Tre straffprocessuella frågor de lege ferenda
1. Får häktning ske i mål som enbart gäller undanröjande av skyddstillsyn?
För ett sådant mål gäller enligt 19 § Rp vad i RB är föreskrivet angående brottmål. Det kunde då synas klart att även häktning skulle kunna ske om — såsom i dessa mål regelmässigt är fallet — brottet är häktningsgrundande och det föreligger risk för att den dömde skall undandraga sig handläggningen av målet och verkställigheten av den påföljd som kan komma att bestämmas i stället för skyddstillsynen och kanske även då det föreligger risk för att den dömde skall begå nytt brott innan den nya påföljden kan börja verkställas. Häktning har också skett i åtminstone ett sådant mål vid Stockholms rådhusrätt.
I ett annat sådant mål har emellertid samma rådhusrätt nyligen ogillat det häktningsyrkande åklagaren framställt under åberopande av 19 § Rp, varvid rådhusrätten anfört följande motivering:
Syftet med den av åklagaren till stöd för häktningsyrkandet åberopade bestämmelsen synes, såvitt av förarbetena till densamma framgår, vara att bereda den dömde de fördelar, som för en häktad är förenade med brottmålsförfarandet, såsom exempelvis möjligheten att erhålla offentlig försvarare och rätten att i vissa fall få målet handlagt med särskild skyndsamhet. Intet i förarbetena antyds om möjligheten att med stöd av bestämmelsen tillämpade i brottmål föreskrivna tvångsmedlen. Detta inger stark tvekan om meningen varit, att man med stöd av bestämmelsen skall kunna tillgripa dylika medel. Vid övervägande av innebörden av bestämmelsen har rätten stannat för den för den dömde fördelaktigaste tolkningen eller således att häktning i ett fall som det föreliggande ej får tillgripas.
Sedan åklagaren hos Svea hovrätt anfört besvär över rådhusrättens beslut i häktningsfrågan, har hovrätten meddelat följande beslut:
Enär RB:s bestämmelser om häktning ej är tillämpliga i det fall att åklagaren för talan mot någon om undanröjande av skyddstillsyn utan att den dömde misstänkes för att ha begått nytt brott, lämnar hovrätten besvären utan bifall.1
Rådhusrätten och hovrätten har sålunda kommit till samma resultat ehuru på olika grunder: medan rådhusrätten haft betänkligheter mot att överhuvud taget tillämpa RB:s tvångsregler i mål av nu ifrågakomna slag, tycks hovrätten ha ansett att en sådan tillämpning väl kan ske men att vederbörande då måste uppfylla misstankerekvisitet i 24: 1 RB.2
Båda domstolarna har emellertid enligt min mening varit onödigt och olyckligt formella. Såvitt gäller hovrättens beslut kan påpekas, att domstol enligt 24: 21 2 p. RB äger rätt att i dom förordna, att tilltalad som lagförts på fri fot skall häktas, en åtgärd vars syfte uppenbarligen måste vara att säkerställa verkställigheten av den i domen angivna påföljden. Formellt är visserligen sådan tilltalad då alltjämt endast misstänkt men den domstol som meddelar ett sådant förordnande uppfattar honom icke såsom endast misstänkt utan som definitivt övertygad om brott.
Enligt min mening skulle man kunna se det så som om ett mål angående undanröjande av skyddstillsyn endast är en fortsättning på den rättegång, som utmynnat i en dom å skyddstillsyn, och innebär en ny prövning i samma mål av påföljdsfrågan sedan det uppkommit fråga huruvida man icke vid den tidigare rättegången gjort ett olämpligt val av påföljd. Har domen gällt ett häktningsgrundande brott och är det risk för att den dömde genom att avvika förhindrar handläggningen av målet angående undanröjande av skyddstillsyn eller verkställigheten av den påföljd, som kan komma att träda i stället för skyddstillsynen, vore det därför enligt min mening alltför formalistiskt att anse att häktning icke skulle kunna ske.
