380) upptager till behandling Förhållandet mellan tillskapare av programinnehåll samt dessas relationer till tredje man. Här berörs bl. a. frågan om förhållandet mellan upphovsman till s. k. förutexisterande verk och de som i övrigt gjort upphovsrättsligt kvalificerade insatser för programinnehållet. Till samma avdelning har också hänförts en framställning av det s. k. dubbelskapandeproblemet, där förf. pläderar för ett mera objektivt nyhetskrav, även de lege lata. I Avd. VII diskuteras slutligen vissa problem angående Ändring och bearbetning under programmets framställningsförlopp (s. 381—397).
Den lämnade innehållsredogörelsen återspeglar mångsidigheten i förf:s undersökning. Dispositionen av materialet är klar och överskådlig. Det hade däremot varit av intresse för den fortsatta undersökningen om förf. inledningsvis gjort ett försök att sätta in rättsfrågorna kring TV:s programinnehåll i ett större rättspolitiskt sammanhang, betingat även av den miljö, som uppstått kring det nya TV-mediet. Något överraskande ter sig vidare att den komparativa Avd. III insprängts mellan två avsnitt, II och IV, som båda tar sikte på objektsspörsmålen och som därför naturligtvis inbördes uppvisar åtskilliga beröringspunkter. Olägenheten med denna uppdelning inskränker sig väl dock egentligen till att den som sträckläser avhandlingen kan få nedlägga en viss möda på att hålla viktigt material ur Avd. II i minnet inför studiet av Avd. IV. Icke utan skäl har förf. tydligen ansett framställningen i Avd. II om anspråksunderlaget vara av så grundläggande betydelse för avhandlingens metod och terminologi, att den borde inleda undersökningen.
I Avd. II möter en tämligen svårforcerad språklig framställningsteknik, som icke alls eller i varje fall icke i samma grad präglar avhandlingens övriga delar. Stundom befinner sig också framställningen på en så hög abstraktionsnivå, att även en initierad läsare kan ha svårt att tillgodogöra sig resultaten. Den som gör sig mödan att tränga igenom formuleringarna i Avd. II finner dock synpunkter av största intresse. Förf. har byggt upp en teoretisk grundval för den fortsatta undersökningen och det hör till avhandlingens särskilda förtjänster att förf. med stor skicklighet och energi fasthåller denna grundval i de kommande avsnitten. Beträffande resultatet kan här endast bli fråga om att taga upp till diskussion några få slutsatser, där jag funnit anledning att sätta frågetecken.
I sin iver att förankra upphovsrättens objekt i en förnimbar verklighet har förf. — i anslutning till uppsatsen i TfR 1968 — uppställt tesen, att endast det för två upphovsrättsligt relevanta företeelser gemensamma egenskapskomplexet kan utgöra anspråksunderlag. Detta underlag kallar förf. egenskapsverket (s. 43). Utan tvivel har förf. pekat på något väsentligt, då han påstår att verkskriterierna måste framkomma ur en jämförelse med andra företeelser och icke enbart under hänvisning till s. k. andligt skapande. Enligt min mening har förf. dock i alltför hög grad bortsett ifrån att gällande upphovsrättslag uppenbarligen icke bygger på ett verksbegrepp,
som enbart omfattar de i en viss intrångssituation förefintliga likheterna mellan två relevanta företeelser. Detta torde medföra, att begreppet egenskapsverk i varje fall icke kan generellt utnyttjas såsom en utfyllning av upphovsrättslagens verksbegrepp. Allraminst kan, såsom förf. i ett sammanhang antyder, uppfattningen av rättsobjektet såsom egenskapsverk komma problemen att försvinna (s. 359). Men det skall gärna medges, att förf:s analys bidrar till ett klarare synsätt i intrångsmålen, speciellt när det gäller det komplicerade objekt som ett programinnehåll erbjuder.
Bland de många problem, som behandlas i Avd. II, må ytterligare pekas på det s. k. idéskyddet (s. 85 ff.). Den lösning förf. här föreslår, går ut på att en idé bör kunna åtnjuta upphovsrättsligt skydd endast om en beskrivning av idén ter sig skyddsvärd (s. 87). Det förefaller mig som om förf. här åstadkommit en skenlösning. En synnerligen trivial idé bakom ett verk kan ju beskrivas i en form, som utan gensaga åtnjuter upphovsrättsligt skydd, t. ex. — för att taga ett ytterlighetsfall — genom rimmad vers. Vill man å andra sidan skala av beskrivningen all egen form, så återstår intet annat än idén eller sekvensen av idéer, och då har förf:s betonande av beskrivningen såsom i sig skyddad förlorat sin mening. Detta hindrar icke att förf. i andra avseenden tillfört den ständigt pågående diskussionen kring idéskyddet synpunkter av stort värde.
