Äktenskapsrätten inför Nordiska rådet

 

I september 1969 väcktes i Nordiska rådet ett medlemsförslag om nordisk äktenskapsrätt. Förslagsställare var Georg C. Ehrnrooth och Erkki Hara, Finland, Svend Haugaard, Danmark, och Ingrid Segerstedt Wiberg, Sverige. I medlemsförslaget erinrades om den utredning som tillsatts i Sverige för att göra en översyn av den familjerättsliga lagstiftningen (se SvJT 1969 s. 898 ff). Det anfördes vidare att danska folketinget uttalat sig för en undersökning av behovet av djupgående reformer av äktenskapslagstiftningen. Förslagsställarna underströk vikten av att slå vakt om den enhetlighet som redan uppnåtts inom Norden på äktenskapsrättens område och förklarade sig anse det som självklart att en så genomgripande reform som förut skickas i de svenska utredningsdirektiven borde företagas på samnordisk bas. Detta låg så mycket närmare till hands som en större reform av äktenskapslagstiftningen var aktuell även i Danmark. Även de övriga nordiska länderna torde enligt förslagsställarna ha ett icke obetydligt intresse av att äktenskapsrätten blir enhetlig i Norden. Den ökande integrering, som eftersträvas på många områden inom Norden och som återspeglas även inom familjebildningen, borde inte hindras av att nuvarande enhetlighet ersätts av besvärande olikheter inom äktenskapsrätten. Med hänsyn härtill hemställdes i medlemsförslaget att Nordiska rådet måtte rekommendera regeringarna i de nordiska länderna att eftersträva fortsatt likformighet i ländernas äktenskapslagstiftning på så sätt att behövliga revisioner sker i nära samarbete och med enhetlighetens bevarande.
    Medlemsförslaget hänsköts till Nordiska rådets juridiska utskott. Trots att utskottet ännu inte slutbehandlat saken, förekom vid Nordiska rådets session i Köpenhamn i februari 1971 en allmän diskussion i de frågor som behandlas i medlemsförslaget. Debatten inleddes av juridiska utskottets förman, den tidigare danske justitieministern K. Axel Nielsen, som uppehöll sig vid de svenska utredningsdirektiven och pekade på de skilda attityder till en reform som gjort sig gällande i de nordiska länderna. Han kom härefter in på det nordiska samarbetet och anförde:

 

    I denne forbindelse vil jeg gerne sige nogle ord om det nordiske lovsamarbejde specielt inden for familierettens område. Jeg hører til dem, der vilbeklage, hvis det skulle ske, at den ensartede ægteskabslovgivning ikke kan opretholdes. Vi må ikke glemme, at der her er tale om et område, hvor den ordiske lande gennem mange hundrede år har haft et fælles grundsyn, der i sin oprindelse er baseret på den gamle germanske retsopfattelse af ægteskabet og på det lutherske kirkesyn.
    Vi må heller ikke glemme, at de ensartede ægteskabslove, der blev gennemført i begyndelsen af dette århundrede, er et af de smukkeste resultater inden for det nordiske lovgivningssamarbejde.
    Hertil kommer så, at mange praktiske problemer er overvundet, for di lovene er praktisk taget enslydende. Man kan mene om det, hvad man vil; nogle synes måske, at det ikke er så stor en ulykke, der sker, hvis den ensartede ægteskabslovgivning ikke kan opretholdes. Det ene syn på denne sag er ikke rigtigere end det andet, men hvad man end mener, må man på dette område som på alle livets felter være indstillet på at tage konsekvenserne af sine standpunkter. Der var engang en stor normand, der sagde: "Hvad her du er, vær fuldt og helt og ikke stykkevis og delt". Selv om det krav er sat på spidsen og er umuligt at efterleve for nogen af os, indeholder det dog en advarsel mod at indtage for halve standpunkter.
    Når man læser direktiverne for den svenske ægteskabskomite, er det i hvert tilfælde for en dansker forbavsende at se, hvor detaljeret kommissoriet er

 

