Familjerättslig lagstiftning i Nederländerna

 

 

Av bitr. utrikesrådet HANS DANELIUS

 

 

 

 

 

 

Den nederländska civillagen, Burgerlijk Wetboek, tillkom år 1838. De revisioner som den underkastats vid olika tillfällen har inte förmått förhindra att den med tiden blivit tämligen föråldrad. Det framstod därför alltmera som önskvärt att ersätta den gamla civillagenmed ett helt nytt lagverk. År 1947 gav regeringen professor E. M. Meijers i uppdrag att utarbeta ett förslag till en ny civillag. Enligt planerna skulle denna bestå av nio huvudavsnitt, kallade böcker (boeken). År 1954 hade Meijers kommit så långt i sitt arbete att han kunde framlägga förslag till de fyra första böckerna. Trots att Meijers kort därefter avled, hade han hunnit i hög grad sätta sin prägel på lagstiftningsarbetet, och han räknas i Nederländerna som den främste bland de många som medverkat och medverkar vid den nya civillagens tillkomst.
    Det kunde från början förutses, att arbetet på den nya civillagen skulle bli mödosamt och långvarigt. Efter ett par decennier kan man nu konstatera, att tidsåtgången kommer att bli ännu större än man från början räknade med. Om hela lagverket skulle genomföras på en gång, skulle detta medföra, att den nuvarande redan antikverade civillagen blev konserverad för en lång tid framöver, vilket inte skulle vara tillfredsställande. Man har i stället bestämt sig för att gå den successiva förnyelsens väg och modernisera civilrätten i etapper.
    Enligt det system man tillämpar vid införandet av den nya civillagen antas en bok som lag vid en tidpunkt då det ännu inte kan sägas när den skall träda i kraft och då man ännu inte utarbetat förslag till följdändringar i annan lagstiftning. Sedan sådana förslag utarbetats, framläggs förslag till en promulgationslag (invoeringswet), vari tidpunkten fastställs för den tidigare antagna lagens ikraftträdande. En annan egenhet i proceduren är att ett lagförslag kan bli liggande mycket lång tid i parlamentet, som benämns generalstaterna. Av en nyligen offentliggjord förteckning över de propositioner från justitieministeriet, vilka är anhängiga i generalstaterna, framgår sålunda, att det alltjämt finns några propositioner från 1950-talet som inte slutbehandlats.
    Den nya civillagens bok 1, som handlar om person- och familje-

 

26—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

rätt, antogs som lag år 1958. Ytterligare två böcker har sedan blivit lag, nämligen bok 2 om juridiska personer år 1960 och bok 4 om arvsrätt år 1969. Förslag till tre böcker är anhängiga i generalstaterna. Propositionerna beträffande dessa böcker avlämnades redan åren 1954, 1957 respektive 1964.
    Promulgationslagen till bok 1 utfärdades år 1969, och denna bok trädde därefter i kraft den 1 januari 1970. Ingen av de övriga böckerna har ännu trätt i kraft, men proposition med förslag till promulgationslag beträffande vissa delar av bok 2 avlämnades till generalstaterna under år 1970.
    Genom bok 1 har den familjerättsliga lagstiftningen i Nederländerna reformerats. Det bör emellertid ihågkommas, att boken antogs som lag år 1958 och att utvecklingen därefter varit sådan att det redan blivit aktuellt att revidera boken på vissa punkter. Sålunda hade redan innan boken trädde i kraft en proposition avlämnats till generalstaterna med förslag till en betydelsefull reform av skilsmässolagstiftningen, och denna proposition har nyligen lett till lagstiftning. Bok 1 omfattar 425 artiklar. I det följande skall en redogörelse lämnas för dess huvudsakliga innehåll.

 

Rätten till namn
Ett barns förnamn skall införas i hans födelseakt, som förs av myndigheterna. Varje person skall bära de förnamn, som antecknats i födelseakten. Ändring av förnamn kan dock medges av domstol. Valet av förnamn är i princip fritt, men vissa undantag gäller. Sålunda får i födelseakten inte införas namn, som är opassande. Detsamma gäller för namn, som överensstämmer med existerande släktnamn, såvida de inte samtidigt används som förnamn.
    I fråga om släktnamn gäller, att barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn. Barn utom äktenskap erhåller faderns släktnamn, om fadern har erkänt barnet, och eljest moderns. Möjlighet finns att begära byte av släktnamn. Gift kvinna behåller i princip sitt eget släktnamn, men hon är berättigad att använda mannens släktnamn ensamt eller i förening med sitt eget. Det allmänna bruket i Nederländerna är att den gifta kvinnan bär mannens släktnamn följt av sitt eget och med bindestreck mellan de båda namnen. Samma rätt till mannens namn har en kvinna, vars äktenskap upplösts och som inte ingått nytt äktenskap. Ett undantag gäller dock för fall då äktenskapet upplösts genom skilsmässa och det inte finns några barn eller andra avkomlingar från äktenskapet i livet. I sådant fall kan domstol på mannens yrkande, när det består skälig anledning därtill, förordna att kvinnan inte längre skall få använda mannens släktnamn.