Anledningen till att jag så utförligt uppehållit mig vid detta spörsmål är att det i mål av det slag som det nu är fråga om inte sällan föreligger ett behov av att försäkra sig om den dömdes person för att det över huvud taget skall kunna ske ett rättsligt förfarande. Då en övervakningsnämnd tar initiativ till en talan om undanröjande av skyddstillsyn, är skälet i flertalet fall att den dömde under prövotiden iakttagit en gravt asocial livsföring och att frivårdsorganen inte kunnat komma till rätta med detta. Det kan — såsom i det aktuella fallet — vara fråga om en yngling som fortlöpande missbrukar alkohol och/eller narkotika och som i påverkat tillstånd blir våldsam mot både anhöriga och poliser och som under prövotiden dömts till ett eller flera korta mellanstraff för sådana gärningar men likväl fortsätter som förut, som inte kan förmås att ens försöka försörja sig och som undandrager sig övervakningen genom att försvinna i knarkarkvartar. I de fall av detta slag, då det synes eller faktiskt visat sig icke möjligt att ens genom hämtningsbeslut förmå vederbörande att inställa sig inför övervakningsnämnden, brukar övervakningsnämnden begagna sin möjlighet att enligt 28: 11 BrB omhändertaga honom dels för att bryta hans för honom själv och ibland även för andra farliga livsföring och dels för att få tillfälle att utreda hans förhållanden och eventuellt få honom läkarundersökt och därefter taga ställning till frågan om lämplig åtgärd i det särskilda fallet. Beslut om omhändertagande föranleder aktiv efterspaning genom polisens försorg. Efterspaningen ger ofta snabbt resultat men ibland kan det dröja länge innan omhändertagandebeslutet kan verkställas. I det senare fallet kan det med hänsyn till vad som upplysts angående den dömdes livsföring stundom finnas den största anledning till oro beträffande hans aktuella förhållanden. Sedan ett gripande skett, får den dömde enligt 28: 11 2 st. BrB inte kvarhålls längre än en vecka men om det skulle föreligga synnerliga skäl kan övervakningsnämnden besluta att han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Då övervakningsnämnden i ett dylikt ärende slutligen beslutar sig för att hos åklagare göra framställning om att vid domstol föres talan om undanröjande av skyddstillsynen (28: 8 BrB), brukar i varje fall andra avdelningen av övervakningsnämnden i Stockholm
vidtaga alla tänkbara åtgärder för att målet skall kunna utsättas till handläggning vid tingsrätten innan den i BrB angivna omhändertagandetiden utgått. I annat fall skulle det i regel föreligga risk för att den dömde på nytt försvinner och måste efterspanas under en oviss tidrymd, under vilken han kan befaras fortsätta en livsföring, som bland annat innebär överhängande risk för att han skall göra sig skyldig till nya brott. Det skulle te sig tämligen irrationellt om det enda resultatet av den möda övervakningsnämnden nedlagt på angivna arrangemang skulle vara att den dömde verkligen kommer tillstädes då handläggningen av målet påbörjas vid tingsrätten. Om tingsrätten inte skulle kunna häkta vederbörande, skulle tingsrätten, bortsett från det fall att den redan vid första handläggningstillfället beslutas att den dömde skall undergå anstaltsbehandling enligt 28: 3 BrB eller att skyddstillsynen skall ersättas av ungdomsfängelse och att respektive beslut skall gå i verkställighet omedelbart (38: 9 2 st. resp. 29: 1 3 st. BrB), nödgas låta den dömde bli frigiven senast vid omhändertagandetidens utgång, vilken med nödvändighet måste inträffa innan tingsrättens beslut vunnit laga kraft. Detta skulle framstå som särskilt otillfredsställande om tingsrättens beslut skulle innebära att skyddstillsynen skall ersättas med fängelse eller — vilket icke är teoretiskt uteslutet — med sluten psykiatrisk vård.
Mot Svea hovrätts ovan återgivna beslut har talan icke fått föras och det kan på grund härav komma att uppfattas som ett prejudikat. Det kan därför ifrågasättas om någon åklagare i fortsättningen skulle drista sig till att framställa något häktningsyrkande i ett mål av det aktuella slaget och, även om så skedde, om tingsrätten skulle våga sig på att bifalla det.