25—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

udformet. Det er vel rigtigt, at der står nogle ord om, at de sagkyndige kan overveje andre løsninger, men ingen, der læser kommissoriet, kan være i tvivl om, at den svenske regering har et ganske bestemt syn på ægteskabslovgivningen, og at det er disse synspunkter, der skal lægges til grund for reformarbejdet.
    Jeg synes, der er grund til at befrygte, at de sagkyndige ikke vil føle sig frit stillet over for et kommissorium af denne karakter. Selv på ret specielle områder er der anvisninger om, hvorledes lovudkastet ønskes udformet. Jeg må straks gøre opmærksom på, at dette ikke er nogen kritik af den svenske regering. Sverige må naturligvis følge den tradition, det har med hensyn til udformningen af direktiver, og intet andet land kan blande sig i den sag, men kan man undres over, at der i andre lande opstår en formodning om, at man fra svensk side ikke vurderer det nordiske samarbejde på ægteskabslovgivningens område særlig højt? Er det ikke som at sætte sig på to stole, hvor man på den ene side giver de svenske sagkyndige konkret anvisning på det resultat, de skal nå frem til, og på den anden side beder dem om at forhandle med de andre nordiske lande for at bevare retsenheden? Hvordan forestiller man sig, at den svenske komite skal forholde sig, hvis følgende situation opstår. Under forhandlingerne mellem de sagkyndige komiteer fra de nordiske lande er der enighed om en bestemt regel, men dens indhold er istrid med det svenske kommissorium. De svenske sagkyndige må da enten sætte sig ud over kommissoriet eller konstatere, at den retsenhed, som de iog for sig har tilsluttet sig, ikke lader sig gennemføre.
    Som sagt, jeg ville ønske, at de svenske direktiver ikke havde været formuleret så snævert, at de vanskeliggor nordisk retsenhed på dette område, men jeg vil håbe, både at det ikke har været hensigten at lægge det nordiskes amarbejde hindringer i vejen, og at de svenske komitemedlemmer vil prioritere direktivets henstilling om at varetage mulighederne for fortsat nordisk samarbejde højere end de detaljerede anvisninger, som direktiverne i øvrigt indeholder.
    En annan av juridiska utskottets ledamöter, den svenske riksdagsmannen Erik Adamsson, framhöll som sin uppfattning att önskemålet om nordisk rättslikhet inte fick tillerkännas sådan vikt att det tilläts hejda en reform som påkallades av samhällsutvecklingen i något av länderna:
    Jag delar helt den syn som kommer fram i de svenska utredningsdirektiven och att vi i Sverige inte kan avstå från att i nuvarande läge använda lagstiftningen på detta område liksom andra när det gäller att möta människornas önskningar eller att länka in utvecklingen i nya banor. Om önskvärdheten av att största möjliga rättslikhet eftersträvas på äktenskapslagstiftningens område i Norden och att det är högst angeläget att några besvärande olikheter inte tillåtes, därom torde det icke råda några delade meningar. Men samtidigt står det klart, för att nu citera det svenska jurist- och samhällsvetareförbundets remissuttalande, att innehållet i ett lands äktenskapslagstiftning är intimt beroende av hur de allmänna kulturella värderingarna utvecklas. Ett land måste här kunna gå sin egen väg. Önskemålet om nordisk rättslikhet kan inte tillmätas en så oerhörd vikt att det enskilda landet inte skulle, som ett led i den allmänna samhällsutvecklingen, kunna få forma sin egen rättspolitik i fråga om äktenskap och därmed jämförliga samlevnadsformer. Jurist- och samhällsvetareförbundet anser visserligen att man i möjligaste mån skall slå vakt om den gemensamma nordiska kulturen men vill samtidigt framhålla att denna inte får bli ett självändamål utan att olikheter måste kunna tänkas där vägande sakliga skäl talar för detta.
    En realistisk målsättning synes vara att söka säkerställa att sådan lagstiftning som den nu planerade på äktenskapsrättens område sker under kontinuerligt utbyte av information och synpunkter med övriga länder. Härigenom får man en garanti för att olikheter i onödan inte uppkommer och att de olikheter som inte kan undvikas blir så litet besvärande som möjligt. Längre än till en sådan garanti torde man inte böra sträcka sina ambitioner, säger förbundet i sitt remissvar beträffande det väckta medlemsförslaget.
    Dessa tankar står i god överensstämmelse med uttalandena i de svenska utredningsdirektiven om det nordiska samarbetet på familjerättens område

 

och i juridiska utskottets föreliggande betänkande över det väckta medlemsförslaget, som innebär att Nordiska rådet bör invänta det igångsatta utredningsarbetet innan man tar ställning till saken.
    Såsom framgår av juridiska utskottets betänkande har justitieministrarna för utskottet bekräftat att de tillsatta kommittéerna skall samarbeta och såvitt möjligt sträva efter att bevara rättslikheten mellan de nordiska länderna.
    Detta är enligt min mening så långt man i nuvarande läge kan komma i fråga om sin önskan att uppnå en lagharmonisering på detta område.

 

    I den följande debatten uttalade sig bl. a. en av förslagsställarna, herr Ehrnrooth, som var kritisk mot de svenska utredningsdirektiven och som gjorde följande uttalanden om det nordiska samarbetet på äktenskapsrättens område:

 