 

Äktenskaps ingående
Minimiåldern för ingående av äktenskap är 18 år för man och 16 år för kvinna. Dispens från dessa ålderskrav kan meddelas, om det föreligger viktiga skäl till detta. För att underårig, d. v. s. i princip den som är under 21 år, skall få ingå äktenskap, erfordras föräldrars eller förmyndares samtycke. Vägras sådant samtycke, kan i vissa fall tillstånd till äktenskapet i stället lämnas av domstol. Det kan nämnas, att enligt de regler som gällde före den 1 januari 1970 envar som var under 30 år i princip behövde föräldrars samtycke till ingående av äktenskap.
    Sinnessjukdom eller annan själslig avvikelse utgör inte generellt hinder för ingående av äktenskap. Det stadgas endast att äktenskap inte får ingås, när den ena kontrahentens själsförmögenheter är så störda att han eller hon inte är i stånd att fastställa sin vilja eller att förstå innebörden av sin förklaring. Den som omyndigförklarats på grund av själslig störning får vidare inte ingå äktenskap utan domstols medgivande.
    Förbud att ingå äktenskap gäller för släktingar i upp- och nedstigande led och för syskon. Motsvarande förbud gäller för man och kvinna, av vilka den ene varit gift med den andres släkting i upp- eller nedstigande led. Med verklig släktskap jämställs släktskap genom adoption. Dock kan, när viktiga skäl föreligger, dispens meddelas från förbudet för adoptivsyskon att gifta sig med varandra. I den tidigare gällande lagen fanns ytterligare släktskaps- och svågerskapshinder, vilka avskaffats genom den nya lagen. Det är sålunda inte längre förbjudet för ett syskon att gifta sig med annat syskonsavkomling. Inte heller är det nu förbjudet för en make att efter äktenskapets upplösning gifta om sig med den andre makens syskon.
    Make som begått äktenskapsbrott fick enligt den tidigare gällande lagen inte gifta om sig med den man eller kvinna, med vilken äktenskapsbrottet begåtts. Denna regel, som syftade till att skydda det första äktenskapet mot otrohet, har utgått ur den nya lagen.
    Makar, vilkas äktenskap upplösts genom skilsmässa, får inte gifta om sig med varandra förrän ett år förflutit från det tidigare äktenskapets upplösning. Ett tredje äktenskap mellan samma makar är överhuvud inte tillåtet.
    Reglerna om kvinnans s. k. sorgeår, d. v. s. om förbudet för gift kvinna att ingå nytt äktenskap inom viss tid från det tidigare äktenskapets upplösning, har ändrats genom den nya lagstiftningen. Syftet med dessa regler är att förhindra att barn som avlats i ett äktenskap föds efter det att ett nytt äktenskap ingåtts. Enligt den äldre lagen gällde en väntetid om 300 dagar, vare sig äktenskapet upplösts genom

 

mannens död eller genom äktenskapsskillnad. Enligt den nya lagengäller inte längre någon väntetid vid äktenskaps upplösning genom äktenskapsskillnad. Kvinnan kan alltså i sådant fall omedelbart ingå nytt äktenskap, och föds i det nya äktenskapet ett barn som avlats i det tidigare äktenskapet anses den nye mannen vara far till barnet. Detta torde grunda sig på tanken att i ett sådant fall den tidigare mannens faderskap ter sig som mindre sannolikt, särskilt som skilsmässan i de flesta fall föregåtts av viss tids särlevnad.
    Vid äktenskaps upplösning genom mannens död är däremot kvinnan enligt den nya lagen förhindrad att ingå nytt äktenskap tills 306 dagar förflutit från dödsfallet. Undantag från denna regel gäller dock i följande fyra fall: a) om kvinnan uppnått 52 års ålder; b) om hon efter mannens död fött ett barn; c) om hon företer bevis om att hon vid någon tidpunkt efter mannens död inte var havande; d) om hon och hennes avlidne man var hemskilda eller om de levt åtskilda under de senaste 306 dagarna av äktenskapet. I dessa fall anses det inte föreligga någon risk för att det i det nya äktenskapet föds ett barn som har den avlidne mannen som far.
    Innan äktenskap ingås, skall en kungörelse om det planerade äktenskapet under tio dagar ha varit anslagen på en kommunal anslagstavla. Härigenom ges möjlighet för andra att framföra invändningar mot äktenskapet. Lagen innehåller närmare regler om vilka personer som är behöriga att framföra sådana invändningar och vilka slags invändningar som får göras.
    Borgerlig vigsel är obligatorisk. En kyrklig vigselceremoni har inga rättsverkningar men förekommer ofta i nära anslutning till den borgerliga vigseln. I lagen föreskrivs, att sådan kyrklig ceremoni inte får äga rum förrän efter den borgerliga vigseln.
    Trolovning har i princip inga rättsverkningar. I lagen anges sålunda, att äktenskapslöfte inte ger något rättsligt anspråk vare sig på ingående av äktenskap eller på skadestånd för underlåtenhet att uppfylla äktenskapslöftet. Om kungörelse om det tillämnade äktenskapet anslagits, kan emellertid rätt uppkomma till ersättning för ekonomisk förlust — men inte för utebliven vinst — till följd av att äktenskapet inte kommer till stånd.

 

Makarnas rättigheter och skyldigheter
Som en allmän princip anges i den nya lagen att makarna är skyldiga varandra trohet, hjälp och bistånd. De är mot varandra förpliktade att dra försorg om och uppfostra sina gemensamma barn. De är också ömsesidigt förpliktade till sammanlevnad, såvida det inte föreligger vägande skäl däremot.

 

    I den tidigare gällande lagen fanns ett allmänt stadgande om att mannen var äktenskapets överhuvud (het hoofd van de echtvereniging). Denna bestämmelse hade emellertid genom olika reformer väsentligt urholkats till sitt faktiska innehåll. Bl. a. hade hustrun genom en lagändring år 1957 tillerkänts rätt att själv råda över sinegendom. I den nya lagen finns därför inte någon bestämmelse som ger mannen ett allmänt företräde framför hustrun. I stort sett kan den nya lagen sägas bygga på principen om makarnas likställdhet, men denna princip är underkastad vissa inskränkningar. Sålunda gäller att makarnas gemensamma boplats skall bestämmas av makarna i samråd men, om enighet inte nås, av mannen. Vårdnaden om barnen utövas av föräldrarna gemensamt, men vid meningsskiljaktighet mellan föräldrarna är faderns vilja avgörande. Förvaltningen av barnens förmögenhet utövas i allmänhet av fadern.
    Båda makarna är i princip skyldiga att bidraga till kostnaderna för hushållet, vari inbegrips kostnaderna för barnens försörjning och uppfostran. En make är vid sidan av den andre maken ansvarig för de förbindelser som denne ingått för att tillgodose hushållets normala behov. Detta gäller också för arbetsavtal, som den ene maken som arbetsgivare ingått för hushållet. Avvikande föreskrifter kan emellertid meddelas av domstol. Mannen är skyldig att ge sin hustru, som sammanbor med honom, tillräckliga hushållspengar. Vid beräkningen härav får han dock ta hänsyn till de belopp, som hustrun själv ur sin egendom har att anslå till hushållet. Undantag från dessa regler kan under vissa förutsättningar föreskrivas av domstol.

