JAN EVERS. Argumentationsanalys för jurister. Lund 1970. Gleerups. 96 s. Inb. kr. 14: 50.

 

"Argumentationsanalys" har blivit något av ett modeord, vilket inte hindrar att sådan analys är en nyttig sysselsättning. Universitetslektor Jan Evers vid juridiska fakulteten i Lund har under en följd av år meddelat en omvittnat värdefull och uppskattad undervisning för bl. a. juris studerande i denna sammansatta analys' elementa; ur denna undervisning har framgått en kortfattad lärobok, som fyller en kännbar lucka i den juridiska litteraturen. Bortsett från specialstudier (såsom G. Fredriksson, Det politiska språket, 1962) och enstaka arbeten, där argumentationsanalysen behandlas jämte andra problem (såsom i Arne Naess, Empirisk semantik, 1961) har man hittills kunnat hänvisa främst till Marc-Wogaus mycket kortfattade framställning i boken Logik, vetenskapsteori, argumentationsanalys (Stockholm 1968, Bokförlaget Liber), som närmast är avsedd för gymnasiet.
    Evers' arbete inledes med en översikt över några viktigare logiska och semantiska grundbegrepp. Framställningen kan förefalla mycket elementär, men all erfarenhet från den juridiska undervisningen tyder på att detta är både nödvändigt och lämpligt. Man hade möjligen velat önska att författaren inarbetat åtminstone ett kort avsnitt om den juridiska begreppsbildningen samt om olika typer av begrepp och deras funktion.
    En mer markerad inriktning på specifikt juridiska problem är kanske också det önskemål man skulle vilja uttrycka i fråga om kapitlet "Tolkning". Det

 

är visserligen sant att Evers i allmänna ordalag antyder, att vad han säger om s. k. hypotetisk rimlighetstolkning är synpunkter som kan framletas ur modern juridisk litteratur, men det skulle ha varit till god hjälp om detta påstående utbyggts med exempel på och hänvisningar till modern juridisk debatt. I den rättsvetenskapliga litteraturen torde det f. ö. vara möjligt att finna exempel på att själva uttrycket "tolkning" med rätt eller orätt användes för att beteckna förfaranden som ligger ganska fjärran från de filosofiska tolkningsbegrepp författaren torde förutsätta.
    Mest givande synes mig Evers' tredje avsnitt, "Argumentering", vara. Man rör sig här med ett stoff där gamla formallogiska, moderna deontiska rön och empiriskt stoff från retorikens och politikens värld måste blandas för att ge resultat. Dessa kan förefalla triviala men är säkert synnerligen nyttiga för juristen både i hans yrkesutövning och utanför denna. S. S.