SJUR BRÆKHUS. Juridiske Arbeider fra Sjø og Land. Oslo 1968. Universitetsforlaget. 612 s. Nkr. 97,50.

 

Förgrundsgestalten i nordisk sjörättsforskning, Sjur Brækhus, hyllas på sin femtioårsdag med ett samlingsverk innehållande artiklar och föredrag av jubilaren själv, vilka tidigare inte funnits tillgängliga i ett sammanhang. Verket spänner över olika områden inom vilka Sjur Brækhus varit verksam — "fra Sjø og Land" — men strömmen går ständigt och ofrånkomligt mot det djupa havet; även i de delar som av redaktörerna betecknats som Kontraktrett och som Konkurs- og tingsrett är det i stor utsträckning den sjörättsliga miljön och dess problem som studeras.
    Det är utan tvivel bäst så. Sjur Brækhus har gjort viktiga insatser på andra områden, men sjörätten är hans naturliga arbetsfält där han ger sitt allra bästa, och hans djupa förtrogenhet med sjöfartens förhållanden ger vikt och angelägenhet åt hans uttalanden på detta område. Koncentrationen kring det sjörättsliga stoffet ger dessutom verket en påtaglig praktisk användbarhet; det är knappast utsatt för att drabbas av det förströdda intresse som i regel brukar komma juridiska festskrifter till del.
    Det är inte möjligt att i denna anmälan på något utförligare sätt referera det rikhaltiga materialet i denna omfångsrika bok, men en antydan om innehållet, särskilt i de sjörättsliga arbetena, kan vara på sin plats.

 

    Verket inleds med två föreläsningar inom området allmän rättslära, om behovet av kodifikation av privaträtten samt om språkstrid och lagspråk i Norge. Dessa båda arbeten torde vara av intresse främst för norska läsare.
    Under rubriken kontraktsrätt behandlas i huvudsak problem inom mäklarrätten, inom vilken Brækhus genom sin doktorsavhandling har gjort en bestående insats. Föredraget "Eiendomsretten" til porteføljen (1948) handlar om försäkringsagents rätt att utnyttja upparbetade kundförbindelser, dels så att han får provision (förnyelseprovision) på tecknad försäkring sedan hans egen agentur upphört, och dels så att han i ett nytt företagstjänst kan angripa det försäkringsbestånd som han upparbetat i det gamla företagets tjänst. Förf. menar att agenten bör stå relativt fritt och pekar på möjligheten att jämka otillbörliga konkurrensklausuler.
    I artiklarna Avtaler om "fast meglerforbindelse" (1955) och Skibsmek-

 

lers rett til kommisjon hvor den formidlede avtale blir misligholdt eller hevet ved overenskomst mellom kontrahenterne (1968) är förf. helt inne på sjörättens område, och hans kännedom om de praktiska förhållandena ger sig genast tillkänna i en initierad analys av det slag som är kännemärket för hela hans sjörättsliga författarskap. Den "fasta mäklarförbindelse" som berörs består i att en mäklare, såsom vederlag för finansiellt stöd åt ett rederi i svårigheter, har betingat sig ensamrätt på mäklaruppdrag för rederiet— varmed realiter avses att mäklaren får provision på varje slutning, även om den sker genom annan mäklares förmedling. Systemet försvårar rationell drift av rederiet, och det finns behov att skydda redaren mot alltför långtgående konsekvenser av avtalet. Förf. studerar möjligheterna att få avtalet hävt — t. ex. vid otillfredsställande service eller vid personalbyte hos mäklaren — eller uppsagt — varvid tesen uppställs att "evighetsavtal" måste kunna uppsägas inom rimlig tid. Artikeln om provisionsrisken vid avtals hävning behandlar ett problem av begränsad räckvidd, därför att mäklarens provision i regel är intjänad redan då han sammanfört parterna, under förutsättning att avtal kommer till stånd. Om emellertid parterna överenskommit att provision skall utgå på fullgjorda avtal — exempelvis "on freight earned and paid" — uppstår frågan om mäklaren ändock skall ha förtjänat sin provision där hävning berott på uppdragsgivarens kontraktsbrott, på överenskommelse mellan parterna, eller där uppdragsgivaren fått skadestånd från felande motpart. Förf. finner att mäklaren bör ha provision i de fall där uppdragsgivaren kan tillskrivas oaktsamhet (i regel vid avtalsbrott av mäklarens uppdragsgivare) eller uppsåt (främst vid hävning enligt överenskommelse mellan parterna), samt att eventuellt skadestånd från tredje man bör träda i det fullgjorda avtalets ställe, så att uppdragsgivaren har att gentemot tredje man bevaka även den andel av skadan som svarar mot provisionsfordringen; om reducerat skadestånd utgår bör mäklaren få en mot hans provisionsfordring svarande del.