 

Egendomsgemenskap
Förmögenhetsordningen i äktenskapet är baserad på principen att det mellan makarna råder egendomsgemenskap (gemeenschap van goederen). Vissa undantag gäller dock härifrån. För det första kan avvikelser från den legala förmögenhetsordningen ske genom äktenskapsförord. För det andra kan viss egendom till följd av villkor vid testamentariskt förordnande eller gåva undantas från egendomsgemenskapen. För det tredje kan viss egendom anses falla utanför egendomsgemenskapen på den grunden att den har en alldeles speciell anknytning till den ene maken.
    I fråga om gäldsansvaret skiljer lagen mellan skulder som faller under gemenskapen och sådana som faller utanför gemenskapen. Huvudregeln är, att makarnas skulder faller under gemenskapen. En skuld kan emellertid falla utanför gemenskapen till följd av föreskrifter i äktenskapsförord eller på grund av att skulden har en alldeles speciell anknytning till den ene maken. Har den ene maken en

 

skuld som faller under gemenskapen, kan såväl gemenskapsegendom som ifrågavarande makes enskilda egendom tas i anspråk till betalning av skulden. Tas makens enskilda egendom i anspråk, får maken ett regressanspråk mot den gemensamma egendomsmassan. Även om en makes skuld faller utanför gemenskapen, kan gemenskapsegendom tas i anspråk för betalning, såvida inte den andre maken kan anvisa egendom som är den skuldsatte makens enskilda och förslår till att täcka skulden. Betalas skulden med gemenskapsegendom, blir emellertid den skuldsatte maken skyldig att gottgöra den gemensamma egendomsmassan härför.
    Själva termen egendomsgemenskap kan tyckas tyda på att det nederländska systemet principiellt skiljer sig från det svenska giftorättssystemet. I själva verket är emellertid skillnaden inte så stor somman skulle kunna tro. Det förhåller sig nämligen enligt den nederländska lagen så, att vardera maken förvaltar sin i egendomsgemenskapen ingående egendom. I lagtexten uttrycks saken så, att gemenskapsegendom förvaltas av den make, från vars sida egendomen har tillförts gemenskapen. Denna förvaltningsrätt innefattar också rätt att förfoga över egendomen. Vissa inskränkningar i förfoganderätten har dock föreskrivits. Sålunda kan en make inte utan andre makens samtycke överlåta, pantsätta eller upplåta nyttjanderätt till den bostad som bebos av makarna gemensamt eller av den andre maken ensam eller lösöre som finns i sådan bostad. Denna inskränkning i förfoganderätten gäller även om egendomen är den överlåtande makens enskilda. Vidare gäller att en make inte får, vare sig ur gemenskapsegendomen eller ur sin enskilda egendom, lämna andra än sedvanliga gåvor utan andre makens samtycke. Särskilda regler om förvaltningsrätten kan dessutom överenskommas genom äktenskapsförord eller fastställas av domstol. Slutligen gäller vissa särbestämmelser i fråga om egendom som används i ena makens yrke eller affärsrörelse.
    Vissa begränsningar föreligger också i fråga om makes rätt att ådraga sig skulder eller andra förpliktelser. Har makarna gemensamt hushåll, kan den ene maken inte utan den andres samtycke på avbetalning köpa egendom för hushållets behov. Har avbetalningsköpet skett med andre makens samtycke, blir båda makarna betalningsskyldiga. Domstol kan i vissa fall ge dispens från kravet på andra makens samtycke till avbetalningsköp. I princip erfordras också andre makens samtycke till ingående av borgensförbindelser o. d. Makens samtycke kan emellertid ersättas av domstols medgivande.
    Visar den ene maken försumlighet eller lättsinne i ekonomiska angelägenheter, kan den andre maken hos domstol begära fastställande

 

av särskilda regler om förvaltningen av gemenskapsegendom. Ett annat remedium, som kan tillgripas i allvarliga fall, är att begära boskillnad eller, med nederländsk terminologi, upphävande av gemenskapen genom dom (opheffing van de gemeenschap bij vonnis). Förutom genom boskillnad upphör egendomsgemenskapen genom äktenskapets upplösning, genom hemskillnad samt genom äktenskapsförord som innefattar avtal om gemenskapens upphörande.
    Sedan egendomsgemenskapen upphört, skall gemenskapsegendomen i princip delas i två lika delar mellan makarna eller deras arvingar.

 

Äktenskapsförord
Äktenskapsförord, som i den nederländska lagen benämns äktenskapliga villkor (huwelijkse voorwaarden), kan ingås såväl före äktenskapet som under dess bestånd. Dock får äktenskapsförord inte ingås under äktenskapets första år. För äktenskapsförord, som ingås under äktenskapet, erfordras domstols medgivande. Sådant medgivande skall inte lämnas, om det saknas skälig anledning att fastställa nya bestämmelser eller att ändra tidigare bestämmelser om förmögenhetsordningen i äktenskapet eller om det nya äktenskapsförordet skulle kunna vara menligt för borgenärerna. Äktenskapsförord skall ha formen av en "notariell akt", d. v. s. måste ingås inför en notarie, som fastlägger parternas överenskommelse i ett med iakttagande av vissa formföreskrifter upprättat dokument. Det skall sedan införas i ett särskilt register över äktenskapliga förmögenhetsförhållanden (huwelijksgoederenregister) och kan inte förrän det införts däri göras gällande mot tredje man i god tro.
    Genom äktenskapsförord kan parterna avvika från reglerna om egendomsgemenskap, men avtalsfriheten har vissa gränser. Sålunda får avtalet inte strida mot tvingande lagbestämmelser, mot goda seder eller mot ordre public. Parterna får inte heller avtala att en av dem skall svara för en större andel av skulderna än som svarar mot hans andel i gemenskapsegendomen. Äktenskapsförord kan inte rubba de rättigheter som sammanhänger med föräldramyndigheten över barnen eller de rättigheter som lagen tillerkänner efterlevande make. Vidare får inte genom äktenskapsförord i allmänna ordalag avtalas att makarnas ekonomiska förhållanden skall regleras av en utländsk eller av en upphävd lag.
    I stället för att i detalj utforma sina ekonomiska mellanhavanden kan makarna eller de blivande makarna överenskomma att tillämpa någon av de former som direkt regleras i lagen som alternativ till den normala egendomsgemenskapen. En form kallas gemenskap i fråga

