ERIK ENGER. Transplantasjoner. Medisinske, etiske og juridiske problemer. Oslo 1971. Universitetsforlaget. 207 s. Inb. Nkr. 37,50.

 

Efter förslag av den juridiska fakulteten vid universitetet i Oslo gavs såsom uppgift för kungens guldmedalj 1969/70 "De viktigste spørsmål i forbindelse med transplantasjon av menneskelige organer". Den bok av njurspecialisten dr. med. Erik Enger som nu föreligger är ett något omarbetat svar på denna uppgift.
    Enger ger i sin bok först en — också för lekmannen tämligen lättförståelig — beskrivning av den medicinska och tekniska bakgrunden till transplantationsproblematiken och behandlar i anslutning härtill rent medicinska frågor. Detta avsnitt belyser de immunologiska svårigheterna, främst bortstötningsfenomenen. Vidare behandlas möjligheterna att förlänga den tid inom vilken ett organ måste överföras från givare till mottagare. Särskilt för hjärta och lever är denna tid f. n. mycket kort.
    När Enger sedan går över till etiska och juridiska problem har läsaren fått en god uppfattning om transplantationskirurgins situation och sannolika utveckling. Det är mängder av etiska och juridiska frågeställningar som tornar upp sig vid en systematisk genomgång av detta slag. Enger lämnar en mycket omsorgsfull redogörelse. Hans egna omdömen och ståndpunktstaganden ger ett starkt intryck av vederhäftighet och omdömesgillhet. Blandd e många intrikata problem han behandlar skall här endast nämnas några få.
    När resurserna är knappa (såsom vid njurdialys vilken ofta föregår en transplantation), hur skall prioriteringen ske mellan de patienter som behöver hjälp? Och vem eller vilka skall träffa avgörandet?
    Krav på givarens samtycke är en självklar sak, åtminstone vid tagande av organ från levande person. Men räckvidden av ett samtycke är inte lika klar när det gäller ingrepp som kan medföra svår, kanske obotlig skada förgivaren. Formerna för inhämtande av samtycke från exempelvis en mottagaren närstående person kan innebära känsliga avväganden. Samtidigt som läkaren har ett positivt intresse av att möjliggöra en transplantation måste han vara återhållsam för att inte den presumtive givaren skall bli otillbörligt påverkad.

 

Anm. av Erik Enger: Transplantasjoner 653    Det likaså i princip självklara kravet på mottagarens samtycke medför sällan svårigheter. Enger pekar dock på de vanskligheter som uppkommer när en patient av religiösa skäl motsätter sig blodtransfusion (som ju är att likställa med en transplantation).
    Hjärt- och levertransplantationer förutsätter tillämpning av hjärndödsbegreppet. En mycket väsentlig medicinsk — och juridisk — fråga inom transplantationsproblematiken är därför frågan om när en person skall anses som död, en fråga som även i andra sammanhang blivit alltmer brännande (exempelvis vid ställningstaganden till insättande och avbrytande av s. k. livsuppehållande åtgärder hos svårt sjuka patienter). Enger anser för sin del — liksom väl de allra flesta experter numera — att hjärndöd går att fastställa med tillräcklig grad av säkerhet. Han anser vidare att norsk lag inte hindrar läkaren från att använda total hjärnförstörelse som dödskriterium och att utföra nekrotransplantation på sådan grundval. Han framhåller dock att det kan resas juridiska och andra betänkligheter mot att använda detta dödsbegrepp samt gör sig till talesman för att läkare och jurister bör gemensamt verka för att det nya dödsbegreppet får brett stöd hos allmänheten.
    I ett par av bokens sista kapitel redogörs för lagstiftning i länder utanför Norge och för transplantationsfrågans behandling i Nordiska rådet. Uppgifterna om utländsk rätt är naturligen begränsade till ett fåtal stater. Tyvärr har Enger inte fått med den av nästan alla delstater i USA antagna Uniform Anatomical Gift Act och ej heller den 1970 i Kansas utfärdade lagen med dödsdefinition.
    Avslutningsvis diskuterar Enger vad en norsk transplantationslag bör innehålla. Han understryker att medicinens framsteg har skapat behov av nya rättsregler och anser att tiden är inne för lagstiftning. Anmälaren av denna högintressanta och väl genomtänkta bok kan inte annat än tillfoga att detta gäller också Sverige.

Carl Fr Hadding