 

    Det följande avsnittet är betitlat Konkurs- og tingsrett och rymmer framför allt två uppsatser av intresse för svenska läsare, båda om ägareförbehåll. Eiendomsforbehold i tilbehør, sœrlig i tilbehør til fast eiendom eller skib (1966) berör i svensk rätt välkända frågeställningar. Förf. konstaterar att man i norsk rätt ej erkänner separationsrätt till infogade föremål där dessas borttagande skulle leda till sakförstöring, men att man — i motsats till vad som gäller i Sverige och Danmark — inte underkänner ägareförbehållet enbart därför att borttagandet skulle oproportionerligt sänka huvudföremålets värde. Ägareförbehåll gäller inte mot godtroende köpare av ett obetalt föremål; i denna utsträckning förekommer alltså godtrosförvärv. Där egendomen är avsedd till vidareförsäljning gäller förbehållet inte ens mot andreköpare med vetskap om förbehållet, och inte mot avbetalningsköparens borgenärer. Märkligt nog synes det förhålla sig på motsatt sätt där den till vidareförsäljning bestämda egendomen säljs tillsammans med ett huvudföremål, vari den infogats; i den mån sakförstöring ej uppkommer genom föremålets borttagande skulle här förbehållet gälla enligt norsk rätt.
    En intressant analys av den rättspolitiska bakgrunden till att ägareförbehåll erkännes trots att underpant i allmänhet inte tillåts, görs i Eiendomsforbehold i gjenstander som kjøperen skal bearbeide (1966). Förf. framhåller att avbetalningssålt gods i regel kommer gäldenärens omsättning, och

 

därmed indirekt hans övriga borgenärer, tillgodo. Man bör för ifrågasatta säkerhetsrätter alltid beakta deras kreditskapande förmåga, och man finner därvid (1) att säkerhet för äldre gäld inte alls är kreditskapande och motverkas; (2) att säkerhet för ny gäld som är förbrukningskredit är föga värdeskapande och därmed föga kreditskapande; (3) att säkerhet för driftskredit är sundare och mer värdeskapande men utgår från att gäldenären driver riskabel rörelse med hög kreditinsats; (4) samt att säkerhet för investeringskredit är den mest värdeskapande och från borgenärernas synpunkt minst betänkliga. Allra bäst är "direkt investeringspantsättning", innebärande säkerhet i den investeringstillgång varför krediten används; är investeringen gynnsam, förbättras säkerheten genom gäldenärens förbättrade ställning; är den ogynnsam finns i vart fall egendomen kvar. Även om säkerhetsformerna flyter i varandra måste konstateras att ägareförbehållet hörtill denna den gynnsammaste formen av realsäkerhet.
    Av det utvecklade kan utletas principen att säkerheten får gälla endast i det förvärvade och intill köpesummans belopp. Om andra värden tillfogas,kunde säkerheten på sin höjd göras gällande i en ideell andel av den färdiga varan: en rättstekniskt olämplig och komplicerad ordning, innebärande säkerhet för driftskredit i de produkter som verksamheten frambringar. Förf. kritiserar från dessa utgångspunkter godkännandet av ägareförbehåll i smågrisar köpta för uppfödning.