    Ju svårare det är att ge det ekonomiska samarbetet fasta former, desto allvarligare borde vi koncentrera våra strävanden bl. a. på det egentliga lagstiftningssamarbetet. Också det är att riva ned gränser. Den gemensamma rättsuppfattningen i Norden är en god grund. I de små frågorna har det inte varit svårt att komma till likformighet. Men den egentliga utmaningen för samarbetet är de centrala områdena av lagstiftningen. Till dem hör äktenskapsrätten och den övriga familjerätten. Deras betydelse ansågs stor redan på 1920-talet, utan att det nordiska samarbetet då ens närmelsevis hade de former eller återspeglade den gemenskapskänsla som i dag råder. Nu betyder en gemensam äktenskapsrätt så kolossalt mycket mera, när tiotusentals familjer i praktiken berörs av de internordiska familjerättsliga konventionerna. Olika regler i Finland och Sverige inom äktenskaps- och arvsrätten skulle vara mycket mera än en skönhetsfläck. De skulle kunna införa stora olikheter i våra folks livssyn och livsform. Äktenskapslagar, som inte förenas av en gemensam värdering av äktenskapets betydelse för individen, familjen och hela samhället, är för den nordiska samhörigheten allvarligare än frågor som rättsskydd för växtförädlingsprodukter eller principer för engångsförpackningar.
    Den långtgående reform av de äktenskapliga principerna, som de svenska utredningsdirektiven kan leda till, bringar oss alltså lätt i otakt. Tänkesättet är nämligen inte lika radikalt i Finland, Island eller Norge, kanske inte heller i Danmark. Finlands juristförbund anför i utlåtandet om medlemsförslaget, att det i Finland "inte torde föreligga något egentligt behov av en totalreform av äktenskapslagstiftningen". Och det norska justis- og politidepartementet påminner om att en omfattande revision av äktenskapslagenf öretogs så sent som våren 1969. Departementet anför, att en räcka av de i Sverige upptagna reformförslagen antas sakna aktualitet i Norge.

 

    Även herr Kåre Kristiansen, Norge, var kritisk mot att man i Sverige utfärdat utredningsdirektiv som kunde leda till rättsolikhet på äktenskapsrättens område:

 

    Det er en kjensgjerning at den gjeldende familierett i de nordiske land er et forbilde på harmonisert lovverk. Alle — så vidt jeg har kunnet observere — de forespurte instanser i de nordiske land synes å være enige om hvilken stor betydning det har at nettopp denne del av lovverket er så ensartet. Det betyr en vesentlig fordel for nordisk samkvem og kontakt. Og så opplever vi midt oppe i dette at et av de nordiske lands regjering fremmer forslag om vidtgående og prinsipielle endringer som må føre til en vesentlig distansering fra den lovgivning som fortsatt er gjeldende i de øvrige nordiske land — og det uten att disse på forhånd blir konsultert. Etterpå uttaler man så håp om at de øvrige land vil endre sin lovgivning i samme retning, og dette begrunnes med ønsket om harmonisering. Dette er ikke noe godt eksempel på hvorledes nordisk samarbeid bør praktiseres. Og dessverre er det ikke første gang denne oppskriften følges. Under Nordisk Råds møte på Reykjavík i fjor begravde vi et forslag om drastiske endringer i abortlovgivningen, hvor mange av trekkene fra nærværende sak gikk igjen.
    Några principiella synpunkter på det nordiska lagsamarbetet presenterades i följande anförande av statsrådet Carl Lidbom:

 

    Det finns de som under intryck av skrinlagda Nordek-planer och andra mindre spektakulära misslyckanden menar att det nordiska samarbetet nu är på väg in i en återvändsgränd. För min del är jag övertygad om att dessa pessimister har fel. Redan en blick på dagordningen för denna session borde vara nog för att övertyga de klentrogna om att det nordiska samarbetet är fast förankrat i verkligheten och just därför har goda utvecklingsmöjligheter. Det är nu som tidigare på det viset att samarbetet har sin styrka i det vardagliga slitet med verklighetsnära frågor som är av praktisk betydelse för de enskilda människorna i våra länder. De mera storstilade projekten lyckas vi ofta sämre med.
    Lagstiftningen är av gammalt ett viktigt instrument i det nordiska samarbetet, och vi har under årens lopp i Norden kommit fram till en ganska betydande rättsgemenskap. Framgångarna på lagstiftningsområdet beror i hög grad på att vi på det hela taget har haft en realistisk uppfattning om samarbetets förutsättningar och möjligheter. I arbetet på en ökad rättsgemenskap har vi i allmänhet valt ut ämnesområdena med en viss omsorg, och vi har försökt att undvika ämnen som lämpat sig mindre väl för harmoniseringssträvanden på grund av att de sociala, ekonomiska eller politiska förutsättningarna varit olika i olika länder. Ofta har vi i insikt om svårigheterna redan från början begränsat våra ambitioner och avstått från att sikta in oss på en fullständig rättslikhet.
    Äktenskapsrätten kom tidigt att omfattas av nordiska harmoniseringssträvanden. Betydelsefulla resultat nåddes under 1910- och 20-talen. Vi har i dag i Norden äktenskapslagar som i väsentliga stycken är närbesläktade även om det finns åtskilliga särdrag kvar i de olika ländernas lagar.
    I mitten på 1950-talet togs ämnet upp på nytt i utredningar som gemensamt skulle undersöka möjligheterna att ytterligare minska de nationella olikheterna.
    De betänkanden som efter rätt många år blev resultatet av detta utredningsarbete fick emellertid inte överallt ett gynnsamt mottagande. Förslagen i betänkandena byggde på samma värderingar och samma syn på äktenskapets funktion och på kvinnans roll i samhället som 1910- och 20-talens lagstiftning. I Finland och Norge föranledde detta faktum inte någon starkare reaktion hos opinionen, men i Danmark och Sverige fanns utbredda önskemål om mera genomgripande reformer.
    Man fick börja om från början igen. I dag är läget det att Danmark och Sverige har särskilda utredningar som arbetar med en nydaning av äktenskapsrätten och annan närliggande familjerättslig lagstiftning medan Finland har en kommitté med ett mera begränsat mandat. Norge följer det utredningsarbete som pågår i de andra nordiska länderna genom en observatör.
    Som var och en kan se av direktiven för den svenska kommittén är reformarbetet i Sverige särskilt inriktat på en omdaning av bl. a. äktenskapslagstiftningen på grundval av delvis andra värderingar än dem som vägledde författarna av vår nuvarande giftermålsbalk. Direktiven utgår från grundtankenatt äktenskapet är en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer. Lagstiftningens funktion sägs vara att lösa praktiska problem och inte att privilegiera en samlevnadsform framför andra. Från dessa utgångspunkter linjerar direktiven upp de tilltänkta ändringarna i gällande lagar. Formerna för ingående och upplösning av äktenskap skall förenklas. Äktenskapets ekonomiska rättsverkningar skall begränsas i skilda hänseenden. Moraliskt färgade värderingar skall utmönstras ur bestämmelserna om makars skyldigheter i förhållande till varandra och till barnen o. s. v.
    Jag skall inte här gå igenom de svenska direktiven. Det var redan när direktiven skrevs klart att de åtminstone i Finland och Norge ansågs alltför radikala för att där kunna läggas till grund för utrednings- och lagstiftningsarbete. Den bedömningen tycks stå sig också i dag om man får tro de finländska och norska remissyttrandena över herr Ehrnrooths m. fl. medlemsförslag. Och vi har nyss i debatten fått detta ytterligare bekräftat, i den mån herrar Ehrnrooth och Kristiansen är representativa för sina länders parlament och regeringar.
    Mot denna bakgrund har Nordiska rådets juridiska utskott nu velat bereda oss tillfälle att diskutera vilka förutsättningar som kan finnas att bevara den