 

om avkastning och inkomst (gemeenschap van vruchten en inkomsten). Innebörden härav är att egendomsgemenskap föreligger i fråga om all egendom utom den som makarna förde in i boet eller som de senare förvärvat genom arv eller gåva eller mot vederlag i enskild egendom. En därmed nära besläktad typ av förmögenhetsordning kallas för gemenskap i fråga om vinst och förlust (gemeenschap van winst en verlies).
    Särskilt utförligt behandlas den förmögenhetsordning, som i lagen benämns lagligt delägarskap (wettelijk deelgenootschap). Enligt denna ordning föreligger ingen gemenskapsegendom och inget gemensamt ansvar för skulder. Vardera maken är således helt självständig i förmögenhetsrättsligt hänseende. När delägarskapet upphör genom äktenskapets upplösning, hemskillnad, boskillnad eller nytt äktenskapsförord, skall emellertid den förmögenhetsökning som kommit till stånd under delägarskapets bestånd lika fördelas mellan makarna eller deras arvingar.

    Det bör tilläggas, att liksom i svensk rätt gåva av en make till den andre kan ske i äktenskapsförordets form.

 

Äktenskapets upplösning
Den nederländska lagen skiljer mellan återgång (nietigverklaring)och upplösning (ontbinding) av ett äktenskap. Domstol kan döma till återgång av äktenskap i vissa fall, då makarna inte uppfyllde villkoren för att få ingå äktenskap, då vissa formföreskrifter för äktenskaps ingående inte iakttagits eller då en make handlat under hot eller svävat i villfarelse om andre makens person eller om innebörden av den förklaring han avgivit.
    Ett äktenskap kan upplösas på något av följande fyra sätt: a) genom den ene makens död; b) om den ene maken saknas och den andre maken ingår nytt äktenskap; c) genom dom på upplösning efter hemskillnad (ontbinding van het huwelijk na scheiding vantafel en bed) ; d) genom äktenskapsskillnad (echtscheiding).
    Vad angår det första fallet, som avser äktenskaps upplösning genom dödsfall, torde några särskilda förtydliganden inte vara nödvändiga.
    I fråga om det andra fallet bör först nämnas att dödförklaring av en saknad person enligt nederländsk rätt inte i och för sig medför att den försvunnes äktenskap är upplöst. Ifall det senare visar sig att den dödförklarade faktiskt är i livet, består hans äktenskap alltjämt. Endast om den dödförklarades make ingått nytt äktenskap, betraktas det tidigare äktenskapet som upplöst. Det bör också framhållas, att dödförklaringen inte omedelbart ger den dödförklarades make rätt att

 

ingå nytt äktenskap. Härför erfordras särskilt tillstånd av domstol, och sådant tillstånd får inte lämnas förrän fem år förflutit utöver den tid som erfordras för dödförklaring.
    I det tredje fallet förutsätts att det först dömts till hemskillnad, sommed nederländsk terminologi benämns skillnad till bord och säng (scheiding van tafel en bed). Hemskillnad kan — förutom på de grunder som också kan föranleda direkt äktenskapsskillnad — beviljas i fall då ene maken mot den andre gjort sig skyldig till otillständigt uppförande, misshandel eller grov förolämpning. Dessutom kan hemskillnad beviljas på båda makarnas gemensamma ansökan utan att de behöver uppge någon särskild grund. Dock kan i sistnämnda fall inte dömas till hemskillnad förrän makarna varit gifta i två år. Har en gemensam ansökan om hemskillnad ingivits till domstol, skall denna kalla makarna att inställa sig inför en ledamot av domstolen, som till makarna framför de förmaningar som han finner erforderliga. Om makarna håller fast vid sin föresats, kallar domstolen dem till en ny inställelse sex månader senare. Sex månader efter denna andra inställelse meddelar domstolen sin dom. Hemskillnad innebär inte att äktenskapet upplöses men befriar makarna från deras plikt till samlevnad. Efter fem års hemskillnad kan vardera maken instämma den andre till domstol med begäran om äktenskapets upplösning. Yrkandet om äktenskapets upplösning skall avslås, om motparten inte inställer sig eller om han bestrider yrkandet eller förklarar sig beredd att försona sig med sin make. Om svaranden däremot medger yrkandet, inkallas makarna till en ledamot av domstolen, som söker försona dem. Lyckas inte detta, skall en ny inställelse äga rum tre—sex månader senare. Om en försoning inte heller kommer till stånd vid detta tillfälle, dömer domstolen till upplösning av äktenskapet. Domstolen har emellertid möjlighet att uppskjuta avgörandet ytterligare sex månader, om den finner det sannolikt att en försoning kan komma till stånd.
    Det fjärde sätt, på vilket ett äktenskap kan upplösas, är genom dom på äktenskapsskillnad. En sådan dom kan inte grundas på makarnas överenskommelse. Äktenskapsskillnad kan beviljas endast på någon av följande fyra grunder: a) otrohet; b) egenvilligt förlöpande; c) en efter äktenskapets ingående mot ene maken meddelad dom på grund av brott till frihetsstraff om minst fyra år; d) gärning, varigenom den ene maken åsamkar den andre maken svår kroppsskada eller misshandlar denne på sådant sätt att hans liv äventyras eller farlig kroppsskada tillfogas honom. Äktenskapsskillnad på grund av egenvilligt förlöpande kan endast beviljas om den make som lämnat hemmet framhärdar i sin vägran att återvända till sin make. Talan om

