ANNE LISE SIJTHOFF-STRAY. Rettsreportasjen — Rettigheter og plikter. Oslo 1968. Universitetsforlaget. 254 s. Nkr. 29,00.

 

De växande kraven på ett "öppet samhälle" är ingen isolerad svensk företeelse. Överallt pockar de enskilda människorna på vidgad insyn som en nödvändig förutsättning för delaktighet och medbestämmande i allmänna angelägenheter.
    I den mån insynskravet riktar sig mot myndigheterna, har Sverige och Finland genom offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningen varit "öppnare" än de flesta andra länder. Redan närbesläktade länder som Danmark och Norge har i jämförelse med Sverige hållit delar av förvaltningsprocessen ganska väl avskärmade från lekmännens blickar.
    Nu demonteras persiennerna snabbt. De västra grannländerna har — delvis med Sverige som förebild — genomfört omfattande förvaltningsreformer. JO-liknande ombudsmannainstitutioner och lagfästa garantier för partsoffentlighet i förvaltningsärenden markerar klimatförändringen. Nu senast har både Danmarks folketing och Norges storting vid vårsessionens slutspurt år 1970 genom ny lagstiftning infört offentlighetsprincipen i förvaltningen.
    Två viktiga områden — rättsväsendet och polisen — berörs förhållandevis litet av det nya reformverket. Detta beror emellertid inte på att organen för "lag och ordning" har varit konservativa motståndshärdar. Tvärtom har offentlighetsprincipen redan sekelgamla traditioner just inom rättskipningen. Allmänhetens insyn, inte minst genom massmediernas bevakningsmöjligheter, har väl därför bedömts som tillfredsställande, och några genomgripande reformer har alltså inte genomförts inom denna sektor.
    Pressen i vid bemärkelse — inklusive etermedierna — har i Norge ungefär samma tillgång till informationskällor på kriminal- och rättegångsreportagets område som i Sverige. Några skillnader föreligger dock. I samband med de senaste "insynsreformerna" kan det därför vara befogat att uppmärksamma en någorlunda aktuell norsk framställning — så mycket mera som en lättillgänglig, samlad behandling av regler och praxis för kriminalpublicistiken veterligen inte föreligger på svenska.
    I Oslo utkom för ett par år sedan Rettsreportasjen — Rettigheter og plikter. Författare är den norska juristen Anne Lise Sijthoff-Stray, som förefaller utomordentligt väl lämpad för sitt självpåtagna beting. Hon har inte bara domstols- och advokatpraktik utan också egna erfarenheter som journalist, hon har bedrivit vetenskapliga studier i Förenta staterna och Storbritannien och dokumenterar stor beläsenhet i nordisk och västeuropeisk litteratur på rättskipningens område.

 

    Boken omfattar nio kapitel, naturligt grupperade på en kortare deskriptiv del som framställer rättegångsordningen och polisens roll samt en utförligare del som diskuterar principerna för informationsfrihet, pressens källor och plikter, journalistens personliga ansvar och olika brott mot pressetiska regler. Ett supplement upptar de (norska) förordningar och utomrättsliga regler som gäller för kriminaljournalistiken. Här finns vidare ett stickordsregister och en sammanfattning på engelska.
    De rent beskrivande avsnitten behandlar naturligt nog främst förhållandena i Norge. Av särskilt intresse för en svensk läsare är här de bestämmelser och rättsliga former som avviker från det svenska mönstret: forhørsrettens särpräglade ställning och funktioner, jurysystemet i brottmål, det offentliga och muntliga förfarandet då Høyesterett avkunnar dom o. s. v.
    Även de avsnitt som diskuterar pressens rättigheter och skyldigheter belyser en och annan avvikelse från motsvarande svenska förhållanden. Viktiga exempel är den i Norge lagstadgade genmälesrätten, redaktörers och medarbetares gemensamma rättsansvar för tidnings innehåll (kontra utgivarens ensamansvar i Sverige) och mortifikationsinstitutet, varigenom domstol kan förklara en ärekränkande beskyllning "død og maktesløs" och ålägga tidningen att publicera beslutet.
    En svensk tvistefråga av särskilt intresse för näringsliv och folkrörelser saknar motsvarigheter i Norge, nämligen den som gäller skyddet för juridiska personers heder. Norsk lag skiljer inte mellan fysiska och juridiska personer i fråga om detta rättsskydd. Ansvar kan alltså utkrävas för kränkande beskyllningar mot exempelvis ett aktiebolag eller en förening. I övrigt bygger den norska lagstiftningen om ärekränkning och förtal i stort sett på samma sannings- och tillåtlighetskriterier som den svenska.
    Både rättsliga och utomrättsliga regler för massmediabevakningen är över huvud taget snarlika i Sverige och Norge och bygger på samma grundsyn. Den praktiska tillämpningen och tolkningen tycks emellertid på norsk sida tendera att något mer beakta hänsynen till "skyddsobjekten" medan man på svensk sida kanske är något mer benägen att prioritera offentlighetsintresset.
    Denna iakttagelse gäller dock inte undantagslöst. Ett fall där den norska pressen enligt Sijthoff-Strays framställning förefaller något mindre påpassad än den svenska gäller publiceringen av informationer från polisen. I Sverige har Pressens Opinionsnämnd flera gånger uttalat att en tidning inte kan springa ifrån sitt ansvar för kränkande och felaktiga uppgifter genom att skylla på en polisiär källa. Den bedömningen torde rimligen stå sig även i ett eventuellt tryckfrihetsmål. Sijthoff-Stray anför på ett ställe att norska HD i ett utslag har gjort samma bedömning men anser ändå att journalisten "i stor utsträckning" måste kunna lita på uppgifter som polisen lämnar och vill ha publicerade för att få ett brott uppklarat. Det kan nämligen inte vara journalistens sak att bedöma sanningshalten av omstridda uppgifter som lämnats i brottmål eller civilmål, hävdar hon. Är denna uppfattning representativ, föreligger alltså här en nyansskillnad mellan svenskt och norskt synsätt.
    Långt intressantare än olikheter och eventuella exotismer är emellertid den påfallande överensstämmelsen mellan svensk och norsk uppfattning om massmediernas rättigheter och ansvar på kriminal- och rättsreportagets område. Omdömet kan för övrigt vidgas till att omfatta de flesta länder