 

relativa rättslikhet vi har i Norden på äktenskapsrättens område och vilka konsekvenserna kan bli av en ökad uppsplittring av de nationella rättssystemen.
    Detta är inte till sin typ någon ny frågeställning. Vi har mött den många gånger förut i andra sammanhang. I det nordiska samarbetet brukar vi gå vidare på samordningens väg där det finns naturliga förutsättningar för det. Men vi brukar undvika att försöka tvinga på ett land reformer som opinionen där inte är mogen för. Och vi brukar också akta oss för att kräva av ett eller flera länder att de avstår från enligt dem angelägna reformer av det skälet att de andra inte kan följa med. På sikt skulle vi göra det nordiska samarbetet en stor otjänst om vi handlade så att vi bibragte människor i våra länder uppfattningen att samarbetet är en hämsko på utvecklingen.
    Det finns emellertid exempel på att den splittring som följt av att något av de nordiska länderna gått före och visat vägen ganska snart har kunnat överbryggas på nytt. Ingenting motsäger antagandet att så skall kunna bli fallet beträffande äktenskapslagstiftningen, om vi nu till en tid skulle komma att glida något isär.
    Men jag vill understryka att om vi nu tvingas att skruva ner ambitionerna på nordisk rättslikhet inom äktenskapsrätten — och jag tror att det är lika bra att se sanningen i ögonen och erkänna det — så betyder detta inte att samarbetet upphör. Direktiven för den svenska kommittén säger uttryckligen ifrån att kommittén skall sträva efter att bevara kontakterna med de andra nordiska länderna och att den skall tillvarata alla möjligheter till samarbete som kan finnas. Ett samarbete mellan pågående utredningar har också redan etablerats. Inom ramen för detta bör det vara möjligt att se till att det inte uppstår så stora skillnader mellan rättssystemen i de nordiska länderna att det får en menlig inverkan på integration och familjebildning över gränserna.
    I sitt för övrigt mycket sympatiska inlägg riktade herr Axel Nielsen en vädjan till den svenska kommittén, att den skulle känna sig mera bunden av vad som står i direktiven beträffande det nordiska samarbetet än av de lösningar när det gäller konkreta frågor som direktiven anvisar på olika punkter. Jag är ledsen att göra herr Axel Nielsen besviken, men det finns ingen motsättning mellan direktivens passus om nordiskt samarbete och direktivens innehåll i övrigt. Den svenska regeringen umgås inte med några planer på att revidera direktiven, och det är en fullkomligt självklar sak att den svenska kommittén i sina överläggningar med representanter för andra nordiska länder har att utgå från de riktlinjer och principer för äktenskapsrättens utformning, som direktiven anger.
    Man kan fråga sig vilka orsakerna är till att planerna på en mera fullständig harmonisering av äktenskapslagstiftningen i Norden hittills inte har krönts med framgång. Frågan kan också som herr Seip gjorde i ett inlägg i generaldebatten i lördags vidgas till att gälla förutsättningarna överhuvudtaget för det fortsatta lagstiftningssamarbetet.
    För min del är jag övertygad om att detta samarbete är av stort och bestående värde för oss alla och bör vidareutvecklas. Men jag är inte lika övertygad om att den traditionella metoden att paragraf för paragraf försöka tråckla ihop likalydande lagar i fyra eller fem nordiska länder är ändamålsenlig och fyller vår tids krav på rationellt lagstiftningsarbete.
    Det är en tung och omständlig metod, och den speglar ofta en alltför hög ambitionsgrad. När metoden leder till målet, riskerar den att låsa fast utvecklingen på ett sätt som kan visa sig olyckligt i framtiden. Lagar har numera en avsevärt kortare livslängd än förr. De måste i allmänhet snabbt kunna anpassas till ändrade förhållanden. Men det är inte lätt att ändra likalydande nordiska lagar som tillkommit efter gemensamt utredningsarbete och gemensam departements- och parlamentsbehandling under mångårigt kompromissande och finslipande av paragraferna. Risken är också uppenbar att det blir det land där reformivern är minst som i varje särskilt fall bestämmer takten i reformarbetet. Den som är en verklig vän av nordiskt samarbete bör enligt min mening vara särskilt angelägen om att man inte använder metoder som riskerar att med tiden diskreditera samarbetet hos växande grupper i våra länder.
    Något som också i hög grad bidrar till att göra metoden med fullständig