 

    Behandlingen övergår sedan till de rent sjörättsliga delarna, vilka som tidigare nämnts utgör bokens tyngdpunkt. Om normalerstatning etter den norske sjømanslovs §§ 3 og 34 har trots tryckåret 1943 en viss aktualitet hos oss emedan den behandlar en regel som från norsk rätt upptagits hos oss. Förf. studerar förutsättningarna för denna normalersättningsregels tillämpning och kritiserar samtidigt regeln såsom alltför stel och missgynnande än för redaren, än för besättningsmannen. I stället rekommenderas den smidigare regeln i de övriga nordiska länderna. Det blev emellertid den norska regeln som kom att gälla i alla de nordiska länderna enligt den nya sjömanslagen 1952 (§ 3 st. 2 och § 34).
    Det begrensede rederansvar (1947) är en diskussion om berättigandet av den s. k. globalbegränsningen av redaransvaret, vilken sedan gammalt praktiserats inom sjörätten. Efter att ha genomgått och förkastat de sedvanligen anförda skälen för begränsningens behållande, finner förf. ett hållbart skäl för att bibehålla åtminstone en viss ansvarsbegränsning, nämligen att begränsningen möjliggör försäkring, enkannerligen ansvarsförsäkring, på för vederbörande fartyg rimliga villkor; den lilla bogserbåten kan få en premie som någorlunda svarar mot dess värde som bruksenhet, medan det dyrbara fartyg som kan skadas av bogserbåtens verksamhet får täcka sin egen skada genom en i förhållande till dess värde rimlig kaskoförsäkring. Från sådana utgångspunkter finner förf. att reglerna bör reformeras i flera avseenden, och det kan nu noteras att hans önskemål i huvudsak blivit tillgodosedda i den senaste begränsningskonventionen.
    Rederansvarets begrensning hvor rederen opererer med flere fartøyer (1949) behandlar begränsningsproblem som uppstår i synnerhet vid bogsering men även vid andra företag såsom t. ex. bärgning, där flera fartyg är engagerade. Som utgångspunkt finner förf. att redaren bör häfta endast "med" egna fartyg; om en bogserbåt driver släpet så att tredje man skadas

 

är det endast bogserbåten som anger måttet för redarens ansvarsbegränsning. Har emellertid de implicerade fartygen samma redare ger praxis exempel på olika lösningar; förf. rekommenderar för utomobligatoriska förhållanden en längre gående regel, innebärande att alla redarens fartyg som medverkat till skadan (även utan vållande) skall vara begränsningsenhet, samt för skada inom kontraktsförhållanden att redaren borde svara "med" alla honom tillhöriga fartyg som ingår i företaget, något som den skadelidande kontraktspartnern typiskt sett antas känna till.
    Ishindringer ved reisebefraktning är en gammal bekant för svenska sjörättsjurister, först tryckt i Handelshögskolans i Göteborg skriftserie nr 3, 1949. Arbetet är i huvudsak en diskussion om verkan av isklausuler, mot bakgrunden av de sparsamma regler — hos oss främst sjölagen 98 § om redarens skyldighet att utföra resan med tillbörlig skyndsamhet och utan deviation — som eljest aktualiseras vid ishinder.
    Verkstedenes tilbakeholdsrett i reparerte skib (1951) ger på några korta sidor vägande synpunkter på några centrala problem rörande varvens retentionsrätt.
    Rederens husbondsansvar är liksom Ishindringer, ovan, en gammal bekant från Handelshögskolans skriftserie (nr 2, 1953). Verket hör till de ofta citerade och torde ej tarva närmare presentation här (tidigare anmält i denna tidskrift 1954, s. 593).
    Bortfrakterens ansvar for utlevering av last till ulegitimert mottager (1955) behandlar den praktiskt betydelsefulla frågan om utlämning — regelmässigt mot bankgaranti — av gods vars mottagare ej kan uppvisa konossement, och huruvida reglerna om ansvarsbegränsning, sjöpanträtt och preskription gäller i denna situation. Förf:s resultat är att ansvarsbegränsningen ej bör gälla, att skäl talar för att erkänna sjöpanträtt men att detta de lege lata ej kan vara regeln, samt att preskriptionsreglerna inte bör vara tilllämpliga.
    International shipbuilding contracts (1956) ingick ursprungligen i en samlingsskrift om problem rörande fartygsbyggesfinansiering, där olika författare presenterade var sitt lands regler. Brækhus' kapitel, som är en syntes och en sammanfattning av resultaten, benar ut problemen på ett sätt som gör att de olika delframställningarna, trots den skiftande bakgrunden, kan inpasssas i ett enhetligt mönster.
    The term voyage in section 267 no. 5 of the Scandinavian Maritime Codes, ursprungligen i Festskrift för Algot Bagge (1956), är en nykter analys av ett invecklat problem som uppstår under nuvarande sjöpantlagstiftning men som lyckligtvis snart torde komma att tillhöra rättshistorien.
    Omkring de nye P & I-villkor (1956) är en orientering om vissa huvudpunkter i de norska P & I-villkoren, först om deras positivt angivna täckningsfält, och sedan om den från redarsynpunkt särskilt intressanta frågan om vad som icke täcks av P & I.
    Mangler ved solgt skib (1967) behandlar det speciella förfarande som tillämpas vid försäljning av begagnat tonnage. Fartyg är dyrbara föremål, och dessutom individuella, så att noggrann undersökning är väsentlig för en spekulant. För en sådan finns dock i regel begränsad tid, och avtalet ingås därför regelmässigt i olika stadier, med undersökningar av ökande noggrannhet allteftersom köpet blir mer definitivt och med möjlighet för spekulanten att avvisa fartyget inom viss tid efter verkställd undersökning.

