CARSTEN SMITH. Forelesninger over kausjonsrett og tillgrensende formuerettslige emner. 2. utgave ved Hans Flock. Oslo 1970. Universitetsforlaget. 172 s.

Läroboken med den förkortade titeln "Kausjonsrett" är ur viss synpunkt ett ganska märkligt verk. Professorn vid Oslo universitet Carsten Smith anges på titelbladet som författare men själva texten tycks vara skriven av ett slags juridisk ghostwriter, advokaten Hans Flock, som gjort det väsentliga av sitt arbete som vetenskaplig assistent vid Institutt for privatrett.
    Grunden för denna ovanliga framställningsmetod anges av Smith i förordet. Det är, framhåller han, en utbredd uppfattning bland studenter och yngre vetenskapsmän att de är bättre skickade än professorerna att styra universiteten. Kanhända, tillägger han, skriver de också bättre läroböcker. Läroboken är tydligen ett experiment för att pröva riktigheten av den sistnämnda tesen. Det är till och med andra gången ett sådant experiment görs. En första upplaga tillkom på ett liknande sätt, men då var det tre juris studerande som stod för framställningen.
    Den nya upplagan av läroboken har tillkommit på följande sätt. Smith har hållit en ny föreläsningsserie om borgen (kausjon). Flock har följt serien och dessutom haft tillgång till Smiths föreläsningsanteckningar och allt material för serien. Han har haft full frihet att bestämma, hur materialet skulle användas, vilket stoff som skulle tas med och vilken form läroboken skulle ha. Huvudsyftet med hans arbete har varit att ge en pedagogiskt väl upplagd framställning. Hans utkast till manuskript har sedan diskuterats av en grupp studenter, enligt uppgift under viss, relativt passiv ledning av Smith. Diskussionen har föranlett ändringar i manuskriptet. Slutligen har manuskriptet färdigställts av en annan vetenskaplig assistent, jur.stud. Jon Lyng.
    Hur har experimentet utfallit? Har medverkan från både producent- och konsumenthåll givit upphov till en idealisk produkt eller är det fråga om en tillämpning av den gamla satsen: ju flera kockar dess sämre soppa?
    Jag är väl inte särskilt lämpad att svara på den frågan, men jag är närmast böjd för att tro att resultatet ligger någonstans mitt emellan. Vad jag läst av Smiths penna leder mig till den hädiska tanken, att läroboken hade blivit ännu bättre, om Smith utarbetat manuskriptet själv och sedan låtit de övriga nämnda personerna utsätta manuskriptet för kritik. Jag tror inte att ens den skickligaste person skriver en idealisk lärobok i juridik utan en ganska omfattande pedagogisk erfarenhet.
    Det må tillåtas mig att göra några reflexioner om lärobokens uppläggning, som bör ha bestämts eller i varje fall godkänts av studenterna och de yngre vetenskapsmännen. Reflexionerna hänför sig främst till vad som förefaller vara olikheter mellan norskt och svenskt vid de juridiska fakulteterna.
    En första reflexion är att de norska juris studerande tycks vara ett mera läshungrigt släkte än de svenska. Jag har själv nyligen gjort ett kompendium, där framställningen om borgen omfattar ett trettiotal små sidor, vilket enligt min uppfattning är ungefär vad de svenska studenterna skulle anse sig orka med. Smiths bok omfattar 154 ganska stora sidor + formulär. Vad som något förvånar är att man tidigare, åtminstone på femtiotalet, måste ha nöjt sig med Kristen Andersens lärobok på ett fyrtiotalsmå sidor, "Momenter til kausjonsretten."
    En andra reflexion är att boken även i övrigt är mycket ambitiöst upp-

 

lagd. Den spänner över stora fält och behandlar svåra och ibland ganska speciella problem. Stor plats ges t. ex. åt problem som hänför sig till enkel borgen, som kanske är vanligare i Norge än i Sverige men som ändå måste vara ganska ovanlig. Här vidrör jag dock ett kontroversiellt spörsmål. Under alla förhållanden fordras det nog stor uppmärksamhet och uthållighet hos studenterna för att komma igenom en så pass kvalificerad bok.
    En tredje reflexion är att det inte förekommer några noter i boken, endast vissa sparsamma hänvisningar i texten. Det är mycket möjligt att även svenska studenter hatar läroböcker med notapparat. Men frånvaron av noter gör framställningen ganska auktoritär. Man får inte veta något om vad andra författare ansett i en viss fråga om borgen och man får — med något enstaka undantag — inga upplysningar om andra eller liknande lösningar i andra länder. Boken ger på något sätt intryck av nationell avskärmning, trots att borgen står på programmet för gemensamt nordiskt lagstiftningsarbete.
    Jag vill sluta med att påpeka att den praktiker som vill veta något om borgen i norsk rätt har mycket att hämta i boken i avvaktan på en tredjedel av Smiths serie "Studier i garantiretten."

Svante Bergström