 

harmonisering av lagar mindre användbar i vår tid är att lagstiftningen numera på ett helt annat sätt än förr används som politiskt instrument för samhällsomdaning. När våra nuvarande äktenskapslagar kom till fanns ingen familjepolitik i nutida mening, men i dag kan man enligt min mening knappast lagstifta på familjerättens område utan att ta hänsyn bl. a. till familjepolitiska strävanden mot ökad jämlikhet mellan män och kvinnor. När våra köp- och avtalslagar kom till — också i nordiskt samarbete — var konsumentpolitik ett okänt begrepp, men en revision av lagstiftningen på detta område måste i dag rimligen ta hänsyn till behovet att förstärka konsumenternas ställning på en marknad som översvämmas av varor och reklam och där företagen har ett övertag över konsumenterna som det finns alla skäl att försöka neutralisera. Exemplen kunde mångfaldigas, men jag avstår från det. Det ligger i sakens natur att en ökad användning i alla våra nordiska länder av lagstiftningen som instrument i inrikespolitiken på många områden begränsar möjligheterna att fullständigt harmonisera lagarna i nordisk och överhuvudtaget i internationell regi.
    Med detta vill jag inte generellt döma ut traditionella metoder i det nordiska lagstiftningssamarbetet. Det kan finnas områden, där nyttan av en fullständig rättslikhet är så påtaglig att man får ta nackdelarna med fördelarna. Men ofta gör man klokt i att undersöka om inte tillräckliga samarbetsresultat kan nås genom att man sörjer för en huvudsaklig överensstämmelse i fråga om lagstiftningens principer och tillämpning. Ibland är en mera begränsad samordning av rättssystemen och inte en likriktning av dem vad som behövs utifrån nordiska synpunkter. Samarbetets väsentliga funktion bör på lagstiftningsområdet som på andra områden vara att tillgodose praktiska behov och underlätta den fortgående nordiska integrationsprocessen som redan hunnit så långt att vi med rätta talar om Norden som en enhet.

 

    Efter detta uttalande utspann sig följande meningsutbyte mellan herrar Nielsen, Kristiansen och Lidbom:

 

Nielsen: I mit første indlæg anførte jeg, at jeg ville ønske — det var kunet ønske, det var ingen henstilling eller pålæg, det tilkommer ikke mig atgive pålæg til en svensk komité — jeg fremsatte det ønske, at den svenske komité ville prioritere det nordiske samarbejde forud for løsningen af de detailopgaver, som direktivet indeholder.
    I den anledning sagde hr. Lidbom nu, at han måtte skuffe mig med at sige, at der ikke bestod noget modsætningsforhold mellem de 2 ting, altså mellem ønsket om et nordisk samarbejde og løsningen af de detaljerede enkeltopgaver, som direktivet indeholder.
    Jeg er nødt til at svare, at klarhed over, altså viden om, hvorvidt der er et modsætningsforhold mellem de 2 ting, jo først kan tilvejebringes, efterhånden som komitéarbejdet skrider frem, især det komitéarbejde, der består i forhandlinger indbyrdes mellem de nordiske komiteer, specielt den danske og den svenske, den norske observatør og den tilsvarende finske måske.