 

Förf. framhåller att felbegreppet vid fartygsköp i regel är speciellt, bestämt av olika klausuler ("as is", som i huvudsak innebär "i befintligt skick" men som närmare preciseras i det vanligen brukade kontraktet Salgsform, "haverifritt" och liknande klausuler, vilket inte betraktas som garanti utan såsom ett åtagande i förekommande fall av reparationsplikt, samt förekommande beskrivningar av fartyget och enuntiationer under avtalsförhandlingarnas gång).
    Cross liability-oppgjor i sjøforsikringen (1961) behandlar den komplicerade frågan om försäkringsersättning vid skadetillfällen där två fartyg ömsevis tillfogat varandra skada. Man kan här antingen utgå från det skadestånd som de båda skadegörande fartygen enligt för dem gällande skuldfördelningsregel bort utge, och sedan kvitta anspråken och låta återstående saldo utgöra enda utgående skadestånd (single liability eller enkelkravsläran), eller man kan låta de båda skadegörarna ömsevis svara utan kvittning förvar sin del av den andras skador enligt fördelningsregeln (cross liability eller dubbelkravsläran). Förf. studerar vilken effekt de olika metoderna får på uppgörelsen mellan en i skadan inblandad och hans försäkringsgivare, och han rekommenderar en allmän tillämpning av dubbelkravsläran (med vissa modifikationer) för denna uppgörelse. De besvärliga problem som uppstår beror i stor utsträckning på gällande fördelning mellan kasko- och P & I-försäkring, och förf. rekommenderar som avslutning vissa förändringar i gränsdragningen mellan dessa försäkringsområden.
    Härefter följer en belysande presentation, Norsk Sjøforsikringsplan 1964 (1964), vari förutom historik och en redogörelse för förarbetena redovisas vissa huvudpunkter i den nya planen.
    Retten til å berge (1966) är en koncentrerad undersökning av några av bärgningsrättens centralproblem. Genomgående tema är bärgarlönens karaktär av uppmuntringspremie; den är "mer belöning än lön". Den uppmuntran till bärgning som utsikten till en riklig bärgarlön utgör medför ofta att det blir tvist mellan bärgarna om rätten att utföra arbetet och inhösta belöningen, och förf. analyserar — genomgående från synpunkten hur bärgarlönen skall bäst tjäna det angivna ändamålet — de olika situationer som kan uppstå.
    The Hague Rules Catalogue (ur Six Lectures on the Hague Rules, Göteborgs Handelshögskolas skriftserie 1967.3) konfronterar den kasuella metod för bestämmande av redarens ansvar för godsskada som från traditionella engelska konossementsformler kommit att ingå i Haagreglernas art. 4 mom. 2, c-p, med moderna bevisbördeteorier. Resultatet är att "katalogen"knappast fyller något rationellt ändamål och bör uteslutas från den nordiska sjölagstiftningen vid en kommande revision av befraktningskapitlet.

 

    I sin helhet präglas verket av den säkerhet i omdömet och det praktiska handlag som alltid genomsyrat Sjur Brækhus' författarskap. Det är aldrig några triviala eller enbart akademiska frågor som berörs, och livets realiteter ligger ständigt nära. Det är tacknämligt att av de många tillfälliga skrifterna har blivit ett verk av bestående värde.

Hugo Tiberg