 

äktenskapsskillnad på denna grund kan inte anhängiggöras förrän fem år förflutit från den dag då maken lämnade hemmet.
    Av de här återgivna bestämmelserna framgår, att vägen till skilsmässa i Nederländerna i många fall är lång och mödosam. Det bör dock framhållas att när makarna är överens om skilsmässa, en sådan i realiteten kan erhållas mycket snabbt. Inför domstolen krävs i ett sådant fall inte någon bevisföring om att det verkligen föreligger en laglig grund för skilsmässa, utan det räcker med ett icke bestritt påstående härom.
    Under våren 1971 har generalstaterna beslutat en genomgripande reform av skilsmässolagstiftningen. Enligt de nya bestämmelserna, som kommer att träda i kraft senare under året, skall det endast finnas en grund för äktenskapsskillnad och hemskillnad, nämligen varaktig söndring (duurzame ontwrichting). Detta medför, att t. ex. otrohet inte längre skall utgöra en självständig grund för erhållande av äktenskapsskillnad. Är makarna ense om att äktenskapet skall upplösas, kan de efter gemensam ansökan erhålla dom på äktenskapsskillnad. Begär endast den ene maken äktenskapsskillnad, kan däremot den andre maken invända att det inte föreligger varaktig söndring eller att den make som begär äktenskapsskillnad själv är orsak till söndringen. Han kan också bestrida yrkandet om äktenskapsskillnad på den grunden att den skulle oförmånligt påverka hans rätt till pension efter den make som begär äktenskapsskillnad. Har det först dömts till hemskillnad, kan äktenskapet upplösas sedan tre år förflutit från hemskillnadsdomen. Detta är av betydelse t. ex. för make som genom sitt uppförande varit skuld till att varaktig söndring uppkommit. Denne kan inte mot andre makens bestridande erhålla omedelbar äktenskapsskillnad, men han kan i stället utverka dom på hemskillnad för att tre år senare få äktenskapet upplöst.

 

Faderskap och börd
Föder gift kvinna ett barn, anses den äkta mannen vara far till barnet. Detta gäller även om barnet avlats under tid då modern var gift med annan man. Som tidigare berörts, är en kvinna numera berättigad att efter skilsmässa omedelbart gifta om sig, och det kan i sådana fall inträffa att ett under det första äktenskapet avlat barn föds under det andra äktenskapet.
    Barn som föds inom 306 dagar efter äktenskapets upplösning anses ha den tidigare äkta mannen till far, såvida inte modern gift om sig före barnets födelse. Modern kan emellertid i ett sådant fall avge en förklaring om att den äkta mannen inte är far till barnet, under förutsättning att en annan man erkänner barnet. Om äktenskapet

 

upplösts genom mannens död, kan dock modern avge en sådan förklaring endast om hon och mannen var hemskilda eller om de sedan 306 dagar före barnets födelse levat åtskilda. Moderns förklaring om att den äkta mannen inte är far till barnet och den andre mannens erkännande av barnet får rättslig verkan endast om modern och denne andre man ingår äktenskap inom ett år från barnets födelse. För det fall att en av dem dör dessförinnan gäller dock särskilda regler. Moderns förklaring kan också förlora sin verkan genom domstolsavgörande som meddelas på yrkande av den tidigare äkta mannen.
    Negativ bördstalan kan väckas av den äkta mannen mot modern och barnet. Domstolen förklarar sådan talan grundad, om den äkta mannen inte kan vara far till barnet. Så är fallet t. ex. om mannen under konceptionstiden var steril eller om blodundersökning visar att han inte kan vara far till barnet. Talan skall likaledes bifallas, om mannen under konceptionstiden inte haft samlag med modern eller om de under denna tid levat åtskilda, såvida det inte ändå finns omständigheter som gör hans faderskap möjligt. Sådana omständigheter kan vara, att havandeskapet uppkommit genom insemination eller att samlag förekommit mellan makarna under den tid de levat åtskilda. Mannens talan kan inte bifallas, om han samtyckt till den handling (samlag med annan man, insemination), som resulterat i havandeskapet. Inte heller kan hans talan bifallas, om han före äktenskapets ingående haft kännedom om havandeskapet, såvida inte modern vilselett honom i fråga om faderskapet till barnet.
    Ett utomäktenskapligt barn kan få äkta börd genom legitimation. Detta tillgår så, att den man som är gift med barnets mor erkänner barnet antingen före eller under äktenskapet eller efter äktenskapets upplösning genom moderns död. En särskild legitimationsprocedur finns också föreskriven för det fall att ett planerat äktenskap mellan barnets föräldrar omintetgörs genom den enes död eller att den man, som med kännedom om havandeskapet hade för avsikt att gifta sig med modern, avled före barnets födelse utan att ha erkänt barnet. Legitimation av avlidet barn kan ske om barnet efterlämnat bröstarvingar och verkar då till förmån för dessa.
    Ett barn, som inte enligt de här angivna reglerna har äktenskaplig börd (wettig kind), har ställning som utomäktenskapligt barn (natuurlijk kind) till sin mor. Detta innebär att det finns fullständiga familjerättsliga band mellan modern och barnet, d. v. s. att det föreligger en ömsesidig underhållsplikt mellan modern och barnet, att modern i princip är förmyndare för barnet, att barnet har arvsrätt efter modern samt att moderns samtycke erfordras om barnet innan det uppnått myndighetsåldern önskar ingå äktenskap. Det kan näm-