 

Kristiansen: Jeg vil gjerne få lov til å stille statsråden et spørsmål i forbindelse med den utredning som han nå gav vedrørende det svenske forslag.
    Jeg var i mitt innlegg inne på at man i premissene for den utredning som skal finne sted, har gitt klare direktiver for hvorledes resultatet skal bli. Jeg vil i den anledning gjerne spørre statsråden: Var det nødvendig for å tilpasse ekteskapslovgivningen til de sosiale økonomiske endringer som er foregått i samfunnet og som vi alle aksepterer, å gi slike direktiver at det utelukker en videre bygging på det grunnlag man allerede har i den nordiske ekteskapslovgivning slik det kommer til uttrykk i samtlige av de nordiske lands lover?
    Jeg vil også gjerne si — fordi jeg hadde inntrykk av at statsråden mente at det her var det svenske forslaget som gikk i forveien, og at vi som ikke kan akseptere det, nærmest lå noe etter i løypa og i utviklingen — at slik ser ikke jeg det. Jeg ser det faktisk slik at det her er Sverige som ved vedtakelsen av lovbestemmelsene i den retning som det her siktes på, vil sakke akterut i en sunn og riktig utvikling.

 

Lidbom : Jag skall be att få replikera både herr Axel Nielsen och herr Kristiansen.
    Herr Axel Nielsen säger att klarhet i om det finns någon motsättning mellan passusen i direktiven beträffande nordiskt samarbete och direktivens innehåll i övrigt kan vinnas först under det att utredningsarbetet fortskrider och sedan man har sett resultatet av förhandlingarna mellan de olika nordiska länderna. Jag delar inte den uppfattningen. Direktivens principer och riktlinjer är klart angivna och skall icke förhandlas bort. Däremot skall ett nordiskt samarbete bedrivas med sikte på att utbyta tankar, synpunkter och erfarenheter. Frihet att förhandla finns inom den ram som direktiven drar upp. Kan de andra länderna inte acceptera de svenska direktivens principer och riktlinjer så beklagar vi detta, men det föranleder icke någon ändring i direktiven.
    Jag sade dessutom i mitt inledningsanförande, att för den händelse enighet inte kan nås i huvudsaken är vi inställda på att göra alla tänkbara ansträngningar för att undvika att det uppkommer praktiska olägenheter av att våra rättssystem går åt olika håll, alltså undvika sådana skillnader mellan äktenskapsrätten i våra nordiska länder som kan försvåra integrationen eller vara en hämsko på familjebildningen över gränserna.
    Herr Kristiansen frågade om det var nödvändigt att ge så detaljerade direktiv som vi har gjort, och därmed binda utvecklingen och försvåra nordisk åsiktsöverensstämmelse. Jag vill svara att en del av bakgrunden till att direktiven för den svenska kommittén blivit förhållandevis utförliga är att dessa direktiv hade föregåtts av ett nästan tioårigt utrednings- och departementsarbete som utmynnat i platt intet. Det fick vara nog med misslyckat utredningsarbete. Vi måste bestämma oss i stora drag för hur vi ville ha det och se till att en utredning kunde arbeta efter givna riktlinjer.
    Men jag vill på intet sätt göra gällande att Sverige, om vi följer de riktlinjer som är skisserade i de svenska direktiven, kommer att ligga före något annat land i utvecklingen om man i uttrycket lägger in en värdering. Jag önskar inte göra någon sådan värdering. Om herr Kristiansen tycker att en giftermålsbalk som präglas av den lutherska kyrkans syn på äktenskapet är överlägsen en giftermålsbalk som är neutral i förhållande till olika samlevnadsformer, står det honom fullständigt fritt. Jag vill inte värdera hans uppfattning eller min uppfattning som mera avancerad eller överlägsen. Vi har helt enkelt olika värderingar. Det är allt.
    Men jag konstaterar än en gång med anledning av vad herr Kristiansen liksom herr Ehrnrooth och flera andra har sagt i dag, att det hade varit fullkomligt meningslöst att tillsätta nordiska utredningar med mera öppna direktiv. Det är uppenbart att de inte skulle ha kommit ett steg längre i dessa viktiga frågor än det misslyckade utredningsarbete som startade på 1950-talet.

 

Nielsen: Hr. Lidbom benægter nu, at der kan være noget modsætningsforhold imellem på den ene side kravet om forhandlinger med andre nordiske lande — det er stadig væk i de svenske direktiver — og så de detaljerede opgaver, som pålægges, og hvor jo, som jeg tidligere har sagt, løsningen næsten er givet i direktivet, og hr. Lidbom siger, at direktiverne skal ikke forhandles bort. Må jeg spørge: er det indbydelse til samarbejde? Vi har i Danmark et gammelt mundheld, der siger: Vil I med, så hæng på, sagde manden, han spiste ærter og vendte bunden i vejret på skeen. Det minder lidt om denne situation.

