JACOB W. F. SUNDBERG. Familjerätt i omvandling. Sthm 1969. Norstedts. 244 s.

 

I sitt arbete Familjerätt i omvandling redovisar Jacob Sundberg en grundlig inventering av de för en familj aktuella socialförmånerna och belyser på ett intresseväckande sätt relationen mellan dessa förmåner och familjemedlemmarnas inbördes försörjningsskyldighet. I arbetets första del, som bär rubriken "Är Ni gift?", ges en historisk exposé, som för fram till en redovisning av förf:s ståndpunkt "att äktenskapsrätten i det moderna svenska samhället ingalunda kan tillskrivas syftet att alla egentligt fasta förbindelser skulle ikläda sig det legala äktenskapets form och få dess rättsliga konsekvenser." Förf. anser sig inte finna "något djupare syfte för den moderna svenska äktenskapsrätten". Den allmänt negativa syn på äktenskapet såsom institution, som skymtar på och mellan raderna, är kanske det som förf. tänkt på när han i förordet uttrycker en farhåga för att bli tillskriven "syftet att stimulera genom att förarga". En diskussion med förf. om äktenskapets vara eller icke vara skulle säkert varit stimulerande utan att debattörerna behövt förarga varandra. Det faller dock knappast inom recensionens ram att på denna punkt byta tankar med förf. Recensenten känner likväl ett behov av att redovisa sin glädje över bokens Walincitat om äktenskapet som det starkaste band som knyts mellan människor. Vidare må på ett par särskilda punkter äktenskapet såsom institution försvaras mot gjorda angrepp. Förf. säger, att lagstiftningen om rätten till makars bostad efter äktenskapets upplösning ofta drabbar mannen hårt, och återger uppfattningen att en slum i Stockholm av rotlösa män till dels skulle ha uppkommit på grund av denna lagstiftning. Det utomordentligt tragiska i förefintligheten av dessa förslummade, frånskilda män kan inte nog ofta påtalas. Men är inte den verkliga roten till det onda i viss mån att söka i vår liberala skilsmässolagstiftning och framför allt i den bostadspolitik, vars resultat är att vårt välfärdssamhälle inte kan erbjuda den hygglige, frånskilde mannen en ordentlig hyreslägenhet? Det synes vidare härvara fråga om ett bostadsbehov som skulle bli detsamma, om mannen och kvinnan sammanbott utan vigsel.
    När förf. menar, att tiden är inne "att tömma äktenskapet på rättsverkningar" anför han som grund för detta påstående bl. a. den nu nådda arvsrättsliga likställigheten mellan barn i äktenskap och barn utom äktenskap. Förf. menar att man skulle kunna gå vidare på den sålunda beträdda vägen genom att slopa underhållsskyldigheten mellan frånskilda

 

470 Gunvor Wallinmakar och i stället tillgodose ett förefintligt underhållsbehov genom socialaförmåner. Denna vitt omfattande fråga skall inte här tagas upp till diskussion. Det finns emellertid anledning att stanna inför en fråga, beträffande vilken förf. menar, att äktenskapsrätten själv skulle ha visat sin umbärlighet. Förf. talar om att man har möjlighet att nästan helt förhindra, att äktenskapet återverkar på parternas förmögenhetsförhållanden. Det må vara,att giftorätt helt kan uteslutas genom ett äktenskapsförord, men hur många sådana förord finns det i just äktenskap av den typ, där "förmögenheten" inskränker sig till nödvändigt bohag och kanske ett par tusen kronor på banken? Det är just i dessa äktenskap, som giftorätten kan ge en icke föraktlig trygghet. Giftorättsdelningen ger här i allmänhet efter hemskillnad resp. äktenskapsskillnad någonting att börja den nya tillvaron med. Att samhället, som ovan berörts, ofta är oförmöget att tillhandahålla frånskild make en dräglig plats att börja denna nya tillvaro på, förringar inte värdet av den äktenskapsrättsliga regeln som sådan. Från advokathåll lärer kunna omvittnas att part (och det må gälla man eller kvinna) härutinnan kan bli mycket illa ställd när en längre tids äktenskapsliknande sammanlevnad häves. Det är då inte ovanligt att den, som flyttat in i den andres bostad, inte har eller inte kan visa någon rätt till det hem, som varit parternas gemensamma under åratal.
    De inom familjerätten verksamma juristerna är förf. stort tack skyldiga för hans inventering av de socialförmåner, som kan tänkas influera på familjemedlemmars ekonomiska relationer till varandra. Det råder väl ingen tvekan, att här finns och framdeles kommer att uppstå kollisionsspörsmål, till vilkas lösning förf. lämnat väsentliga bidrag. En mera ingående diskussion på denna punkt kommer väl att föras med representanter för socialrätten.
    I linje härmed borde väl den språkliga frågan här lämnas åsido. På några punkter är det dock svårt att motstå förf:s inbjudan till en kommentar. Förf. avvisar själv tanken att han vid avlägsnandet av verbens pluralformer skulle hemfallit åt "Hästvedaprosans förkonstlade verbformer". Risken är väl närmast obefintlig för en stilist av Jacob Sundbergs elegans och pregnans. Men bl. a. när "familjerättens utövare" utsättes för en ganska omild kritik och en syrlig anmärkning angående sitt ordningssinne, faller förf. i den grop, som väl knappast någon helt undgår innan han vant sig vid att genomgående bruka verbens singularformer: det plurala subjektet får den ena gången verbet i pluralis, den andra gången i singularis. Ytterligare en anmärkning angående språkbruket och det på en punkt, där läsningen kanske kunde underlättats. Förf. har stannat för att, som han säger, karakterisera underhållsrelationerna med hjälp av prepositionen "mot" och låter då detta "mot" referera till kraven på underhåll, riktade av underhållsborgenären mot underhållsgäldenären. Så långt låter allt kanske gott och väl men det känns främmande för vanligt språkbruk och väl också för vedertaget juridiskt språkbruk att inte kunna tala om en persons underhållsskyldighet mot en annan. Uttrycket "underhållsrelationen äkta barn mot föräldrar" för lätt tanken på en barnens skyldighet men avser med förf:s språkbruk föräldrarnas underhållsskyldighet. Förf. har inte heller helt kunnat undgå bruket att tala om en persons underhållsskyldighet mot en annan, så exempelvis då det i arbetet talas om "återkrav mot de mot denne underhållsskyldiga".

 

Anm. av Jacob W. F. Sundberg: Familjerätt i omvandling 471    Förf:s förslag att taga upp termen "äkta barn" måste bestämt tillbakavisas. Förf. finner det opåkallat att av hänsyn till de utomäktenskapliga barnen använda "den tillkrånglade omskrivningen inomäktenskapliga barn. 'Äkta' barn duger gott för de begränsade syften, som kvarstå." Men varför inte använda termen barn i. ä. och därmed undgå alla stötande äkthetsresp. icke-äkthetsstämplar?
    Det nu sagda innebär intet försök till allvarlig kritik av negativt slag. Det har sin rot huvudsakligen i förf:s och recensentens olika uppfattningar om äktenskapet som institution och om den nuvarande äktenskapsrättensvärde. Det får därför inte skymma recensentens stora respekt för förf:s imponerande arbetsprestation och hennes uppskattning av den stimulerande läsning förf. bjuder även en mera konservativ "familjerättens utövare".

Gunvor Wallin