 

nas, att enligt de rättsregler som gällde i Nederländerna fram till år 1964 vissa utomäktenskapliga barn, nämligen de som avlats genom moderns äktenskapsbrott eller genom blodskamsbrott, inte hade familjerättsliga band ens med sin mor. Numera är emellertid dessa barn likställda med övriga utomäktenskapliga barn, såvitt angår förhållandet till modern.
    Familjerättsliga band mellan det utomäktenskapliga barnet och dess far kan uppkomma endast genom att fadern erkänner barnet. I lagen anges olika fall, då ett faderskapserkännande är från början ogiltigt eller då det i efterhand kan förklaras ogiltigt. Bl. a. är ett faderskapserkännande ogiltigt, om det avges av en man som på grund av sin släktskap med modern inte får ingå äktenskap med henne eller av en gift man som ingått sitt äktenskap mera än 306 dagar före barnets födelse. De barn som avlats genom blodskamsbrott eller genom faderns äktenskapsbrott är således alltjämt sämre ställda än andra barn, då det gäller förhållandet till fadern.
    Ett par allmänna kommentarer till de nederländska bördsreglerna kan vara på sin plats. En grundtanke är att det i princip är bättre för ett barn att ha äktenskaplig än utomäktenskaplig börd. Så anses vara fallet, även om den man som kommer att framstå som far till barnet inte är barnets verklige far. Detta förklarar att en negativ bördstalan i fråga om barn som fötts av gift kvinna inte kan föras av barnet eller modern och att barhet på den äkta mannens talan inte kan förklaras sakna äktenskaplig börd i fall då den äkta mannen samtyckt till hustruns otrohet och det således inte finns skäl att lägga avgörande vikt vid mannens önskan om att bli befriad från faderskapet. Av samma skäl kan barn, som fötts på sådan tid efter äktenskapets upplösning att det har äktenskaplig börd, inte på grund av moderns förklaring och en annan mans erkännande av barnet förklaras förlustigt sin äktenskapliga börd med mindre modern ingår äktenskap med den man som erkänt barnet. Genom detta nya äktenskap utbyter barnet sin äktenskapliga börd i det första äktenskapet mot äktenskaplig börd i det andra äktenskapet, vilket inte innebär någon försämring av barnets rättsställning. Skulle däremot modern inte gifta om sig, anses det efter de värderingar som ligger bakom lagen vara att föredraga att barnet behåller sin äktenskapliga börd i det första äktenskapet, trots att denna inte överensstämmer med det verkliga förhållandet.
    Även erkännandet av ett barn som är fött utom äktenskap betraktas i stor utsträckning som en förberedelse till en eventuell senare legitimation, varigenom barnet skulle få äktenskaplig börd. Detta förklarar åtminstone delvis den negativa hållning som lagen intar till

 

faderskapserkännande av en man som på grund av släktskap med modern är förhindrad att ingå äktenskap med henne eller av en redan gift man. I sådana fall saknas nämligen möjligheten till en senare legitimation, och det har t. o. m. påpekats att man genom att godtaga faderskapserkännanden i sådana fall skulle skada barnet genom att hindra att det senare legitimerades genom erkännande av en annan man, med vilken modern gifter sig.
    Det bör slutligen framhållas, att underhållsplikten gentemot barnet inte är knuten till erkännandet av barnet. Den som haft samlag med barnets mor under konceptionstiden kan sålunda förpliktas att som far till barnet betala underhållsbidrag, men härigenom uppkommer i övrigt inga som helst familjerättsliga band mellan barnet och den underhållsskyldige.

 

Adoption
Beslut om adoption meddelas av domstol. En förutsättning för att adoptionen skall komma till stånd är att den finnes uppenbart vara i barnets intresse. Vid bedömningen härav skall hänsyn tas till betydelsen av att barnets band med föräldrarna avklipps och till att fastare bindningar uppkommer gentemot adoptanterna. Endast äkta makar har rätt att adoptera. Om den ene maken avlidit, kan dock den andre maken ensam begära adoption, om det visas att avsikt att adoptera förelegat redan under äktenskapets bestånd och att dess förverkligande hindrats av dödsfallet. I sådant fall anses båda makarna som adoptanter. Begärs adoption av barn som är minst 14 årgammalt, skall barnet självt höras av domstolen.
    Adoption får ske endast under förutsättning a) att barnet, då ansökan görs, är underårigt; b) att barnet inte är barn i eller utomäktenskap till en av adoptanterna eller till ett barn inom eller utomäktenskap till en av adoptanterna; c) att vardera adoptanten är minst 18 och högst 50 år äldre än barnet; d) att ingen av barnets föräldrar, som står i familjerättslig relation till barnet — som tidigare framhållits, står fadern till ett utomäktenskapligt barn i familjerättslig relation till barnet endast om han erkänt barnet — motsätter sig ansökningen, dock att domstolen inte är skyldig att avslå ansökningen om invändningar framförs av en far eller en mor som mer än två år tidigare inkallats till förhör med anledning av en likadan ansökan av samma makar, vilken ansökan avslagits fastän den uppfyllt kraven under e)—g) ; e) att föräldrarna, i den mån de står i familjerättsligt förhållande till barnet, inte är underåriga; f) att, när ansökningen inges, barnet sedan mer än två år faktiskt har vårdats och uppfostrats av adoptanterna och en av dem är barnets förmyn-

 

dare; g) att adoptanterna, när ansökningen inges, sedan minst fem år varit gifta med varandra.
    Genom adoptionen får adoptivbarnet ställning av äktenskapligt barn till adoptivföräldrarna. Samtidigt upphör det familjerättsliga förhållandet mellan adoptivbarnet och dess släktingar i uppstigande led och på sidolinjen.
    Adoption kan hävas genom beslut av domstol men endast på begäran av adoptivbarnet. Förutsättningar är att hävandet uppenbart är i adoptivbarnets intresse, att domstolen finner det skäligt att häva adoptionen samt att ansökningen om hävandet ingivits mellan två och tre år från det att adoptivbarnet uppnått myndighetsåldern.