 

    I ett följande inlägg redogjorde Islands justitieminister Auður Auðuns för de isländska planerna på en äktenskapsrättslig reform:
    På Islands vegne vil jeg gerne redegöre for på hvilket stadium vor revision af ægteskabsloven befinder sig for nærværende. Vi er det eneste af de nordiske lande som endnu ikke har fået vedtaget en ny lov om ægteskabs indgåelse og oplösning eller ændringer af bestående lov på grundlag af resultater af nordisk samarbejde om revision af ægteskapslovgivningen som har stået på siden midten af 1950erne. Vi har villet se hvad lovgivningen i de andre nordiske lande ville före til på dette område med den mulighed for öje at kunne koor-

 

dinere en ny lov hos os med andre nye nordiske ægteskabslove så vidt det lader sig göre.
    Det havde været vor hensigt eventuelt at fremlægge et forslag til ny lov om ægteskabs indgåelse og oplösning nu för jul i Altinget men eftersom ægteskabslovene ville være et af de emner, som skulle diskuteres på Nordisk Råds session, bestemte man sig til at vente og se, om diskussionen her eventuelt skulle give anledning till ændringer af det udkast, som vi allerede har fået udarbejdet.
    Jeg tör nok sige nu, at dette forslag til ny lov om ægteskabs indgåelse og oplösning vil blive fremlagt i Altinget i dettes indevæerende session, samt sannsynligvis også et forslag til visse ændringer af lov om ægtefællers retsstilling, som til dels er en fölge af den nye alov om ægteskabs indgåelse og oplösning i den form udkastet har fået nu.
    På dette stadium, det vil sige mens et lovforslag er på trapperne hos os, er man ikke i öjeblikket i stand til at tage stilling til opfordringer om nu straks at fortsæette nordisk samarbejde om videre revision af ægteskabslovgivningen, så vidt jeg forstår med radikale ændringer for öje.
    Jag skal ikke komme nærmere ind på de svenske direktiver i enkeltheder. Der er jo blevet mange ord om direktiverne i diskussionen her i dag. Jeg vil kun sige, at personlig tror jeg, at de på enkelte punkter går så langt, at de næppe vil få almindelig tilslutning i det samfund jeg lever i, det islandske samfund. Alligevel vil jeg understrege vor vilje til at bevare — tilstræbe at bevare — ensartetheden i den nordiske ægteskabslovgivning, men naturligvis gör jeg det med forbehold.
    Som det nu er, vil vi overveje hos os, om det ikke ville være önskværdigt gennem observatör at følge det samarbejde, som allerede er blevet etableret af andre af de nordiske lande.

 

    I ett inlägg framförde herr Allan Hernelius, Sverige, kritik mot herr Lidboms syn på det nordiska samarbetet. Han förklarade sig inte vilja gå in på de svenska utredningsdirektiven men kommenterade på följande sätt herr Lidboms allmänna deklarationer:

 

    Dessa deklarationer var nämligen sådana att de vållade hos i varje fall en svensk delegat både farhåga och oro för att den nuvarande svenska regeringen är på väg att avlägsna sig från vad som varit en princip under trekvarts sekel, nämligen att eftersträva en nordisk rättsgemenskap så långt detta är möjligt.
    Den rättsgemenskapen har aldrig kunnat vara total. Det har funnits skiljaktigheter bl. a. så tillvida att vad som i ett land har handlagts såsom ett domstolsärende har i ett annat land kunnat vara administrativt handlagt. Det har funnits också diverse andra skillnader, men principen har dock varit en och densamma i 75 år: att eftersträva en nordisk rättsgemenskap.
    Nu hyllar statsrådet Lidbom i sitt anförande gång efter annan det nordiska samarbetet inom lagstiftning och rätt efter klassiskt föredöme — för att sedan omedelbart ta tillbaka och visa vad han i själva verket syftar till. Han säger att denna rättsgemenskap kan utgöra en hämsko på det nordiska samarbetet. Han säger att vid ett sådant samarbete kan det land där reformiver när som minst få bestämma takten. Han talar också om att lagstiftningens karaktär av inrikespolitik är ett hinder för att lagstiftningen skall kunna bli gemensam.
    Det är klara verba, och det är mycket oroande verba. Jag skall förbise den grad av hybris som delvis präglade hans anförande — han sade ju faktiskt att man inte skall vara så orolig, eftersom den splittring som följts av att något av de nordiska länderna gått före och visat vägen ganska snart har kunnat överbryggas. "Gått före och visat vägen" — det är herr Lidbom och hans direktiv!
    Det frågades nyss från denna talarstol hur opinionen står och hur den svenska oppositionen ställer sig till direktiven. Herr Lidbom deklarerade att han beträffande Finland och Norge inte hade stora förhoppningar — han sade ingenting om Sverige och Danmark. Jag har ingen fullmakt att tala för oppositionen i Sverige, men jag kan tala om att i det parti som jag tillhör

 

studeras dessa direktiv med förvåning och bekymmer. Den svenska opinionen torde icke vara så enig bakom dessa direktiv som herr Lidbom vill antyda.
    Herr Lidbom säger också att man får ta nackdelarna och väga dem mot fördelarna. Nackdelarna av att inte ha en gemensam nordisk lagstiftning får man tydligen väga mot andra fördelar. Han blir så ivrig att han uteslutande talar om fördelar av att praktiskt taget varje land går sina egna vägar; han glömmer nackdelarna. Dock har det från denna talarstol påpekats att de skäl som fanns för ett nordiskt lagstiftningssamarbete för 75 år sedan naturligtvis är mycket starkare i dag när vi har en växling över gränserna och ett ekonomiskt varuutbyte som aldrig tillförne. Det kan, herr president, till och med tänkas att det är större risk av att ha olika betraktelsesätt i fråga om äktenskapsregler, arvsregler, giftorätt och familjerätt än av att ha någon procentsskillnad i tullar.