Beträffande Avd. III har redan antytts, att framställningen av Bernkonventionens regelsystem och regleringen av film- och TV-rätt i fransk, engelsk och tysk rätt visst icke inskränker sig till referat av härskande meningar utan ger åtskilligt av inträngande analys och kritik. Förf. har också varit alltför blygsam, då han frånkänner denna framställning komparativrättslig karaktär. Jämförelser mellan lösningarna i de tre rättssystemen ger utan tvivel bidrag till den viktiga frågan i vilken utsträckning samma resultat nås med olika medel. Däremot synes det kontinentala materialet icke ha utnyttjats i maximal utsträckning för diskussionen av den nordiska rätten.
En styrka hos avhandlingen är att de fotorättsliga reglerna och utövande konstnärers rätt blivit föremål för ingående analys — den första sedan nya upphovsrättslagen trädde i kraft. Här finns material som får betydelse långt utöver avhandlingens egentliga ämne, t. ex. Avd. II, kap. 2 och Avd. IV, kap. 1.
De tre sista avdelningarna i avhandlingen sysslar såsom redan nämnts med subjektproblem. Här har förf. i avsevärd utsträckning lämnat de starkt abstraherande synsätten åsido och givit en synnerligen väl genomtänkt och sammanhållen framställning av grundläggande tolkningsproblem. Det förefaller mig som om denna del av undersökningen skulle komma att bli av särskilt stor betydelse för den framtida rättsutvecklingen. Det skulle föra alltför långt att här ingå på de många skarpsinniga bestämningar, som förf. presterar inom området. Blott på en punkt synes mig angeläget att anmäla avvikande mening, nämligen beträffande förf:s lösningsförslag ifråga om det s. k. dubbelskapandeproblemet (s. 374 ff.). Förf. pläderar såsom tidigare nämnts här — i viss anslutning till Torben Lund — för ett mera objektivt nyhetskrav inom upphovsrätten, men har icke tillräckligt redovisat, att detta torde stå i strid mot såväl den svenska upphovsrättslagens förarbeten som den rådande internationella tendensen. Enligt min mening ter det sig även de lege ferenda nästan ogörligt att upprätthålla ett objektivt nyhets-
krav, så länge icke förvärv av skyddsrätt, såsom t. ex. på patent- och mönsterområdet, göres beroende av offentlig registrering. Vill man undvika dubbelskapandeproblemet inom upphovsrätten, torde den enda framkomliga vägen vara att skärpa kravet på verkshöjd i sådan utsträckning, att dubbelskapande blir praktiskt taget otänkbart även när det gäller närliggande formlösningar. En sådan politik har dock andra olägenheter och man kan snarare ifrågasätta, om icke även nu den praktiska betydelsen av dubbelskapandeproblemet starkt överdrivits.
Det är icke alldeles lätt att ge ett sammanfattande omdöme om boken. Förf:s material är både komplicerat och synnerligen omfattande. Han behärskar det med utomordentlig säkerhet och några onöjaktigheter i redovisningen har jag överhuvud icke påträffat. I många hänseenden har förf. haft att vandra på obanade stigar. I andra fall har uppgiften varit att draga fram det värdefullaste ur en omfattande utländsk doktrin. När det gällt de grundläggande teoretiska avsnitten måste tillstås, att rec. stundom haft svårt att följa förf:s tankegångar, men detta kan i viss utsträckning hänföras till en ovig framställningsteknik. Det bör starkt betonas, att andra delar av de grundläggande avsnitten verkat imponerande genom förf:s förmåga att tränga igenom invanda föreställningssätt. Hans breda analys av rättstilllämpningsproblemen ger också ett synnerligen gott underlag för den framtida rättsutvecklingen på det film- och TV-rättsliga området. Slutsatsen blir att förf. gjort en framstående teoretisk pionjärinsats inom en i nordisk doktrin hittills obeaktad eller ofullständigt belyst del av upphovsrätten. Denna insats har icke blott renderat förf. en välförtjänt docentur utan också utgjort en viktig del av den specimination, som nyligen medfört välstyrkt kompetens såsom biträdande professor i civilrätt.
Seve Ljungman