 

Underårigs omyndighet
Underårig är den som inte uppnått 21 års ålder och som inte är eller varit gift. Det kan nämnas, att det föreligger planer på att sänka myndighetsåldern till 18 år.
    Underårig är inte behörig att företaga rättshandlingar annat än i de fall där lagen särskilt tillåter detta. I lagen anges att en underårig som handlar omdömesgillt kan få företaga rättshandlingar med samtycke av sin laglige ställföreträdare, under förutsättning att denne själv är behörig att företaga dessa rättshandlingar för den underåriges räkning. Sådant samtycke får lämnas endast för en viss rättshandling eller för ett visst ändamål. Vidare är den underårige behörig att för avsedda ändamål förfoga över de pengar som hans laglige ställföreträdare ställt till hans rådighet för hans livsuppehälle eller studier.
    Har en underårig uppnått 18 års ålder, kan domstol på hans begäran tillerkänna honom särskild behörighet. I princip fattar domstolen inte ett sådant beslut, om den underåriges föräldrar motsätter sig detta. Domstolen skall precisera vari behörigheten består. Behörigheten får inte omfatta mera än rätten att, helt eller delvis, mottaga inkomster och förfoga däröver, att ingå avtal om uthyrning och utarrendering, att ingå som delägare i ett bolag samt att utöva ett yrke eller en näring. Den underårige får i saker som omfattas av hans behörighet själv kära och svara inför domstol.
    I varje arrondissement skall finnas en barnavårdsnämnd (raadvoor de kinderbescherming). Denna nämnd är behörig att vidtaga skilda åtgärder till skydd för underåriga inom dess område.

 

Föräldramyndighet och förmynderskap för underåriga
I lagen anges först, att ett barn, oavsett ålder, är skyldigt sina föräldrar vördnad och respekt. Föräldrarna är å sin sida skyldiga att vårda och uppfostra sina underåriga barn.

 

    Föräldrar, som är gifta med varandra, har föräldramyndighet (ouderlijke macht) över sina underåriga barn. Såvitt denna föräldramyndighet gäller omsorgen och beslutanderätten om barnets person, utövas den av föräldrarna gemensamt. Vid meningsskiljaktighet dem emellan blir emellertid faderns vilja bestämmande. Som ett remedium kan modern vända sig till domstol, om hon anser faderns beslut uppenbart stå i strid med eller innebära allvarlig fara för barnets sedliga eller andliga intressen eller för dess hälsa. Är en av föräldrarna förhindrad att utöva föräldramyndigheten, utövas denna av den andra av föräldrarna. Är en av föräldrarna omyndigförklarad, skall han anses vara förhindrad att utöva föräldramyndigheten. Vid hemskillnad bestämmer domstolen vilken av föräldrarna som skall utöva föräldramyndigheten över barnen.
    Rätten och plikten att förvalta barnets förmögenhet och att företräda barnet i rättsliga angelägenheter, som är den andra viktiga delen av föräldramyndigheten, åvilar primärt fadern. Om modern ensam utövar föräldramyndigheten, ankommer dock dessa uppgifter på henne. I vissa fall skall avvikelser ske från dessa regler, t. ex. till följd av överenskommelse i samband med hemskillnad eller villkor vid gåva eller testamente. Den av föräldrarna som förvaltar barnets förmögenhet skall fullgöra detta uppdrag "som en god husfader". Vid bristfällig förvaltning svarar han för den härigenom uppkomna skadan, utom såvitt gäller den avkastning av förmögenheten som han själv äger tillgodogöra sig enligt lag. Den av föräldrarna som inte utövar förvaltningen av den underåriges förmögenhet har i princip en övervakande uppgift i fråga om förvaltningen.
    Vissa rättshandlingar får inte företagas utan domstols medgivande. Detta gäller — med vissa inskränkningar — bl. a. förfoganden över den underåriges egendom, lämnande av gåvor, mottagande av testamentariska förordnanden eller gåvor varmed förpliktelser eller villkor är förbundna, lån av pengar och ställande av borgen.
    Föreligger motstridiga intressen mellan fadern eller modern, som har föräldramyndighet över barnet, och den underårige själv, förordnar domstol en god man (curator) att företräda den underårige.
    Föreligger fara för barnets sedliga eller kroppsliga utveckling, kan domstol förordna en tillsynsman att under domstolens ledning hålla tillsyn över barnet. I särskilda fall kan barnet också omhändertagas för undersökning eller anstaltsvård.
    I vissa fall utövas föräldramyndigheten inte av föräldrarna eller en av dem. I sådana fall skall den omyndige i stället ställas under förmynderskap (voogdij). För varje förmynderskap skall finnas en förmyndare (voogd) och en tillsynsman (toeziende voogd). Förmyn-

 

daren kan vara en av den omyndiges föräldrar eller annan person.
    Avlider den ene av föräldrarna till barn i äktenskap, blir den andre av föräldrarna i allmänhet barnens förmyndare. Vid äktenskaps upplösning genom dom efter hemskillnad eller genom äktenskapsskillnad förordnar domstolen i allmänhet en av makarna till förmyndare för barnen. För ett utomäktenskapligt barn är modern i allmänhet förmyndare. Särskilda regler gäller om hur förmyndare skall utses, när ingen av föräldrarna skall vara förmyndare. Det kan nämnas, att föräldrarna själva har vissa möjligheter att genom testamente eller på annat sätt föreskriva vem som efter deras död skall bli förmyndare för deras barn.
    För varje förmynderskap utses också en tillsynsman. Denne tillvaratar den omyndiges intressen när dessa står i strid med förmyndarens. Om förmyndaren blir ur stånd att utöva förmynderskapet, skall tillsynsmannen tillse att ny förmyndare utses. I avvaktan härpå får han själv utföra sådana rättshandlingar för den omyndige som inte tål uppskov.
    Förmyndaren drar försorg om den omyndiges försörjning och uppfostran på sätt som är skäligt med hänsyn till de medel som tillhör den omyndige. Denne är skyldig sin förmyndare vördnad. Förmyndaren företräder den omyndige vid företagande av rättshandlingar. Han förvaltar den omyndiges förmögenhet. Vid bristfällig förvaltning blir han ansvarig för den därigenom uppkomna skadan. I vissa fall krävs domstols tillstånd för företagande av rättshandlingar. Dessa fall har angivits tidigare i fråga om sådana omyndiga som står under sina föräldrars föräldramyndighet.
    Det kan tilläggas att reglerna om föräldramyndighet och förmynderskap är föremål för översyn inom en särskild kommitté, som dock ännu inte framlagt sina förslag.