Jag finner det därför synnerligen angeläget att det snarast vidtages sådana lagstiftningsåtgärder, att det för framtiden inte skall behöva råda någon tvekan om att häktning får ske i mål angående undanröjande av skyddstillsyn även om den dömde icke misstänkes för att ha begått nytt brott.
2. Får förordnande om rättspsykiatrisk undersökning (RPU) meddelas i mål angående undanröjande av skyddstillsyn?
I det i föregående avsnitt berörda målet kom även denna fråga upp vid rådhusrätten. Den besvarades då jakande i det att nämnden beslöt att den dömde skulle undergå sådan undersökning. Rättens ordförande, som var skiljaktig på det sättet att han ansåg, att skyddstillsynen borde omedelbartundanröjas och ersättas med fängelse, reserverade sig därutöver inte mot nämndens beslut.
Enligt min mening är det emellertid betydligt mer tveksamt om detta beslut är lagligen grundat. Enligt 19 § Rp skall ju i mål angående undanröjande av skyddstillsyn gälla vad i RB är föreskrivet angående brottmål. Domstols rätt att förordna om RPU regleras emellertid inte i RB utan i 1966 års lag om RPU i brottmål. Tidigare försök av andra avdelningen av övervakningsnämnden i Stockholm att få till stånd RPU i mål angående undanröjande av skyddstillsyn har avvisats på ovan angivna skäl. Detta har för övervakningsnämnden framstått som synnerligen otillfredsställande eftersom beslut om sluten psykiatrisk vård icke får meddelas utan attdet skett RPU. Den domstol som handlagt målet angående undanröjande av skyddstillsyn skulle sålunda icke ens då sluten psykiatrisk vård synes vara den lämpligaste påföljden kunna besluta om sådan påföljd om inte
RPU till äventyrs skett i "skyddstillsynsmålet". Övervakningsnämnden har emellertid efter dessa erfarenheter bedömt det som utsiktslöst att få skyddstillsyn utbytt mot sluten psykiatrisk vård. Övervakningsnämnden har därför i de fall sådan vård synts kunna vara påkallad i stället föranstaltat om läkarundersökning av vederbörande till utrönande av huruvida läkaren skulle anse sig böra utfärda vårdintyg enligt 5 § 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, varefter, om sådant intyg utfärdats, övervakningsnämndens ordförande med stöd av 4 § 3 st. samma lag gjort ansökan om vederbörandes intagning på sjukhus. Det har emellertid visat sig att detta förfarande lett till mycket korta vårdtider, som endast tillgodosett det mest akuta vårdbehovet men icke inneburit någon mera långsiktig behandling av vederbörandes sjukdom.
Den rådman, som tjänstgjorde som rättens ordförande i det aktuella fallet, har under hand förklarat, att han, om han funnit skäl för RPU föreligga, skulle ha ansett sig oförhindrad att deltaga i beslutet därom eftersom det enligt hans mening vore orimligt om domstolen vid prövningen av huruvida skyddstillsyn skall ersättas med annan påföljd inte skulle ha möjlighet att välja mellan alla i BrB upptagna påföljder och sålunda skulle vara avskuren från möjligheten att förordna om sluten psykiatrisk vård även om detta i det särskilda fallet skulle framstå som den lämpligaste påföljden. I det argumentet instämmer jag naturligtvis gärna men jag finner det i alla fall ovisst om detta argument kan berättiga en domstol att göra så mycket våld på ordalagen i 19 § Rp som ett beslut om RPU i mål om undanröjande av skyddstillsyn skulle innebära. Och övervakningsnämndens tidigare erfarenheter har ju givit vid handen att andra domare ansett detta icke möjligt.
Rådhusrättens beslut överklagades icke i vad det innefattade förordnande om RPU. Det är därför ovisst om hovrätten gjort några överväganden angående lagligheten av detta beslut. Man hade möjligen haft anledning att förvänta sig att hovrätten skulle ha undanröjt det ex officio om hovrätten funnit det icke lagligen grundat. Hovrättens tystnad på denna punkt kan kanske därför tolkas som ett besked att hovrätten inte varit av denna uppfattning.