 

    I sitt genmäle till herr Hernelius uttalade herr Lidbom bl. a.:

 

    Om man står fast vid målsättningen att till varje pris förenhetliga varje detalj, är det stor risk att det blir en hämsko på utvecklingen. Men detta är inte att förstå så, att vi inte skall samarbeta, att vi inte kan nå relativt långt i fråga om enhetlighet i principer och tillämpning och gemensamma syften. Det finns ingen motsättning mellan samarbetet och en önskan att få litet större rörelsefrihet och smidigare metoder, bättre anpassade till vår tid.
    Att ha likalydande lagar kunde passa på den tid i början av seklet då kloka justitieråd och professorer skrev ihop köplagar och kunde ta 20—30 år på sig utan att det spelade någon roll. Det passar väsentligt sämre i dag.

 

    Bland de följande talarna märktes särskilt Danmarks justitieminister Knud Thestrup, som anförde:

 

    Det er fra norsk side under generaldebatten fremhævet, at det er vigtigt at bevare den nordiske retsenhed inden for ægteskabslovgivningen, at der derfor bør være et nært samarbejde under det igangværende reformarbejde, og at det ikke vil være muligt at gennemføre fælles nordisk lovgivning med det svenske syn som grundlag. Det må også fra dansk side anses for vigtigt, at man såvidt muligt bevarer den nordiske retsenhed inden for ægteskabslovgivningens område. Det er for mig at se et overordentlig vigtigt kulturelt område at bevare enheden på.
    Dette var en af grundene til, at man i Danmark i december 1969 nedsatte et nyt ægteskabsudvalg, der blev udtrykkelig bemyndiget til at træde i forbindelse med sagkyndige fra de øvrige nordiske lande. Det danske udvalg har også hidtil været i kontakt med og har udvekslet materiale med det svenske udvalg, med den norske kontaktmand og med det finske udvalg, og forhandlinger kan forventes senere på foråret. Nedsættelsen af det danske udvalg skyldtes også, at den diskussion, der fandt sted efter fremsættelsen af forslaget til den nu gennemførte danske ægteskabslov, tydede på, at der i Danmark er opstået en udbredt interesse for, at man undersøger om der er grundtil mere dybtgående ændringer i ægteskabslovgivningen.
    Problemet er formentlig, at samfundet er inde i en udvikling, der skaber en lang række nye forhold i familien, som man må se nærmere på. Det danske ægteskabsudvalg har derfor fået til opgave at overveje, i hvilket omfang der på baggrund af de ændrede samfundsforhold, ændringen af kvindens stilling i samfundet og de heraf følgende ændringer i opfattelsen af ægteskabsinstitutionen er behov for en revision af reglerne om ægteskabets indgåelse og opløsning, herunder reglerne om fremgangsmåden ved separation og skilsmisse samt reglerne om ægteskabets retsvirkninger og om børnenes retsstilling under ægteskabet og efter separation og skilsmisse. Udvalget har samtidig fået til opgave at overveje, om der i tilknytning hertil er behov forændringer af regler i den øvrige lovgivning, der har forbindelse med ægteskabslovgivningen, og om nogle af de bestemmelser i lovgivningen, der knytter retsvirkninger til ægteskabet, bør kunne anvendes på visse ægteskabslignende forhold.
    Der forestår en lang række undersøgelser, før man kan sige noget om det danske udvalgs resultater, men man må håbe, at de nordiske udvalg under et

 

samarbejde kan nå frem til en meget vidtgående ensartethed. Det danske udvalg er ikke bundet af nogle direktiver med hensyn til reglernes indhold.
    Jeg vil gerne tilføje, at jeg selv har den opfattelse, at ægteskabet foruden dets samfundsmæssige værdi har en meget stor menneskelig værdi for de to parter, der indgår deri, og at det også har den allerstørste værdi for disse to parter og i meget høj grad for de børn, der er i ægteskabet, at dette ægteskab er livsvarigt. Men det er også min opfattelse, at vil man ægteskabets vel, og tror man på dets værdi for mennesker, så må reglerne for ægteskabet følge med tiden og tage hensyn til de ændringer, der sker i forholdene.
    Endelig vil jeg sige, at det er jo ikke sikkert, når vi står ved slutningen af behandlingen og kommissionsudkastene foreligger — for slet ikke at tale om når det giver sig udslag i lovgivning — at forandringen vil blive så forfærdelig stor. Jeg kan sige, at bag mit ønske om en nærmere undersøgelse og en nærmere udredning ligger en opfattelse, som jeg erkender er min egen private, af, at der nok er ting at forandre, men det grundlæggende i ægteskabet behøver vi ikke være bange for ikke skal bestå.

H. D-s