 

med traditioner på yttrandefrihetens fält. Historiska skillnader i utformningen av exempelvis domstolsväsendet har inte hindrat en vidsträckt internationell "consensus" kring mediernas ställning eller deras formella och etiska ansvar. Pressetikens och långa stycken även pressrättens värden är konvertibla. Det framgår av de många praktiska referenser och belägg som Sijthoff-Stray hämtar från grannländerna liksom från anglosaxisk och kontinental litteratur.
    Just denna påtagliga värdegemenskap kan göra det lockande att diskutera om några avvikande norska rättsinstitut skulle ha en uppgift att fylla även inom den likartade svenska värderamen. Visst har Sveriges liberala och pressvänliga tryckfrihetsförordning visat sig på det hela taget fungera utmärkt. Och visst har den frivilliga utomrättsliga "saneringen" i pressens egen regi — nu senast genom en upprustning av Pressens Opinionsnämnd och inrättandet av en befattning som Allmänhetens pressombudsman — skapat värdefulla garantier mot tryckfrihetsmissbruk. Men samtidigt innebär just denna upprustning ett erkännande av att missbruk förekommer och att publicistisk praxis inte gärna kan ha överansträngt utrymmet för förbättringar.
    För en journalist är det naturligtvis spontant obehagligt att ens diskutera någon reform som skulle innebära lagliga spärrar för yttrandefriheten. Samtidigt kan det inte förnekas att pressens kritiker har obehagligt lätt att dokumentera sina påståenden om frihetsmissbruk. Ett av de krav som särskilt ihärdigt rests från näringslivets håll i Sverige går ut på att få till stånd ett liknande hedersskydd som det norska för juridiska personer. En sådan reform ställdes på framtiden då den nuvarande brottsbalken antogs men ter sig både befogad och föga frihetshotande och lär knappast vara särskilt anstötlig ens från mediernas egen synpunkt.
    Inte heller en lagstadgad genmälesrätt — tidtals föreslagen i den svenska pressdebatten — eller ett mortifikationsinstitut som det norska behöver nödvändigtvis te sig som attentat mot yttrandefriheten. Ett allvarligt menat försvar för maximal informationsfrihet kan ju inte gärna åberopa något allmänt intresse av att felaktiga och kränkande beskyllningar skall få stå oemotsagda.
    Hur man än ser på frågor som dessa, är Sijthoff-Strays bok en utmärkt informationskälla och ett gott debattunderlag. Förlaget gör sig närmast skyldigt till en underdrift då det i baksidetextens slutord säger att boken kan "bli til nytte både for journalister og for dem som er knyttet til rettsvesenet i forskjellige kapasiteter".
    Författarinnans dubbla förankring har gjort det möjligt för henne att sortera upp ämnets juridiska och journalistiska aspekter. Hela tiden gör hon läsaren medveten om kriminaljournalistikens inbyggda intressekonflikt: Som jurist är hon en ovanligt ivrig advokat för offentlighetsintresset — som journalist visar hon en lika ovanlig iver att peka på berättigade skyddsbehov som kan motivera journalistisk återhållsamhet. Det kan givetvis råda delade meningar om de avvägningar boken gör i de enskilda fallen men knappast om dess värde som pionjärarbete.

Paul Frisch