Med hänsyn till den ovisshet som råder angående domstols möjlighet att i mål angående undanröjande av skyddstillsyn förordna om RPU och med hänsyn till att behov av sådan undersökning kan uppkomma i dylika mål finner jag det synnerligen angeläget att det snarast genom lagändring göres fullt klart att så får ske.
3. Får domstol hålla målsägandeförhör utom huvudförhandling i brottmål?
Stundom görs av åklagare framställning om att målsägande i brottmål skall höras utom huvudförhandling emedan målsäganden av någon anledning måste lämna landet för längre tid eller för gott innan huvudförhandling i målet i fråga kan påbörjas. Det kan gälla en utländsk turist som snarast måste återvända hem, en sjöanställd som skall mönstra på ett fartyg för flerårig utrikes fart eller en artist som skall starta en längre kontrakterad turné.
Då man första gången ställs inför ett sådant yrkande, uppfattar man det nog i början endast som ett organisationsproblem: hur snart utgår fristen, kan man dessförinnan finna en tid som passar åklagare, målsägande,
tilltalad och försvarare och bör man inte lämpligen även inkalla den nämnd som skall tjänstgöra vid den slutliga huvudförhandlingen? Men när man sedan för säkerhets skull kontrollerar att det finns lagligt stöd för ett sådant förhör, upptäcker man till sin förvåning att det inte finns det.
Enligt svensk processrätt kan i brottmål förhör utom huvudförhandling förekomma endast i två fall, nämligen dels enligt 46: 2 2 st. RB, där det sägs att om huvudförhandling inställs så må dock rätten höra målsägande, vittne eller sakkunnig som kommit tillstädes, om det kan antagas att han inte utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle, och dels enligt 35: 8 RB jämförd med 36: 19 och 40: 11 RB eller 1 § 1946 lag om bevisupptagning vid utländsk domstol, i vilka lagrum emellertid såvitt gäller brottmål endast talas om förhör utom huvudförhandling med vittne eller sakkunnig.
Mot en analogisk lagtillämpning talar dels det förhållandet att förhör med målsägande i brottmål enligt RB:s systematik inte utgör bevisning och dels den omständigheten att, även om man skulle vara benägen att betrakta sådant förhör som bevisning, så innebär ordalagen i 35: 8 RB — "bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, om ej, enligt vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandling" —närmast ett förbud mot att upptaga bevis utom huvudförhandling i annat fall än då detta tillåtits genom särskilt stadgande, vilket ju inte skett i fråga om målsägandeförhör i brottmål.
För en analogisk lagtillämpning talar till en början det förhållandet, att målsägandeförhör i brottmål har åtminstone ett starkt tycke av bevismedel. Ekelöf har också funnit sig föranlåten att behandla bland annat målsägandeförhör i brottmål som ett bevismedel.3 Vidare kan man iakttaga att RB:s författare just i 46: 3 2 st. RB råkat i besvärligheter på grund av ovan nämnda systematik. Sedan det där sagts, att i angivet fall målsägande, vittne eller sakkunnig kan få höras och även annan bevisning kan få förebringas före den slutliga huvudförhandlingen, avslutas lagrummet sålunda med ett besked att "om bevis, som sålunda upptages, gälle i tillämpliga delar vad om bevis, som upptages utom huvudförhandlingen, är stadgat". Ehuru giltigheten av denna föreskrift enligt dess ordalydelse är begränsad till bevis, måste den ju avse även ett före den slutliga huvudförhandlingen hållet målsägandeförhör. Det vore ju meningslöst att hålla ett sådant förhör om det inte vore tillåtet att vid den slutliga huvudförhandlingen föredraga anteckningarna från detta förhör för den händelse det förutsatta laga förfallet för målsäganden då faktiskt skulle föreligga.4
