Deliveryorder
I SvJT 1970 s. 69 återfinnes en artikel av C. E. Sundström om "begreppet deliveryorder". Förf. kom där, efter genomgång av ett antal rättsfall i ämnet, till resultatet att "det är nog så förklarligt, om domstolarna lika väl som mer eller mindre nära engagerade intressenter finna begreppet deliveryorder konturlöst och svårhanterligt". Och i en omedelbart efter artikeln införd kommentar ger advokat Stellan Graaf artikelförfattaren, åtminstone i det väsentligaste, sitt stöd.
    Utan att alls betvivla Graafs stora sakkunskap på hithörande områden skulle jag dock vilja ifrågasätta, om ej talet om att begreppet deliveryorder är konturlöst och svårhanterligt innebär en stark överdrift. Den handelsrättsliga litteraturen, såväl den engelska och tyska som också den nordiska, ger ett bestämt intryck av att deliveryorder utgör ett dokument, som visserligen ej är av negotiabel art och fördenskull icke är jämförligt med konossement men som likafullt, med de rättsverkningar som pläga tillskrivas detsamma, fyller en viktig praktisk funktion. Det torde finnas ett behov av att kunna disponera över varor som ingå i ett större varuparti varå konossement utfärdats, och detta sker ofta med hjälp av en deliveryorder, innefattande anmaning till den som innehar godset och är prestationsskyldig enligt konossementet att fullgöra delprestationen. Förutsättning härför lär i allmänhet vara, att den prestationsskyldige i en eller annan form gått med på att sålunda prestera partiellt; man talar ibland om hans "accept" av ordern. Härjämte måste som naturligt är krävas, att det genom att konossementet tages i förvar eller på annat sätt sörjes för att rättskonflikter mellan den som hävdar rätt på grund av konossementet och den som åberopar deliveryordern förebyggas. Som en särskild variant brukar nämnas, att anmaningen till (del)prestation härrör från rederiet självt och riktar sig till fartygets befälhavare (se NJA 1921 s. 326, 1923 s. 355). I så fall är väl i realiteten rederiet utställare av deliveryordern och icke dess adressat.
    Naturligtvis kunna även speditörer fungera i detta sammanhang, såsom utvecklas i Sundströms artikel. Men att det skulle finnas anledning att, såsom Graaf rekommenderar, inskränka begreppets användning till dessa fall är svårt att förstå. Mycket av vad som i artikeln anföres om speditionsinstitutet synes för resten icke ha närmare samband med deliveryorder. Att en speditör ofta är ombud för vederbörande rättsägare härvidlag är en sak för sig.
    Mellan säljare och köpare kan givetvis vara avtalat eller förutsatt, att en deliveryorder skall godtagas som sådant dokument mot vilket köparen har att erlägga betalning (16 och 71 §§ köplagen). Huruvida papperet eljest är att anse som "document of title" är mera omtvistligt. Engelsk rättspraxis är näppeligen entydig i den delen.
    Flera svenska rättsfall finnas i ämnet, och de ge en icke så dålig föreställning om vad deliveryorder är för något och hur dokumentet fungerar. Att rättsfallen ej äro så många och ligga ganska långt tillbaka i tiden behöver icke hindra, att de alltjämt äro av intresse. Överhuvud kan numera om vik-

 

Deliveryorder 659tigare handelsrättsliga rättsfall som refereras i NJA sägas, att de "äro få och synas dagligt färre". Deliveryrättsfallen tyda just icke på att domstolarna haft någon principiell obenägenhet att tillerkänna deliveryorder berörda egenskap av document of title. I ett av rättsfallen, ovannämnda NJA 1921 s. 326, stöder sig HD därutinnan uttryckligt på handelsbruk, vilket är betecknande för företeelsens frekvens. — Vad rättsfallet NJA 1921 s. 322 beträffar var läget såtillvida säreget som deliveryordern avsåg ett å tullnederlag befintligt varuparti, men ej heller här saknades det för deliveryordersituationer karakteristiska. Och i NJA 1941 s. 516 innefattade tydligen, fastän det icke så klart framgår, deliveryordern anspråk även på delprestation; en sådan ägde också faktiskt rum. Att i detta fall den till köparen överlämnade deliveryordern icke kunde vara ett hinder för säljaren att utöva sin stoppningsrätt enligt 39 § köplagen var egentligen självklart; icke ens konossementsförvärv medför ju sådan verkan (166 § sjölagen).1

Hjalmar Karlgren

 

1 Rörande deliveryorder må här lämnas följande litteraturuppgifter, som säkerligen lätt skulle kunna utökas: Jantzen, Godsbefordring til sjøs, 2 uppl. 1952, s. 452 ff; Gram, Fraktavtaler, 3 uppl. 1967, s. 126; Kennedy's C. I. F. Contracts, 3 uppl. 1959, s. 3 och 51 ff; Schmitthoff, The export trade, 5 uppl. 1969, s. 27 och 301 ff; Sassoon, British shipping laws, 1968, s. 82 ff; Haage, Das Abladegeschäft, 4 uppl. 1958, s. 73 ff, jfr. s. 66 ff; Grimm, Der Einfuhrhandel, 3 uppl. 1958, s. 64; "Staubkommentaren" till Handelsgesetzbuch, III: 3, 1963, § 363 Anm. 38; Schaps—Abraham, Das deutsche Seerecht, II, 3 uppl. 1962, § 648 Anm. 9—12. — Se ock Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 127 och 744 (med not 23), samt Hult, Värdepappersrätt, 2 uppl. 1957, s. 162.