 

Omyndigförklaring
En icke underårig person kan av domstol omyndigförklaras a) på grund av en själslig störning som, oavbrutet eller med vissa mellanrum, gör det omöjligt eller svårt för honom att på ett tillfredsställandesätt tillvarataga sina intressen; b) på grund av slöseri; c) på grund av alkoholmissbruk, varigenom han inte tillfredsställande tillvaratar sina intressen eller väcker anstöt offentligt och vid upprepade tillfällen eller äventyrar sin egen eller andras säkerhet.
    Den omyndigförklarade är obehörig att företaga rättshandlingar, såvida inte annat föreskrivs i lag. Han kan dock med förmyndarens samtycke få utföra vissa rättshandlingar. Samtycke ges endast för en bestämd rättshandling eller ett bestämt ändamål. Han är vidare be-

 

hörig att för avsett ändamål förfoga över pengar som förmyndaren ställer till hans förfogande för hans livsuppehälle. Den som omyndigförklarats på grund av slöseri eller alkoholmissbruk förblir vidare behörig att utföra familjerättsliga handlingar, såvida annat inte föreskrivs i lag.
    Vid omyndigförklaringen eller så snart som möjligt därefter utser domstolen en förmyndare (curator) och en tilllsynsman (toeziendecurator). Är den omyndigförklarade gift, skall i allmänhet hans make utses till förmyndare. För förmyndare och tillsynsman gäller i huvudsak samma föreskrifter som för förmyndare och tillsynsman för underårig. I fråga om den som omyndigförklarats på grund av själslig störning anges dock särskilt att hans inkomst i första hand skall användas för att mildra hans lott och främja hans tillfrisknande.

 

Underhåll
Vid äktenskaps upplösning kan den ene maken bli underhållsskyldig gentemot den andre. I fråga om äktenskapsskillnad stadgas härom, att den make, på vars begäran det döms till äktenskapsskillnad, kan, om han inte har tillräckliga inkomster för sitt livsuppehälle, bli berättigad till underhåll från den andre maken. En motsvarande rätt föreligger däremot inte för svaranden i äktenskapsskillnadsmålet. Samma regel som för äktenskapsskillnad gäller också för dom till äktenskapets upplösning efter hemskillnad. Enligt den nya skilsmässolagstiftning, som snart träder i kraft, är underhållsplikten oberoende av vem som bär skulden till söndringen i äktenskapet. Det skall således inte längre föreligga något hinder att förplikta käranden i äktenskapsskillnadsmålet att betala underhåll till svaranden.
    Underhållsplikt föreligger vidare mot föräldrar, barn i och utom äktenskap, styvbarn, svärföräldrar och styvföräldrar. Däremot föreligger inte längre underhållsplikt mellan far- och morföräldrar och barnbarn. Utom då det gäller föräldrars och styvföräldrars underhållsskyldighet gentemot sina barn och styvbarn finns underhållsskyldighet endast när det föreligger ett behov hos den underhållsberättigade. Barn utom äktenskap är underhållsskyldigt mot sin far endast om denne erkänt barnet innan detta uppnått myndighetsåldern. Består mellan far och barn inga familjerättsliga band, är fadern underhållsskyldig endast till dess barnet uppnått myndighetsåldern. Om barnet sedan det uppnått denna ålder är ur stånd försörja sig på grund av själslig eller kroppslig ohälsa, förblir dock fadern underhållsskyldig. Far till ett icke erkänt barn utom äktenskap anses den vara som haft samlag med modern mellan 307 och 179 dagar före barnets födelse. Ett undantag gäller dock om han kan bevisa att modern under denna

 

27—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

tid haft samlag även med annan, såvida det inte framgår att barnet inte kan ha avlats vid detta samlag. Inte heller gäller faderskapspresumtionen, om domstolen blir övertygad om att mannen i fråga inte är barnets far.
    Vid bestämmande av underhållspliktens omfattning tas hänsyn till den underhållsberättigades behov och den underhållsskyldiges förmåga. Underhållsplikten kan inskränkas på grund av den underhållsberättigades uppförande. Härvidlag gäller dock undantag för underåriga barn och styvbarn.

 

 

Genom införandet av den familjerättsliga lagstiftning, för vilken här redogjorts, har den första etappen av det stora arbetet på en ny nederländsk civillag fullbordats. Som framgår av redogörelsen, har dock denna bok 1 i civillagen inte fått stå kvar oförändrad under någon längre tid. En betydelsefull reform i fråga om skilsmässoreglerna har redan genomförts, och även bestämmelserna om föräldramyndighet och förmynderskap torde komma att revideras tämligen snart.
    Nästa etapp i arbetet på civillagen består i genomförandet av bok 2, som innehåller bestämmelser om juridiska personer. Ett förslag till promulgationslag rörande vissa delar av denna bok har redan avlämnats till generalstaterna. Den nederländske justitieministern uttalade nyligen, att han väntade sig att bok 2 skulle kunna införas inom två år. Det finns dock bedömare som anser detta vara en alltför optimistisk beräkning och som erinrat om att tidsåtgången för olika faser av arbetet på den nya civillagen nästan jämt blivit större än vad som förutsagts även i mycket insiktsfulla personers prognoser. Under alla förhållanden kan man vara övertygad om att det ännu kommer att dröja mycket länge innan reformarbetet fullbordats och den nya civillagen föreligger i färdigt skick.