En omständighet, som kan synas tala mot en analogisk lagtillämpning, utgör det förhållandet att åklagaren, även om hans framställning om målsägandeförhör utom huvudförhandling skulle avslås av formella skäl, inte skulle vara helt betagen möjligheten att i målet åberopa målsägandens uppgifter. Dessa skulle ju kunna tillföras målet genom att domstolen enligt 46: 6 5 st. RB ur handlingarna framlägger vad målsäganden anfört under förundersökningen. Om emellertid valet skulle stå mellan ett sådant förfarande och ett domstolsförhör med målsäganden före huvudförhandlingen, så måste det sägas att det sista alternativet skulle ge domstolen ett betydligt säkrare underlag för den slutliga prövningen av målet. Detta skulle bli särskilt påtagligt om det kunde ordnas så att domstolen personellt hade samma sammansättning vid målsägandeförhöret som vid den sedermera hållna huvudförhandlingen. Och det kan påpekas att det ingalunda är självklart att en analogisk lagtillämpning skulle tillgodose enbart åklagarens intresse. Visserligen förhåller det sig så att en domstol måste med särskild försiktighet pröva uppgifter som tillförts rättegången endast genom föredragning av målsägandes i förundersökningsprotokollet antecknade berättelse. Men det kan också tänkas att domstolen just på grund av sina iakttagelser vid ett förhör av nu ifrågakomna slag finner att målsäganden ej förtjänar någon som helst tilltro. Ja, det kan till och med tänkas att det i allmänhet mer ingående och penetrerande förhöret med målsäganden inför domstol föranleder åklagaren att nedlägga åtalet.
Man kan nu fråga sig hur det kan komma sig att den ovisshet som på sätt ovan utvecklats råder beträffande möjligheten att i brottmål hålla förhör med målsägande utom huvudförhandling icke vållat någon uppmärksamhet under den tid av mer än 20 år som RB varit i kraft. Svaret måste bli dels att problemet aktualiserats tämligen sällan och dels att, då så skett, antingen domstolarna varit kloka nog att gå med på en analogisk lagtillämpning eller åklagaren böjt sig för domstolens vägran att tillåta förhör med målsägande i brottmål utom huvudförhandling. För egen del känner jag till 3 fall, i vilka Stockholms rådhusrätt hållit sådant förhör. Ett av dessa mål har prövats av Svea hovrätt, som därvid icke gjort någon kommentar angående målets handläggning vid rådhusrätten. Det kunde därför synas som om den av mig väckta frågan skulle vara tämligen oviktig.
Men att det råder ovisshet i det här behandlade hänseendet blir särskilt tydligt om man tänker sig att en domare har att samtidigt pröva en framställning om målsägandeförhör före en huvudförhandling i brottmål inför samma domstol som den, vid vilken huvudförhandlingen skall hållas, och en framställning om målsägandeförhör — eventuellt i samma mål — vid utländsk domstol. Jag skulle i den situationen av ovan angivna praktiska skäl vara benägen att tillåta förhöret vid min egen domstol men jag skulle — även om det i och för sig skulle föreligga sådana synnerliga skäl som avses i 1 § 2 st. 1946 års lag om bevisupptagning vid utländsk domstol— knappast anse mig mot ordalagen i 1 st. samma § kunna föranstalta om målsägandeförhör i brottmål vid sådan domstol. Detta måste betyda att det är någon brist antingen i lagen eller i mitt resonemang.
Jag vill naturligtvis ge företräde åt det antagandet att det är fråga om en brist i lagen. Och jag finner det otillfredsställande att denna brist skall fortlöpande vålla olika domare bryderi och tvinga dem att bestämma sig för att antingen taga risken att bli beskyllda för att vara alltför formalis-
tiska eller taga risken att göra sig skyldiga till rättegångsfel. Jag anser det därför önskvärt att den ovisshet som nu råder i angivna hänseende snarast bringas ur världen genom en lagändring av innebörd att vad i olika författningar är föreskrivet angående förhör utom huvudförhandling med vittne m. fl. skall gälla även i fråga om förhör utom huvudförhandling med målsägande i brottmål.
Nils Örtegren